Sven Nordquist på Augustprisgalan 2007.
Jag var och lyssnade på Sven Nordquist - the Sven Nordquist - på biblioteket i Umeå i förrgår. Han visade bilder, bl.a. på etsningar och konsttryck han hade gjort innan han började med sina bilderböcker, skisser från Pettson-böckerna och de allra första, 20 år gamla skisserna till den underbara "Var är min syster" som kom förra året, och berättade om sina tankar kring vad som skiljer illustration från konst. Om hur han med Var är min syster återigen började närma sig det senare efter att under lång tid hållit på med illustration, i och med att texten inte fanns när han arbetade med bilderna och bilderna således tilläts framväxa i sin egen rätt.
Jag hade inte hört honom prata tidigare, Sven pratade en ganska sansad skånska, inte helt olik Hans Willius nyktra stämma, och verkade helt enkelt vara ett under av klokhet. Eftertänksam och utan stora gester, men med en skärpa i blicken och en övertygelse om fantasins läkande funktion.
Återstår nu på listan av gamla hjältar jag aldrig träffat "i köttet": Bill Watterson, Tord Nygren och Michael Ende (den sistnämnde är iofs död).
5 kommentarer:
Jag läste franska på högstadiet. Av detta finns idag knappast ett spår annat än att det var Nordkvist som hade illustrerat boken. Då var han fortfarande ung och i det närmaste oupptäckt
Häftigt, den boken måste ju vara en raritet idag.
Jag ser även att du är på förnamnsbasis med Nordquist. Det tyder kanske på att det var väldigt trevlig att lyssna på honom.
trevligt ska det ju stå, skittangentbord.
Skittangentbord kan du vara själv!
Skicka en kommentar