Hitler cats

Jag blev tipsad av en kompis om detta fenomen: Hitler cats, så kallade kitlers. Stackars dessa katter, vem ska någonsin älska dem? Den nedersta bilden tycker jag är hysteriskt rolig.

Seriehistorisk kuriosa

När jag och min bror idag var på loppmarknaden Andra Varvet i Sikeå fick vi syn på den här lilla godbiten - ett som det verkar väldigt tråkigt spel som går ut på att skaka kulor från den ena änden av ett rör till det andra, men det intressanta är att illustrationen på förpackningen är tecknad av ingen mindre än Bamses pappa Rune Andréasson.



I övrigt hittade jag en Tord Nygren-bilderbok från 1987 till min samling.

Frutts Makaputt, character development

Här kommer ytterligare en bild på temat tuschade skisser. Jag gjorde några grova skisser för att utveckla figurerna i bilderboken Frutts Makaputt, som jag tecknade till Opals bilderbokstävling. Dessa har jag nu tuschat. De visar Arga från planeten Argagon, Leo från Gladius, Egon från Blygon och Tår-D från Gråtor. Vem som är vem får ni lista ut själva.

Du förstår mig ju inte!

Ytterligare en gammal skiss jag tuschade nyss. Vad säger/skriker personerna på bilden till varandra? Förslag mottages tacksamt.

Bara topparna, tack

Idag tuschade jag en gammal teckning från ett skissblock som jag tänkte att jag kunde delge mina bloggläsare. Det är alltså barberaren från min och Christopher Adolfssons serie Bakom Fasaden, idogt arbetande. Tycker jag satte linjerna rätt bra, det blev lite David Mazzuchelli-likt på sina ställen.

Medvetandeström-text

Jag fick för några dagar sedan ett inspirations-il och ville skriva någonting, men visste inte riktigt vad. Då googlade jag på skrivtips och fick fram ett tips om att slå upp en slumpvis sida i en bok, ta en mening någonstans från sidan och börja sin text med den. Det blev en mening från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon och resultatet blev såhär:


Hon bor på fjärde våningen, i ett mörkt och fuktigt rum. Silverfiskarna lever livets glada dagar där de rasslar fram över det spruckna kakelgolvet och kilar in under det rostiga badkar hon använer som säng. I hörnet av det lilla ingrodda rummet, mot en av dess färgflagnande väggar, står en gammal chiffonjé där det ligger en mängd ofärdiga utkast till texter, lösryckta meningar och fraser, skrivna med gammaldags skrivbläck och en spretig handstil, vissa lappar är hopknycklade, andra fläckade av kaffekoppsringar. På chiffonjén står även en gammal skrivmaskin med ett gulnat pappersark nedstucket. Det är blankt.
Om man bara såg detta dystra rum, skulle det vara väldigt svårt att sluta sig till vad det är för typ av människa som bebor det. Man kanske skulle associera till en sinnesförvirrad gubbe som har en mängd olika egenheter och tvångstankar, som spenderar sina dagar med att skriva ibland arga, oftast bara förvirrade insändare till lokaltidningen, i ett försök att få kontakt, med någon, vem som helst.
Om man fortsatte ströva runt i rummet skulle man nog bli ännu mer förbryllad. Om man till exempel skulle titta närmare på de små textfragmenten som samlas på chiffonjén skulle man få läsa dadaistiska poem i stil med: ”Purjolök/på en bädd av leda/kan förnimmas/kortvarigt/som en/diffus ånger.” Eller vad som tycks vara helt lösryckta stycken ur någon juridisk nyhetsskrift: ”Immaterielrättens centrala roll inom klimatpolitiken ser nu ut att bekräftas på många håll, och dessa frågor verkar bli en av de centrala stridsfrågorna i Köpenhamn.” Vissa lappar tycks förevisa inköpslistor, men man hajar ändå till när man ser dem, eftersom specifika ord är kursiverade, understrukna eller helt enkelt bara åtföljda av frågetecken. ”Mjukost?”
Om man höll sig kvar i rummet något längre skulle man ofrånkomligen få höra när dess hyresgäst kom hem. Ett skramlande med nycklar utanför dörren skulle få dig att se dig om efter någonstans att gömma dig, men det kalt möblerade rummet skulle inte erbjuda några skylande utrymmen. Så du skulle helt enkelt bli tvungen att rak i ryggen möta vem det nu var som kom in genom dörren med så ärlig och renhårig uppsyn som du skulle kunna frammana, och hoppas på det bästa.
Men nu är du inte där i rummet, och kommer troligen aldrig att träffa dess inneboende, av skäl som skulle bli för komplicerade att gå in på. Så du får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att den som stiger in genom dörren den här eftermiddagen är en kvinna, ungefär 1 och 70 lång, med ett tämligen alldagligt utseende. Hon har blont hår. Hon hänger av sig sin jacka på en väldigt dammig herrbetjänt och går fram till fönstret som vetter ut mot staden.

Det är en speciell stad. Den är resultatet av 100 gråhåriga mäns oavbrutna drömmande under åratals tid. Dessa män är professionella drömmare, inte lekmän som du och jag, och de har lagt in mångårig erfarenhet bakom sina tankefoster, som legat till grund för stadens arkitektur. Männens mästerverk, deras tour-de-force, är den stora klockstapeln som ligger i stadens mitt. Den äldsta av männen har drömt fram fundamentet, ramverket, den sinnrika konstruktion av ultralätta balkar som bär upp det imponerande bygget. Den visaste av männen har drömt den silverglänsande fasaden med sin lökkupol, och den blygaste av dem har drömt den magnifika klockan, med en urtavla av marmor och genomskinliga visare med silverglänsande punkter som springer runt urtavlan som silverfiskarna under kvinnans badkar.

Kvinnan går efter ett tag från fönstret och sätter sig vid chiffonjén, tänder den flimrande bordslampan. Hon doppar en gammaldags skrivpenna i ett bläckhorn och sätter den mot en papperslapp, tankfullt. Hon börjar röra den runt runt i snirkliga krusiduller, som efterhand förgrenar sig i blomrankor och vad som i brist på bättre referens skulle kunna jämföras med kartan över ett tunnelbanenät. Man kunde förledas att tro att det rörde sig om telefonklotter, om man inte såg de små anteckningarna som hon i samma stund kastade ner här och där på papperet: figur 1:17 C. Proj. beskrivning undanröjd. Barack 3 utrangerad. Operation Modalt stöd under Bp, verkställd enl. nedanstående. När papperet inte räcker till fortsätter hon på bänkskivan. Uppenbarligen är det någonting mycket utstuderat hon är i färd med, och den djupa koncentrationen märks när telefonen ringer och hon kraftigt hoppar till. Men hon hämtar sig snabbt och anlägger en sammanbiten min när hon lyfter luren från klykan.

Vi leker med tanken att du ändå hade varit i det där rummet, och att du i sista stund innan dörren öppnades i desperation skullea ha krupit in under badkaret, som var positionerat på välvda lejonfötter. Där du nu hade legat, med näsan full av stinkande damm och förtvivlat försökte kväva en nysning, skulle du ha sett kvinnans fötter framför stolen, och lagt märke till att de var bara. Medan hon fortsatte sitt samtal skulle du uppfatta hur hon nervöst gned dem mot varandra. Du skulle inte kunna dra några vittgående slutledningar av samtalet, för det verkade som att personen på andra änden av luren var den som skötte största delen av snacket. Från kvinnan kunde du uppfatta fraser som: ”Jo, det är klart.” ”Med den ryggsäcken kan man väl förstå att han gjort de val han gjort.” ”Vad? Under pågående övning?” och strax innan hon tankfullt lagt på luren: ”Klockan nio på högkvarteret, med verktygen och ämnena med mig. Jag lovar att inte göra dig besviken igen.”

På kvällen, när hon lagt sig tillrätta i det gamla badkaret, med en noppig filt dragen över sig och en hoprullad skjorta som huvudkudde, skulle du, långsamt och med stor möda hasa din stela kropp ut från under badkaret, kanske försiktigt borsta av dig det damm som fastnat på dig – i den allmänna smutsen på golvet skulle det inte göra någon skillnad – och sedan stanna upp, liksom drabbad av hur rummet ser ut försatt i mörker. Stadens alla ljus läcker in genom de inte helt stängda persiennerna och tecknar ett randmönster på golvet som på något sätt ser datagenererat ut, stelt och styvt, som något alltför regelbundet och geometriskt som skär sig mot det övriga rummets nästan organiska stadium av förfall. Du tittar mot väggarna och får plötsligt för dig att slingrande iglar, rökliknande nattvarelser gömmer sig i skuggorna på väggarna, lurande, väntande. Det hela påminner dig om en dröm, eller om det är någonting du var med om som liten. Du tassar ut genom dörren, den är inte låst, och stänger den försiktigt.

Silverklockans visare rör sig obarmhärtigt mot tolvslaget, och när det kommer öppnas en liten lucka i den spräckliga stenboetten. Ut kommer en förgylld stare på en pinne, besatt med skimrande opaler och topaser, och på platsen för dess ögon glöder två akvamariner. Den öppnar sin näbb och utstöter ett läte som låter som en veklagan, det är på samma gång skarpt och bräckligt. Tolv korta signaler som ekar ut i den blå natten, ringer bort i gränderna där gatukatterna längtansfullt tittar upp på den fågel som de aldrig kommer att kunna fånga.

Autobiographical autodidact

I thought I'd write a blog post in English, just to practice my language skills. I read a fair share in English, but I rarely get the chance to talk or write, and as a result thereof I'm not very good at it. Really I like Swedish and German better, but English sure is more widely useful. (I've been thinking of studying English at the university, but that will probably never happen if I know myself right, I've had about enough of studying as it is.) Well, let's cut to the chase: Diaries and autobiographies. Ive been keeping a diary since I was ten years old, and stopped writing every day when I was 20. That is, I wrote in the diary every day from I was 10 until I was 20. By now it's more about every third day. But I've got quite a few diaries by now.

I've sometimes made diary comics. I shared some of them with you here. The American cartoonist James Kochalka, whose style is characterized by cuteness and characters with elf ears, is the one who initialized and popularized the term diary comics.


American Elf by James Kochalka

When talking about diary comics the leap isn't far to autobiographical comics in general. I've been into autobiographical comics ever since I started moving my focus from the art and more to the script when reading, and some of my Swedish favourites in the genre have been Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall and Gunnar Krantz.


Daniel Ahlgren


Sjunde våningen by Åsa Grennvall


Vin och vatten by Gunnar Krantz

When I studied at Serietecknarskolan i Malmö I made a comic about when I was enrolled for military service at Pliktverket in Östersund, and was quite upset about the sex discriminating procedure. The title, För pung och fosterland, is an hommage to Daniel Ahlgren, whose comic För kung och fosterland is about when he, like me, managed to get an exemption warrant. Here is a page from the 14 page comic. (Which I actually sent to Galago, but it got rejected. I got some positive feedback though.)


It can't have eluded those of you who know me that my favourite autobiographical comic - which also happens to be my all time favourite comic - is Craig Thompsons Blankets.


Blankets by Craig Thompson

Among other autobiographical major graphic novels can be mentioned "Epileptic" by David B, 100 demons by Lynda Barry and American Splendor by Harvey Pekar. Each of them warmly recommended.


American Splendor by Harvey Pekar and Robert Crumb


100 demons by Lynda Barry


Epileptic by David B

To end this post I present to you an autobiographical comic I recently did for Västerbottens-Kuriren, which will be published as a part in the summer series on the culture page. Earlier years I have written a chronicle, but this year I came up with the idea to do a comic instead, and it was approved. This year's theme is "Sommaren i staden". (And don't worry, I won't continue to abuse the English language. The next post will be in Swedish.)

Tofsmesens hädanfärd

Nytt bilderboksuppslag.


Mel. Vyssan lull
Vyssan lull, skotta skottekärran full
Det kommer en kardinal i gången
Vyssan lull, skotta skottekärran full
Han håller en tofsmes uti tången
Den lyfte från sin gren
och krocka med en sten
Nu vilar den i frid i luftballongen

Vildtuppens morgonserenad

Nytt bilderboksuppslag. (Kanske inte helt färdigt men jag hade det till hands när jag skulle skanna en annan grej.)

Melodi: Du ska inte tro det blir sommar
Du ska inte tro att man somnar
när vildtuppen kacklar och gal
Den skriker så strupen den domnar
fast sol'n lämnat sin piedestal
Och natten och mörkret har ringlat som
chokladsås på åker och älv
Men tuppens små fjädrar, nu singlar dom
sen Unn skrämt iväg den helt själv

Den vandrande blånaden

Något oväntat kommer jag medverka i en jubileumsbok för Fantomen, där jag publiceras med en text och en seriesida, från min prov-Fantomenserie som minnesgoda bloggläsare kanske kommer ihåg. Här är första sidan i sitt färdigritade skick.

Tuschdrömmar

När jag höll serieteckningsworkshops för barn i stadsdelsbiblioteken i Umeå satt jag själv och skissade på en serie medan eleverna idogt arbetade. Den är lite poänglös, men jag hittade den och gjorde klart den så här är den i alla fall.

Lennart Hellsing wannabe

När jag inte har något annat att göra tecknar jag nu på ett nytt bilderboksprojekt som jag inte vet hur mycket det kommer att bli av det. I alla fall handlar det om en bunt illustrerade nonsensverser, som baseras på klassiska barnvisors melodier. Det är tänkt att bilderna ska klargöra de många kryptiska vändningarna i verserna. Det här är första uppslaget jag har gjort:


(Melodi: Broder Jakob)
Syster Ella,
syster Ella
Gnager du
på en gnu?
Hör du inte tågen?
Undan med pirogen!
Tuff, tuff, tjoff
Tuff, tuff, tjoff

(Min bristfälliga akvarellteknik försöker jag att inte se som beklämmande utan istället som att jag har stor utvecklingspotential. Men jag skulle behöva ett bättre papper, och kanske även en bättre pensel.)

Webbillisar

Det ena ger det andra. Kort efter att jag slutfört superhjälteillustrationerna fick jag ett nytt uppdrag från samma reklambyrå, att göra några bilder till webbanners som gör reklam för VästerbottensTurism. Bannrarna kommer nog att börja användas nästa vecka.

Med vänlig hälsning

Kommer i VK, vet inte vilken dag:

Med vänlig hälsning
Sara Granér
Galago

En bild av en bekymrad läkare som håller i ett nyfött barn med
navelsträngen fortfarande dinglande från magen och repliken: "Tyvärr
får man ingen andra chans att göra ett gott första intryck". Så
brutalt och hopplöst inleds Sara Granérs uppföljare till den hyllade
debuten "Det är bara lite aids", och det sätter tonen för boken
samtidigt som det är en av de roligaste teckningarna i densamma. En
annan höjdpunkt är en lika obetalbar som kusligt verklighetsförankrad
text om att köpa kläder med biltryck på till sin dotter för att ingen
ska tro att man är den som är den, samtidigt som det är viktigt att
man inte köper "en rosa volangklänning med as-asfint glitter till sitt
pojkbarn så att folk tror att det är ett fjojmpigt jävla fittbögsbarn
man släpar runt på." Ironierna kretsar kring konsumtionssamhället,
patriarkatet, makthavarna och vanlig urbota dumhet. Ett medmänskligt
patos och en sanningslidelse genomsyrar Granérs teckningar och skiner
fram tydligt trots det hårda, nattsvarta och puerila anslaget. För det
mesta träffar formuleringarna mitt i prick och punkterar de
grötmyndiga, floskulösa, ihåliga uttalanden som vi får oss till livs
genom makthavare, reklam, nedärvd "visdom" och "sunt förnuft" som
heliumballonger och lämnar dem sorgligt tomma och meningslösa i
rännstenen där de hör hemma.

Originaliteten i teckningsstilen kan ingen vid sina sinnens fulla bruk
bestrida. Hennes groteskt spretiga figurer har ljuskandelabrar till
händer, fjortonarmade som mest, och ser i sina toppluvor,
träningsoveraller och de vanställda djurhuvudena i grälla primärfärger
ut som nidbilden av norrmän från Norgehistorierna, parad med
afrikanska skräckinjagande urfolksmasker. Mer o-gulligt än så kan det
knappast bli. Men är idénnehållet lika originellt? Det är det
ovedersägligt om man jämför med de traditionellt svala, sofistikerade
och lite tama politiska dagstidningsteckningar vilkas funktion och
position hennes bilder, till stor del publicerade på kultursidan i DN,
fyller. Men om man jämför med de andra tecknarna i den unga
Galagogeneration som Granér är en del av: Pontus Lundkvist, Liv
Strömqvist, Nanna Johansson, Nina Hemmingsson, David Liljemark och
Sara Hansson med flera finns det en mängd beröringspunkter. Hon har
ett väldigt personligt tilltal, men jag skulle kanske ändå snarare
säga att Sara Granér är en del av en tradition än en djupt originell
självständig röst. Vilket förstås inte gör hennes teckningar mindre
roliga. För roliga är de för det mesta. Någon gång kanske svordomarna,
våldet och det obscena kan tyckas vara där för sin egen skull, men å andra
sidan finns det ingen anledning att hålla tillbaka när man känner en
stor ilska över ett genomkorrumperat samhälle.

Galago håller nu på med en USA-lansering av sina bästa nya tecknare,
och Sara Granér är en av dem som nog har potential att slå utomlands.
Röster som Granér behövs, och jag förstår att hon har blivit
framgångsrik i denna tid, när kommersiella budskap vrålas ut från alla
håll – då kanske man som satiriker måste vråla tillbaka för att höras
genom bruset. Det är måhända jag som är otidsenlig som även skulle
vilja efterlysa samhällskritiska serieröster med ett mer
intellektuellt och sparsmakat tilltal, fler poänger uttalade i
mungipan eller i en bisats, som behöver ett tag för att sjunka in.

Atleter i tights

Det uppdrag som jag nyss (förhoppningsvis, det kan ju tillkomma ändringar i sista minuten) slutfört är till Umeå kommuns kampanj för hållbart resande. Några skådespelare ska styra ut sig i gröna våtdräkter och cykelhjälmar med tuppkammar och sprida ut sig på stan, sen är det tänkt att man när man får syn på en av dem ska fota henne/honom med sin mobilkamera och sms:a in bilden, så har man chans att vinna en elcykel. Illustrationerna kommer synas på bussar, i tidningsannonser och på nätet. Tanken var att jag skulle teckna i klassisk superhjältestil, så jag fick öva mig lite på att göra färgläggning med massa highlights. (Vilket kanske inte är klassisk superhjältestil utan mer modernt.) Den understa posen ville beställaren i slutändan inte ha med. De tre översta är dock godkända.

Färgfemman

(Om vi nu föreställer oss att personerna i serien bor i en femrummare. Fnösktorrt, jag vet.) Under tiden man håller på och färglägger genomgår teckningen ett antal olika versioner avseende färgsättning. Jag sparade en tidig version som en jämförelse.


Slutversion


Arbetsversion

Bakom fasaden (eller snarare utanpå den)

Än så länge kan jag inte stoltsera med att ha speciellt många uppdrag som bidrar till brödfödan, men ett av dem är serien jag gör till Bostadens kundtidning. Här är skissen och tuschen till det kommande numrets serie, som just nu är under produktion. Återkommer med färgläggningen.

KP-illustrationer

Jag har länge närt en dröm om att få göra illustrationer till Kamratposten, denna svenska institution för barn och ungdomar. Har skickat portfolios dit tidigare men hittills fått nobben. Så den här gången tänkte jag att det kanske skulle funka bättre om jag gör illustrationer av exakt den typ som brukar finnas med i tidningen, dvs. t.ex. till nån av insändarspalterna. Det fick bli till Du-88 (numera Prat), spalten dit läsarna kan skicka brev om allt mellan himmel och jord. Jag valde ut tre av insändarna och illustrerade dem.

Hej KP+alla KP-läsare!
Härom kvällen la jag en patiens som gick ut. Det var länge sedan den gick ut för någon i släkten. Den har aldrig gått ut för pappa...
Från Hanna
P.S. Mitt namn på rövarspråket är Hohanonnona.


Hej KP+alla andra!
Det låter kanske lite konstigt att en 9-årig tjej har barnstol i bilen. Men jag är jättekort. Ingen annan än jag i min klass har bilstol. Det känns konstigt utan bilstol också. Då kan jag nästan inte titta ut genom fönstret och säkerhetsbältet sitter vid halsen...
Hejdå från en glad tjej


Hej KP!
Just nu är jag så glad att det pirrar i magen, för jag tänker på min älsklingshäst Badu Boy. Han är en kelen, gullig, vit, lugn hingst. Kompisarna i skolan som har egna fina hopphästar som vunnit första pris flera gånger tycker jag är knäpp, som kan älska en travhäst som inte ens har startat ett lopp. Men det bryr jag mig inte om, för jag kan inte rida så bra, och framför allt kan jag inte hoppa. Därför nöjer jag mig med en vanlig travhäst, som till exempel min egen i fantasin Badu Boy.
Jannie

Vått-i-vått

En akvarell föreställande min far som jag gjorde i eftermiddags.

Littfest i Umeå

Elfred Berggren

Jag är nyss tillbaka från Litteraturfestivalen Littfest i Umeå där jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om sin nya spänningsroman med konflikten Marocko-Västsahara som fond. Sedan, kanske framför allt, såg jag Erik Jonssons mycket inspirerade föreläsning om Elfred Berggren, västerbottnisk bergingenjör som skrev vad som förmodligen är Sveriges första science-fiction-roman: Robotarnas gud. (Mer om den här. Boken finns dessutom att läsa och ladda ner här.) Detta under sin tid på Österåsens sanatorium, där han också slutade sina dagar i tuberkulos.

När man hör initierade människor berätta om fascinerande författaröden får man förstås inspiration till att själv skriva. Men den brukar för min del förklinga efter kanske bara någon halvtimmes knattrande med handsvettiga fingrar på ett rappligt tangentbord, då orden på skärmen smälter samman till ett grått moln och tankarnas vagnshjul slirar, låser sig, kullagren skär ihop. Man söker efter ord och formuleringar som kan föra det frustande tanketåget framåt men får till slut finna sig i att rälsen kommer ta slut och tåget ofrånkomligen kommer störta ner i avgrunden.

Dessutom behöver det väl inte sägas att science fiction kanske är den litterära genre som kräver mest av sin förkunnare förutom den språkliga förmågan, nämligen företrädesvis en gedigen vetenskaplig skolning i antingen naturvetenskapen, om det rör sig om hard science fiction, och/eller humaniora som filosofi, teologi och etnologi om det handlar om soft sci-fi. Och i i vilket fall ett stort intresse för samhällets och människosläktets utveckling och framtid. Eftersom ett av de vanligaste råden till de som vill försöka sig på skrivande brukar låta "Skriv om det du känner till", torde det inte vara den första litterära genre jag kommer ge mig i kast med. I enlighet med det rådet borde jag skriva något om en tillbakadragen serietecknande bilderboks- och korsordsfantast med lätt autistiska drag. Men mitt ordförråd är så begränsat och mina uppslag räcker knappast till någon längre lunta, så det som faller sig lättast att skriva kanske är barnbokstext.

Men ju längre jag försöker tränga in i skrivandets väsen, desto mer inser jag att jag framför allt är en tecknare. Mina små utflykter i textens värld ska nog helt enkelt få förbli just utflykter, som denna, mellan penseldragen.

Work in progress

Det händer inte så ofta att jag målar tavlor, men just nu håller jag på med en "commission piece" som är långtifrån färdigt men hittills ser ut så här.

Oväntad vändning

En text jag skrev på svenskan på journalistutbildningen då vi skulle skriva en scen som innehöll en oväntad vändning. Antagligen helt ointressant för de flesta, men jag blev hyfsat nöjd med den så här kommer den i alla fall. (Störande förresten att indragen inte följer med i blogger.)

***

En guldhamster utstöter välbelåtna gnyenden och tycks sjunga duett med en nymfparakit några hyllor bort. Eller kanske de för ett samtal med väl inövade repliker, en kokett kurtis som båda vet är dömd av avståndet i rummet och genetiken, men ändå tillräckligt roande att ödsla några minuter på. Papegojan vankar än höger, än vänster på sittpinnen och vaggar huvudet i takt till sin smäktande drill. ”En dragqueen som diggar Bob Marley”, tänker expediten och fnissar till. Han ler sedan mot den äldre kvinna som kommit fram till disken med tre stora råttor i bur.
”Är det en present till barnbarnen?”
”Nej. Mat till min nätpyton”, säger damen och ler vänligt när expediten lätt ställd räcker henne växelpengarna.
Expediten Per ägnar sig åt räkningar en stund innan han åter blickar ut över butiken. En kvinna i kashmirullrock betraktar road de vandrande lövens stråt längs en gren i terrariet i fönstret. Hon måste snart sluta, hennes son rycker envetet i rockskörtet och springer före till burarna med vädurskaninerna.
Akvariet är Pers favoritsektion i affären. Han älskar att betrakta den mångskiftande balett av sprakande färger, linjer och former som sveper fram bakom tunna glasväggar. Vem behöver en plasma-TV om man har ett 32 tums akvarium? Fiskarterna leder tankarna till olika personlighetstyper. Svärdbärarnas dystra men stolta uppsyn när de skrider fram högt i vattenlagren påminner om begravningsentreprenörer med svårmodiga ansikten; de pråliga slöjstjärtarna liknar svassande, fnissiga cancan-dansöser i logen mellan uppträdanden. Malarna är de där lite marginaliserade människorna. Med sorgsen, frånvarande blick håller de sig på sin kant bakom en sten och liknar kvinnan klädd i säckväv som sitter i parken och pratar med en uppstoppad mås. Eller mannen med det vilda skägget i busskuren, som med cigarretten fastlimmad i mungipan berättar för alla som vill, och några till, om hur nära han var en framgångsrik forskarkarriär i England (och som faktiskt talar sanning fastän ingen tror honom).
Någon harklar sig.
”Ursäkta. Har ni foder för äldre katter med känslig mage?”
”Titta på hyllan där nedanför skylten. Den heter 'Royal Feline' nånting.”
Per fortsätter betrakta fiskarna i en sorts trancetillstånd. Idag står där en ung kvinna i dunjacka och tights och läser på baksidan av en fiskmatsburk, begapad av ett stim loja guppys. En tuggummibubbla brister med en knäpp medan kvinnan förflyttar sig i sidled mot chinchillaburarna. Med sitt knyckiga rörelsemönster och det hårt blonderade håret framstickande under toppluvan påminner hon om Pers egen dotter, Ella. Hon är nu i Tokyo för att läsa japanska, och Per börjar sakna hennes truliga uppsyn vid frukostbordet. Det är ofta det enda han hinner se av henne, till vardags i alla fall. Det känns som om det var igår hon brukade somna i hans famn. Tiden forsar fram som ett brusande vatten.
“Inte riktigt på hugget idag?”
Anna står snett leende och lutar sig mot disken.
Per sliter blicken och tankarna från deras fixpunkt någonstans långt borta i en fjärran värld, kanske till och med en annan dimension – den där förflugna tankar ibland landar och liksom snurrar runt i en vortex, ett tillstånd av upprepning och brist på riktning som man behöver ett tvärt omruskande för att kunna avlägsna sig ifrån.
Per rufsar till sitt långa hår, gnider båda händerna mot ansiktet och drar bort dem med ett ryck, som för att rivstarta medvetandets motor. Nu gör ett koppel människor entré i butiken. Det är en dagisgrupp som anmält studiebesök, och det är Pers uppgift att guida dem runt i affärens olika delar. Anna tar över bakom kassan och Per ikläder sig sitt allra mest tjänstvilliga leende när han börjar anföra gruppen framför fågelburarna närmast dörren.

Sen går allt på ett ögonblick. Anna skriker högt och butikens människor vänder sig mot disken. En vit mössa och ett knivblad som blänker till. Per drar efter andan. Han fingrar på mobilen i fickan och börjar nervöst knappa. Just då vänder sig gestalten som står framför kassan – Per ser nu vem det är. Hon riktar en pistol mot folkhopen, låter den ryckigt skifta mellan de skräckslagna besökarna. Kniven i andra handen, viftandes i cirklar mot Anna. Spetsen krafsar i Annas jumper för att understryka allvaret. Pers värld känns dämpad, luften syrelös.
”Ingen gör nånting, hör ni? SLÄPP MOBILEN!”
Ett barn börjar gråta. Per låter mobilen slinka i fickan igen. Det blonda håret inramar ett ungt ansikte, knappast mer än femton. Yngre än Per trott, yngre än Ella. Hennes blick, vild, nervös, flackar hetsigt mellan folkhopen och Anna. Det kan väl inte vara ett riktigt vapen?
”Pengarna fort sa jag!”
Anna slänger ett vilset ögonkast på Per men måste lyda.

Gunna Grähs

Gunna Grähs är inte min största tecknaridol men otvivelaktigt en väldigt mångsidig och skicklig barnboksillustratör. Och hon har stigit ännu mer i mitt anseende efter sitt framträdande på bokcafé Pilgatan i tisdags. En mer hjärtlig och härlig person får man leta efter. Det handlade bl.a. om hennes beundran för Ingrid Vang Nyman, okunnigt förlagsfolk och om att arbeta sig bort från realismen. Hon var väldigt vältalig och hennes röst fick mig ibland att tänka på Astrid Lindgren, hon skulle passa perfekt som inläsare av talböcker. Gunna berättade även om sina Hej hej-böcker och visade bilder - väldigt detaljerade gouachemålningar otroligt nog gjorda i naturlig storlek (typ ett A5:s yta fast liggande) vilket innebär miniatyrmåleri på hög nivå!


Bild ur Gunna Grähs Hej hej-bok "Dino och lilla Kurren"

Ett stilla regn över Gråtor

Jag har deltagit i en bilderbokstävling, men eftersom vinnarna inte utsetts än och tävlingen är anonym är jag lite försiktig med att publicera alltför mycket av bildmaterialet på bloggen. Ett litet smakprov kan jag dock undvara. Till tävlingen, som jag fick nys om alltför sent, hann jag bara färdigställa fyra uppslag, men jag håller på att slutföra boken i alla fall, så att jag kan skicka den till några förlag även när/om den inte vinner. Värt att tillägga är att det här verkligen är det jag vill hålla på med - att illustrera bilderböcker med akvarell och färgpennor, vilken fröjd!

Om godhet

Homsan Toft, Filifjonkan och Snusmumriken, några av de figurer som återfinns i Tove Janssons "Sent i november", en av de böcker Lena Kjersén Edman avhandlar i sin nätta bok "Om godhet".

En recension som publicerades för några veckor sedan i Västerbottens-Kuriren. En ganska svår bok att recensera tycker jag, dels för att den innehöll så många texter och personliga reflektioner och dels för att jag är van vid simpla textfattiga serieböcker där stort utrymme ges för fritt beskriva bilderna och de känslor de frammanar, vilket kommer lättare för mig.

Godhet i litteraturen och livet
Lena Kjersén Edman
BTJ Förlag

En bok om godhet kanske man föreställer sig som en tjock, djuplodande avhandling. Därför är det ganska befriande att Lena Kjersén Edmans tagning på ämnet är en liten, tunn skrift. Fjäderlätt, lockas jag till att skriva på grund av duvan som breder ut sin vinge över framsidan.

Och även om anslaget är lätt är tonen djupt allvarlig. Lena Kjersén Edman skriver högst personligt, ärligt och okonstlat om 16 skönlitterära och tre "dokumentära" böcker – urvalet är också personligt och gör inget anspråk på att täcka någon kanon, om det skulle finnas en sådan för ämnet. Barn- och ungdomsböcker utgör en stor del och även i vuxenböckerna är barnen ofta de goda gestalterna. Som i Henning Mankells Comedia Infantil, där det dödligt sårade gatubarnet Nelio berättar om sin livshistoria för bagaren José på taket av en teater. Eller i Björn Ranelids berättelse om den lilla visa flickan Julia, som använder sitt språk som en kärlekshandling.

I Fjodor Dostojevskijs Idioten är den märklige fursten Mysjkiin visserligen vuxen, men naiv som ett barn (samtidigt som han är djupt intelligent). Kanske är barn mer känsliga för orättvisor än vi vuxna. I Max Lundgrens Pojken med guldbyxorna handlar de sista raderna om att det inom var och en av oss finns ett litet barn, som ser ut genom våra ögon på allt elände i världen och hoppas på att den vuxne ska ta bladet från munnen och protestera.

Analyserna i essäerna är sparsmakade, ibland bara en kort kommentar till boken och ibland delar Kjersén med sig av beröringspunkter till sitt eget liv. Det är inga abstrakt teoretiska resonemang och allting är djupt känt. Bland barnböckerna nämns bland andra Mio min Mio och Tove Janssons sista, underbara Muminbok Sent i november, där Muminmammans goda gestalt, trots att hon inte personligen medverkar i boken, lyser i homsan Tofts tankar och håller hans humör och hopp uppe.

Andra delen tar upp verkliga människor som gjort gott: Sophie Scholl, plogbillsaktivisten Pia Lundin och Suzanne Bröggers väninna Tone i hennes prosadikt med samma namn. I förorden till bokens två avdelningar delar Kjersén med sig av sina egna personliga tankar kring godhetens väsen. Mod utgör en central del av detta väsen. Mod är också en av de sju egna livsdygder som Kjersén föreslår efter inspiration från katolska kyrkan. I samband med religion nämns annars ofta offer, och flera av gestalterna i boken gör uppoffringar. Men självuppoffring finns inte med i Kjerséns lista, och offret som godhetshandling är kanske lite passé idag. I alla fall i vardagen, där godhet nog mycket handlar om att vara där, att finnas till, lyssna och trösta. Hur ska man orka göra det om man är nedtyngd, utblottad och nedtryckt till marken av de uppoffringar man gjort?

Lena Kjersén Edman erkänner rättframt att hon själv inte är beredd att lida eller dö för krig eller fred, eller sitta i fängelse för sin övertygelse, utan nöjer sig med att "vända notblad för mästarna" med Werner Aspenströms ord. Men Edman vågar tala i stora ord om viktiga saker, och för det krävs också ett stort mod, mitt bland alla cyniker och övervintrade 90-talsironiker. I avslutningen citerar hon författaren Ingvar Bratt, som hävdar att man faktiskt kan använda även sina svaga sidor för att göra gott. Det känns som uppbyggliga och uppmuntrande slutord.

Serie till Bostadens kundtidning

Jag har fått ett uppdrag som ger ett välkommet bidrag till brödpengen: En serie till Bostadens (Umeås kommunala hyresvärd) kundtidning Hej, som kommer ut sex gånger per år. Ni som har Bostaden som hyresvärd kan glutta på baksidan av det nu aktuella numret, och ni andra kan läsa den här. Förhoppningsvis får jag fortsätta teckna den. Nästa gång tror jag jag ska satsa på en enklare färgläggning, blev ej helt nöjd med denna. (Jag återanvände titeln på min och Christopher Adolfssons kortlivade Bakom Fasaden, eftersom jag tyckte de passade för en serie som utspelas i hyreshusmiljö.)