Nåväl...

Jag gillar att skriva ibland; de som läser den här ojämnt uppdaterade bloggen vet att emfas ligger på just ordet ibland. Dagbok har jag skrivit länge, och nu när jag har börjat gå Strömbäcks folkhögskolas journalistlinje kommer jag uppenbarligen att skriva mer än vanligt, men när det gäller fritt konstnärligt skrivande är det nog bara att inse att jag inte har den disciplin och snabbt arbetande fabulerings- och formuleringsförmåga som krävs för att göra ett bestående avtryck i litteraturvärldens allmänna medvetande. Men jag gillar att ägna mig åt det, ibland. Så när jag t.ex. hittar en novelltävling brukar jag piska mig själv för att få ihop ett bidrag - oftast vinner man förstås inte, men deadlinen har tvingat en att producera en text man förhoppningsvis tycker är okej, och på en fest kan man vid tillfälle nonchalant säga "Jag skriver noveller då och då" (men se till att varsamt föra över diskussionen på ett annat ämne om någon börjar fråga vilken av Pär Lagerkvists noveller man gillar bäst, eller nåt annat som hotar avslöja ens okunnighet).

Den 31 oktober är det deadline för årets novelltävling i Umeå, med en prissumma på 100 000 :-. För den intresserade finns mer info här. Nedan finns mitt bidrag till förra årets novelltävling.


Om dessa väggar kunde tala

Jag föddes 1781. Först var jag bara en teckning på ett papper. Så här gick det hela till:

Hr Håkansson d.y. tittade längtansfullt ut genom fönstret på arkitektkontoret Håkansson & Håkansson, medan han torkade svetten ur pannan med en broderad näsduk. Det var en av sommarens varmaste dagar och stortorget kryllade av folk. Där vid pumpen stod åklagare Hansson och gav sin gråa märr att dricka i en tunna. Och mejerskan Antonsson med de stora överarmarna satt på en bänk svalkande sig med en svagdricka, medan hennes barm guppade då hon skrattade åt något stutare Nilsson just sa. ”En dag”, tänkte Håkansson och fick något avlägset i blicken, ”håller de där armarna i mig och jag får den där barmen att guppa.”
Då rycktes dörren upp och Hr Håkansson, d.ä., stegade in.
– Jag trodde bror var bekant med att det är sed att knacka!
– Bespara mig spetsfundigheterna, Karl. Har du ritningen färdig?
– Ja, Nils, jag gjorde just de sista tilläggen.
Nils Håkansson tog upp pappersarket och skärskådade det noga; kliade sig på hakan. Sedan grep han en blyertspenna från sin brors skrivbord och krafsade ned någonting i ena änden på ritningen.
– Vad gör du?
– Se: En smyckad balkong i gjutjärn på södersidan att sitta på, dricka en cognac och besinna världsalltets outgrundlighet... Vad tycks?
Den andre såg skeptisk ut.
– Jag tror nu inte att en löjtnant har så särskilt mycket tid till att besinna världsalltet. Men vi får se vad Turdfjell säger.

Hm. Ja, alltså, egentligen vet jag ju inte om det skedde exakt så, jag minns förstås ingenting från dessa händelser. Men vad jag däremot vet, är att när augusti nått sitt slut stod jag färdig. Jag hade fått mitt namn: fastighetsnr 55049 – och inväntade med torkande faluröda väggar och vitskinande knutar att löjtnant C.J. Turdfjell med hustru skulle flytta in.
Det var först nu, då varje planka satt på sin rätta plats, då varje fönsterspröjs fått sin färg och mina furugolv var lutade, som jag blev fullt medveten. Innan, medan jag växte fram, hade jag upplevt glimtar av något; förnimmelser av en solstråle mot murstocken; anslag till tankar som inte riktigt tagit fäste. När så rum lades till rum inom mig, rent faktiskt, upplevde jag också hur de metaforiska rummen inom mig blev fler och större. Medan vinden varsamt vaggade mig fogade sig skuggorna av medvetande; andarna från de träd jag byggts av och de uråldriga stenar jag stod på, samman till ett jag. Hur rikt är inte livets mysterium!

Sålunda hade jag alltså blivit byggd till ett löjtnantsboställe, avsett för att möta de krav som en kronans man kan tänkas ha på representation och elegans. En prydnad för nationen, bla bla... Missförstå mig rätt; jag är stolt över den jag är. Men över åren förändras ens synsätt, jag menar jag har överlevt två världskrig; allt eftersom min funktion har skiftat (mer om det sedan) har jag kommit att ifrågasätta betydelsen av anseende och titlar. Vi är alla lika små inför universums evinnerlighet. T.ex. har jag omprövat min tidigare nedlåtande hållning mot friggebodar – det är svårt nog att vara ett bra hus utifrån sina förutsättningar som det är, utan den begränsande fastlåsningen i hierarkier.
När Turdfjells hade flyttat in tänkte jag inte särskilt mycket på dem. Jag tänkte nog inte så mycket alls ännu, det hade liksom inte fallit mig in. Jag bara var, och livet gick sin gång i mig. Jag njöt av den stränga kylan i isvindarna som piskade mig utanpå om vintern, lika mycket som jag njöt av värmen som jag ändå bevarade inuti mig. Jag sträckte på mig och sken ikapp med solen och rekryternas sablar, när de stod i led på gården vid generalens inspektion. Jag kan nog inte säga att jag direkt kände tillgivenhet till paret; om jag gjorde det var den ganska otydlig i kanterna. Inte som en hunds gränslösa trofasthet till sin herre, utan kanske mer som ett träd känner det för ett annat träd i en skog – man har ganska trevligt i varandras sällskap, men kunde lika gärna ha varit utan det.

Om tillvaron från början verkat stabil inföll en stor förändring 1792, då löjtnant Turdfjell tvingades ut i finska kriget och lämnade sin hustru i ett limbo. Första tiden gick hon varje dag och förväntade sig att han skulle rida in på gården i sin mörkblå uniform, lika välborstad som någonsin förr, som om ingenting hade hänt. Varje gång postbudet kom och hon såg ett vitt kuvert i hans hand flammade hennes svagt glödande hopp upp, men falnade igen så snart hon konstaterat att det saknade makens avsändare. Fänrik Hjelm, en av Turdfjells vänner som undgått tjänstgöring i kriget, kom då och då på besök med nyheter från fronten. När ett år hade gått utan livstecken från maken bestämde sig frun för att han var död. Hon sydde så om sin kostym av hoppfullhet till en av sorg. Men dagen kom också då den hade blivit för trång kring bröstet, och hon måste ta av sig den. Fänrik Hjelms visiter kom nu allt tätare. Första gången jag hörde honom säga hennes namn lät det ungefär: ”Fru Turdfjell... Jag vet verkligen inte varför Hans dröjer med att höra av sig. Dessvärre har det nyligen rapporterats stort manfall från ryska gränsen, men namnen har inte kommit in ännu... Här, Karin, ta min näsduk.” Hundratrettiosjätte gången jag hörde henne säga hans namn lät det: ”ÅH FREDRIK VARFÖR KOMMER DU INTE OFTARE HIT ELLER JAG TILL DIG ELLER DU I MIG ELLERÅÅÅHH”.
Turdfjell kom faktiskt till sist tillbaka, efter mer än två år. Han hade hållits fången av ryssen och därtill fått båda benen bortsprängda. Men vid det laget hade Karin sedan länge begravt honom, och var inte glad för att ha en vålnad som dessutom var en krympling i sitt hus.
Eftersom Hans och Karin trots allt var gifta tvingades hon nu dras med att ha honom i mig – men varje gång Fredrik kom på besök styrde hon in Hans rullstol i kontoret på nedre våningen och låste dörren. Där satt han och såg färgen flaga från taket och kände hur hela jag riste när sängen på golvet ovanför gång på gång stöttes mot väggen och framför allt hörde... Trots att han krampaktigt höll för öronen.
1796 dog Karin i barnsäng, hette det. Men läkaren som kom till platsen hade aldrig sett så mycket blod vid en förlossning tidigare.

Apropå död och begravningar – jag har skrivit en dikt:

Vi fortsätter begrava våra döda
plantera dem som pelargoner i jorden
Fastän vi vet att de inte kommer att växa upp igen
oavsett hur mycket vi vattnar

Va? Skulle jag inte ha kommit på den själv? Försök bevisa det då!

Småningom hamnade jag ur Kronans ägo. Ja, sen har ju försvaret rustat ner undan för undan... Och neutrala blev vi också, 1864. Några år efter det flyttade det in en familj bönder i mig, Sundins eller Sandins om jag minns rätt. Han var gudfruktig, tyst och hade oftast ansiktet förvridet i en lidande, plågad grimas. När han tvingades slakta ett djur var det som att han varje gång hoppades att Gud skulle tala till honom och säga att han likt Job bara blivit prövad, att hans kärlek till Gud visat sig stark nog och att han slapp förrätta fler offer. (Jag såg det ju inte, men lagården berättade för mig att den sett honom stå på knä framför djurbåsen, med ögonen tårade och geväret slängt bland halmstråna och dyngan runtomkring honom.) Hon i sin tur var bullrig och yvig, med ett strålande humör och ett tålamod som nästan aldrig tröt, men när det gjorde det var det med besked. Barnen bråddes på modern. Farföräldrarna bodde också i mig, i en egen kammare som tidigare varit för tjänstefolk, och eftersom de liksom sin son var av den tysta, svårmodiga stammen skapades en märklig kontrast mellan de boende, ett slags magnetiskt fält mellan två jämnstarka poler. Ett samtal i köket en eftermiddag kunde låta:
– Det verkar som det goda vädret skulle stå sig så potatisen blir fin i år.
– Tror du det? Jag tycker det liknar mörka moln därborta jag.
– Äsch, det är bara Hansson som bränner gammal bråte vid bäcken. Jag hörde västergöken gala imorse när jag var ute och mjölkade, det är ett gott omen. Det blir fortsatt gynnsamt väder, sanna mina ord!
– Nå. Vattensorken behöver kanske inte svälta i år trots allt. Men inte lär han lämna något kvar till oss.
– Om vi får en tillräckligt bra skörd kanske vi kan sälja en del till handlarn och köpa en bättre harv; då slår nästa skörd ännu bättre ut. Och får vi pengar över kan vi bjuda hit vänner och hålla stort kalas...
– Ack, förvisso föder överflöd girighet, lättja och frosseri!
Konstigt nog kom de sällan ihop sig; det var snarare som att de balanserade varandra på något sätt. Maken och hans föräldrar var de sura vätejonerna och frun och barnen var basen som neutraliserade lösningen.
Min tid med Sundins var i stora drag bra. Det kunde förstås bli stimmigt med alla barnen som flängde runt mellan rummen och lekte tåg, ylande som ångvisslor – jämför med när ni själva har en riktigt orolig, väderspänd mage – och när makarna under ett av sina sällsynta gräl lät grytorna och kastrullerna vina genom luften önskade man att man var någon annanstans. Men de smickrade min stolthet genom att ofta omtala för varandra vilket rejält hus de fått tag på, och en av fördelarna med att vara just ett hus är att det man hör människor säga om en kan antas för helt uppriktigt, eftersom de inte tror att man hör. (Ibland känner de nog i själva verket på sig det, men låtsas inte om det.)
En gång bröt de upp och lade om mitt golv i sovrummet. När han satte ned kofoten i ett hörn märkte han att en planka redan var lös. Han bände loss den och fann därunder en knivbajonett av gammaldags typ.
– Vad är det du har hittat? En sådan där som soldaterna har på gevären... Den måste väl vara antik.
– Den är inget att ha, den är full av rost ser du väl.
– Inte är det rost. Det är fläckar av... hm, någonting annat. Men de går säkert att tvätta bort.
Den såldes till ett armémuseum och för pengarna kunde de anställa en slaktare under en tid, och under den tiden genomgick herr Sundin en mindre förvandling. Han verkade på något sätt pånyttfödd, som att bördan som annars ständigt tycktes tynga hans axlar lättat en aning. Frun blev nästan orolig när hon en morgon hörde honom vissla till synes obekymrat, närmast lättfärdigt – visserligen tonerna av O Jesus Krist som mänska blev, men ändå. Saker återgick hursomhelst till det vanliga igen när slaktaren slutade. Tungsinnet lägrade sig på nytt i herr Sundins själ och pH-värdet återställdes.

Här måste jag stanna upp en smula. Det har förstås bott hur många som helst i mig; jag kan inte för mitt liv räkna upp dem alla, än mindre berätta anekdoter om var och en av dem. Det skulle bli en ganska tröttande harang. Det är klart att man minns vissa tydligare än andra, t.ex. lärarinnan och kvinnosakskvinnan Beata Jönsson, som 1917 stängde in sin man i garaget, tog på sig hans rock och en lösmustasch och gick och röstade i riksdagsvalet i hans namn. För att inte tala om Svante, som socialen placerade ut i mig på 1980-talet och som under en haschpsykos trodde han att han var den ryske helbrägdagöraren Rasputin, förföljd av mordlystna aristokrater som gömde sig i köksväggarna. Men flertalet människor finner jag när allt kommer omkring ganska ointressanta.
Bättre då, väl, att prata om historiens stora rörelser under seklernas gång, industriella revolutioner och tekniska landvinningar? Tja, det är klart att världen förändrats mycket under tiden jag funnits till, men jag vet inte om jag har så mycket att utlägga om det. För ett hus blir inte skillnaderna i villkor över åren så rasande stora – jag står där jag står, stadigt förankrad och jordbunden, oavsett om den som bor i mig är kittelflickare eller it-tekniker och oaktat om jag värms upp av vedpanna eller elpatron.

Även om jag inte direkt har något emot människor, så är stunderna då jag står tom mellan mina olika invånare de mest njutbara för mig. Då är jag bara min egen, kan öva fjärrskådning genom mina vindögon och är fri att låta tankarna fara utan störningsmoment. Djupa och grunda tankar, som jag ibland håller för mig själv, ibland delar med mig av till andra. Om detta: Vi hus pratar inte riktigt med varandra, vi mer läser varandra som öppna böcker. Det fungerar för det mesta bra, och det finns många saker man uttrycka så som inte går att klä i ord, men det förstås ju bara oss emellan. Ibland grämer jag mig över att jag inte kan meddela mig på ett mer konkret och expressivt sätt. Det händer att jag känner mig maktlös inför det faktum att jag inte har något ansikte eller någon röst, och det finns en sång som jag tycker om vars text beskriver något av de här tankarna.

Låt oss prata i några minuter
Sedan måste jag gå härifrån
Tala om hur du mår
Vad du gjorde igår
Om din kärlek till mig är densamma

Ja, tänk ändå
Om dessa väggar kunde tala
Och berätta hur jag känner mej just nu
Det är svårt att hålla känslorna tillbaka
För den jag saknar mest av allt
Ja, det är du

Nej, den har jag inte skrivit. Det är Arvingarna som sjunger den. Men jag kunde mycket väl ha skrivit den, om inte de hunnit före.

Familjen som bor i mig nu flyttade in för 17 år sedan. Det finns just ingenting att säga om dem, egentligen. Dottern tillbringar sin mesta tid framför datorn, sonen spelar elbas och läser politiska manifest av döda tyska gubbar, modern jobbar inom åldringsvården och fadern är mäklare. De bekommer mig inte särskilt mycket. Förutom då sonen spelar sin fruktansvärda musik på stereon, då är det ganska outhärdligt. Den heter visst hardcore; jag kallar den kallkåre, för det är en sådan som löper längs med nocken på mig varje gång han sätter på den. Hu!
Det tredje millenniet är ännu i sin linda, men själv är jag gammal, också för att vara ett hus. Snarare än att åldras, i varje fall på ytan, är det ju emellertid så att jag ständigt förnyas, med reparationer, moderniseringar och kosmetiska lyft. Sist lagade man en vattenskada i en bärande vägg, men reglarna man satte dit var inte av så bra kvalitet. Och på sistone har jag faktiskt börjat ha tråkigt. Det händer ibland att jag funderar på att göra någonting drastiskt. Jag har en bra grund och är ordentligt byggd, så jag borde inte rasa ihop bara hux flux. Men konstigare saker har ju hänt…