5054-3061+16

Jaja, det är nytt år och det. Nu under ledigheten gör jag ungefär samma som annars, dvs. blaskar med vattenfärger och sitter vid tangentbordet. Men ägnar mig även åt s.k. förströelse, dvs. bokläsning (bl.a. Eric Linklaters klassiska barnbok "Det blåser på månen"), filmtittning (t.ex. Singing in the rain) och spelspelande (företrädesvis "När då då", där man har nytta av att veta vad som hände först av högertrafikomläggningen och heliga Birgittas helgande). Jag har inga uttalade nyårslöften men jobbar som alltid på att bli en lyckligare och framgångsrikare version av mig själv.

Här kommer en recension som det visserligen var ett tag sedan den publicerades:


SH 3 vol 2 – Jag gråter bara i andra dimensioner
Daniel Ahlgren
Bakhåll

Efter att med stor konsekvens rört sig i de lågmälda, vardagsrealistiska markerna med alla sina seriealbum, gjorde Daniel Ahlgren förra året helt om och gav ut första delen i en serie böcker om något så marginaliserat som svenska superhjältar.
Ahlgren är en institution i Seriesverige, och dessutom en tecknare som utvecklas. Med sina självbiografiska album berättade han om en annan typ av ungdomstid än den som ofta skildras, om en yngling som mest hänger med sitt nördiga killgäng och ritar serier, som avskyr alla former av påtvingat gruppumgänge, skolidrott, fester och att ”uppleva nya saker” eller ”se nya vyer”.
Sedan, när han var färdig med sin egen historia, gjorde han en rad album med tjejer – som varit nästan helt frånvarande innan dess – som huvudpersoner. Det funkade just eftersom Ahlgren inte gjorde så stor grej av att de var tjejer – det var samma lätt misantropiska människor och samma lyhörda berättande som innan, med tristessen som utgångspunkt och allmän lag. Dock försvann en nivå litegrann, som i och med SH 3 återvänder – nördigheten. Första delen hette ”Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?” och nu kommer alltså del två.

SH är helt enkelt superhjälteprogrammet på en gymnasieskola, dit elever med särskilda krafter får söka. I årskurs tre går seriens flera huvudpersoner: Alfamannen, Girl Power, Kung Markatta, Elektricia och Radiohead för att nämna några. Att unga supermänniskor går i lära för att utveckla sina förmågor känns igen från X-men, och liksom där är superkrafterna i de flesta fall medfödda, men undantag finns. I förra albumet avslöjades att ursprunget till Girl Powers enorma styrka tycktes ligga i en händelse i hennes barndom. En pojke som sa sig kunna trolla gav henne en önskan – hon önskade sig superstyrka, men det var inte förrän långt senare, i sina drömmar, som hon upptäckte att det verkligen slagit in. I nya albumet får vi lära känna denna pojke närmare. Som ett resultat av att han modifierat och förvandlat omvärlden efter eget skön under så lång tid har hans egen existens blivit suddig – han fluktuerar in och ut ur verkligheten som en störning i en TV-skärm.
Vi får göra djupare bekantskap med några fler karaktärer, som Kinetica, vars superkraft är att hon kan förflytta nästan vad som helst med tankens hjälp. Men något fruktansvärt händer henne, trots att pojkvännen Danny försöker förhindra det. Det oerhörda sker i kapitlet Imorron – som verkligen gör ont att läsa och fungerar som en fristående novell.
Formata kan likt Barbapapa omforma sig till vad som helst. Hon blir ihop med den mörke, mystiske outsidern Drömprinsen, som har makten att förflytta sig in i och förändra andras drömmar (givetvis en blinkning till Neil Gaimans Sandman). Tillsammans ställer de sig utanför allt och bryr sig bara om varandra, tills misstankar om otrohet grumlar lyckan.
Det handlar mycket om relationer och den psykologiska trovärdigheten hos karaktärerna gör att man helt köper de fantastiska inslagen. Många handlingstrådar löper parallellt, men huvudstoryn är att mängder av flickor på skolan, både superhjältar och vanliga, blir gravida fastän de skyddat sig eller inte ens haft sex. Alfapojken, som är den som tar sitt superhjältekall på störst allvar, ger sig den på att följa mysteriet till botten – och slås av fasa när dimmorna skingras och sanningen går upp för honom.

Intrigen är oerhört skickligt vävd, med många detaljer som återknyter till den första boken. Ingenting är förbisett – man kan se delarna som fristående, men missar då många dimensioner, om uttrycket tillåts.
Även om Ahlgren är tydligt inspirerad av amerikanska förlagor är historien helt och hållet hans egen. Dessutom utvecklar han sitt bildberättande mer än nånsin med nyskapande sidlayouter och växlingar mellan olika stilar. Vissa menar att Daniel Ahlgren tecknar amatörmässigt, och det kan jag hålla med om – så till vida att han han inte har ett speciellt välputsat, kommersiellt manér. Men i själva verket är han ju en realist av yppersta klass, vars lätta valhänthet i linjeföringen bara stärker hans särart och ger hans album den allra underbaraste känsla av förvuxna fanzines.