Brittiskt barbari

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.


Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.


Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.