The Aristobrats

Okej, så det här inlägget är ingenting för kräsmagade. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

För typ ett år sedan såg jag filmen The Aristocrats (som inte ska förväxlas med Disneys kattmusikal) och ådrog mig ordentlig smärta i mellangärdet på grund av de våldsamma skrattattacker med påföljande andnöd som utbröt tätare och tätare under filmens gång. För dem som inte vet det handlar den om ett skämt. Ett internskämt bland komiker, för att vara exakt, som länge har använts som ett slags improvisations- och gestaltningsövning. Det går i stora drag ut på: En grupp människor kommer in till en nöjesagent och ber att få presentera ett shownummer. De påbörjar sin uppvisning. Berättaren sätter igång att beskriva de mest perverterade, avskyvärda saker han kan komma på. Det är här kreativiteten släpps fri och mästaren skiljs från novisen: kroppsstympning, incest, sodomi, ultravåld, kroppsvätskor, blasfemi och allmän råhet av alla slag blandas i en djävulusisk cocktail. Varpå nöjesagenten stammar fram en fråga om vad numret heter, och får till svar: The Aristocrats!

Inte så speciellt kul skämt, tycker kanske vissa. Det talar knappast till den mer sofistikerade sidan av oss. Slutpoängens satiriska udd är väl snarast en förevändning för att få spekulera i vidrigheter, och genererar på sin höjd ett småleende. Men få kan väl förneka att det finns något kittlande med att försöka överträda precis varje gräns, att för en gångs skull få excellera i kaskader av runda ord likt en Tourettes-drabbad på tjack. Variationsmöjligheterna är ju oändliga, och förutom en intressant historik ges i filmen en otrolig mängd varianter på skämtet av komiker som Sarah Silverman, Whoopie Goldberg och Jerry Seinfeld. Bl.a. en pantomimversion, en variant som utvecklas till ett gräl mellan en buktalande komiker och hans docka och en helt spegelvänd version där numret i sig är helt bedårande - en kärleksfull familj äter en god middag tillsammans och somnar i soffan med armen om varandra - men där namnet på föreställningen nåt i stil med: "The motherfucking cocksucker-cunts".

Här kan man se ett utdrag ur Bob Sagets variant:


Här är en version jag inte tror är med i filmen, men den är sannerligen ett gott hantverk i genren:


Efter att ha sett filmen blev jag oerhört inspirerad att hitta på en egen variant, men jag glömde bort det tills för ett tag sedan då jag hittade en skiss i en anteckningsbok. Den har jag nu bearbetat och slutfört:

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt stegade in på kontoret till en välkänd västsvensk talangscout. "Jaha. Va tror ni att ni kan göra då?" frågade denne på sin inte alltför välljudande skaraborgska. "Vi har ett nummer att visa upp", sa Reinfeldt glatt, men trots att han log sitt bredaste leende var den sorgsna blicken oförändrad. "Låt dä gå fort då", sa nöjesagenten och lade motvilligt undan dubbelnumret av Jailbait som legat på skrivbordet framför honom.

De båda politikerna bugade vördnadsfullt. Sedan drog Anders Borg fram en köttklubba och drämde den med all sin kraft i Reinfeldts ben så det krossades med ett sjungande läte och blodiga flisor stack upp som bergkammar genom skinnet. Reinfeldt svarade genom att med en eldriven röjsåg avlägsna Borgs högra arm från dess fäste och istället göra fast den vid hans rygg med en blandning av smegma och var från ett gammalt injektionssår. Björklund drog med sin enda arm ned byxorna och orenade på ekparketten, några rejäla kablar som han använde för att forma en stilfull mohikan i bästa 77-punkstil av sitt långa hår. Reinfeldt tog fram en sprayburk med guldfärg och snart sken hela hans huvud som om det var en förgylld sängknopp. Med en slipad brevkniv snittade de små skåror i varandras bukar, kinder och lår - skapade helt enkelt nya kroppsöppningar som de ivrigt och våldsamt sådde sin säd i. Såren sydde de sedan igen med senor från Borgs döda arm.
Mannen bakom skrivbordet rynkade skeptiskt pannan och trummade med fingrarna utan att säga något. Borg fortsatte med att sticka in handen i... ja, så att säga i budgetpropositionens svarta hål, och drog ut tjocktarmen, som han virade likt en chic scarf runt Reinfeldts blodstänkta hals. Efter att de slagit varandra halvt medvetslösa med en festlig kavalkad av tillhyggen spännande från rörtång till småvessla visade Reinfeldt prov på imponerande kroppskrafter när han som final grep en bic-kulspetspenna från skrivbordet och drev den en decimeter in i Borgs hjässa under dennes gutturala skrik.

Det var nu svårt att känna igen politikerna om man inte visste vilka de var eller hade sett transformationen. En besvärande tystnad lägrade sig och bolagschefen betraktade scenen med svårtytt ansikte. "Va kallar ni numret för nånting?" frågade han till sist. Borg öppnade munnen, men pennan hade trängt så djupt in i frontalloben att talcentra var allvarligt skadat. Följaktligen fick han bara fram en rossling, och spottade ut några tänder i en sorglig liten hög på golvet. De lyste som vita näckrosor i en göl av blod. Istället utförde Reinfeldt ett fumligt steppsteg och utbrast med triumf: "De nya moderaterna!"

Narcissos från Bäck

Då så många bloggare tryfferar sina webbloggar med bilder på sina nunor och kroppar känns det inte mer än rätt att jag även bjuder Stanniols läsare på ett foto av mitt späda anlete. Att jag för närvarande läser Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde och blir smärtsamt påmind om ungdomens förgänglighet gör tidpunkten extra lämplig. Fotot är taget av Alexandra DePaoli.

Presentationsbild för presumtivt projekt

Det här är ingen bilderbok. Men det kanske kan bli. Bilden nedan är till ett stipendium jag ska söka. Hur det än blir med det - en bilderbok eller två ska jag ha gjort innan jag lämnar in, det är mitt bestämda mål. Den peruanske kraftkarlen heter Juan Cardenas, om någon undrar.

Fan-to-man

Det här projektet ligger lite på is just nu. Det är då alltså Fantomen-provteckningar som inte är riktigt färdigställda. Jag återvänder väl till dem när/om jag mentalt har ställt in mig på att jobba för att bli den nye Hans Lindahl. (Jag läser just nu Burne Hogarth's Dynamic Light and Shade, som verkar vara en god hjälp i den vägen.)

Konsten och jaget

Ett nytt självporträtt jag gjorde till föreläsningen på biblioteket som jag höll igår. Den gick för övrigt ungefär som planerat och det kom tillochmed åhörare jag inte kände. Kul. (Bland övriga gäster syntes bl.a. min gamla lågstadielärare och min mattelärare från gymnasiet.)

Galleri Syster i Verkligheten

Installation av Birgitta Linhart i förgrunden. I bakgrunden skymtar Jette Anderssons målningar För varje början är bara en fortsättning som följer och Mamma-barn, samt skulpturerna Mamma I och II.


Frenetism av Jessica Söderlind


Frenetism, detalj

Här kommer en konstrecension publicerad i VK redan i onsdags. Ni som inte gick på utställningen som nu är stängd har möjlighet att måla upp en inre bild av den utifrån mitt jidder.

Syster
Galleri Verkligheten
16 - 30 oktober

Luleåbaserade galleri Syster har intagit galleri Verklighetens lokaler
i Umeå, och det är i fruktbar symbios som två själsbesläktade nu möts.
För liksom Verkligheten är Syster ett konstnärsdrivet galleri och
kollektiv som arbetar genreöverskridande med samtidskonst. Här får
utställningen svälla sig betydligt större än galleri Systers tolv
kvadratmeter, och representerar tio konstnärer.

På undervåningen står Anja Perssons bronsskulptur Kropp – en huvudlös,
utmärglad spädgris med två bakdelar, ryggraden spänd som om den hängt
upp-och-ner. Ett genetiskt experiment i köttindustrin som slagit
slint, kanske. Man skulle kunna tro att genteknik är inblandad också i
Britt-Louise Landfors skulptur: Jättegaddar mönstrade som
Lisebergs-slickepinnar ligger spridda kring ett lika brokigt spädbarn,
men titeln Identity skvallrar om att det nog hellre handlar om det
utbud av möjliga roller och jag att iklä sig barnet har att ta
ställning till när det växer upp och fäller sina mjölktänder.

Det verk som talar starkast till mig finner jag på övervåningen.
Frenetism, av yngsta deltagande konstnären Jessica Söderlind, är en
fantasieggande väggskulptur av olika stora träbitar, satta kant i kant
i olika nivåer och baktill sammanbundna av tygremsor. Den taggiga
kontur de beskriver är dels utsträckt på höjden, och liknar därvid en
equalizerkurva på en musikspelare, men även i rummet, i det den buktar
ut från väggen. Ytan är täckt med symönster och träbitarnas hörn
kantas av olikfärgade fingeravtryck och fläckar. Lika dekorativ som
förbryllande gör den att jag måste be konstnären om några ledtrådar.
När jag blir uppmärksam på att linjerna i de skilda
mönsterbeskrivningarna ibland leder vidare från en träbit till en
annan har jag lättare att se skulpturen som en livskarta, där vägarna
ibland verkligen sammanbilder två platser eller händelser, ibland
sammanstrålar men oftast klipps av, tvärt avviker eller ger
motstridiga instruktioner. På sin väg sätter man desperat sina märken
var man kommer åt, oförmögen att avgöra om ens avtryck senare kommer
att få betydelse eller betraktas som meningslöst kludd.

Sara Edströms dubbla kvinnoporträtt är fina – det är stora
akrylmålningar av ansikten som kontrasterar mot små figuriner av samma
personer i bränd och målad plastlera. Detaljrikedomen och hantverket
imponerar och det känns som en fräsch nytolkning av en klassisk
porträttradition.

I Verklighetens sidobyggnad Gårdshuset finns två installationer av
Birgitta Linhart. Basen i båda två är snören helt inklädda i lärk- och
granbarr (den arbetsbörda som måste ligga bakom är helt enkelt
hisnande). I den ena hänger lärksnörena ned på golvet från en träram
som ett draperi vinden gripit tag i – eller som ett slags stilisering
av ett verkligt grenverk solen silar igenom. I den andra är
barrsnörena lindade kring en knotig gren som en hårman; någon har
suttit i trädet men lämnat håret kvar. De genomsyras av en inte helt
trygg sagostämning som liksom naturtematiken går igen i hennes
torrnålsgravyrer.

Jette Andersens stora oljemålningar är gjorda med gamla foton som
utgångspunkt och undersöker moder- dotterrelationer utan att vara för
tydliga i sitt budskap. ”Ty varje början är bara en fortsättning som
följer” visar en folkmassa med hundratals av en och samma marscherande
svartvita kvinna, en parad som skulle kunna tolkas som en meditation
över tillvarons cykliska natur, att varje generation i huvudsak ställs
inför samma problem och krav som den föregående oberoende av
tidsålder. I målningen Mamma-barn lämnas öppet vem som åsyftas, då
bilden föreställer tre unga flickor av vilka en avviker genom att det
bara finns ett tomt utrymme på ögonens plats. Skulpturerna av två
flickor i klänning, Mamma I i paraffin och Mamma II i bemålad brons,
är uppenbarligen inte heller mödrar ännu. Men det kanske kan upplevas
som något förutbestämt, att man som kvinna från barnsben socialiseras
in i en roll av att vårda och fostra; ett reducerande från människa
till biologisk roll.

Systers utställning representerar många olika uttryck och temperament
och ger en intressant bild av hur samtidskonst kan se ut i Norrbotten
idag. Så, välkommen till Verkligheten!

Föredrag och seriekurs!

Nu är det höstlov för oss journalistelever på Strömbäcks folkhögskola, men jag behöver nog inte oroa mig för att försjunka i ett letargitillstånd. Jag kommer att ha en del att göra.

2 november 18.30 kommer jag nämligen att prata i Ljusgården på Umeå Stadsbibliotek. Gratisbiljetter finns att hämta ut i information och utlåningsdiskar. Jag hade bl.a. tänkt visa en del bilder, dels på mina favoriter bland serietecknare och illustratörer och dels lite av det jag själv håller på med, framför allt från Handikappad (som förhoppningsvis kommer ut om inte alltför lång tid).

Dessutom: 10 november kommer jag att hålla första träffen i en serieteckningskurs för barn från 10 år (sex träffar blir det sammanlagt). Också med start 18.30, också på bibblan. Det finns fortfarande platser kvar, så om ni känner någon seriesugen knatte: tipsa honom eller henne att anmäla sig!