Galleri Syster i Verkligheten

Installation av Birgitta Linhart i förgrunden. I bakgrunden skymtar Jette Anderssons målningar För varje början är bara en fortsättning som följer och Mamma-barn, samt skulpturerna Mamma I och II.


Frenetism av Jessica Söderlind


Frenetism, detalj

Här kommer en konstrecension publicerad i VK redan i onsdags. Ni som inte gick på utställningen som nu är stängd har möjlighet att måla upp en inre bild av den utifrån mitt jidder.

Syster
Galleri Verkligheten
16 - 30 oktober

Luleåbaserade galleri Syster har intagit galleri Verklighetens lokaler
i Umeå, och det är i fruktbar symbios som två själsbesläktade nu möts.
För liksom Verkligheten är Syster ett konstnärsdrivet galleri och
kollektiv som arbetar genreöverskridande med samtidskonst. Här får
utställningen svälla sig betydligt större än galleri Systers tolv
kvadratmeter, och representerar tio konstnärer.

På undervåningen står Anja Perssons bronsskulptur Kropp – en huvudlös,
utmärglad spädgris med två bakdelar, ryggraden spänd som om den hängt
upp-och-ner. Ett genetiskt experiment i köttindustrin som slagit
slint, kanske. Man skulle kunna tro att genteknik är inblandad också i
Britt-Louise Landfors skulptur: Jättegaddar mönstrade som
Lisebergs-slickepinnar ligger spridda kring ett lika brokigt spädbarn,
men titeln Identity skvallrar om att det nog hellre handlar om det
utbud av möjliga roller och jag att iklä sig barnet har att ta
ställning till när det växer upp och fäller sina mjölktänder.

Det verk som talar starkast till mig finner jag på övervåningen.
Frenetism, av yngsta deltagande konstnären Jessica Söderlind, är en
fantasieggande väggskulptur av olika stora träbitar, satta kant i kant
i olika nivåer och baktill sammanbundna av tygremsor. Den taggiga
kontur de beskriver är dels utsträckt på höjden, och liknar därvid en
equalizerkurva på en musikspelare, men även i rummet, i det den buktar
ut från väggen. Ytan är täckt med symönster och träbitarnas hörn
kantas av olikfärgade fingeravtryck och fläckar. Lika dekorativ som
förbryllande gör den att jag måste be konstnären om några ledtrådar.
När jag blir uppmärksam på att linjerna i de skilda
mönsterbeskrivningarna ibland leder vidare från en träbit till en
annan har jag lättare att se skulpturen som en livskarta, där vägarna
ibland verkligen sammanbilder två platser eller händelser, ibland
sammanstrålar men oftast klipps av, tvärt avviker eller ger
motstridiga instruktioner. På sin väg sätter man desperat sina märken
var man kommer åt, oförmögen att avgöra om ens avtryck senare kommer
att få betydelse eller betraktas som meningslöst kludd.

Sara Edströms dubbla kvinnoporträtt är fina – det är stora
akrylmålningar av ansikten som kontrasterar mot små figuriner av samma
personer i bränd och målad plastlera. Detaljrikedomen och hantverket
imponerar och det känns som en fräsch nytolkning av en klassisk
porträttradition.

I Verklighetens sidobyggnad Gårdshuset finns två installationer av
Birgitta Linhart. Basen i båda två är snören helt inklädda i lärk- och
granbarr (den arbetsbörda som måste ligga bakom är helt enkelt
hisnande). I den ena hänger lärksnörena ned på golvet från en träram
som ett draperi vinden gripit tag i – eller som ett slags stilisering
av ett verkligt grenverk solen silar igenom. I den andra är
barrsnörena lindade kring en knotig gren som en hårman; någon har
suttit i trädet men lämnat håret kvar. De genomsyras av en inte helt
trygg sagostämning som liksom naturtematiken går igen i hennes
torrnålsgravyrer.

Jette Andersens stora oljemålningar är gjorda med gamla foton som
utgångspunkt och undersöker moder- dotterrelationer utan att vara för
tydliga i sitt budskap. ”Ty varje början är bara en fortsättning som
följer” visar en folkmassa med hundratals av en och samma marscherande
svartvita kvinna, en parad som skulle kunna tolkas som en meditation
över tillvarons cykliska natur, att varje generation i huvudsak ställs
inför samma problem och krav som den föregående oberoende av
tidsålder. I målningen Mamma-barn lämnas öppet vem som åsyftas, då
bilden föreställer tre unga flickor av vilka en avviker genom att det
bara finns ett tomt utrymme på ögonens plats. Skulpturerna av två
flickor i klänning, Mamma I i paraffin och Mamma II i bemålad brons,
är uppenbarligen inte heller mödrar ännu. Men det kanske kan upplevas
som något förutbestämt, att man som kvinna från barnsben socialiseras
in i en roll av att vårda och fostra; ett reducerande från människa
till biologisk roll.

Systers utställning representerar många olika uttryck och temperament
och ger en intressant bild av hur samtidskonst kan se ut i Norrbotten
idag. Så, välkommen till Verkligheten!