söndag 31 maj 2009

Brittiskt barbari

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.


Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.


Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.

torsdag 28 maj 2009

Löpsk lyrik

Jag känner mig tvungen att bjuda på några godbitar från senaste sökordsstatistiken för bloggen:

nakna, svulstiga kvinnokroppar
schimpansens parningsbeteende
bilder på en brasklapp
kroki stånd

Det kan man komponera en dikt av, nej, det ÄR en dikt.

onsdag 27 maj 2009

Gouache och sköldpadda


En liten gouache jag gjorde på kullerstensstranden som vi paxade som vår i Kroatien. Och en sköldpadda (av två) som bodde bland blommor och blader på hotellets balkong.

tisdag 26 maj 2009

Jag får nippran...


...När jag ser Svein Nyhus fantastiska bilder! Vilken variation i uttryck och fulländning i teknik! En ny bilderboksillustratörsfavorit, helt klart.

Živili!


Det har varit dåligt med uppdateringar nu, men jag kan skylla på att jag tillbringat senaste 1 1/2 veckan på resande fot, på Makarska Riviera i Kroatien. Där drack jag bl.a. Karlovačko och ritade en del, t.ex. det här självporträttet gjort på ca 8 minuter - Jag håller på att öva mig och klocka mina teckningar eftersom jag under sommaren ska sitta i centrala Umeå och sälja porträtt och karikatyer, och jag tror det blir bäst att hålla tiden på max 15 minuter. Vad tror ni blir en bra och psykologisk summa att ta för ett porträtt respektive karikatyr? Förmodligen börjar jag den 22 juni, i Rådhusparken eller vid kajen i samband med "Sommarkul på kajen". Jag kommer även att finnas på Rådhustorget vid Sommaren i City-arrangemangen. Men mer information kommer då det är bestämt vilka dagar jag kommer sitta.


En så kallad "sketchdump", för att använda den briljanta Hedvig Häggman-Sunds ord bjuder jag också på.

Kuriosa: både orden kravatt och krabat härstammar från kroat.

måndag 4 maj 2009

August & Jag


Denna recension kommer i Västerbottens-Kuriren inom några dagar:

August & Jag
Anneli Furmark
Galago (Svarta serien)

Stockholm en snöfri januari 2008. En litteraturstuderande ung kvinna
går hemåt genom Tegnérlunden, då hon plötsligt i en portuppgång får
syn på – ingen mindre än självaste August Strindberg. Han är
naturligtvis förvirrad, men som vetenskapsman också fascinerad över
det inträffade. Kan han ha hamnat i en tidslucka? Eller rör det sig om
en ovanligt avancerad drömsyn? Hon hjälper honom till Blå Tornet på
Drottninggatan – Strindbergs hemvist under sina sista levnadsår, som
överraskande inte längre är museum – och i den märkliga stämning som
uppstår lämnar hon honom. Men hon förebrår sig snart: Inte kan hon
låta tillfället gå henne ur händerna att få tala med Strindberg, och
en gång för alla få berätta hur arg hon är på honom! Och dagen därpå
återvänder hon.

På ett sätt känns det lite ironiskt att jag fick på min lott att
recensera Anneli Furmarks nya bok, i egenskap av seriekunnig men utan
att vara särskilt bevandrad i litteraturhistoria. Detta då berättelsen
refererar en hel del till Strindbergs tid, liv och produktion. Men
efter att ha gjort min journalistiska plikt och fyllt igen några
kunskapsluckor på fattigmansuniversitetet Wikipedia får jag fler
nycklar till boken. Det är kanske inte är helt nödvändigt, men berikar
läsningen då man t.ex. förstår anledningen till Strindbergs förvåning
över att den unga kvinnan heter Sigrid (hans första hustru Siri von Essens dopnamn) och
vet ungefär vad En dåres försvarstal handlar om.

När Sigrid återvänder till Blå Tornet möter hon August utsvulten. Hans
hushållerska är borta och han vet inte hur han ska få mat. Efter att
ha köpt en smörgås åt honom hoppar Sigrid över dagens föreläsning och
tar med Strindberg ut på stan (förklädd), trots hans protester. Där
handlar de mat och dukar sedan upp till supé i salongen. Då de ätit
under tystnad lossnar äntligen tunghäftan för Sigrid, och hon börjar
ställa Strindberg till svars för några av de fadäser han gjort sig
skyldig till i sitt skrivande. Hennes dubbla inställning till honom
blir tydlig i hennes kokande ilska över En dåres försvarstal, där
Strindberg bl.a. trivialiserar våldtäkt, samtidigt som hans
kärleksskildring i densamma berör henne djupare än kanske något annat
hon läst. Just detta, att han betytt och fortfarande betyder så mycket
för så många människor, gör att han borde ha tagit ett större ansvar
och insett att män länge skulle kunna använda hans ord för att
berättiga kvinnoförtryck. Strindberg tar hennes utspel med ro,
försvarar sig men beter sig inte riktigt som den svinpäls han nog
ibland var.

Den nationalskald på sin ålders höst som möter oss är i själva verket
något dämpad; hans eld är inte längre den största i Sverige. Han lever
dock upp en smula när han får demonstrera sin ryska kaffemaskin (”Man
kan inte dricka ur papp” faller hans dom över 7 Eleven-kaffet) och
ilsknar till när Ibsen kommer på tal: ”Ibsen! Man tappar ju aptiten!”
Deras samtal tangerar, förutom Strindbergs kvinnosyn och
övermänniskoidéer, framtiden, som Strindberg inte vill veta för mycket
om. Det är tydligt att de båda är tagna av situationen, men inser
snart att den oavsett orsak – tidslucka eller ömsesidig hallucination
– inte kan vara för evigt.

Det måste vara svårt att beskriva ett påhittat möte med någon så
välkänd som Strindberg, där dialogen både är trovärdig och svänger,
men Furmark lyckas. Hon vet att använda tystnader och enkla
skiftningar i minspel för att ladda replikerna ytterligare och det
finns en förtätning, en koncentration i hennes berättande som
tillsammans med en riklig användning av stämningsskapande
skrafferingar påminner om Tove Jansson, en av hennes förebilder. Det
är just detta berättande, för övrigt med en skicklig språkbehandling
som man inte är bortskämd med i serier, som gör att jag ser fram emot
hennes nästa bok.