Axess och Watchmen

Vi har ganska nyss fått några nya TV-kanaler, bl.a. Axess TV, som väl kan beskrivas som en Tv-version av P1. Bl.a. visar de program om obskyra konstmusikkompositörer, en serie baserad på Bulgakovs Mästaren och Margarita och olika program med samhällsdebatt. Ett sändes från Umeå och de intervjuade Mohammed Fazlhashemi, som efter vad jag hört håller väldigt intressanta föreläsningar i idéhistoria på Umeå universitet. Jag har sanningen att säga inte tittat speciellt mycket på kanalen; det mesta är rätt svårtuggat, men några guldkorn har jag funnit: I lördags gick ett BBC-konstprogram från 60-talet om en italiensk renässanskonstnär som jag tyvärr glömt namnet på, men det underbara var den snustorre programledarens oförvitligt artikulerade överklassengelska - sån där med rullande, svenska tungrots-r och där ord som "really" verkligen uttalas re-al-ly. Direkt efter gick den holländska, finstämda dokumentären "Metall och melankoli" som utspelar sig i Perus huvudstad Lima, där så gott som alla jobbar extra som taxichaufförer för att klara ekonomin.

Idag såg jag så ett program där man fick höra delar av Carl Larssons memoarbok "Jag" läsas upp, medan framställningen bara illustrerades av bilder på hans egna tavlor. Det skenbart enkla upplägget blev väldigt rikt tack vare hans målande, avslöjande språk och den inlevelsefulla uppläsningen. Jag märkte att drogs in i hans färg- och linjevärld, så brukar det vara för mig, att jag när jag umgås med en tecknares bilder en längre tid blir till slut hans eller hennes stil, det speciella sättet att skraffera, rita en näsa i profil eller beskriva kläddraperingar som en kär gammal vän, som man tycker om för vad den är, med såväl sympatiska drag som små irriterande olater. När jag nu håller på att läsa om Alan Moores serieroman Watchmen lever jag i Dave Gibbons värld av figurer med oproportionerligt små huvuden, pedantiskt dragna perspektivlinjer och slösande detaljrikedom. Jag gjorde en liten skiss av Martin stirrande på dataskärmen, som känns som att det andas en aning av samma luft, (ja, det är superhjältar som skymtar från baksidan av papperet) och som får illustrera detta ovanligt bluddriga inlägg.