Om godhet

Homsan Toft, Filifjonkan och Snusmumriken, några av de figurer som återfinns i Tove Janssons "Sent i november", en av de böcker Lena Kjersén Edman avhandlar i sin nätta bok "Om godhet".

En recension som publicerades för några veckor sedan i Västerbottens-Kuriren. En ganska svår bok att recensera tycker jag, dels för att den innehöll så många texter och personliga reflektioner och dels för att jag är van vid simpla textfattiga serieböcker där stort utrymme ges för fritt beskriva bilderna och de känslor de frammanar, vilket kommer lättare för mig.

Godhet i litteraturen och livet
Lena Kjersén Edman
BTJ Förlag

En bok om godhet kanske man föreställer sig som en tjock, djuplodande avhandling. Därför är det ganska befriande att Lena Kjersén Edmans tagning på ämnet är en liten, tunn skrift. Fjäderlätt, lockas jag till att skriva på grund av duvan som breder ut sin vinge över framsidan.

Och även om anslaget är lätt är tonen djupt allvarlig. Lena Kjersén Edman skriver högst personligt, ärligt och okonstlat om 16 skönlitterära och tre "dokumentära" böcker – urvalet är också personligt och gör inget anspråk på att täcka någon kanon, om det skulle finnas en sådan för ämnet. Barn- och ungdomsböcker utgör en stor del och även i vuxenböckerna är barnen ofta de goda gestalterna. Som i Henning Mankells Comedia Infantil, där det dödligt sårade gatubarnet Nelio berättar om sin livshistoria för bagaren José på taket av en teater. Eller i Björn Ranelids berättelse om den lilla visa flickan Julia, som använder sitt språk som en kärlekshandling.

I Fjodor Dostojevskijs Idioten är den märklige fursten Mysjkiin visserligen vuxen, men naiv som ett barn (samtidigt som han är djupt intelligent). Kanske är barn mer känsliga för orättvisor än vi vuxna. I Max Lundgrens Pojken med guldbyxorna handlar de sista raderna om att det inom var och en av oss finns ett litet barn, som ser ut genom våra ögon på allt elände i världen och hoppas på att den vuxne ska ta bladet från munnen och protestera.

Analyserna i essäerna är sparsmakade, ibland bara en kort kommentar till boken och ibland delar Kjersén med sig av beröringspunkter till sitt eget liv. Det är inga abstrakt teoretiska resonemang och allting är djupt känt. Bland barnböckerna nämns bland andra Mio min Mio och Tove Janssons sista, underbara Muminbok Sent i november, där Muminmammans goda gestalt, trots att hon inte personligen medverkar i boken, lyser i homsan Tofts tankar och håller hans humör och hopp uppe.

Andra delen tar upp verkliga människor som gjort gott: Sophie Scholl, plogbillsaktivisten Pia Lundin och Suzanne Bröggers väninna Tone i hennes prosadikt med samma namn. I förorden till bokens två avdelningar delar Kjersén med sig av sina egna personliga tankar kring godhetens väsen. Mod utgör en central del av detta väsen. Mod är också en av de sju egna livsdygder som Kjersén föreslår efter inspiration från katolska kyrkan. I samband med religion nämns annars ofta offer, och flera av gestalterna i boken gör uppoffringar. Men självuppoffring finns inte med i Kjerséns lista, och offret som godhetshandling är kanske lite passé idag. I alla fall i vardagen, där godhet nog mycket handlar om att vara där, att finnas till, lyssna och trösta. Hur ska man orka göra det om man är nedtyngd, utblottad och nedtryckt till marken av de uppoffringar man gjort?

Lena Kjersén Edman erkänner rättframt att hon själv inte är beredd att lida eller dö för krig eller fred, eller sitta i fängelse för sin övertygelse, utan nöjer sig med att "vända notblad för mästarna" med Werner Aspenströms ord. Men Edman vågar tala i stora ord om viktiga saker, och för det krävs också ett stort mod, mitt bland alla cyniker och övervintrade 90-talsironiker. I avslutningen citerar hon författaren Ingvar Bratt, som hävdar att man faktiskt kan använda även sina svaga sidor för att göra gott. Det känns som uppbyggliga och uppmuntrande slutord.