En mörk plattform

Min recenson i dagens VK:

En mörk plattform
teckningar
Ludwig Franzén
Galleri Alva
4-29 september

Minnet är en oberäknelig, svekfull tjänarinna. Hon har tillgång till
avancerad mörkrumsteknik för att efterbehandla de bilder vi
absorberat; sudda ut element som inte logiskt eller estetiskt passar
in, exponera om för mörka partier och stämma färgskalan i nostalgiska
pasteller. När vi famlande försöker nagla fast hennes information med
ord eller fästa den på papper tycks hon ohjälpligt glida undan. Likt
raden av bubblor man ibland ser på näthinnan en solig dag, som bara
kan uppfattas ur fokus i ögonvrån. Och i samma stund vi beskriver
minnet har vi dödat en del av det, och kommer börja blanda ihop minnet
med vår framställan av det. Rollen som sanningsvittne spelar hon
således dåligt, detta gäckande väsen. Eller? Å andra sidan, vad är
sant? Jämfört med ett foto eller en film är ju minnets dimensioner
långt fler; känslor, lukter, smak, rymd. Den enda direktlänk vi har
till den svunna tiden går genom vårt nervsystem, och vem är att säga
att de bilder vi upplever genom denna länk inte är verkliga? Minnet
tycks inte ha något system när hon sedan arkiverar dessa bilder, där
vissa kan försvinna som genom ett maskhål i rymden för att poppa upp
när vi minst anar det. Andra minnesbilder i vårt huvud kan vi inte
alls placera, och när vi ser dem förefaller länken vara något annat –
en portal till andra världar.

Ludwig Franzéns utställning visar dessa dunkla bilder. Liksom i den
förra, ”Nya bilder av ett främmande Umeå”, är det platser, miljöer som
står i fokus. Anspråkslösa tuschteckningar av med många små streck
varsamt framskulpterade betongfasader, trähus och grässlänter. Med små
medel antyds valörer i den flämtande belysningen i en kulvert och
solgasset över något slags enorm övergiven kraftstation. Ett
fuktskadat omklädningsrum; granar på en bergknalle under en svart
rymd; en gammaldags träskottkärra på en snötäckt gårdsplan. Bilder och
platser som känns igen, som vi kan ha sett. Men trots att de är i
stort sett vardagliga känns de utomvärldsliga. Ett lätt förvrängt
perspektiv här, en skalförskjutning där och en stämning av overklig ro
och stillhet gör dem sakrala, mytiska. Inga människor syns, men det är
först i efterhand jag noterar det. För platserna är besjälade; en
spegelbild i en vattenpöl blinkar till, man känner en vattenlednings
puls och hör en stenig grusvägs lugna andhämtning.

Utställningstexten handlar om drömmar som symbol för minnet. Från en
mörk plattform stiger vi på en buss som för oss ensamma in i nattens
tunnel; utanför fönstret passerar namnlösa byar. Det vi ser på dessa
våra nattliga resor är oåtkomligt för andra än oss själva, liksom våra
minnen. Bussen finns också med på bild: en klart upplyst farkost vid
en ensam gatlykta i ett beckmörkt, konturlöst landskap. Och jag tänker
på Kattbussen i Miyazakis film Min granne Totoro, den förunderliga
varelse och fordon som man inväntar i natten och som i samma stund man
stiger på den gör världen magisk.
"Disk" visar en diskbänk ovanifrån sedd som genom en fiskögelins,
så som man kan uppfatta världen när timmen är sen och man har varit
ute och fått i sig lite för mycket. I diskhon ligger något, jag ser
utslagna tänder i blod. I lägenhetens lugna glödljus en sen natt
skymtar ett drama – eller är det kanske bara en orensad vask en
fredagkväll? Kartan är ofullständig, namnen på alla platser finns inte
med. Partier ligger i mörker. Vägen leder till ett stopp mitt i
ingenstans. Så står man där på plattformen och blickar tankfull ut i
mörkret.

En bild föreställer en lägenhet högt upp i ett flervåningshus som
håller på att rivas. Blommor och moln målade på väggen antyder att det
skulle kunna vara ett dagis. Scenen uttrycker en stark atmosfär och
närvaro, som om den ville inpränta sin existens, deklarera för oss:
"Jag minns den där lägenheten tydligt. Golvet var halvt upprivet och
fullt av damm, linoleummattan stack ut som en tunga i luften. Genom
hålet kunde man titta ner i lägenheten därunder, och ytterväggen var
nermonterad så man såg gatan och busshållplatserna nedanför... Fast
vänta nu, kan jag verkligen ha stått däruppe, det verkar ju
livsfarligt... Såg jag det kanske i en tidning? Var det någon som
berättade det för mig? Men jag minns ju bestämt..." Och när man tvekar
bleknar med ens konturerna, de skarpa kontrasterna fördrivs. Varför
ifrågasätta? Bilderna är ju där. De är vackra.