I dagens VK:
Mats Jonsson
I detta satans rum
Galago
Mats Jonsson är en av de svenska serietecknare som mest konsekvent håller sig till självbiografiformen. Därför blir först något förbryllad när jag snabbt bläddrar igenom ”I detta satans rum”, den första boken i Galagos Svarta serie, och ingenstans ser den svartfärgade snedluggen och dito kostymen som är hans kännemärke när han tecknar sig själv. Istället känner jag igen en figur som Leo i ”Lustgården”, ett avsnitt i hans tidigare seriealbum Hey Princess, varför jag för en stund får misstanken att det att det här är nånting jag läst förut, att Galago ger ut gammal skåpmat i ny förpackning. Lyckligtvis misstar jag mig. Figuren visar sig vara Mats Jonsson själv i 21-årig skepnad, med ”ironisk” grunge-look – halvlångt hår och Kurt Cobain-skägg. Och visserligen utspelar sig händelserna som avhandlas redan 1994, då Mats åker på studieresa med sin journalisthögskoleklass till London, men han har väntat med att berätta om dem ända till 2008. Förmodligen krävde historien 14 år av distans och tidens läkning av själsliga sår innan den kunde omsättas i text och bilder.
Under sina fem veckor i London bor Mats i ett studenthotell med sina klasskamrater Stefan och Murre. Stefan och Murre längtar hem till sina flickvänner och Mats längtar efter någon att längta till. På dagarna sker projektarbete med att göra en tidning för utländska studenter i England, under ledning av den tyranniska Juliette Coombe. Hon blir klassens gemensamma fiende och bidrar på så sätt till gruppsammanhållningen, tills några elever byter sida och inre motsättningar uppstår. På kvällarna är det uteliv på hippa klubbar, sprit och dans som gäller för att döva hemlängtan och ångest och åtskilliga får visa upp sina sämre, eller om man vill mänskliga, sidor. Det hela sker i grungerockens efterdyningar, precis när britpopen och triphopen håller på att få sitt definitiva genombrott, och någonstans i bakgrunden skymtar EU-omröstningen i Sverige.
Liksom i Hey Princess berättar Mats Jonsson utlämnande om ungdomens rusiga glädje och djupa sorg i en värld där kläder och musik är livsnödvändiga för att signalera tillhörighet. Här rör det sig om en kort historia, en serienovell, vilket gör att skildringen inte riktigt hinner tätna på samma sätt som i ett längre album, men intresset hålls uppe ändå. Svärtan och smärtan i de taffliga teckningarna är konstant. Och även om smärtan förstås är verklig, eller åtminstone var det när episoderna ägde rum, kontrasteras den av en ironisk humor och distans som ger intrycket, eller i varje fall förhoppningen, att Mats är tryggare i sig själv idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar