5054-3061+16

Jaja, det är nytt år och det. Nu under ledigheten gör jag ungefär samma som annars, dvs. blaskar med vattenfärger och sitter vid tangentbordet. Men ägnar mig även åt s.k. förströelse, dvs. bokläsning (bl.a. Eric Linklaters klassiska barnbok "Det blåser på månen"), filmtittning (t.ex. Singing in the rain) och spelspelande (företrädesvis "När då då", där man har nytta av att veta vad som hände först av högertrafikomläggningen och heliga Birgittas helgande). Jag har inga uttalade nyårslöften men jobbar som alltid på att bli en lyckligare och framgångsrikare version av mig själv.

Här kommer en recension som det visserligen var ett tag sedan den publicerades:


SH 3 vol 2 – Jag gråter bara i andra dimensioner
Daniel Ahlgren
Bakhåll

Efter att med stor konsekvens rört sig i de lågmälda, vardagsrealistiska markerna med alla sina seriealbum, gjorde Daniel Ahlgren förra året helt om och gav ut första delen i en serie böcker om något så marginaliserat som svenska superhjältar.
Ahlgren är en institution i Seriesverige, och dessutom en tecknare som utvecklas. Med sina självbiografiska album berättade han om en annan typ av ungdomstid än den som ofta skildras, om en yngling som mest hänger med sitt nördiga killgäng och ritar serier, som avskyr alla former av påtvingat gruppumgänge, skolidrott, fester och att ”uppleva nya saker” eller ”se nya vyer”.
Sedan, när han var färdig med sin egen historia, gjorde han en rad album med tjejer – som varit nästan helt frånvarande innan dess – som huvudpersoner. Det funkade just eftersom Ahlgren inte gjorde så stor grej av att de var tjejer – det var samma lätt misantropiska människor och samma lyhörda berättande som innan, med tristessen som utgångspunkt och allmän lag. Dock försvann en nivå litegrann, som i och med SH 3 återvänder – nördigheten. Första delen hette ”Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?” och nu kommer alltså del två.

SH är helt enkelt superhjälteprogrammet på en gymnasieskola, dit elever med särskilda krafter får söka. I årskurs tre går seriens flera huvudpersoner: Alfamannen, Girl Power, Kung Markatta, Elektricia och Radiohead för att nämna några. Att unga supermänniskor går i lära för att utveckla sina förmågor känns igen från X-men, och liksom där är superkrafterna i de flesta fall medfödda, men undantag finns. I förra albumet avslöjades att ursprunget till Girl Powers enorma styrka tycktes ligga i en händelse i hennes barndom. En pojke som sa sig kunna trolla gav henne en önskan – hon önskade sig superstyrka, men det var inte förrän långt senare, i sina drömmar, som hon upptäckte att det verkligen slagit in. I nya albumet får vi lära känna denna pojke närmare. Som ett resultat av att han modifierat och förvandlat omvärlden efter eget skön under så lång tid har hans egen existens blivit suddig – han fluktuerar in och ut ur verkligheten som en störning i en TV-skärm.
Vi får göra djupare bekantskap med några fler karaktärer, som Kinetica, vars superkraft är att hon kan förflytta nästan vad som helst med tankens hjälp. Men något fruktansvärt händer henne, trots att pojkvännen Danny försöker förhindra det. Det oerhörda sker i kapitlet Imorron – som verkligen gör ont att läsa och fungerar som en fristående novell.
Formata kan likt Barbapapa omforma sig till vad som helst. Hon blir ihop med den mörke, mystiske outsidern Drömprinsen, som har makten att förflytta sig in i och förändra andras drömmar (givetvis en blinkning till Neil Gaimans Sandman). Tillsammans ställer de sig utanför allt och bryr sig bara om varandra, tills misstankar om otrohet grumlar lyckan.
Det handlar mycket om relationer och den psykologiska trovärdigheten hos karaktärerna gör att man helt köper de fantastiska inslagen. Många handlingstrådar löper parallellt, men huvudstoryn är att mängder av flickor på skolan, både superhjältar och vanliga, blir gravida fastän de skyddat sig eller inte ens haft sex. Alfapojken, som är den som tar sitt superhjältekall på störst allvar, ger sig den på att följa mysteriet till botten – och slås av fasa när dimmorna skingras och sanningen går upp för honom.

Intrigen är oerhört skickligt vävd, med många detaljer som återknyter till den första boken. Ingenting är förbisett – man kan se delarna som fristående, men missar då många dimensioner, om uttrycket tillåts.
Även om Ahlgren är tydligt inspirerad av amerikanska förlagor är historien helt och hållet hans egen. Dessutom utvecklar han sitt bildberättande mer än nånsin med nyskapande sidlayouter och växlingar mellan olika stilar. Vissa menar att Daniel Ahlgren tecknar amatörmässigt, och det kan jag hålla med om – så till vida att han han inte har ett speciellt välputsat, kommersiellt manér. Men i själva verket är han ju en realist av yppersta klass, vars lätta valhänthet i linjeföringen bara stärker hans särart och ger hans album den allra underbaraste känsla av förvuxna fanzines.

Lastgammalt men inte utan kvaliteter

Jag bläddrade igenom mina gamla illustrationer till Lilla VK för ett tag sedan och hittade några som jag tycker är rätt roliga trots att de snart är 6 år gamla. Det jag illustrerade var alltså korta meningar i stil med "Lilla VK tycker att de som skräpar ner i naturen borde ta på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån", men jag minns inte alls vad temat var för de här bilderna. Det finns vissa anatomiska misstag i partiledarna - jag tänker främst på Mauds närmast amputerade ben - men jag tycker ändå att de är rätt porträttlika.

Jag är kär i en 62-årig man

Sven Nordquist på Augustprisgalan 2007.

Jag var och lyssnade på Sven Nordquist - the Sven Nordquist - på biblioteket i Umeå i förrgår. Han visade bilder, bl.a. på etsningar och konsttryck han hade gjort innan han började med sina bilderböcker, skisser från Pettson-böckerna och de allra första, 20 år gamla skisserna till den underbara "Var är min syster" som kom förra året, och berättade om sina tankar kring vad som skiljer illustration från konst. Om hur han med Var är min syster återigen började närma sig det senare efter att under lång tid hållit på med illustration, i och med att texten inte fanns när han arbetade med bilderna och bilderna således tilläts framväxa i sin egen rätt.

Jag hade inte hört honom prata tidigare, Sven pratade en ganska sansad skånska, inte helt olik Hans Willius nyktra stämma, och verkade helt enkelt vara ett under av klokhet. Eftertänksam och utan stora gester, men med en skärpa i blicken och en övertygelse om fantasins läkande funktion.

Återstår nu på listan av gamla hjältar jag aldrig träffat "i köttet": Bill Watterson, Tord Nygren och Michael Ende (den sistnämnde är iofs död).

Jag är en sellout

Här är två strippar jag gjorde för företaget Instant Answer. Deras affärsidé är att man som 118 100 ska kunna SMS:a vilken fråga som helst och få svar. Jag kopplades in eftersom de nu vill få tjänsten delvis finansierad av företag, organisationer och kommuner; att de betalar om någon frågar om deras verksamhet, typ. Så då gjorde jag dessa. Dessa har skickats ut till Malmö Stad.

Här, ta mitt kort och slå mig en pling

En liten formgivningsövning.

...och en serierecension till

I dagens VK:

Mats Jonsson
I detta satans rum
Galago

Mats Jonsson är en av de svenska serietecknare som mest konsekvent håller sig till självbiografiformen. Därför blir först något förbryllad när jag snabbt bläddrar igenom ”I detta satans rum”, den första boken i Galagos Svarta serie, och ingenstans ser den svartfärgade snedluggen och dito kostymen som är hans kännemärke när han tecknar sig själv. Istället känner jag igen en figur som Leo i ”Lustgården”, ett avsnitt i hans tidigare seriealbum Hey Princess, varför jag för en stund får misstanken att det att det här är nånting jag läst förut, att Galago ger ut gammal skåpmat i ny förpackning. Lyckligtvis misstar jag mig. Figuren visar sig vara Mats Jonsson själv i 21-årig skepnad, med ”ironisk” grunge-look – halvlångt hår och Kurt Cobain-skägg. Och visserligen utspelar sig händelserna som avhandlas redan 1994, då Mats åker på studieresa med sin journalisthögskoleklass till London, men han har väntat med att berätta om dem ända till 2008. Förmodligen krävde historien 14 år av distans och tidens läkning av själsliga sår innan den kunde omsättas i text och bilder.

Under sina fem veckor i London bor Mats i ett studenthotell med sina klasskamrater Stefan och Murre. Stefan och Murre längtar hem till sina flickvänner och Mats längtar efter någon att längta till. På dagarna sker projektarbete med att göra en tidning för utländska studenter i England, under ledning av den tyranniska Juliette Coombe. Hon blir klassens gemensamma fiende och bidrar på så sätt till gruppsammanhållningen, tills några elever byter sida och inre motsättningar uppstår. På kvällarna är det uteliv på hippa klubbar, sprit och dans som gäller för att döva hemlängtan och ångest och åtskilliga får visa upp sina sämre, eller om man vill mänskliga, sidor. Det hela sker i grungerockens efterdyningar, precis när britpopen och triphopen håller på att få sitt definitiva genombrott, och någonstans i bakgrunden skymtar EU-omröstningen i Sverige.

Liksom i Hey Princess berättar Mats Jonsson utlämnande om ungdomens rusiga glädje och djupa sorg i en värld där kläder och musik är livsnödvändiga för att signalera tillhörighet. Här rör det sig om en kort historia, en serienovell, vilket gör att skildringen inte riktigt hinner tätna på samma sätt som i ett längre album, men intresset hålls uppe ändå. Svärtan och smärtan i de taffliga teckningarna är konstant. Och även om smärtan förstås är verklig, eller åtminstone var det när episoderna ägde rum, kontrasteras den av en ironisk humor och distans som ger intrycket, eller i varje fall förhoppningen, att Mats är tryggare i sig själv idag.

Praktiskt taget

Jag började den här veckan praktik via Arbetsförmedlingen på reklambyrån Pondus i Umeå. Hittills har jag mest försökt lära mig Adobe Illustrator genom diverse tutorials och input från de som jobbar här. Det är en tröskel att arbeta med vektorgrafik när man är van vid PhotoShop och penna och papper, men efter ett tag börjar man greppa hur de förrädiska bezierkurvorna uppför sig. Men det är fortfarande en hel del tekniska hinder i vägen för den flödande kreativiteten. Jag gjorde en teckning igår, till en annons för fredagsklubben med soultema på Rex restaurang. Så här ser den ut (han var inte lika kissnödig på skissen, men bara överdelen användes så det kvittar). Det var bara en miniannons, men det kommer att bli fler och större framöver, med olika musikstilar.
Jag gjorde ett reklamjobb för egen räkning förra veckan också, seriestrippar till företaget Instant Answer, som jag av någon anledning inte kan lägga upp. Förhoppningsvis återkommer jag.

Dotterbolaget Antologin

Denna recension av mig publiceras i Västerbottens-Kuriren idag (tillsammans med en recension av Sara Granérs "Det är bara lite aids" skriven av Anders Sjögren):



Dotterbolaget Antologin
Doob förlag
Rikke Bakman, Eva Björkstrand, Jonna Björnstjerna mfl.

Dotterbolaget är ett feministiskt serieskaparkollektiv som startade på Serieskolan i Malmö 2005. Det har som syfte att vara ett nätverk för kvinnliga serieskapare, och har inriktning på alternativserier med särskilt intresse för det dokumentära. De har tidigare gett ut flera fanzines och kommer nu med sin första antologi, där hela 32 serieskapare – en blandning av etablerade namn och några i alla fall för mig okända – får samsas om 170 sidor.

Det är ett stort antal olika tecknings- och berättarstilar man bjuds på. Trots det upplever jag inte antologin som splittrad, snarare som ett varierat smörgåsbord där salt, syrligt och beskt dock kanske är mer representerat än sött. Serierna hålls också samman av att de till största del har ett budskap. Ofta är det feministiskt eller genusproblematiserande, men det kan också vara politiskt. I den vägen växlar det mellan miljöbudskap och vänsterpolitik. Det mest extrema i den senare kategorin är Nina Lahtinens serier, som har ett radikalt anarkistiskt budskap vars svartvita retorik jag ställer mig klart tveksam till, men det är onekligen intressant att läsa.

Sara Granérs teckningar visar desperata fabeldjur i ett stenhårt, cyniskt samhälle. Humorn är svartare än en tuschflaska om natten men väldigt uppfriskande. Det är mest ”enrutingar”, men även den illustrerade instruktionstexten om hur man finner CP-punkten. Här ges en väldigt grafiskt detaljerad anvisning för hur man metodiskt krafsar sig in i hjärnans motoriska centrum via örat med t.ex. en skruvmejsel eller ett stämjärn och får en sällsam upplevelse. Man skruvar på sig både en och två gånger men måste erkänna att det är en smått genial variant på sexupplysningstexter om hur man finner erogena G- och A-punkter.

Liv Strömqvist har redan ett strålande CV och tecknar med sin sylvasst satiriska penna det roligaste jag läst på länge. I serien Tio i topp – Tröttsamma typer avhandlas störande stereotyper som nog de flesta stött på. För Korta kvinnor-fetischisten är det väldigt viktigt att killar är längre än tjejer, och i väntan på den rätta läser han ”Sagan om den lilla, lilla gumman”. Föreläsningsfarfar representerar en uråldrig mansroll inkarnerad i en lika uråldrig man, som ofelbart finns med på varje föredrag och avbryter föreläsaren med inpass om Zakarias Topelius eller dativobjekt. Andra som schavotteras är Medelklassiga miljöpartisten, Den historielösa karriärkvinnan och Entreprenören, och det är lika skoningslöst som träffande.

Mycket är bra, det mesta är intressant och bara en del faller ganska platt, som supertjejen Wilja av Lina Eriksson – budskap som att man ska tycka om sig som man är och kräva lika lön för lika arbete håller alla med om, men det räcker inte att skriva det rakt upp och ner i en pratbubbla för att göra en bra serie. Rikke Bakmans lösryckta barndomsepisoder förstår jag mig inte heller på.Men av det övriga innehållet skulle jag vilja ge exempel på några ytterligare godbitar.

Lina Neidestams strippar med figuren Zelda är rappkäftad välformulerad humor – dagens slentrian-Rocky känns ganska trött vid en jämförelse.
Sara Elgeholms knubbiga gummor och gubbar har en väldigt behaglig, tydlig teckningsstil som skulle passa utmärkt till att illustrera läromedel, och det är inte på något sätt negativt menat.
Vilda Rosenblad gör en serie om sin franska, känslokalla styvpappa som jag liksom många andra ”autentiska” berättelser fängslas av.
Nanna Johanssons ”I en annan värld” visar hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända, och av ett koncept som inte är särskilt originellt gör hon en väldigt bra serie.
Till sist tecknar Maja Lüning detaljrikt och fint en serie om brevduvans historia, som fyndigt presenterar en alternativ verklighet där brevduvan tagit mobiltelefonens plats: ”Åh NEEJ! Jag har fyllebrevduvat Filip igen!”

Några smakprov alltså, som jag nödgats välja ut ur innehållet i denna antologi – vars styrka är dess bredd. Dotterbolaget klarar sig bra utan moderbolag.

Självporträtt med glaskatt och miniapelsin (detalj)

En gammal akvarell jag gjorde på konstskolan. Jag blev nöjd med hur jag fick till ljusspelet i glaskattens yta.

Magnus Häglund och Anders Westerberg

En på ett betecknande sätt samtidigt smärtsam och komisk sida ur Hjärteblod

I del två av min serie "Svenska serietecknare som kommit lite i skymundan" (första delen finns här) vill jag presentera Magnus Häglund, skapare av det lyhört realistiska albumet Vill någon väl, och Anders Westerberg som ligger bakom den fullkomligt geniala Hjärteblod.

Det finns flera likheter mellan dessa två herrar. De har båda gett ut ett seriealbum var. Bägge albumen har fått väldigt bra kritik och väldigt lite medieuppmärksamhet. (Även om Hjärteblod förmodligen fick lite reklam då den blev Urhundenbelönad 1998 - Vill någon väl nominerades 1999 men vann inte.) Båda albumen berättar känsligt om mänskliga relationer och är samtidigt väldigt komplext uppbyggda.

Vill någon väl handlar om Martin, en arbetslös tjugo-nånting man som lever ett lugnt liv med sitt kompisgäng på, antar jag, Gotland. Han har just ärvt en del pengar från sin döda farfar och har därför inte speciellt bråttom med att hitta ett jobb. Seriens stillsamma handling bärs av den väldigt trovärdiga dialogen och personteckningen och de genomarbetade blyertsteckningarna. Slutet är öppet, gåtfullt och väldigt oväntat.

Hjärteblod handlar om copywritern P.H. Noll som när författardrömmar men ständigt refuseras. En dag får han vykort från Luciform, som visar sig vara Djävulens entreprenadbyrå. Lucifer hjälper honom att nå framgång, men i gengäld lever förstås hans själ farligt - således en variant på det klassiska Faust-temat. Paul träffar ungefär samtidigt scenografen Liv från Dalarna som blir den som hindrar honom från att dras ner under ytan när succéns hjul börjar rulla på för fort och hans människoförakt ökar. Albumet är extremt välskrivet, vältecknat, spännande, smärtsamt, humoristiskt, innerligt och smart. En osvensk seriebok med ursvenska inslag, som är så genomarbetad och full av symbolik och detaljer att den växer vid varje genomläsning. I mitt tycke det bästa svenska seriealbumet, och jag tycker att det borde lanseras utomlands och filmatiseras! En tecknad film då, naturligtvis.

Westerberg arbetar till vardags med illustration på Stockholm Illustration. Häglund arbetar med grafisk design på byrån Houdini och är en av redaktörerna på den populära film- och TV-bloggen Weird Science, vars grafiska profil han också ligger bakom.
De är förhållandevis unga båda två, så man kan ju alltid hoppas att deras bibliografi ännu inte är komplett. Men, som vi vet, den här typen av seriealbum betalar inte hyran...


Ur Vill någon väl

Roman(s)

Jag hittade en dikt som jag skrev när jag gick Umeå Konstskola (eller om det var slutet på gymnasiet)och publicerade på fardlektyr.nu (en sida för emokids med författardrömmar):

I början flöt allting som musik eller smält choklad
Man kunde inte låta bli att ryckas med i handlingen
Formuleringarna kändes nya hela tiden, eftersom innebörden försköts hit och dit
och nya ord kursiverades

Det kryllade av blinkningar och referenser som man inte behövde förstå och även rent nonsens, men det betydde någonting det med

Ibland, var kommateringen, helt; anarkistisk
och ibland fanns inga skiljetecken alls inga alls inte ett enda för att det inte behövdes några

Parenteserna och fotnoterna var kanske det viktigaste av allt
Som de små stunderna då de räknade födelsemärken
eller åt filmjölk på balkongen

Visst kunde det hända att någon syftade fel och poängen gick förlorad, men det gjorde inget
Och ett och annat korrekturfel hade nog smugit sig in
Men helheten var en litterär upplevelse

Men så småningom, omärkligt, blev det tråkigt
Man var inte längre lika intresserad av hur det skulle sluta
eller hur porslinskatten hamnat i bokhyllan

Han sa ”ett äpple” varje gång istället för att variera med ”astrakan”, ”syndaflodsdetonator” och ”mellanmål”
Och när hon sa att hon ville tapetsera om i vardagsrummet var det bara just det hon ville, det var det som var det värsta

Det började bli en formel:
Några trötta miljöbeskrivningar, några snärtiga men ack så tomma repliker och så lite månsken (fast det var sommar)

Lika långa kapitel som alla började och slutade på samma sätt
Ingen sidvändare precis
Ramen var given, nu kunde vilken spökskrivare som helst ta över
Efter hand blev det desperat
Man behövde nya idéer och lånade utifrån
Men efter några uppslitande copyrightstrider var det dags att sätta punkt
De satte en var och för säkerhets skull en till...

SEX

Oh! Jag kom just på en sak: hädanefter ska jag nog publicera mina recensioner här som vanlig text, så fler hittar hit via Google.

Handlake Village

Handlake Village

It's been a long, long time for that I owe you now,
I miss your heart I miss your lonely eyes.
I want to come back for more,
I want to take care of my memories, welcome me, welcome me tonight.
There's been tragedies and hard times,
There's been luck and real good times, the magic spellbind.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won, you'll see.

Without any doubt.

Nature's splendor still there, the water runs with a hope of new life,
The children begins to laugh.
My mother taught me to cry, my family gave me a better side,
The soil bound us together.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won.

Looking at a photograph, the hands starts shaking,
Tears are falling so fast.
I will not get over that, the mainstay has fallen, she passed away.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won, you'll see.

The store is not open, trees have fallen but you still giving light, to me.


AAAAAAAAAAH! Jag... jag finner inga ord. Hur är det möjligt att skriva så dålig engelska? Det betyder ju ingenting, det är ju bara massa ord, det är fan dadaism! Men utan charmen i t.ex. Hatten är din och Ansiktsburk. Om de åtminstone kunde använda rätt verbformer!!! "The magic spellbind" och "The children begins to laugh"!! Jag vill inte ens veta varför låten heter Handlake Village.

Serieworkshop på Hamnmagasinet

Under kulturlovet (vecka 44) ska jag hålla en serieworkshop på Hamnmagasinet i Umeå, kl. 17.00. Ålder: 15-25 år. Kom dit och ta med er alla era vänner och fränder! Blir ni intresserade efter att ha varit där kan ni också anmäla er till Serielyan, kursen som det var tänkt att jag skulle hålla på biblioteket tisdagkvällar 18-19.30 - den kommer dock inte att bli av förrän typ minst fem har anmält sig (jag tror det är två som gjort det hittills). Där är åldersgruppen 13 - 18 år.

Förfalskning

Jag håller på att texta försättsblad, omslags- och kapitelrubriker till Epix utgåva av Daniel Clowes album Som en sammetshandske smidd i järn (Like a velvet glove cast in iron i original) - ett riktigt roligt jobb att imitera Clowes femtiotalsinspirerade, skeva bokstäver. Jag vet inte riktigt när boken kommer ut, men det blir väl om inte alltför lång tid.

Publicering: gamla och nya synder

För 2,5 år sedan tecknade jag Bamseserien "Burres bror" (manus: Olof Siverbo) som först nu publiceras i Bamses julalbum. Jag vet inte exakt varför det tog så lång tid, men jag är i alla fall nöjd med att den nu publiceras i stort format (ungefär A4) istället för det lilla serietidningsformatet. Jag är rätt nöjd med serien också, den första Bamseserie jag tuschade själv. Ni kan ju köpa albumet om ni har råd - det är hutlöst dyrt - men det går lika bra att tjuvläsa på Pressbyrån.

Just det, Hjälp nr 5 där jag medverkar ska vara ute nu också, men jag har inte sett den själv.

Fejor

Jag blev inspirerad när jag tittade på karikatyrer på Chris Wahls blogg och la upp några gamla skisser jag gjorde när jag tittade på ett populärt fredagsunderhållningsprogram. Vilka föreställer de?

Oskar slaktar heliga kor!

I Västerbottens-Kuriren idag:


Det är för övrigt Fabian Göransson som textat.

Försenad reklam

Pinigt, men jag har glömt att göra reklam för en publikation som jag är med i. I fanzinet Tare Lugnt (redaktör Marc Strömberg) nr 2, medverkar jag med en liten betraktelse. Givetvis tycker jag att ni ska köpa tidningen och stödja lokal kultur, men eftersom jag ändå inte tjänar pengar på min medverkan kan jag lika gärna publicera texten här:


Om människors djuriskt stora könsorgan

Jag har nog tidigare tänkt på stora könsorgan som något djuriskt; förknippat det med frustande hingstar och brunstiga älgkor. Det var en uppfattning jag fick revidera när jag läste följande i Peter Englunds fängslande bok "Tystnadens historia och andra essäer" (just detta kommer från en essä om kroppens historia):

"En av de saker i vår anatomi som skiljer oss från andra däggdjur är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkligt stor, åtminstone om man jämför med den motsvarande utrustningen hos andra primater. En genomsnittlig man har en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200-kilos gorillahanne. Någon förklaring till denna fullständiga brist på proportion finns inte.*"

"*Teorier finns förvisso. En går ut på att storleken på människans hjärna gör att vår avkomma föds med osedvanligt stora huvuden, vilket i sin tur förutsätter en ovanligt vid slidkanal, vilket i sin tur har lett till en kompensationsrörelse vad gäller storleken på penis. En annan mänsklig egenhet i denna region är vinkeln på slidan. Människan lär vara den enda primat där honans vagina är vinklad så att den pekar framåt. På alla apor pekar den bakåt. Vilket gör att vi är de enda primater, ja de enda däggdjur som parar sig ansikte mot ansikte. Alla andra gör det bakifrån. Och det här egenartade parningsbeteendet ansikte mot ansikte ska enligt vissa antropologer ha lett till att människan kommit att lägga en osedvanligt stor energi på valet av partner. Kopulationen är helt enkelt en betydligt mer intim och personlig akt än hos våra kusiner schimpanserna."

Det kan man reflektera mycket kring. Peter Englund får väl dock sägas förenkla något när han skriver att vi människor parar oss ansikte mot ansikte. Missionärsställningen räknas visserligen som den vanligaste samlagsställningen mellan heterosexuella, och liksom ridställningen sker ju denna ansikte mot ansikte. Men till de vanligaste samlagsvarianterna hör också hundställningen (eller ”doggy-style” som den populärt kallas) där mannen, som namnet antyder, likt en hund ”tar” kvinnan bakifrån. Detta tillåter en särskilt djup penetration av slidan, varför den anses särskilt njutbar för kvinnan. Skillnaden är förstås att människan kan välja om hon ska utnyttja sitt anatomiska privilegium och se sin åtrådda i ögonen under älskogsakten, eller om hon ska utöva coitus more ferarum – samlag på djurets sätt...




Och mer reklam blir det: På lördag kommer det att vara en Prova på-dag för Serielyan, en studiecirkel i vuxenskolans regi för ungdomar 13-18 år som jag kommer att hålla i, på stadsbiblioteket i Umeå. Tid: 12-14. Jag har förstått att det går till så att jag tar in små grupper en halvtimme åt gången och så får de göra någon mindre serieteckningsuppgift (har inte tänkt ut vilken än). På denna Prova på-dag är det inte så strikt med åldersgränsen. När själva cirkeln startar vet jag inte, men förmodligen i början av oktober. 9 är anmälda hittills av 10 platser - gasp! Hoppas de är lugna och snälla.

Nu grönskar det

Nån gång i slutet av sommaren hade jag ingenting att göra, så vad är då naturligare än att skissa en egen version av Hulken? Just det, ingenting. När jag hade gjort det insåg jag att jag måste rita en hulkinna också. För några veckor sedan bläddrade jag fram den gamla skissen och tuschade och färglade lite, fortfarande på en skissartad nivå. Man vill ju inte att en skiss ska se ut som en färdig teckning. Uppe till vänster syns min 11-åriga kusin Hedda, för först var det tänkt att sidan skulle fyllas med snabbskisser av människor. Men se, så blev det inte. Man kan aldrig veta hur det går när man skissar.

Takvida - Brölig so

Vissa låtar som spelas på radio klarar jag helt enkelt inte av att lyssna på, de är så dåliga att det blir direkt fysiskt plågsamt. Oftast är det dem som spelas mest. En av dem är Kid Rocks All Summer Long. En annan är Takidas Curly Sue.

Varför sjunger en grupp från Ånge i Västernorrland om en tjej som heter Sue? Är det en brittisk utbytesstudent som sångaren Robert Pettersson träffat på Mittuniversitetet?

Förutom att musiken är totalt intetsägande växlar texten mellan att vara a) fullkomligt obegriplig, b) fullkomligt utslätad och c) fullkomligt kackigt urusel.

a)
Your strength is so hard to find,
I feel so much stronger now,
the feeling's alright.

Whut? "Din styrka är så svår att hitta. Jag känner mig så mycket starkare nu. Känslan är alright." Det är ju bara slumpmässiga rader staplade på varandra!

the shiver's around me now, you're so fine

Hur tusan känns det när "darren" är runtomkring en?

b)
Your words make me whole again,
those eyes cannot ever lie,
you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone
I'm head over heels goddess of mine

Hon är en gudomlig gudinna. Han sätter henne på piedestal. Det är liksom inget nytt under solen.

c)
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
The glory you found
The heart is pumping for my life, the mind is happy

"Du tog tillbaka mitt liv" Från vem då? "Äran fann du" Äran? Det får mig att associera till korståg eller Sagan om ringen. Och varför använder han samma meningsbyggnad som Yoda? Och för all del är det väl bra att hjärtat pumpar för hans liv - det är ju liksom därför hjärtat ska pumpa - och att sinnet är glatt, men det är fortfarande en förfärlig text.

Dock, efter att ha funderat ett tag, kom jag på en tolkning som gör texten mer begriplig och faktiskt ganska vågad och nyskapande. Om man tittar lite närmare är det tydligt att man kan se den som en dialog mellan två parter i ett destruktivt förhållande där den ene misshandlar och terroriserar den andra. Det förklarar partier som annars framstår som sinnesförvirrade.

Your strength is so hard to find,
I feel so much stronger now,
the feeling's alright.

Sue är inte tillräckligt stark för att försvara sig när killen pucklar på henne, men han känner sig ännu starkare när han har gett henne en omgång. Han känner sig alright. Sen, när killens alkohol/steroidrelaterade vredesutbrott förklingat blir han ångerfull, ber om förlåtelse och bedyrar att han aldrig ska göra så igen, och hon vill ju så gärna tro honom. När han är nykter är han ju för det mesta världens finaste. Hon tänker:

Your words make me whole again,
those eyes cannot ever lie,
you're so divine

Your smile is heavenly,
I don't deserve all the love that you're giving to me
Your touch makes it hard to breathe,
the shiver's around me now, you're so fine

Det beskriver på ett både gripande och tragiskt sätt hur schizofrena hennes känslor för honom är. Hon förtjänar inte den kärlek han ger, intalar hon sig, och därför blir hon straffad. När han tar stryptag på henne är det förstås svårt att andas. Och fastän han får henne att darra är han ju fin, egentligen.

Men om det är detta texten handlar om tycker jag att det kunde ha framgått lite tydligare.

Greetings from Nazareth

När jag var på väg hem från Umeå i lördags efter att ha sett Wall-E och gick mot bilen märkte jag ett slitet visitkort på marken. Det tycks vara Jesus visitkort. Det tycks vara så att Jesus till slut förstått att man måste ha en logotyp, slogan och hemsida om man ska kunna göra sig hörd och slå sig fram i dagens massiva mediebrus. Det tycks också som att han bor i Stockholm.

...And now for something completely different.

Utan förekommen anledning presenterar jag en skiss jag gjorde av Leif GW Persson när han gästade Videokväll med Luuk i en repris i somras. Det var för övrigt ett bra program. Jag såg bara lite av säsongsstarten för några dagar sedan, då Peter Stormare var med, men han verkade ganska hamig, för att tala med Patrik Larsson.

Vart tog lilla Y vägen?

Här är nakenstudie jag gjorde på Umeå Konstskola men men aldrig helt slutförde förrän för några helger sedan. Om ni undrar varför jag bara har målat av nakna kvinnor så är ni inte de enda. Jag har bara tecknat av två manliga krokimodeller i mitt liv och kanske åtta olika kvinnliga, och man kan bara spekulera i varför förhållandet är så ojämnt. Jag har några teorier:

- Det är traditionellt så inom konsten (såväl som i media och samhället i stort) att den avklädda kvinnokroppen som objekt är vanligare än den dito manliga. Schablonbilden av en krokimodell har därför blivit en kurvig kvinna och av den anledningen kanske fler kvinnor lockas till yrket - de vet att andra har gjort det före dem. Samma princip som gör att utbildningar eller yrken som domineras av det ena könet fortsätter att vara det.
- Det är oftast ganska uselt betalt, och kvinnor har som bekant traditionellt stått ut med lägre löner än män.
- Krokimodeller har oftast själva sysslat med konstnärlig verksamhet och tecknat kroki och vet därför vad det innebär. Kvinnor är oftare konstnärligt lagda än män och följaktligen blir det fler kvinnor i yrket.
- Män kan få erektion och hyser därför en (irrationell) rädsla för att detta ska ske under poserandet

En som inte är buskablyg är dock Karl Rein, en av de manliga krokimodeller jag haft. Han är något slags hobbynudist. (På det länkade blogginlägget syns han posera i småländsk barrskog i ett ode till Anders Zorn och på hans hemsida har jag tecknat porträttet av honom.)

Jag har för övrigt nu lagt upp några bilder på Arbetsförmedlingen Kulturs bildbank. Tydligen finns det vissa arbetsgivare som kollar där.

Illustratörcentrum

Så har man då äntligen skaffat en sida på illustratörcentrum. Nu finns det två möjligheter: Antingen kommer uppdragen bara att rasa in, eller också kommer de inte att göra det.

Jag har gjort en del kortlivade försök med dagboksserier, härovan är ett exempel från ett av dem, då jag försökte mig på nya tekniker varje dag. Man kan inte tro att det är samma Oskar i de två stripparna, men det är det faktiskt.

Gammal skåpmat

Jag hittade just en del gamla grejer från Serieskolan som jag tänkte jag kunde lägga upp på bloggen. Här gjorde jag nån slags Mad-inspirerad serie på temat arbete.

Hutong

Min första mer reportageliknande text i VK. Tillgänglig exklusivt här för dem som till vardags läser Västerbottens Folkblad, Dagens Nyheter eller Sydsvenskan. Exempelvis. Skannern räckte inte till så ni får föreställa er överdelen av fotot.

Shonarnas krig

Jag är nyss hemkommen från ett besök på Star Wars-utställningen i Örnsköldsvik. Det är alltså en vandringsutställning med riktiga dräkter, dockor och modeller från Star Wars-hexalogin som turnerat runt i världen; den minsta stad den varit i dessförinnan har 600 000 invånare. Det var ganska häftigt, kanske framför allt att se de detaljrika modellerna av skepp och byggnader. C3PO och R2D2 var där, liksom Darth Vaders dräkt, Yoda-dockan och prinsessan Leias guld-bh. Jag slogs gång på gång av hur ofantligt fånigt hela filmkonceptet är. Det är tveksamt om det var värt biljettpriset (150 kr) men jag fick ju se den vackra staden, som åtminstone topografiskt och naturskönhetsmässigt knäcker Umeå på mitten.


Ö-viks museum


C3P0-dräkten. Designmässigt inspirerad av kvinnoroboten i Fritz Langs Metropolis.


Monster från nån av de nya filmerna


Jodå.


gasmaskfejs


Anakins racer från tävlingsscenen i Det murkna hotet


R2D2, döpt efter texten på klappan vid en filminspelning: "Reel 2, Dialogue 2" (Scen 2, Tagning 2) och manövrerad av en 110 cm lång dvärg


Jag framför ewok

För övrigt köpte jag på loppmarknad nyss en bok med en stor del av alla Oskar Anderssons skämtteckningar samlade. Helt klart en av den moderna svarta humorns föregångare.


Mannen som gör vad som faller honom in

Serie i Hjälp!

Jag kommer att vara publicerad med en serie på två sidor i nästa nummer av Hjälp. Här kommer en liten teaser.

Brott och plats

Idag finns mitt bidrag till kultursidans sommarserie Brott och plats publicerad i Västerbottens-Kuriren. Temat är alltså att det ska handla om ett brott, verkligt eller fiktivt, som har något samband med en plats, verklig eller fiktiv, men i övrigt är upplägget väldigt fritt.

Watchmen - filmen

Shit! Det här gav mig faktiskt gåshud på riktigt. Men en sak som inte bådar så gott är att det är samma regissör som gjorde 300 som ligger bakom. Fast i det fallet var väl grundhistorien dålig.

Skäggig asiat

Här är ett självporträtt från tiden då jag var som allra lurvigast, innan skägget fick stryka på foten. Tydligen var det också då jag såg som mest ut som en mongolisk krigarhövding eller en sjörövare från Singapore.

Tokio Jokio

Så fruktansvärt roligt! Helt sinnessjukt rasistisk propaganda från andra världskriget avsedd att visa japanernas totala imbecillitet och inkompetens. Missa inte att kolla in de övriga tecknade propagandafilmerna på Youtube.

Axess och Watchmen

Vi har ganska nyss fått några nya TV-kanaler, bl.a. Axess TV, som väl kan beskrivas som en Tv-version av P1. Bl.a. visar de program om obskyra konstmusikkompositörer, en serie baserad på Bulgakovs Mästaren och Margarita och olika program med samhällsdebatt. Ett sändes från Umeå och de intervjuade Mohammed Fazlhashemi, som efter vad jag hört håller väldigt intressanta föreläsningar i idéhistoria på Umeå universitet. Jag har sanningen att säga inte tittat speciellt mycket på kanalen; det mesta är rätt svårtuggat, men några guldkorn har jag funnit: I lördags gick ett BBC-konstprogram från 60-talet om en italiensk renässanskonstnär som jag tyvärr glömt namnet på, men det underbara var den snustorre programledarens oförvitligt artikulerade överklassengelska - sån där med rullande, svenska tungrots-r och där ord som "really" verkligen uttalas re-al-ly. Direkt efter gick den holländska, finstämda dokumentären "Metall och melankoli" som utspelar sig i Perus huvudstad Lima, där så gott som alla jobbar extra som taxichaufförer för att klara ekonomin.

Idag såg jag så ett program där man fick höra delar av Carl Larssons memoarbok "Jag" läsas upp, medan framställningen bara illustrerades av bilder på hans egna tavlor. Det skenbart enkla upplägget blev väldigt rikt tack vare hans målande, avslöjande språk och den inlevelsefulla uppläsningen. Jag märkte att drogs in i hans färg- och linjevärld, så brukar det vara för mig, att jag när jag umgås med en tecknares bilder en längre tid blir till slut hans eller hennes stil, det speciella sättet att skraffera, rita en näsa i profil eller beskriva kläddraperingar som en kär gammal vän, som man tycker om för vad den är, med såväl sympatiska drag som små irriterande olater. När jag nu håller på att läsa om Alan Moores serieroman Watchmen lever jag i Dave Gibbons värld av figurer med oproportionerligt små huvuden, pedantiskt dragna perspektivlinjer och slösande detaljrikedom. Jag gjorde en liten skiss av Martin stirrande på dataskärmen, som känns som att det andas en aning av samma luft, (ja, det är superhjältar som skymtar från baksidan av papperet) och som får illustrera detta ovanligt bluddriga inlägg.

Mejslade drag

När jag satt på bussen hem från Umeå en kväll i våras fascinerades jag av hur plastskärmen framför mig återgav min spegelbild; bristen på detaljer men de många skuggorna gav ansiktet en skulptural karaktär. Jag hade ett block i väskan så jag försökte fånga uttrycket.

Skåpmat

Idag publicerades, väldigt sent (jag skrev den då boken nyss kommit ut), min recension av Simons 120 dagar i VK.

Växthusvers

I villaägarnas tidning var det en tävling med ett växthus värt 15 000 :- i förstapris, som mina föräldrar gärna vill ha, så de bad mig skriva en motivering till varför vi skulle vinna det. När jag skulle skicka in bidraget på deras hemsida märkte jag att motiveringen fick vara max 25 ord lång... Så jag fick stryka en del, men här är den oavkortade originalversionen.

Man ska inte klaga på en miljö som är subarktisk
Det handlar i slutändan om attitüder
Förutom en avsevärt lägre infarktrisk
jämfört med varmare latitüder

är luften här lätt att inhalera
Den sandiga jorden för mandelpotatis
är synnerligt lämpad, med mera, med mera
Det hela verkar väl ganska sympatiskt?

Ja, fast vad gör man om man av en stor zucchini
vill tälja Parissalongens urchica burka
Eller sy den där klänningen mor är så fin i
av skalet från en därtill lämpad gurka?

När man ska kurera en uppsvullen tonsill
gör man på ananas ett avkok
Och om, när man lagar mor Ullas melonsill,
melonerna fattas så löper man amok

När din bil blivit lappad vid en p-automat
och du ser parkeringsvakten därifrån hasta
Tänk att då ha till hands en mogen tomat
att rätt i synen på lapplisan kasta

Men utan ett växthus kan ingen
det här, det är dock sanningen
om man bor i norra Sverige,
dessvärrje

Moebius-dokumentär

Här är en liten notis jag skrev i dagens VK. Var det någon annan som såg programmet? Jag vet, det är lite tråkigt att jag bara skriver om serier i tidningen. Men det kommer nog nåt annat snart också.

Bäck

Eftersom några av denna bloggs läsare aldrig har varit i det natursköna Bäck, ja kanske till och med aldrig satt sin fot i Västerbotten, följer här ett litet bildreportage från mitt hem och dess environger.


Detta är det hus, vari jag bor och vari min far är uppvuxen på insaltad strömming och mandelpotatis. Det byggdes 1782 och var från början ett löjtnantsboställe; i väggen har man funnit en gevärskula som skulle kunna härröra från en rysk musköt i samband med det sista slaget på svensk mark, Slaget vid Ratan 1809.


Husets uppvärmning kommer vintertid delvis från en vedpanna, så varje sommar blir det en hel del staplande av ved. I år har vi dock mindre än vanligt.


Här i ladan förvaras blandad bråte, bl.a. vår Aktiv-skoter. Traktorn använder pappa när han arbetar i skogen och skottar snö. Mamma kan också köra till nöds, men tyvärr har jag och Martin aldrig lärt oss det.


Bäck är fullt av katter, de stryker omkring på gården och hukar blickstilla i det långa gräset vid vägkanten.


Som tur är har vår hund väldigt dålig syn, så hon upptäcker dem sällan.


Här flyter stilla den bäck som man får förmoda har givit byn dess namn.


Så till sist den välkomnande skylten, som talar om att du nu lämnar vardagens jäkt, stress och larm bakom dig och träder in i fridens boning.