God Jul! (för vissa)

Medan andra mössprydda julfigurer sett sina bästa dagar.

Regina, Regina, Regin-ah-ah-ah!

Jag var i Göteborg i helgen och såg Regina Spektor uppträda i Lisebergshallen, och det var fantastiskt. Tyvärr satt vi en bra bit bak i raderna vilket förtog den del av upplevelsen som kommer av att man ser artistens ansiktsuttryck.

Förband var Jenny Owen Youngs, som jag lyssnat lite på innan och som imponerade stort med sin gitarr, sin mörka röst och roliga scensnack. Sen kom Regina in och tände två ljus i en åttarmad ljusstake för att fira Hanukkas andra dag. Hon inledde konserten med att krocka näsan i mikrofonen när hon skulle börja sjunga, väldigt kul. Sen lekte hon sig igenom sitt set, och sjöng precis lika bra som på skiva, både à capella, till elgitarr, enbart piano och tillsammans med det väldigt kompetenta bandet. De flesta låtarna var från nya skivan Far, inte min favoritskiva av henne eftersom jag tycker det är lite väl många tralliga och likartade spår. De bästa numren tycker jag istället var från tidigare skivor: Ode to divorce, Aprés Moi och That Time. Kvällen avslutades med höghastighetsbluegrass i Love, you're a whore.

Min resekompis Karl filmade några av låtarna. Ljudet blev riktigt bra även om bildkvalitén förstås inte är nåt att skryta med. Håll till godo:
Machine


Laughing with:


Samson:


Us:

Oskars tomte all over town

Tänkte bara meddela att det är jag som ritat tomten som syns på typ tjugo ställen på Gallerian Kungspassagen i Umeå och i tidningsannonser, så att ni inte tänker "aha, en vanlig tomte" utan det korrekta "aha, en vanlig tomte som Oskar Forsgren ritat" när ni ser den. Så fick jag det sagt.

Pirinens piruetter

Joakim Pirinen
Kvarteret Kolossen
Galago

Alternativseriernas första stora rockstjärna i Sverige heter Joakim
Pirinen. Han var med när Galago blomstrade under 80-talet, överlevde
nittiotalets serietidningsdöd och har aldrig varit mer populär än
idag, något som blev tydligt då han nominerades till DN:s kulturpris
förra året.
Jag kan ärligt erkänna att jag varit något svalt inställd till
Pirinen efter att bara ha läst ett par av hans senaste album – som är
bra, men då han geniförklaras ideligen hade jag nog förväntat mig
något litet ytterligare. Nu kommer hans tidigare serier från 80-talet,
från samlingsalbumet Kvarteret Kniven, och Split Vision från -95 i en
telefonkatalogstjock bibba, tryfferad med några riktigt tidiga
serieförsök från 70-talet. Och får mig att fullständigt kapitulera.

Det är en förbluffande resa, och dess väg tillryggalägger man bäst
styckevis. För Pirinens fantastiska detaljrikedom kräver full
uppmärksamhet, det vore närmast en förolämpning att bara läsa texten
och skumma igenom de stundvis stumma bilderna. Det vill säga, så
tänker jag först, men efter hundratalet sidor är jag helt uppslukad.
Jag har lärt mig att snabbare läsa av de täta bilderna och vill bara
ha mer av galenskapen.
Det är mest fristående verk av varierande längd, men några figurer
som ständigt återkommer är nallarna, Pirinens signum. Bland annat som
”De små rackarna i sandlådan”, med lekplatsen som ett betongförortens
mikrokosmos, och som den smärtsamt försagde björnen Beppo. Vi får
också se Pirinens mest kände figur Socker-Conny göra sitt
uruppträdande.

Om man ska förklara Pirinens serier och deras storhet för de som inte
läst dem är en viktig del det visuella. Han tecknar helt enkelt bättre
än andra. Sidorna är tätare, mer genomarbetade. Pirinen har bestämt
sig för att aldrig låsa fast sig vid en teckningsstil och som tecknare
känner man sig förorättad av hur ledigt han svingar sig mellan
krafsiga Krazy Kat-inspirerade landskap, Crumb-darriga linjer, Art
Deco-geometri och naivism. Ena stunden bryter han upp bildplanet som
Picasso och i nästa exploderar han i skrafferingar som en Gustave Doré
på syra. Mest är han förstås sin egen och allt är gjort med ett
absolut gehör för tuschets klangfärg. Ingenting är förbisett;
bakgrunder, layout och textning är alla behandlade med lika stor
omsorg och detaljrikedom, men det blir aldrig en uppvisning eftersom
det samtidigt är så hisnande oväntat och fantasifullt. Pirinen är
Tusch-Messias.
Och teckningarna skulle lyfta även svaga manus – men manusen är
precis lika briljanta! Pirinens hjärna är ett ymnighetshorn fullt av
köttfärste, häxringar som skriver skvallerjournalistik på trädens
blad, leksaker från framtiden och vansinnesnoir i kalla krigets
skugga, men ämnesvalet är så brett att jag egentligen inte vill ge
exempel. Språket är lysande och tänjs till bristningsgränsen med
ordlekar, sinnesutvidgande nonsens och en respektlös stilblandning.
Det är fruktansvärt roligt, men samtidigt ofta otroligt smart och
poetiskt. Tramset är på så stort allvar. Serietecknaren Sara Granér
har sagt att serier är en lite efterbliven konstform, och delvis vill
jag ge henne rätt. Jag tror inte att man på samma sätt skulle
acceptera puerilt strunt sida vid sida med skarp samhällskritik och
filosofiska djup i en roman eller målning. I gränslösheten ligger en
av serieformens styrkor.

Alldeles mot slutet, i serierna från nittiotalet, kan man uppleva en
dipp. Det blir lite mer av simpel könshumor och mindre hyperoriginell
centralstimulans. Men Pirinen på lågvarv är ändå Pirinen.
Man kan bara spekulera i hur många stålstift och liter tusch som
gått åt till denna backanal. Det är en kväll där Pirinen bjuder på
alla rundor och jag lapar skamlöst i mig av överflödet. Mätt, belåten
och lite vimmelkantig slår jag igen pärmarna och kommer nog att rapa
rasterpunkter i ett bra tag framöver.

The Aristobrats

Okej, så det här inlägget är ingenting för kräsmagade. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

För typ ett år sedan såg jag filmen The Aristocrats (som inte ska förväxlas med Disneys kattmusikal) och ådrog mig ordentlig smärta i mellangärdet på grund av de våldsamma skrattattacker med påföljande andnöd som utbröt tätare och tätare under filmens gång. För dem som inte vet det handlar den om ett skämt. Ett internskämt bland komiker, för att vara exakt, som länge har använts som ett slags improvisations- och gestaltningsövning. Det går i stora drag ut på: En grupp människor kommer in till en nöjesagent och ber att få presentera ett shownummer. De påbörjar sin uppvisning. Berättaren sätter igång att beskriva de mest perverterade, avskyvärda saker han kan komma på. Det är här kreativiteten släpps fri och mästaren skiljs från novisen: kroppsstympning, incest, sodomi, ultravåld, kroppsvätskor, blasfemi och allmän råhet av alla slag blandas i en djävulusisk cocktail. Varpå nöjesagenten stammar fram en fråga om vad numret heter, och får till svar: The Aristocrats!

Inte så speciellt kul skämt, tycker kanske vissa. Det talar knappast till den mer sofistikerade sidan av oss. Slutpoängens satiriska udd är väl snarast en förevändning för att få spekulera i vidrigheter, och genererar på sin höjd ett småleende. Men få kan väl förneka att det finns något kittlande med att försöka överträda precis varje gräns, att för en gångs skull få excellera i kaskader av runda ord likt en Tourettes-drabbad på tjack. Variationsmöjligheterna är ju oändliga, och förutom en intressant historik ges i filmen en otrolig mängd varianter på skämtet av komiker som Sarah Silverman, Whoopie Goldberg och Jerry Seinfeld. Bl.a. en pantomimversion, en variant som utvecklas till ett gräl mellan en buktalande komiker och hans docka och en helt spegelvänd version där numret i sig är helt bedårande - en kärleksfull familj äter en god middag tillsammans och somnar i soffan med armen om varandra - men där namnet på föreställningen nåt i stil med: "The motherfucking cocksucker-cunts".

Här kan man se ett utdrag ur Bob Sagets variant:


Här är en version jag inte tror är med i filmen, men den är sannerligen ett gott hantverk i genren:


Efter att ha sett filmen blev jag oerhört inspirerad att hitta på en egen variant, men jag glömde bort det tills för ett tag sedan då jag hittade en skiss i en anteckningsbok. Den har jag nu bearbetat och slutfört:

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt stegade in på kontoret till en välkänd västsvensk talangscout. "Jaha. Va tror ni att ni kan göra då?" frågade denne på sin inte alltför välljudande skaraborgska. "Vi har ett nummer att visa upp", sa Reinfeldt glatt, men trots att han log sitt bredaste leende var den sorgsna blicken oförändrad. "Låt dä gå fort då", sa nöjesagenten och lade motvilligt undan dubbelnumret av Jailbait som legat på skrivbordet framför honom.

De båda politikerna bugade vördnadsfullt. Sedan drog Anders Borg fram en köttklubba och drämde den med all sin kraft i Reinfeldts ben så det krossades med ett sjungande läte och blodiga flisor stack upp som bergkammar genom skinnet. Reinfeldt svarade genom att med en eldriven röjsåg avlägsna Borgs högra arm från dess fäste och istället göra fast den vid hans rygg med en blandning av smegma och var från ett gammalt injektionssår. Björklund drog med sin enda arm ned byxorna och orenade på ekparketten, några rejäla kablar som han använde för att forma en stilfull mohikan i bästa 77-punkstil av sitt långa hår. Reinfeldt tog fram en sprayburk med guldfärg och snart sken hela hans huvud som om det var en förgylld sängknopp. Med en slipad brevkniv snittade de små skåror i varandras bukar, kinder och lår - skapade helt enkelt nya kroppsöppningar som de ivrigt och våldsamt sådde sin säd i. Såren sydde de sedan igen med senor från Borgs döda arm.
Mannen bakom skrivbordet rynkade skeptiskt pannan och trummade med fingrarna utan att säga något. Borg fortsatte med att sticka in handen i... ja, så att säga i budgetpropositionens svarta hål, och drog ut tjocktarmen, som han virade likt en chic scarf runt Reinfeldts blodstänkta hals. Efter att de slagit varandra halvt medvetslösa med en festlig kavalkad av tillhyggen spännande från rörtång till småvessla visade Reinfeldt prov på imponerande kroppskrafter när han som final grep en bic-kulspetspenna från skrivbordet och drev den en decimeter in i Borgs hjässa under dennes gutturala skrik.

Det var nu svårt att känna igen politikerna om man inte visste vilka de var eller hade sett transformationen. En besvärande tystnad lägrade sig och bolagschefen betraktade scenen med svårtytt ansikte. "Va kallar ni numret för nånting?" frågade han till sist. Borg öppnade munnen, men pennan hade trängt så djupt in i frontalloben att talcentra var allvarligt skadat. Följaktligen fick han bara fram en rossling, och spottade ut några tänder i en sorglig liten hög på golvet. De lyste som vita näckrosor i en göl av blod. Istället utförde Reinfeldt ett fumligt steppsteg och utbrast med triumf: "De nya moderaterna!"

Narcissos från Bäck

Då så många bloggare tryfferar sina webbloggar med bilder på sina nunor och kroppar känns det inte mer än rätt att jag även bjuder Stanniols läsare på ett foto av mitt späda anlete. Att jag för närvarande läser Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde och blir smärtsamt påmind om ungdomens förgänglighet gör tidpunkten extra lämplig. Fotot är taget av Alexandra DePaoli.

Presentationsbild för presumtivt projekt

Det här är ingen bilderbok. Men det kanske kan bli. Bilden nedan är till ett stipendium jag ska söka. Hur det än blir med det - en bilderbok eller två ska jag ha gjort innan jag lämnar in, det är mitt bestämda mål. Den peruanske kraftkarlen heter Juan Cardenas, om någon undrar.

Fan-to-man

Det här projektet ligger lite på is just nu. Det är då alltså Fantomen-provteckningar som inte är riktigt färdigställda. Jag återvänder väl till dem när/om jag mentalt har ställt in mig på att jobba för att bli den nye Hans Lindahl. (Jag läser just nu Burne Hogarth's Dynamic Light and Shade, som verkar vara en god hjälp i den vägen.)

Konsten och jaget

Ett nytt självporträtt jag gjorde till föreläsningen på biblioteket som jag höll igår. Den gick för övrigt ungefär som planerat och det kom tillochmed åhörare jag inte kände. Kul. (Bland övriga gäster syntes bl.a. min gamla lågstadielärare och min mattelärare från gymnasiet.)

Galleri Syster i Verkligheten

Installation av Birgitta Linhart i förgrunden. I bakgrunden skymtar Jette Anderssons målningar För varje början är bara en fortsättning som följer och Mamma-barn, samt skulpturerna Mamma I och II.


Frenetism av Jessica Söderlind


Frenetism, detalj

Här kommer en konstrecension publicerad i VK redan i onsdags. Ni som inte gick på utställningen som nu är stängd har möjlighet att måla upp en inre bild av den utifrån mitt jidder.

Syster
Galleri Verkligheten
16 - 30 oktober

Luleåbaserade galleri Syster har intagit galleri Verklighetens lokaler
i Umeå, och det är i fruktbar symbios som två själsbesläktade nu möts.
För liksom Verkligheten är Syster ett konstnärsdrivet galleri och
kollektiv som arbetar genreöverskridande med samtidskonst. Här får
utställningen svälla sig betydligt större än galleri Systers tolv
kvadratmeter, och representerar tio konstnärer.

På undervåningen står Anja Perssons bronsskulptur Kropp – en huvudlös,
utmärglad spädgris med två bakdelar, ryggraden spänd som om den hängt
upp-och-ner. Ett genetiskt experiment i köttindustrin som slagit
slint, kanske. Man skulle kunna tro att genteknik är inblandad också i
Britt-Louise Landfors skulptur: Jättegaddar mönstrade som
Lisebergs-slickepinnar ligger spridda kring ett lika brokigt spädbarn,
men titeln Identity skvallrar om att det nog hellre handlar om det
utbud av möjliga roller och jag att iklä sig barnet har att ta
ställning till när det växer upp och fäller sina mjölktänder.

Det verk som talar starkast till mig finner jag på övervåningen.
Frenetism, av yngsta deltagande konstnären Jessica Söderlind, är en
fantasieggande väggskulptur av olika stora träbitar, satta kant i kant
i olika nivåer och baktill sammanbundna av tygremsor. Den taggiga
kontur de beskriver är dels utsträckt på höjden, och liknar därvid en
equalizerkurva på en musikspelare, men även i rummet, i det den buktar
ut från väggen. Ytan är täckt med symönster och träbitarnas hörn
kantas av olikfärgade fingeravtryck och fläckar. Lika dekorativ som
förbryllande gör den att jag måste be konstnären om några ledtrådar.
När jag blir uppmärksam på att linjerna i de skilda
mönsterbeskrivningarna ibland leder vidare från en träbit till en
annan har jag lättare att se skulpturen som en livskarta, där vägarna
ibland verkligen sammanbilder två platser eller händelser, ibland
sammanstrålar men oftast klipps av, tvärt avviker eller ger
motstridiga instruktioner. På sin väg sätter man desperat sina märken
var man kommer åt, oförmögen att avgöra om ens avtryck senare kommer
att få betydelse eller betraktas som meningslöst kludd.

Sara Edströms dubbla kvinnoporträtt är fina – det är stora
akrylmålningar av ansikten som kontrasterar mot små figuriner av samma
personer i bränd och målad plastlera. Detaljrikedomen och hantverket
imponerar och det känns som en fräsch nytolkning av en klassisk
porträttradition.

I Verklighetens sidobyggnad Gårdshuset finns två installationer av
Birgitta Linhart. Basen i båda två är snören helt inklädda i lärk- och
granbarr (den arbetsbörda som måste ligga bakom är helt enkelt
hisnande). I den ena hänger lärksnörena ned på golvet från en träram
som ett draperi vinden gripit tag i – eller som ett slags stilisering
av ett verkligt grenverk solen silar igenom. I den andra är
barrsnörena lindade kring en knotig gren som en hårman; någon har
suttit i trädet men lämnat håret kvar. De genomsyras av en inte helt
trygg sagostämning som liksom naturtematiken går igen i hennes
torrnålsgravyrer.

Jette Andersens stora oljemålningar är gjorda med gamla foton som
utgångspunkt och undersöker moder- dotterrelationer utan att vara för
tydliga i sitt budskap. ”Ty varje början är bara en fortsättning som
följer” visar en folkmassa med hundratals av en och samma marscherande
svartvita kvinna, en parad som skulle kunna tolkas som en meditation
över tillvarons cykliska natur, att varje generation i huvudsak ställs
inför samma problem och krav som den föregående oberoende av
tidsålder. I målningen Mamma-barn lämnas öppet vem som åsyftas, då
bilden föreställer tre unga flickor av vilka en avviker genom att det
bara finns ett tomt utrymme på ögonens plats. Skulpturerna av två
flickor i klänning, Mamma I i paraffin och Mamma II i bemålad brons,
är uppenbarligen inte heller mödrar ännu. Men det kanske kan upplevas
som något förutbestämt, att man som kvinna från barnsben socialiseras
in i en roll av att vårda och fostra; ett reducerande från människa
till biologisk roll.

Systers utställning representerar många olika uttryck och temperament
och ger en intressant bild av hur samtidskonst kan se ut i Norrbotten
idag. Så, välkommen till Verkligheten!

Föredrag och seriekurs!

Nu är det höstlov för oss journalistelever på Strömbäcks folkhögskola, men jag behöver nog inte oroa mig för att försjunka i ett letargitillstånd. Jag kommer att ha en del att göra.

2 november 18.30 kommer jag nämligen att prata i Ljusgården på Umeå Stadsbibliotek. Gratisbiljetter finns att hämta ut i information och utlåningsdiskar. Jag hade bl.a. tänkt visa en del bilder, dels på mina favoriter bland serietecknare och illustratörer och dels lite av det jag själv håller på med, framför allt från Handikappad (som förhoppningsvis kommer ut om inte alltför lång tid).

Dessutom: 10 november kommer jag att hålla första träffen i en serieteckningskurs för barn från 10 år (sex träffar blir det sammanlagt). Också med start 18.30, också på bibblan. Det finns fortfarande platser kvar, så om ni känner någon seriesugen knatte: tipsa honom eller henne att anmäla sig!

Zelda

Zelda provar på en tillvaro som primalkvinna, med tveksamt resultat

Min recension i Västerbottens-Kuriren idag:

Zelda
Lina Neidestam
Kartago Förlag

En vanlig fråga man får som serietecknare är om man vill göra "en ny Rocky". Frågan har nog visst berättigande, om man bortser från att det låter ganska larvigt och att det faktiskt finns ett antal andra typer av serier än dagsstrippar. För ingen skulle väl tacka nej till de folkets och kritikernas hyllningar och den ekonomiska säkerhet succén Rocky gett dess skapare Martin Kellerman.
En liten utvikning: Rocky förändrade den traditionella strippen – med kort text och en tydlig slutkläm – mot en mycket mer dialogbaserad humor liknande den i sitcoms, förlade den i en mer vardaglig miljö som låg nära många unga människors liv (istället för att handla om vikingar, hemmafruar och annat ingen rimligen kan relatera till) och anslog en fränare ton med grövre språk och inslag av sex och alkohol. Dessutom är den uttalat självbiografisk.

Och faktum är att väldigt många av de stripptecknare som vunnit framgång på sistone har följt i liknande spår som Rocky: Lise Myhres Nemi har ett stort fokus på barliv och kompissnack, och även om den självbiografiska dimensionen inte är uttalad är seriens huvudperson och dess skapare till utseende och klädstil lika. Tony Cronstams Elvis har utvecklats till att nästan uteslutande bli en kanal för att fläka ut makarna Cronstams sexliv. Med detta i minnet är Lina Neidestams Zelda helt klart en del av traditionen, vilket förstås inte hindrar att den är originell på flera punkter.
Denna den första Zeldaboken innehåller samlade strippar från bl.a. tidningen Nemi, där serien går i varje nummer.

Zelda är en aggressiv feminist som med sina genusglasögon stadigt på nästippen ser patriarkala strukturer och könskonstruktioner i varje hörn: Hon bryter sig in i en leksaksfabrik och programmerar om talande dockor till att skandera feministiska slagord. På midsommarafton vägrar hon att dansa kring den lövade fallosen och bygger istället en trä- och tygvagina som hon kroppsmålad skuttar runt. Tillsammans med kompisen Tova och pojkvännen Sigge fikar, snackar, och grälar hon sig genom storstadslivet med välformulerade, dräpande repliker och beska kommentarer om samtiden ständigt tillhands.

Zelda kan tyckas vara en endimensionell figur, och framställs i sin halsstarrighet ofta i ett rätt löjeväckande ljus. Men i mångt och mycket är ju seriefigurers uppgift att tjäna som förlösande ventiler för att leva ut det man som så förtvivlat ”nyanserad” och "förnuftig" människa inte dristar sig till.
I bokens bästa episod bosätter sig Zelda i skogen för att leva som urkvinna, obefläckad av civilisationens smuts. Men givetvis filmar hon allting och lägger upp som Youtube-klipp på sin videoblogg. Obetalbar är scenen då hon visar hur man gör tamponger av soltorkad vass, kaveldun och fårister.

Men även om världen oftast går i svart och vitt för Zelda vacklar hon ibland i tron på sina övertygelser, fastän hon inte gärna vill erkänna det.
En väldigt stor del av skämten ligger just där, i den splittring som kan uppstå i konfrontationen mellan högstämda feministiska ideal och den krassa verkligheten. Zelda får prestationsångest och tappar lusten då Sigge försöker tillfredsställa ger henne med oralsex. Då lackar han ur och insisterar på "kravlöst orgasmbefriat fulsex", vilket förstås får dem att slappna av och medför maximal njutning för båda. Att säga eller tänka en sak och sedan göra raka motsatsen är också ett tema som återkommer. Ibland finns tendens till upprepning, men oftast lyckas Neidestam variera upplägget och framkalla åtskilliga skratt, inte sällan med en svart underton.

Hur var det med det självbiografiska inslaget? Eftersom jag läst Lina Neidestams rappa och flitigt uppdaterade blogg vet jag i alla fall att handlingen inspireras av hennes vardagsliv; när Lina åker till Mexiko åker Zelda dit, när Lina ser Twilight på bio gör Zelda detsamma. De är också båda hemfallna åt etnoromantik och har fäder som är hantverkare. Men jag vågar inte dra parallellerna längre än så.

Frågan är då: Är Zelda en ny Rocky? Tja... Det bästa försöket hittills i alla fall.

Seriekrönika i B&B

Äntligen ett riktigt inlägg! Det har bara varit text och text ett tag nu, så här kommer nåt för er som känner mig främst som tecknare och läser bloggen för bilderna. Denna seriekrönika från Small Press Expo är med i senaste numret av Seriefrämjandets (numera kulturtidskriftsprisnominerade - puh, jobbigt ord!) Bild & Bubbla. Så nu kan jag publicera den på bloggen. Den är väldigt intern och så, men det tänker jag inte be om ursäkt för.

Miljöbeskrivning

På svenskan på journalistutbildningen jag går fick vi till uppgift att göra två miljöbeskrivningar av samma plats, den ena med positivt laddade ord och den andra med negativt laddade ord. De som har varit på platsen jag beskriver får väl själva avgöra vilken som är mest sann. (Bilden är bara en illustration och är inte tagen i Lövånger.)

Asfaltsvägen tog slut vid några postlådor och bilen svängde in på en slingrig småväg. Den salta havsluften svepte in genom min nervevade ruta. Till vänster om vägen passerade en prunkande blomsteräng med ett myller av olika vilda örter; rölleka, rallarros, kabbeleka. Bilen tog mig mjukt vaggande genom ett kuperat landskap där vägen kantades av högresta, stolta tallar och björkar som sträckte sina vida, lummiga kronor mot solen.

När jag svängt in på åter en avtagsväg var jag framme vid Häbbersvikens stugområde och parkerade bredvid de andra bilarna i skogsbrynet. Jag steg ut och gick stigen mot stugorna. Det fanns tre röda stugor med blå dörrar; den ena ett ombyggt stall, den andra en tidigare lada och den tredje ett Älvsbyhus. Dörrfärgen avvek från känslan i det allmogeröda och minde om den på rappade stenhus vid Medelhavskusten. Stilblandningen och husens skilda fasoner gav ett sorglöst intryck tillsammans med de oklippta grästuvor som stack upp här och där på tomten. På gårdsplanen låg ett krocketspel utspritt och en solblekt frisbee under bordet till den nötta trädgårdsmöbeln bidrog ytterligare till känslan av hemtrevnad. ”Här syns att det bor någon med en avspänd inställning till tillvaron”, tänkte jag belåtet.

Havet låg bara ett stenkast bort. Det härliga solskenet blev till guldglitter i havsytans stilla krusning och fyllde hela min varelse med välbehag, och en obetvinglig lust att ta ett dopp. Så jag fattade mina badbyxor och en handduk och började barfota gå mot stranden. Sanden rann som en varm andedräkt mellan mina tår och tallbarr kittlade lekfullt fotsulorna. Vid strandremsan prövade jag vattentemperaturen med tån. Havet hade inte hunnit bli riktigt varmt än, på termometern var kvicksilvret ännu en bit från 20-gradersstrecket – men så mycket mer uppfriskande med ett svalt dopp än ett varmt!

Efter badet svepte jag in mig i handdukens härliga frotté och vände ansiktet mot horisonten. Små bomullstussar till moln dekorerade den annars azurblå himlen; en bild av enkel men ursprunglig, liksom eterisk skönhet. ”Varje dag är som en dyrbar snökristall”, tänkte jag, ”lika skön i sig själv som alla andra dagar, och lika flyktig. Samtidigt fullständigt olik alla de andra. Vilken ynnest att ha fått uppleva så många, och vilken rikedom att ha så många kvar!”

******

Asfaltsvägen slutade tvärt och bilen skramlade in på en gropig grusväg. Det blåste ihållande från havet genom mitt öppna fönster. Till vänster om vägen passerade en snårig, igenvuxen hage med ett gytter av mjölkört och annat ogräs. Bilen skakade obekvämt fram genom ett backigt, bergigt landskap där vägen kantades av gängliga, torra tallar och björkar med spretigt grenverk.

Efter att vägen gjort ännu ett tvärt avtag var jag framme vid Häbbersvikens stugområde, ställde bilen bredvid de andra och steg ut, lätt omtumlad av färden. Jag närmade mig stugorna. Tomtens bild skämdes av tre hus av sinsemellan helt olika karaktär – det såg ut som som om en slumpens vind hade burit med sig dem från helt olika platser och här kombinerat dem utan någon som helst övergripande idé. Bara någon prisgiven åt den värsta sortens kitsch skulle uppskatta anblicken: Fasadernas bemålning med billig rödfärg stod i skrikande kontrast till dörrarna, som med sin grälla koboltnyans mest påminde om pulkor från Hammarplast. På gårdsplanen låg ett krocketspel nonchalant utkastat tillsammans med diverse andra pryttlar, som om den som bodde här totalt gett upp alla försök till att upprätthålla en snygg fasad. ”Fy sjutton vad det ser ut här egentligen”, kom det till mig som en plötslig skamfylld insikt. Samtidigt blev jag uppmärksam på att solen gassade obarmhärtigt, och om jag inte ville stekas som ett ägg hade jag inget annat val än att greppa badbyxorna och bestyra ett bad i det, förmodligen iskalla, vattnet.

När jag gått barfota över brännhet sand och nålvassa barr – varför bryta masochismen genom att ta på mig ett par sandaler? – och nått stranden, talade en blick på termometern som hängde från bryggan om att jag hade haft rätt. 15,5 hånfulla grader. Men lika bra att göra pinan kort, så jag kastade mig i.

Efteråt virade jag krampaktigt handduken kring min huttrande kropp, som snabbt skiftat färg till askgrå. Jag hackade tänder, blickade ut mot horisonten och den banalt klarblå himlen och tänkte ”Ännu en förspilld dag. Och fler lär det väl bli, var och en den andra lik i den tröstlösa golgatavandring med graven som slut- och höjdpunkt som är livet.”

En mörk plattform

Min recenson i dagens VK:

En mörk plattform
teckningar
Ludwig Franzén
Galleri Alva
4-29 september

Minnet är en oberäknelig, svekfull tjänarinna. Hon har tillgång till
avancerad mörkrumsteknik för att efterbehandla de bilder vi
absorberat; sudda ut element som inte logiskt eller estetiskt passar
in, exponera om för mörka partier och stämma färgskalan i nostalgiska
pasteller. När vi famlande försöker nagla fast hennes information med
ord eller fästa den på papper tycks hon ohjälpligt glida undan. Likt
raden av bubblor man ibland ser på näthinnan en solig dag, som bara
kan uppfattas ur fokus i ögonvrån. Och i samma stund vi beskriver
minnet har vi dödat en del av det, och kommer börja blanda ihop minnet
med vår framställan av det. Rollen som sanningsvittne spelar hon
således dåligt, detta gäckande väsen. Eller? Å andra sidan, vad är
sant? Jämfört med ett foto eller en film är ju minnets dimensioner
långt fler; känslor, lukter, smak, rymd. Den enda direktlänk vi har
till den svunna tiden går genom vårt nervsystem, och vem är att säga
att de bilder vi upplever genom denna länk inte är verkliga? Minnet
tycks inte ha något system när hon sedan arkiverar dessa bilder, där
vissa kan försvinna som genom ett maskhål i rymden för att poppa upp
när vi minst anar det. Andra minnesbilder i vårt huvud kan vi inte
alls placera, och när vi ser dem förefaller länken vara något annat –
en portal till andra världar.

Ludwig Franzéns utställning visar dessa dunkla bilder. Liksom i den
förra, ”Nya bilder av ett främmande Umeå”, är det platser, miljöer som
står i fokus. Anspråkslösa tuschteckningar av med många små streck
varsamt framskulpterade betongfasader, trähus och grässlänter. Med små
medel antyds valörer i den flämtande belysningen i en kulvert och
solgasset över något slags enorm övergiven kraftstation. Ett
fuktskadat omklädningsrum; granar på en bergknalle under en svart
rymd; en gammaldags träskottkärra på en snötäckt gårdsplan. Bilder och
platser som känns igen, som vi kan ha sett. Men trots att de är i
stort sett vardagliga känns de utomvärldsliga. Ett lätt förvrängt
perspektiv här, en skalförskjutning där och en stämning av overklig ro
och stillhet gör dem sakrala, mytiska. Inga människor syns, men det är
först i efterhand jag noterar det. För platserna är besjälade; en
spegelbild i en vattenpöl blinkar till, man känner en vattenlednings
puls och hör en stenig grusvägs lugna andhämtning.

Utställningstexten handlar om drömmar som symbol för minnet. Från en
mörk plattform stiger vi på en buss som för oss ensamma in i nattens
tunnel; utanför fönstret passerar namnlösa byar. Det vi ser på dessa
våra nattliga resor är oåtkomligt för andra än oss själva, liksom våra
minnen. Bussen finns också med på bild: en klart upplyst farkost vid
en ensam gatlykta i ett beckmörkt, konturlöst landskap. Och jag tänker
på Kattbussen i Miyazakis film Min granne Totoro, den förunderliga
varelse och fordon som man inväntar i natten och som i samma stund man
stiger på den gör världen magisk.
"Disk" visar en diskbänk ovanifrån sedd som genom en fiskögelins,
så som man kan uppfatta världen när timmen är sen och man har varit
ute och fått i sig lite för mycket. I diskhon ligger något, jag ser
utslagna tänder i blod. I lägenhetens lugna glödljus en sen natt
skymtar ett drama – eller är det kanske bara en orensad vask en
fredagkväll? Kartan är ofullständig, namnen på alla platser finns inte
med. Partier ligger i mörker. Vägen leder till ett stopp mitt i
ingenstans. Så står man där på plattformen och blickar tankfull ut i
mörkret.

En bild föreställer en lägenhet högt upp i ett flervåningshus som
håller på att rivas. Blommor och moln målade på väggen antyder att det
skulle kunna vara ett dagis. Scenen uttrycker en stark atmosfär och
närvaro, som om den ville inpränta sin existens, deklarera för oss:
"Jag minns den där lägenheten tydligt. Golvet var halvt upprivet och
fullt av damm, linoleummattan stack ut som en tunga i luften. Genom
hålet kunde man titta ner i lägenheten därunder, och ytterväggen var
nermonterad så man såg gatan och busshållplatserna nedanför... Fast
vänta nu, kan jag verkligen ha stått däruppe, det verkar ju
livsfarligt... Såg jag det kanske i en tidning? Var det någon som
berättade det för mig? Men jag minns ju bestämt..." Och när man tvekar
bleknar med ens konturerna, de skarpa kontrasterna fördrivs. Varför
ifrågasätta? Bilderna är ju där. De är vackra.

Nåväl...

Jag gillar att skriva ibland; de som läser den här ojämnt uppdaterade bloggen vet att emfas ligger på just ordet ibland. Dagbok har jag skrivit länge, och nu när jag har börjat gå Strömbäcks folkhögskolas journalistlinje kommer jag uppenbarligen att skriva mer än vanligt, men när det gäller fritt konstnärligt skrivande är det nog bara att inse att jag inte har den disciplin och snabbt arbetande fabulerings- och formuleringsförmåga som krävs för att göra ett bestående avtryck i litteraturvärldens allmänna medvetande. Men jag gillar att ägna mig åt det, ibland. Så när jag t.ex. hittar en novelltävling brukar jag piska mig själv för att få ihop ett bidrag - oftast vinner man förstås inte, men deadlinen har tvingat en att producera en text man förhoppningsvis tycker är okej, och på en fest kan man vid tillfälle nonchalant säga "Jag skriver noveller då och då" (men se till att varsamt föra över diskussionen på ett annat ämne om någon börjar fråga vilken av Pär Lagerkvists noveller man gillar bäst, eller nåt annat som hotar avslöja ens okunnighet).

Den 31 oktober är det deadline för årets novelltävling i Umeå, med en prissumma på 100 000 :-. För den intresserade finns mer info här. Nedan finns mitt bidrag till förra årets novelltävling.


Om dessa väggar kunde tala

Jag föddes 1781. Först var jag bara en teckning på ett papper. Så här gick det hela till:

Hr Håkansson d.y. tittade längtansfullt ut genom fönstret på arkitektkontoret Håkansson & Håkansson, medan han torkade svetten ur pannan med en broderad näsduk. Det var en av sommarens varmaste dagar och stortorget kryllade av folk. Där vid pumpen stod åklagare Hansson och gav sin gråa märr att dricka i en tunna. Och mejerskan Antonsson med de stora överarmarna satt på en bänk svalkande sig med en svagdricka, medan hennes barm guppade då hon skrattade åt något stutare Nilsson just sa. ”En dag”, tänkte Håkansson och fick något avlägset i blicken, ”håller de där armarna i mig och jag får den där barmen att guppa.”
Då rycktes dörren upp och Hr Håkansson, d.ä., stegade in.
– Jag trodde bror var bekant med att det är sed att knacka!
– Bespara mig spetsfundigheterna, Karl. Har du ritningen färdig?
– Ja, Nils, jag gjorde just de sista tilläggen.
Nils Håkansson tog upp pappersarket och skärskådade det noga; kliade sig på hakan. Sedan grep han en blyertspenna från sin brors skrivbord och krafsade ned någonting i ena änden på ritningen.
– Vad gör du?
– Se: En smyckad balkong i gjutjärn på södersidan att sitta på, dricka en cognac och besinna världsalltets outgrundlighet... Vad tycks?
Den andre såg skeptisk ut.
– Jag tror nu inte att en löjtnant har så särskilt mycket tid till att besinna världsalltet. Men vi får se vad Turdfjell säger.

Hm. Ja, alltså, egentligen vet jag ju inte om det skedde exakt så, jag minns förstås ingenting från dessa händelser. Men vad jag däremot vet, är att när augusti nått sitt slut stod jag färdig. Jag hade fått mitt namn: fastighetsnr 55049 – och inväntade med torkande faluröda väggar och vitskinande knutar att löjtnant C.J. Turdfjell med hustru skulle flytta in.
Det var först nu, då varje planka satt på sin rätta plats, då varje fönsterspröjs fått sin färg och mina furugolv var lutade, som jag blev fullt medveten. Innan, medan jag växte fram, hade jag upplevt glimtar av något; förnimmelser av en solstråle mot murstocken; anslag till tankar som inte riktigt tagit fäste. När så rum lades till rum inom mig, rent faktiskt, upplevde jag också hur de metaforiska rummen inom mig blev fler och större. Medan vinden varsamt vaggade mig fogade sig skuggorna av medvetande; andarna från de träd jag byggts av och de uråldriga stenar jag stod på, samman till ett jag. Hur rikt är inte livets mysterium!

Sålunda hade jag alltså blivit byggd till ett löjtnantsboställe, avsett för att möta de krav som en kronans man kan tänkas ha på representation och elegans. En prydnad för nationen, bla bla... Missförstå mig rätt; jag är stolt över den jag är. Men över åren förändras ens synsätt, jag menar jag har överlevt två världskrig; allt eftersom min funktion har skiftat (mer om det sedan) har jag kommit att ifrågasätta betydelsen av anseende och titlar. Vi är alla lika små inför universums evinnerlighet. T.ex. har jag omprövat min tidigare nedlåtande hållning mot friggebodar – det är svårt nog att vara ett bra hus utifrån sina förutsättningar som det är, utan den begränsande fastlåsningen i hierarkier.
När Turdfjells hade flyttat in tänkte jag inte särskilt mycket på dem. Jag tänkte nog inte så mycket alls ännu, det hade liksom inte fallit mig in. Jag bara var, och livet gick sin gång i mig. Jag njöt av den stränga kylan i isvindarna som piskade mig utanpå om vintern, lika mycket som jag njöt av värmen som jag ändå bevarade inuti mig. Jag sträckte på mig och sken ikapp med solen och rekryternas sablar, när de stod i led på gården vid generalens inspektion. Jag kan nog inte säga att jag direkt kände tillgivenhet till paret; om jag gjorde det var den ganska otydlig i kanterna. Inte som en hunds gränslösa trofasthet till sin herre, utan kanske mer som ett träd känner det för ett annat träd i en skog – man har ganska trevligt i varandras sällskap, men kunde lika gärna ha varit utan det.

Om tillvaron från början verkat stabil inföll en stor förändring 1792, då löjtnant Turdfjell tvingades ut i finska kriget och lämnade sin hustru i ett limbo. Första tiden gick hon varje dag och förväntade sig att han skulle rida in på gården i sin mörkblå uniform, lika välborstad som någonsin förr, som om ingenting hade hänt. Varje gång postbudet kom och hon såg ett vitt kuvert i hans hand flammade hennes svagt glödande hopp upp, men falnade igen så snart hon konstaterat att det saknade makens avsändare. Fänrik Hjelm, en av Turdfjells vänner som undgått tjänstgöring i kriget, kom då och då på besök med nyheter från fronten. När ett år hade gått utan livstecken från maken bestämde sig frun för att han var död. Hon sydde så om sin kostym av hoppfullhet till en av sorg. Men dagen kom också då den hade blivit för trång kring bröstet, och hon måste ta av sig den. Fänrik Hjelms visiter kom nu allt tätare. Första gången jag hörde honom säga hennes namn lät det ungefär: ”Fru Turdfjell... Jag vet verkligen inte varför Hans dröjer med att höra av sig. Dessvärre har det nyligen rapporterats stort manfall från ryska gränsen, men namnen har inte kommit in ännu... Här, Karin, ta min näsduk.” Hundratrettiosjätte gången jag hörde henne säga hans namn lät det: ”ÅH FREDRIK VARFÖR KOMMER DU INTE OFTARE HIT ELLER JAG TILL DIG ELLER DU I MIG ELLERÅÅÅHH”.
Turdfjell kom faktiskt till sist tillbaka, efter mer än två år. Han hade hållits fången av ryssen och därtill fått båda benen bortsprängda. Men vid det laget hade Karin sedan länge begravt honom, och var inte glad för att ha en vålnad som dessutom var en krympling i sitt hus.
Eftersom Hans och Karin trots allt var gifta tvingades hon nu dras med att ha honom i mig – men varje gång Fredrik kom på besök styrde hon in Hans rullstol i kontoret på nedre våningen och låste dörren. Där satt han och såg färgen flaga från taket och kände hur hela jag riste när sängen på golvet ovanför gång på gång stöttes mot väggen och framför allt hörde... Trots att han krampaktigt höll för öronen.
1796 dog Karin i barnsäng, hette det. Men läkaren som kom till platsen hade aldrig sett så mycket blod vid en förlossning tidigare.

Apropå död och begravningar – jag har skrivit en dikt:

Vi fortsätter begrava våra döda
plantera dem som pelargoner i jorden
Fastän vi vet att de inte kommer att växa upp igen
oavsett hur mycket vi vattnar

Va? Skulle jag inte ha kommit på den själv? Försök bevisa det då!

Småningom hamnade jag ur Kronans ägo. Ja, sen har ju försvaret rustat ner undan för undan... Och neutrala blev vi också, 1864. Några år efter det flyttade det in en familj bönder i mig, Sundins eller Sandins om jag minns rätt. Han var gudfruktig, tyst och hade oftast ansiktet förvridet i en lidande, plågad grimas. När han tvingades slakta ett djur var det som att han varje gång hoppades att Gud skulle tala till honom och säga att han likt Job bara blivit prövad, att hans kärlek till Gud visat sig stark nog och att han slapp förrätta fler offer. (Jag såg det ju inte, men lagården berättade för mig att den sett honom stå på knä framför djurbåsen, med ögonen tårade och geväret slängt bland halmstråna och dyngan runtomkring honom.) Hon i sin tur var bullrig och yvig, med ett strålande humör och ett tålamod som nästan aldrig tröt, men när det gjorde det var det med besked. Barnen bråddes på modern. Farföräldrarna bodde också i mig, i en egen kammare som tidigare varit för tjänstefolk, och eftersom de liksom sin son var av den tysta, svårmodiga stammen skapades en märklig kontrast mellan de boende, ett slags magnetiskt fält mellan två jämnstarka poler. Ett samtal i köket en eftermiddag kunde låta:
– Det verkar som det goda vädret skulle stå sig så potatisen blir fin i år.
– Tror du det? Jag tycker det liknar mörka moln därborta jag.
– Äsch, det är bara Hansson som bränner gammal bråte vid bäcken. Jag hörde västergöken gala imorse när jag var ute och mjölkade, det är ett gott omen. Det blir fortsatt gynnsamt väder, sanna mina ord!
– Nå. Vattensorken behöver kanske inte svälta i år trots allt. Men inte lär han lämna något kvar till oss.
– Om vi får en tillräckligt bra skörd kanske vi kan sälja en del till handlarn och köpa en bättre harv; då slår nästa skörd ännu bättre ut. Och får vi pengar över kan vi bjuda hit vänner och hålla stort kalas...
– Ack, förvisso föder överflöd girighet, lättja och frosseri!
Konstigt nog kom de sällan ihop sig; det var snarare som att de balanserade varandra på något sätt. Maken och hans föräldrar var de sura vätejonerna och frun och barnen var basen som neutraliserade lösningen.
Min tid med Sundins var i stora drag bra. Det kunde förstås bli stimmigt med alla barnen som flängde runt mellan rummen och lekte tåg, ylande som ångvisslor – jämför med när ni själva har en riktigt orolig, väderspänd mage – och när makarna under ett av sina sällsynta gräl lät grytorna och kastrullerna vina genom luften önskade man att man var någon annanstans. Men de smickrade min stolthet genom att ofta omtala för varandra vilket rejält hus de fått tag på, och en av fördelarna med att vara just ett hus är att det man hör människor säga om en kan antas för helt uppriktigt, eftersom de inte tror att man hör. (Ibland känner de nog i själva verket på sig det, men låtsas inte om det.)
En gång bröt de upp och lade om mitt golv i sovrummet. När han satte ned kofoten i ett hörn märkte han att en planka redan var lös. Han bände loss den och fann därunder en knivbajonett av gammaldags typ.
– Vad är det du har hittat? En sådan där som soldaterna har på gevären... Den måste väl vara antik.
– Den är inget att ha, den är full av rost ser du väl.
– Inte är det rost. Det är fläckar av... hm, någonting annat. Men de går säkert att tvätta bort.
Den såldes till ett armémuseum och för pengarna kunde de anställa en slaktare under en tid, och under den tiden genomgick herr Sundin en mindre förvandling. Han verkade på något sätt pånyttfödd, som att bördan som annars ständigt tycktes tynga hans axlar lättat en aning. Frun blev nästan orolig när hon en morgon hörde honom vissla till synes obekymrat, närmast lättfärdigt – visserligen tonerna av O Jesus Krist som mänska blev, men ändå. Saker återgick hursomhelst till det vanliga igen när slaktaren slutade. Tungsinnet lägrade sig på nytt i herr Sundins själ och pH-värdet återställdes.

Här måste jag stanna upp en smula. Det har förstås bott hur många som helst i mig; jag kan inte för mitt liv räkna upp dem alla, än mindre berätta anekdoter om var och en av dem. Det skulle bli en ganska tröttande harang. Det är klart att man minns vissa tydligare än andra, t.ex. lärarinnan och kvinnosakskvinnan Beata Jönsson, som 1917 stängde in sin man i garaget, tog på sig hans rock och en lösmustasch och gick och röstade i riksdagsvalet i hans namn. För att inte tala om Svante, som socialen placerade ut i mig på 1980-talet och som under en haschpsykos trodde han att han var den ryske helbrägdagöraren Rasputin, förföljd av mordlystna aristokrater som gömde sig i köksväggarna. Men flertalet människor finner jag när allt kommer omkring ganska ointressanta.
Bättre då, väl, att prata om historiens stora rörelser under seklernas gång, industriella revolutioner och tekniska landvinningar? Tja, det är klart att världen förändrats mycket under tiden jag funnits till, men jag vet inte om jag har så mycket att utlägga om det. För ett hus blir inte skillnaderna i villkor över åren så rasande stora – jag står där jag står, stadigt förankrad och jordbunden, oavsett om den som bor i mig är kittelflickare eller it-tekniker och oaktat om jag värms upp av vedpanna eller elpatron.

Även om jag inte direkt har något emot människor, så är stunderna då jag står tom mellan mina olika invånare de mest njutbara för mig. Då är jag bara min egen, kan öva fjärrskådning genom mina vindögon och är fri att låta tankarna fara utan störningsmoment. Djupa och grunda tankar, som jag ibland håller för mig själv, ibland delar med mig av till andra. Om detta: Vi hus pratar inte riktigt med varandra, vi mer läser varandra som öppna böcker. Det fungerar för det mesta bra, och det finns många saker man uttrycka så som inte går att klä i ord, men det förstås ju bara oss emellan. Ibland grämer jag mig över att jag inte kan meddela mig på ett mer konkret och expressivt sätt. Det händer att jag känner mig maktlös inför det faktum att jag inte har något ansikte eller någon röst, och det finns en sång som jag tycker om vars text beskriver något av de här tankarna.

Låt oss prata i några minuter
Sedan måste jag gå härifrån
Tala om hur du mår
Vad du gjorde igår
Om din kärlek till mig är densamma

Ja, tänk ändå
Om dessa väggar kunde tala
Och berätta hur jag känner mej just nu
Det är svårt att hålla känslorna tillbaka
För den jag saknar mest av allt
Ja, det är du

Nej, den har jag inte skrivit. Det är Arvingarna som sjunger den. Men jag kunde mycket väl ha skrivit den, om inte de hunnit före.

Familjen som bor i mig nu flyttade in för 17 år sedan. Det finns just ingenting att säga om dem, egentligen. Dottern tillbringar sin mesta tid framför datorn, sonen spelar elbas och läser politiska manifest av döda tyska gubbar, modern jobbar inom åldringsvården och fadern är mäklare. De bekommer mig inte särskilt mycket. Förutom då sonen spelar sin fruktansvärda musik på stereon, då är det ganska outhärdligt. Den heter visst hardcore; jag kallar den kallkåre, för det är en sådan som löper längs med nocken på mig varje gång han sätter på den. Hu!
Det tredje millenniet är ännu i sin linda, men själv är jag gammal, också för att vara ett hus. Snarare än att åldras, i varje fall på ytan, är det ju emellertid så att jag ständigt förnyas, med reparationer, moderniseringar och kosmetiska lyft. Sist lagade man en vattenskada i en bärande vägg, men reglarna man satte dit var inte av så bra kvalitet. Och på sistone har jag faktiskt börjat ha tråkigt. Det händer ibland att jag funderar på att göra någonting drastiskt. Jag har en bra grund och är ordentligt byggd, så jag borde inte rasa ihop bara hux flux. Men konstigare saker har ju hänt…

Handi-"kappa"! (Jfr. dust-jacket)

Här är omslagsbilden till min och Patrik Stigzelius på bokmässan utkommande bok Handikappad - den är inte layoutad än så rubriken är bara för exemplets skull. Till skillnad från inlagan är den målad med gouache - den lite flammiga "äggoljetemperakänslan" var kanske inte tänkt från början, men jag tycker ändå den passar rätt bra.

Lille Prinsen

Jag håller just nu på med ett riktigt roligt uppdrag - att handtexta den svenska versionen av Johann Sfars härliga serieadaption av Le Petit Prince, barnboksklassikern av Antoine de Saint-Exupéry. I likhet med Sfars på samma gång spröda och expressiva teckningslinjer är originaltextningen väldigt fri och organisk, inga linjalritade rader här inte. Något jag förstås försöker fånga i min version.


En lite kul grej är att jag tidigare utfört ett teckningsjobb på temat Lille Prinsen - jag gjorde ett omslag till den amerikanska DVD-utgåvan av animen "The Little Prince" för Stockholm Design. Jag fick betalt och de har med det på sin hemsida, men jag vet inte om det till slut användes i handeln, jag hittar det ingen annanstans på nätet. Borde kolla upp det...

Den manliga mystiken

Ny recension. Den första jag gjort med deadline, tror jag: kommer i tidningen 11 augusti.

Den manliga mystiken
Inger Edelfeldt
Alfabeta

1988 kom Inger Edelfeldts seriebok ”Den kvinnliga mystiken – en
kortfattad guide”, som väl kan benämnas en mindre klassiker. Tjugoett
år senare är den y-kromosomala motsvarigheten här: ”Den manliga
mystiken”, nu med undertiteln ”En slutgiltig genusanalys”. Det är
förstås en ironi; ett fullständigt bokslut över alla diskussioner,
teorier och rön som finns kring hur historien, sociala mekanismer och
biologi inverkar på oss – som belyser genus från alla tänkbara vinklar
och vrår och sålunda uttömmer begreppet – kommer aldrig att göras, i
en seriebok lika lite som någon annanstans. Men så vittfamnande
anspråk och stora ord kittlar nyfikenheten, även om de är skämtsamt
menade, och höjer kanske förväntningarna lite för mycket.

Edelfeldt är ju en sällsynt mångkunnig kreatör. Att som hon ha varit
verksam poet, novell- och romanförfattare, illustratör, barn- och
ungdomsboksförfattare och serietecknare, dessutom med lika stor
framgång inom varje fält, finns det väl egentligen ingen riktig
motsvarighet till, inte i modern tid. Och mångsidigheten visas även i
de enskilda uttrycken. I t.ex. hennes noveller, med sin säregna
blandning av det trolskt sköna och det nästan outhärdligt svarta, och
också här i serieformen: Det är egentligen inte bara serier, utan även
bildtablåer och illustrerade verser, som med teckningar i en
otidsenlig, fullkomligt intagande stil som än påminner om serier från
seklets början, än om veckotidningsillustrationer från 50-talet,
kompletterade med slingrande pratbubblor och bågnande rutramar
behandlar manlighet ur olika aspekter. Exempel från historien på
destruktiva ideal varvas med bl.a. ”fältstudier”, försiktiga
funderingar kring våld och ögonblicksbilder av den moderna mannen.
Stundtals besk satir eller intressanta resonemang blandas med
tokroligheter, ett ibland rätt tramsigt skojande som lite tar udden av
innehållet; man kan önska att Edelfeldt oftare skulle driva en tes
eller ta ställning i debatten. Huvudsyftet är nog just att roa; det är
okej, men det blir lite för lättviktigt, lite för blekt. Just de
rimmade verserna återkommer ofta och får något småputtrigt
tillrättalagt över sig – all ära åt de som idag utövar den nästan
bortglömda konsten att skriva bunden vers, men det är svårt att få
till den där riktiga udden när man gör satir i den formen, och
istället för Tage Danielsson blir det ibland lite grötrim över det
hela. I dagens klimat krävs det nog ett fränare, mer direkt tilltal om
man ska stå sig den numera hårda konkurrensen av vassa seriesatiriker
som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.

Här och där bränner det till. Som i serien där Josef sitter i en
TV-studio och blir tillfrågad om sin reaktion när ärkeängeln tittade
in och sa att ”bullen var i ugnen” men att han inte fick gifta sig med
Maria. Han menar att han då såg sin chans att utvecklas och sätta
andra mänskors välgång framför sina egna själviska behov, men när
reportern frågar honom hur han kände bryter han ihop totalt och
förvrids till Edward Munchs Skriet. Eller kommentaren till
”självhjälpsböcker” om raggning som understryker mäns och kvinnors
diametrala olikhet, därvid förolämpar båda könens intelligens och drar
fördel av att både män och kvinnor blir osäkra på om de är normala –
här heter den ”Manualen” och liknar kvinnan omväxlande vid en
elapparat och ett bergsmassiv man måste kartlägga och bestiga.


Men det är först på de sista sidorna som Edelfeldt verkligen tränger
djupare, ägnar större utrymme åt ett ämne och vågar vara mer
oförsonlig och raljant. Trots mina tidigare invändningar sker det just
i versform, i ”Det manliga kvittret” där männens sånger blixtbelyses:
Den muntre åldrande vistrubaduren åter tillbaka i Bombay sjunger till
den 13-åriga prostituerade: ”Naturbarn de är unga; du, det ser rätt
märkligt ut / att du har samma ålder nu som när jag kom förut!”.
Bluessångaren liknar kvinnan vid en frestande djävul, countryartisten
flyr ut på vägarna från sin krävande, kvävande familj, etc...
Sammantaget ges man en beklämmande exposé av en machomurrig
musikhistoria och -samtid. Det är inget nytt under solen, men
presenterat såhär blir det sådär krypande, fnisset-i-halsen-obehagligt
och man börjar fundera över alla de musikikoner – Taube, Vreeswijk,
Afzelius, Lundell – som halkat dit totalt på myten om den glada horan
eller mästare/musakomplexet. En stor del av den ”allmängiltiga”
musikskatten ter sig plötsligt väldigt passé och nattstånden. Här får
rimmandet en slagkraft som håller för tidens tand.

Rösta på vår energidans - Fingerklezmer i B moll

När jag kört hem från den sista karikatyrteckningssejouren under Sommaren i City förra torsdagen (sammanlagt 7 porträtt på tre tillfällen à några timmar, det får räknas som godkänt) märkte jag att någon stuckit in en reklamlapp för en tävling Umeå Energi anordnar - Energidansa. (Vissa har kanske sett TV-reklamen med en gubbe som spazzar loss i slow motion.) De sparsamma instruktionerna är helt enkelt att man ska filma en energidans och kan då vinna "en elmoped och andra fina priser". Givetvis ville vi vinna en elmoped och andra fina priser, varför vi skred till verket och filmade denna elddyrkningsdans. (Medverkande i turordning: Hans-Erik, Isabel Källman, Martin Forsgren, Peter Källman, Oskar Forsgren)

Nu till det viktiga: För att vi ska hålla oss i toppen och därför ha störst chans att vinna nåt pris (elmopedvinnaren utses av en jury, men andra fina priser går till de som fåt flest röster) vill vi att ni röstar på vår dans, på http://www.umeaenergi.se/Energidansa/Rosta Do it!

Ros för herr Lindahl

Alla som bor i Umeåtrakten har följt den överspända konstdebatt som uppstått i kölvattnet av att två rötskadade lindar i Rådhusparken snidats om till målade trärosor. En finkulturens protestritt anförd av de på Salvador Dali:skt höga hästar sittande och på den okunniga pöbeln nedblickande Stefan Andersson, Bill Olson och Gunnar Balgård. Ett klassiskt konstbråk där folket står mot etablissemanget, men med den skillnaden att det här är folkets konst som häcklas av kulturmaffian istället för det omvända. (Den intresserade kan läsa alla inlägg i frågan och mer därtill på vk.se.)

Till saken hör att det hela var ett missförstånd, rosorna gjorde aldrig anspråk på att vara konst. Något som historiskt sett sällan gjort anspråk på att vara konst utan ofta nöjt sig med att vara ett hantverk – även om den ofta influerat det tidigare – är den tecknade serien.
Jag har aldrig läst Fantomen annat än mycket sporadiskt. De ganska få Fantomentidningar jag äger har jag mestadels köpt inte för historierna utan på grund av en enda tecknare, nämligen Hans Lindahl.

Hans historia på Fantomen började med att han, tydligen tämligen motvilligt, gjorde några provteckningar efter att Fantomenredaktionen sett hans serie Axel B. Storm i Svenska Serier. Dessa föll väl ut och han började teckna äventyr för svenska Fantomentidningen (som ju producerar serier på licens, likt Kalle Anka-serier görs på olika håll i världen). Inte olikt hur det brukar vara blev han sedan kvar där, kanske för att han upptäckte att de varierade miljöerna och utmanande motiven tillät honom att utvecklas som tecknare. Det gör han också mycket snabbt från det första publicerade äventyret 1983, för att i mitt tycke nå sin topp någon gång 1986. 1989 slutar han så på Fantomen och övergår till att teckna thrillerserierna Murphys lag och Chuck Riley för Agent X9. Sedan kommer ett drastiskt stilbyte - från realistiska äventyrsserier till Lilla Fridolf(!) och han gör en väldigt fri, schwungfull omtolkning av Torsten Bjarres stela stil.


När han återvänder till Fantomen -93 är tidningen i färg, vilket jag inte tycker smickrar någon av tecknarna. I början på denna nya period verkar Lindahl ha tappat något av den realistiska stilen efter de flera åren på Lilla Fridolf; figurerna ser för karikerade ut och är lite mer skeva och vinda än vanligt. Givetvis är han fortfarande en skicklig tecknare, så efter ett tag når han tillbaka till sin forna glans. En glans han alltjämt uppbär. Även om det kanske ibland kan finnas något rutinmässigt över bilderna - men förvånansvärt sällan om man tänker på hur mycket serier han tecknat (en bra bit över 3000 sidor enligt Eriks Fantomensida, otaliga omslag och en hel del manus) och hur mycket sämre en tecknare som t.ex. John Prentice blivit med åren - och även om jag tycker att hans svartvita arbeten från mitten till slutet av åttiotalet är hans bästa.

Det är många saker som slår en när man ser Hans Lindahls teckningar.
Det första är kanske den vansinniga detaljrikedomen, som väl peakade mot slutet av åttiotalet, men som är väl så stor fortfarande. Jag begriper inte hur han hann (hinner) – förrän jag läser att han arbetar 9 – 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Hans stil är allt annat än vad jag skulle kalla kostnadseffektiv. Men den visar på stor kärlek till hantverket, och han kan nog kosta på sig att ägna längre tid åt varje sida då han som ohotad läsarfavorit troligtvis har en helt annan lönenivå än övriga tecknare.
En annan sak är den dramatiska skuggläggningen, oftast rent svart i stora mängder målat med pensel istället för den i serier så vanliga streckskuggningen (skrafferingen). När Fantomen gick i svartvitt använde Lindahl ännu mer svart än vad som behövs nu när den går i färg, men tuschpenseln går fortfarande varm.
En är de omsorgsfulla sidalayouterna och varierade bildvinklarna. En är linjeföringen, som aldrig är skissartad, alltid heldragna linjer – förut tecknade Lindahl på extremt glättat papper och det är ett sånt driv i linjen att det ibland ser ut som att serien är tuschad på gladpack. (Nu är papperet ett annat och linjen lite "strävare".)

Ett rätt påtagligt intryck för mig, och som utgör en stor del av charmen med Lindahls teckningar, är den lätta "skevheten". Eftersom Lindahl är kunnig i kroppens form handlar det inte om anatomimissar, utan främst om hur linjerna är dragna - övervägande linjer har en lätt lutning uppåt åt vänster, vilket faller sig naturligt när man som Lindahl är vänsterhänt. När en högerhänt tecknar finns ofta en tendens till det motsatta förhållandet, men då de flesta är högerhänta och man är mer van att se "högervridna" teckningar är det nåt som i alla fall jag inte noterar lika starkt.
Om jag efter hyllningarna ska våga mig på någon kritik kan jag ibland kan störa mig på är att det ibland, lite som i Michelangelos fresker, finns en tendens till att Lindahls muskulösa figurer ser ut som sammanflätade stycken av slappt kött istället för explosiva paket av muskler och senor, att han har vissa problem med att teckna tjocka människor, och att skevheten jag nämnde ovan ibland kan gå till överdrift. Men att bli jämförd med Michelangelo är väl inte så illa, även om det handlar om kritik...


Som de flesta serietecknare någon gång gör har Lindahl modellerat en karaktär efter sig själv, i avsnittet "Pirater i sikte" i Fantomen # 1985, manus Norman Worker (minus den svarta färgen på skägg och hår – men den här mannens förfader "Svartskägg" som också skymtar i serien är ännu mer lik Lindahl!)

Ett av mina favoritäventyr med Fantomen – vilket som ni förstår inte säger så mycket då jag läst en bråkdel av de som gjorts – är ”Den grå eminensen” skriven av Idi Kharelli (pseudonym för – och anagram på – Eirik Ildahl). Här är stämningen verkligen noir; det är tät, svart skuggatmosfär och hårda män (och kvinnor) i trenchcoats och man kan se vissa Will Eisner-influenser, men Lindahl tecknar förstås mer realistiskt och detaljerat.


Ur "Den grå eminensen", Fantomen # 18 1986

Ja, jag nämnde nyss Will Eisner, men samtidigt vill jag framhålla att i det stora hela är bristen på synliga influenser i Lindahls teckningar påtaglig. Visst, när man sysslar med realism med heroiska proportioner på figurerna är det omöjligt att inte ha kikat på Alex Raymond och några superhjältetecknare, och givetvis har han i egenskap av Fantomentecknare kollat på Sy Barry. Men där andra äventyrstecknare verkar ha svårt att skaka av sig arvet från sina läromästare, tycks Lindahls stil stå stadigt förankrad i sig själv. Lindahl verkar helt enkelt teckna det han själv ser på ett sätt han själv finner estetiskt tilltalande - och många med honom. Jag träffade Lindahl för några år sedan på bokmässan i Göteborg, och nämnde då att jag tycker färgbehandlingen i hans målningar ibland påminner om Duncan Fegredo. Han ryckte då på axlarna och sa att han inte läser några serier så han kände inte till honom: "När man tecknar serier hela tiden, då läser man böcker istället".

Dessa ord från en anspråkslös arbetsmyra får avsluta det här inlägget - jag hade tänkt mig en Musikkrysset-mässig övergång till det faktum att jag själv börjat göra provteckningar till Fantomen (något jag inte alls vet vad – eller om - det kommer mynna ut i) och visa några bildexempel, men då det här blev lite längre än jag tänkt mig sparar jag det till en annan gång och lämnar er med denna cliffhanger...

Karikatyrer och porträtteckning, rapport

Det blir lite färre blogguppdateringar nu på sommaren, eftersom jag har semester från mitt icke-jobb. Som nämnts tidigare har jag suttit på Rådhustorget i Umeå och tecknat karikatyrer och porträtt av folk - två torsdagar i rad hittills. Första gången började jag strax efter lunch och satt i drygt två timmar i hettan innan jag gick och badade. Det gick inte så bra, men jag gjorde i alla fall ett porträtt till en betalande kund (och två av kompisar för att locka dit folk). Dessutom pratade jag med en rysk kollega, en porträtteckningsveteran som suttit längs nån gata i S:t Petersburg året om i 20 års tid och förstört sin rygg pga. svinkyla och dålig arbetsställning. Karaktärsdanande. Torsdagen därpå började jag mycket senare, strax efter 17.00 och satt kvar när själva evenemanget Sommaren i city (som är de jag pratat med för att få gratis torgplats) började 18.30. Det visade sig vara ett smart drag. Folket strömmade till på torget i det fina vädret och jag gjorde fyra teckningar under typ tre timmar, varav två var identiska teckningar av Michael Jackson (!). Det var en liten kille som ville ha ett prortätt av sin idol och hans kompis ville ha en likadan. Jag hade ingen förlaga till teckningen förutom en liten bild på hans pappas mobiltelefon, en blyertsteckning av MJ som hans tolvåriga syster gjort, som jag använde plus de inre bilder av honom jag har. Kuriosa är att alla kunder hittills har varit av manligt kön och till 80 % barn. Statistik är ju alltid intressant men jag vet inte vad den säger, förutom att det är många barnfamiljer på folkliga nöjesarrangemang. Och att porträtteckning som raggningsteknik kan betecknas som värdelöst .

Om det inte blir regn ska jag dit ikväll också, så titta förbi! Musikaliska storheter som Triple & Touch & Country Rox och Johnny Glaas står för ljudvågorna. Jag misstänker dock att det inte kommer att vara lika mycket folk som nästa och sista gången om två veckor (efter en veckas uppehåll) då Andreas Johnsson intar torget.

Bonusbild: Vattenfall i Krka nationalpark i Kroatien.

Handikappad - Det är fullbordat!

Smakprovssidor ur Handikappad

Jag har glömt att skriva det, men serien är sedan en tid färdigmålad och färdigskannad. Det är även helt klart att denna serie, Handikappad, med Patrik Stigzelius manus och mina teckningar kommer att ges ut i bokform! Woho, debut! Komika förlag under Mikke Schirén håller i trådarna. Vissa kanske skulle kalla det ett häfte, men det är ju precis lika tjockt som en vanlig bilderbok - 22 sidor, 11 uppslag. I alla händelser är det ett seriealbum. (Vill ni läsa mer kring liknande intressanta funderingar kan ni kolla upp den här tråden på Seriefrämjandets forum, alternativt skaffa er ett liv. Men det sistnämnda vore ju trist.)

Den har varit rolig men ansträngande att teckna, det mest påfrestande var nog alla hus i bakgrunden. Till en början såg det dock ut att det skulle komma att dröja osunt länge innan det faktiskt kommer i tryck, men nu ser det ut som att det kan vara möjligt att den blir klar till bokmässan i höst. Den som väntar på något gott väntar hursomhelst aldrig för länge. Här är i alla fall några smakprovsidor.

Det nya marknadsföringsgreppet är viral marketing har jag hört, så tipsa gärna era vänner och bekanta om denna litterära händelse så att det blir en snackis redan innan den kommer ut.

Seriekrönika

Jag fick för ett tag sedan det ärofulla uppdraget av Fredrik Strömberg att teckna en seriekrönika om Small Press Expo. Den blev på fyra sidor och går i nästa nummer av Bild och Bubbla som kommer ut om några veckor. Ett litet utdrag serveras härmed:

Brittiskt barbari

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.


Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.


Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.