Pirinens piruetter

Joakim Pirinen
Kvarteret Kolossen
Galago

Alternativseriernas första stora rockstjärna i Sverige heter Joakim
Pirinen. Han var med när Galago blomstrade under 80-talet, överlevde
nittiotalets serietidningsdöd och har aldrig varit mer populär än
idag, något som blev tydligt då han nominerades till DN:s kulturpris
förra året.
Jag kan ärligt erkänna att jag varit något svalt inställd till
Pirinen efter att bara ha läst ett par av hans senaste album – som är
bra, men då han geniförklaras ideligen hade jag nog förväntat mig
något litet ytterligare. Nu kommer hans tidigare serier från 80-talet,
från samlingsalbumet Kvarteret Kniven, och Split Vision från -95 i en
telefonkatalogstjock bibba, tryfferad med några riktigt tidiga
serieförsök från 70-talet. Och får mig att fullständigt kapitulera.

Det är en förbluffande resa, och dess väg tillryggalägger man bäst
styckevis. För Pirinens fantastiska detaljrikedom kräver full
uppmärksamhet, det vore närmast en förolämpning att bara läsa texten
och skumma igenom de stundvis stumma bilderna. Det vill säga, så
tänker jag först, men efter hundratalet sidor är jag helt uppslukad.
Jag har lärt mig att snabbare läsa av de täta bilderna och vill bara
ha mer av galenskapen.
Det är mest fristående verk av varierande längd, men några figurer
som ständigt återkommer är nallarna, Pirinens signum. Bland annat som
”De små rackarna i sandlådan”, med lekplatsen som ett betongförortens
mikrokosmos, och som den smärtsamt försagde björnen Beppo. Vi får
också se Pirinens mest kände figur Socker-Conny göra sitt
uruppträdande.

Om man ska förklara Pirinens serier och deras storhet för de som inte
läst dem är en viktig del det visuella. Han tecknar helt enkelt bättre
än andra. Sidorna är tätare, mer genomarbetade. Pirinen har bestämt
sig för att aldrig låsa fast sig vid en teckningsstil och som tecknare
känner man sig förorättad av hur ledigt han svingar sig mellan
krafsiga Krazy Kat-inspirerade landskap, Crumb-darriga linjer, Art
Deco-geometri och naivism. Ena stunden bryter han upp bildplanet som
Picasso och i nästa exploderar han i skrafferingar som en Gustave Doré
på syra. Mest är han förstås sin egen och allt är gjort med ett
absolut gehör för tuschets klangfärg. Ingenting är förbisett;
bakgrunder, layout och textning är alla behandlade med lika stor
omsorg och detaljrikedom, men det blir aldrig en uppvisning eftersom
det samtidigt är så hisnande oväntat och fantasifullt. Pirinen är
Tusch-Messias.
Och teckningarna skulle lyfta även svaga manus – men manusen är
precis lika briljanta! Pirinens hjärna är ett ymnighetshorn fullt av
köttfärste, häxringar som skriver skvallerjournalistik på trädens
blad, leksaker från framtiden och vansinnesnoir i kalla krigets
skugga, men ämnesvalet är så brett att jag egentligen inte vill ge
exempel. Språket är lysande och tänjs till bristningsgränsen med
ordlekar, sinnesutvidgande nonsens och en respektlös stilblandning.
Det är fruktansvärt roligt, men samtidigt ofta otroligt smart och
poetiskt. Tramset är på så stort allvar. Serietecknaren Sara Granér
har sagt att serier är en lite efterbliven konstform, och delvis vill
jag ge henne rätt. Jag tror inte att man på samma sätt skulle
acceptera puerilt strunt sida vid sida med skarp samhällskritik och
filosofiska djup i en roman eller målning. I gränslösheten ligger en
av serieformens styrkor.

Alldeles mot slutet, i serierna från nittiotalet, kan man uppleva en
dipp. Det blir lite mer av simpel könshumor och mindre hyperoriginell
centralstimulans. Men Pirinen på lågvarv är ändå Pirinen.
Man kan bara spekulera i hur många stålstift och liter tusch som
gått åt till denna backanal. Det är en kväll där Pirinen bjuder på
alla rundor och jag lapar skamlöst i mig av överflödet. Mätt, belåten
och lite vimmelkantig slår jag igen pärmarna och kommer nog att rapa
rasterpunkter i ett bra tag framöver.