Jag hittade en dikt som jag skrev när jag gick Umeå Konstskola (eller om det var slutet på gymnasiet)och publicerade på fardlektyr.nu (en sida för emokids med författardrömmar):
I början flöt allting som musik eller smält choklad
Man kunde inte låta bli att ryckas med i handlingen
Formuleringarna kändes nya hela tiden, eftersom innebörden försköts hit och dit
och nya ord kursiverades
Det kryllade av blinkningar och referenser som man inte behövde förstå och även rent nonsens, men det betydde någonting det med
Ibland, var kommateringen, helt; anarkistisk
och ibland fanns inga skiljetecken alls inga alls inte ett enda för att det inte behövdes några
Parenteserna och fotnoterna var kanske det viktigaste av allt
Som de små stunderna då de räknade födelsemärken
eller åt filmjölk på balkongen
Visst kunde det hända att någon syftade fel och poängen gick förlorad, men det gjorde inget
Och ett och annat korrekturfel hade nog smugit sig in
Men helheten var en litterär upplevelse
Men så småningom, omärkligt, blev det tråkigt
Man var inte längre lika intresserad av hur det skulle sluta
eller hur porslinskatten hamnat i bokhyllan
Han sa ”ett äpple” varje gång istället för att variera med ”astrakan”, ”syndaflodsdetonator” och ”mellanmål”
Och när hon sa att hon ville tapetsera om i vardagsrummet var det bara just det hon ville, det var det som var det värsta
Det började bli en formel:
Några trötta miljöbeskrivningar, några snärtiga men ack så tomma repliker och så lite månsken (fast det var sommar)
Lika långa kapitel som alla började och slutade på samma sätt
Ingen sidvändare precis
Ramen var given, nu kunde vilken spökskrivare som helst ta över
Efter hand blev det desperat
Man behövde nya idéer och lånade utifrån
Men efter några uppslitande copyrightstrider var det dags att sätta punkt
De satte en var och för säkerhets skull en till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar