Den manliga mystiken
Inger Edelfeldt
Alfabeta
1988 kom Inger Edelfeldts seriebok ”Den kvinnliga mystiken – en
kortfattad guide”, som väl kan benämnas en mindre klassiker. Tjugoett
år senare är den y-kromosomala motsvarigheten här: ”Den manliga
mystiken”, nu med undertiteln ”En slutgiltig genusanalys”. Det är
förstås en ironi; ett fullständigt bokslut över alla diskussioner,
teorier och rön som finns kring hur historien, sociala mekanismer och
biologi inverkar på oss – som belyser genus från alla tänkbara vinklar
och vrår och sålunda uttömmer begreppet – kommer aldrig att göras, i
en seriebok lika lite som någon annanstans. Men så vittfamnande
anspråk och stora ord kittlar nyfikenheten, även om de är skämtsamt
menade, och höjer kanske förväntningarna lite för mycket.
Edelfeldt är ju en sällsynt mångkunnig kreatör. Att som hon ha varit
verksam poet, novell- och romanförfattare, illustratör, barn- och
ungdomsboksförfattare och serietecknare, dessutom med lika stor
framgång inom varje fält, finns det väl egentligen ingen riktig
motsvarighet till, inte i modern tid. Och mångsidigheten visas även i
de enskilda uttrycken. I t.ex. hennes noveller, med sin säregna
blandning av det trolskt sköna och det nästan outhärdligt svarta, och
också här i serieformen: Det är egentligen inte bara serier, utan även
bildtablåer och illustrerade verser, som med teckningar i en
otidsenlig, fullkomligt intagande stil som än påminner om serier från
seklets början, än om veckotidningsillustrationer från 50-talet,
kompletterade med slingrande pratbubblor och bågnande rutramar
behandlar manlighet ur olika aspekter. Exempel från historien på
destruktiva ideal varvas med bl.a. ”fältstudier”, försiktiga
funderingar kring våld och ögonblicksbilder av den moderna mannen.
Stundtals besk satir eller intressanta resonemang blandas med
tokroligheter, ett ibland rätt tramsigt skojande som lite tar udden av
innehållet; man kan önska att Edelfeldt oftare skulle driva en tes
eller ta ställning i debatten. Huvudsyftet är nog just att roa; det är
okej, men det blir lite för lättviktigt, lite för blekt. Just de
rimmade verserna återkommer ofta och får något småputtrigt
tillrättalagt över sig – all ära åt de som idag utövar den nästan
bortglömda konsten att skriva bunden vers, men det är svårt att få
till den där riktiga udden när man gör satir i den formen, och
istället för Tage Danielsson blir det ibland lite grötrim över det
hela. I dagens klimat krävs det nog ett fränare, mer direkt tilltal om
man ska stå sig den numera hårda konkurrensen av vassa seriesatiriker
som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.
Här och där bränner det till. Som i serien där Josef sitter i en
TV-studio och blir tillfrågad om sin reaktion när ärkeängeln tittade
in och sa att ”bullen var i ugnen” men att han inte fick gifta sig med
Maria. Han menar att han då såg sin chans att utvecklas och sätta
andra mänskors välgång framför sina egna själviska behov, men när
reportern frågar honom hur han kände bryter han ihop totalt och
förvrids till Edward Munchs Skriet. Eller kommentaren till
”självhjälpsböcker” om raggning som understryker mäns och kvinnors
diametrala olikhet, därvid förolämpar båda könens intelligens och drar
fördel av att både män och kvinnor blir osäkra på om de är normala –
här heter den ”Manualen” och liknar kvinnan omväxlande vid en
elapparat och ett bergsmassiv man måste kartlägga och bestiga.
Men det är först på de sista sidorna som Edelfeldt verkligen tränger
djupare, ägnar större utrymme åt ett ämne och vågar vara mer
oförsonlig och raljant. Trots mina tidigare invändningar sker det just
i versform, i ”Det manliga kvittret” där männens sånger blixtbelyses:
Den muntre åldrande vistrubaduren åter tillbaka i Bombay sjunger till
den 13-åriga prostituerade: ”Naturbarn de är unga; du, det ser rätt
märkligt ut / att du har samma ålder nu som när jag kom förut!”.
Bluessångaren liknar kvinnan vid en frestande djävul, countryartisten
flyr ut på vägarna från sin krävande, kvävande familj, etc...
Sammantaget ges man en beklämmande exposé av en machomurrig
musikhistoria och -samtid. Det är inget nytt under solen, men
presenterat såhär blir det sådär krypande, fnisset-i-halsen-obehagligt
och man börjar fundera över alla de musikikoner – Taube, Vreeswijk,
Afzelius, Lundell – som halkat dit totalt på myten om den glada horan
eller mästare/musakomplexet. En stor del av den ”allmängiltiga”
musikskatten ter sig plötsligt väldigt passé och nattstånden. Här får
rimmandet en slagkraft som håller för tidens tand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar