Dotterbolaget Antologin
Doob förlag
Rikke Bakman, Eva Björkstrand, Jonna Björnstjerna mfl.
Dotterbolaget är ett feministiskt serieskaparkollektiv som startade på Serieskolan i Malmö 2005. Det har som syfte att vara ett nätverk för kvinnliga serieskapare, och har inriktning på alternativserier med särskilt intresse för det dokumentära. De har tidigare gett ut flera fanzines och kommer nu med sin första antologi, där hela 32 serieskapare – en blandning av etablerade namn och några i alla fall för mig okända – får samsas om 170 sidor.
Det är ett stort antal olika tecknings- och berättarstilar man bjuds på. Trots det upplever jag inte antologin som splittrad, snarare som ett varierat smörgåsbord där salt, syrligt och beskt dock kanske är mer representerat än sött. Serierna hålls också samman av att de till största del har ett budskap. Ofta är det feministiskt eller genusproblematiserande, men det kan också vara politiskt. I den vägen växlar det mellan miljöbudskap och vänsterpolitik. Det mest extrema i den senare kategorin är Nina Lahtinens serier, som har ett radikalt anarkistiskt budskap vars svartvita retorik jag ställer mig klart tveksam till, men det är onekligen intressant att läsa.
Sara Granérs teckningar visar desperata fabeldjur i ett stenhårt, cyniskt samhälle. Humorn är svartare än en tuschflaska om natten men väldigt uppfriskande. Det är mest ”enrutingar”, men även den illustrerade instruktionstexten om hur man finner CP-punkten. Här ges en väldigt grafiskt detaljerad anvisning för hur man metodiskt krafsar sig in i hjärnans motoriska centrum via örat med t.ex. en skruvmejsel eller ett stämjärn och får en sällsam upplevelse. Man skruvar på sig både en och två gånger men måste erkänna att det är en smått genial variant på sexupplysningstexter om hur man finner erogena G- och A-punkter.
Liv Strömqvist har redan ett strålande CV och tecknar med sin sylvasst satiriska penna det roligaste jag läst på länge. I serien Tio i topp – Tröttsamma typer avhandlas störande stereotyper som nog de flesta stött på. För Korta kvinnor-fetischisten är det väldigt viktigt att killar är längre än tjejer, och i väntan på den rätta läser han ”Sagan om den lilla, lilla gumman”. Föreläsningsfarfar representerar en uråldrig mansroll inkarnerad i en lika uråldrig man, som ofelbart finns med på varje föredrag och avbryter föreläsaren med inpass om Zakarias Topelius eller dativobjekt. Andra som schavotteras är Medelklassiga miljöpartisten, Den historielösa karriärkvinnan och Entreprenören, och det är lika skoningslöst som träffande.
Mycket är bra, det mesta är intressant och bara en del faller ganska platt, som supertjejen Wilja av Lina Eriksson – budskap som att man ska tycka om sig som man är och kräva lika lön för lika arbete håller alla med om, men det räcker inte att skriva det rakt upp och ner i en pratbubbla för att göra en bra serie. Rikke Bakmans lösryckta barndomsepisoder förstår jag mig inte heller på.Men av det övriga innehållet skulle jag vilja ge exempel på några ytterligare godbitar.
Lina Neidestams strippar med figuren Zelda är rappkäftad välformulerad humor – dagens slentrian-Rocky känns ganska trött vid en jämförelse.
Sara Elgeholms knubbiga gummor och gubbar har en väldigt behaglig, tydlig teckningsstil som skulle passa utmärkt till att illustrera läromedel, och det är inte på något sätt negativt menat.
Vilda Rosenblad gör en serie om sin franska, känslokalla styvpappa som jag liksom många andra ”autentiska” berättelser fängslas av.
Nanna Johanssons ”I en annan värld” visar hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända, och av ett koncept som inte är särskilt originellt gör hon en väldigt bra serie.
Till sist tecknar Maja Lüning detaljrikt och fint en serie om brevduvans historia, som fyndigt presenterar en alternativ verklighet där brevduvan tagit mobiltelefonens plats: ”Åh NEEJ! Jag har fyllebrevduvat Filip igen!”
Några smakprov alltså, som jag nödgats välja ut ur innehållet i denna antologi – vars styrka är dess bredd. Dotterbolaget klarar sig bra utan moderbolag.
6 kommentarer:
Vad långa inlägg du skriver, Oskar. Jobbigt att läsa.
Jag tycker att det var en bra recension Oskar. Jag ska köpa boken på deras releasefest den 20 november på Babel i Malmö.
Inga problem med långa texter om man är intresserad av ämnet.
Liv Strömqvist är så äckligt bra att jag kräks. Einstiens fru var något av det roligaste jag läst på mycket länge.
Det blir väl till att köpa den här också. Tack för en bra innehållsrik recension.
Årets snällaste recension, alla kategorier!
Men jag tyckte att det var till största del bra. Hoppas att jag vågar skriva om jag tycker nåt är piss och det är nån jag känner som gjort det, det kan kanske bli svårt.
Hehe jo, då kan det ju bli problem såklart. Sen är ju Seriesverige så litet också, så vem man än kritiserar riskerar man stå öga mot öga med strax därefter.
Skicka en kommentar