Zelda

Zelda provar på en tillvaro som primalkvinna, med tveksamt resultat

Min recension i Västerbottens-Kuriren idag:

Zelda
Lina Neidestam
Kartago Förlag

En vanlig fråga man får som serietecknare är om man vill göra "en ny Rocky". Frågan har nog visst berättigande, om man bortser från att det låter ganska larvigt och att det faktiskt finns ett antal andra typer av serier än dagsstrippar. För ingen skulle väl tacka nej till de folkets och kritikernas hyllningar och den ekonomiska säkerhet succén Rocky gett dess skapare Martin Kellerman.
En liten utvikning: Rocky förändrade den traditionella strippen – med kort text och en tydlig slutkläm – mot en mycket mer dialogbaserad humor liknande den i sitcoms, förlade den i en mer vardaglig miljö som låg nära många unga människors liv (istället för att handla om vikingar, hemmafruar och annat ingen rimligen kan relatera till) och anslog en fränare ton med grövre språk och inslag av sex och alkohol. Dessutom är den uttalat självbiografisk.

Och faktum är att väldigt många av de stripptecknare som vunnit framgång på sistone har följt i liknande spår som Rocky: Lise Myhres Nemi har ett stort fokus på barliv och kompissnack, och även om den självbiografiska dimensionen inte är uttalad är seriens huvudperson och dess skapare till utseende och klädstil lika. Tony Cronstams Elvis har utvecklats till att nästan uteslutande bli en kanal för att fläka ut makarna Cronstams sexliv. Med detta i minnet är Lina Neidestams Zelda helt klart en del av traditionen, vilket förstås inte hindrar att den är originell på flera punkter.
Denna den första Zeldaboken innehåller samlade strippar från bl.a. tidningen Nemi, där serien går i varje nummer.

Zelda är en aggressiv feminist som med sina genusglasögon stadigt på nästippen ser patriarkala strukturer och könskonstruktioner i varje hörn: Hon bryter sig in i en leksaksfabrik och programmerar om talande dockor till att skandera feministiska slagord. På midsommarafton vägrar hon att dansa kring den lövade fallosen och bygger istället en trä- och tygvagina som hon kroppsmålad skuttar runt. Tillsammans med kompisen Tova och pojkvännen Sigge fikar, snackar, och grälar hon sig genom storstadslivet med välformulerade, dräpande repliker och beska kommentarer om samtiden ständigt tillhands.

Zelda kan tyckas vara en endimensionell figur, och framställs i sin halsstarrighet ofta i ett rätt löjeväckande ljus. Men i mångt och mycket är ju seriefigurers uppgift att tjäna som förlösande ventiler för att leva ut det man som så förtvivlat ”nyanserad” och "förnuftig" människa inte dristar sig till.
I bokens bästa episod bosätter sig Zelda i skogen för att leva som urkvinna, obefläckad av civilisationens smuts. Men givetvis filmar hon allting och lägger upp som Youtube-klipp på sin videoblogg. Obetalbar är scenen då hon visar hur man gör tamponger av soltorkad vass, kaveldun och fårister.

Men även om världen oftast går i svart och vitt för Zelda vacklar hon ibland i tron på sina övertygelser, fastän hon inte gärna vill erkänna det.
En väldigt stor del av skämten ligger just där, i den splittring som kan uppstå i konfrontationen mellan högstämda feministiska ideal och den krassa verkligheten. Zelda får prestationsångest och tappar lusten då Sigge försöker tillfredsställa ger henne med oralsex. Då lackar han ur och insisterar på "kravlöst orgasmbefriat fulsex", vilket förstås får dem att slappna av och medför maximal njutning för båda. Att säga eller tänka en sak och sedan göra raka motsatsen är också ett tema som återkommer. Ibland finns tendens till upprepning, men oftast lyckas Neidestam variera upplägget och framkalla åtskilliga skratt, inte sällan med en svart underton.

Hur var det med det självbiografiska inslaget? Eftersom jag läst Lina Neidestams rappa och flitigt uppdaterade blogg vet jag i alla fall att handlingen inspireras av hennes vardagsliv; när Lina åker till Mexiko åker Zelda dit, när Lina ser Twilight på bio gör Zelda detsamma. De är också båda hemfallna åt etnoromantik och har fäder som är hantverkare. Men jag vågar inte dra parallellerna längre än så.

Frågan är då: Är Zelda en ny Rocky? Tja... Det bästa försöket hittills i alla fall.