Medvetandeström-text

Jag fick för några dagar sedan ett inspirations-il och ville skriva någonting, men visste inte riktigt vad. Då googlade jag på skrivtips och fick fram ett tips om att slå upp en slumpvis sida i en bok, ta en mening någonstans från sidan och börja sin text med den. Det blev en mening från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon och resultatet blev såhär:


Hon bor på fjärde våningen, i ett mörkt och fuktigt rum. Silverfiskarna lever livets glada dagar där de rasslar fram över det spruckna kakelgolvet och kilar in under det rostiga badkar hon använer som säng. I hörnet av det lilla ingrodda rummet, mot en av dess färgflagnande väggar, står en gammal chiffonjé där det ligger en mängd ofärdiga utkast till texter, lösryckta meningar och fraser, skrivna med gammaldags skrivbläck och en spretig handstil, vissa lappar är hopknycklade, andra fläckade av kaffekoppsringar. På chiffonjén står även en gammal skrivmaskin med ett gulnat pappersark nedstucket. Det är blankt.
Om man bara såg detta dystra rum, skulle det vara väldigt svårt att sluta sig till vad det är för typ av människa som bebor det. Man kanske skulle associera till en sinnesförvirrad gubbe som har en mängd olika egenheter och tvångstankar, som spenderar sina dagar med att skriva ibland arga, oftast bara förvirrade insändare till lokaltidningen, i ett försök att få kontakt, med någon, vem som helst.
Om man fortsatte ströva runt i rummet skulle man nog bli ännu mer förbryllad. Om man till exempel skulle titta närmare på de små textfragmenten som samlas på chiffonjén skulle man få läsa dadaistiska poem i stil med: ”Purjolök/på en bädd av leda/kan förnimmas/kortvarigt/som en/diffus ånger.” Eller vad som tycks vara helt lösryckta stycken ur någon juridisk nyhetsskrift: ”Immaterielrättens centrala roll inom klimatpolitiken ser nu ut att bekräftas på många håll, och dessa frågor verkar bli en av de centrala stridsfrågorna i Köpenhamn.” Vissa lappar tycks förevisa inköpslistor, men man hajar ändå till när man ser dem, eftersom specifika ord är kursiverade, understrukna eller helt enkelt bara åtföljda av frågetecken. ”Mjukost?”
Om man höll sig kvar i rummet något längre skulle man ofrånkomligen få höra när dess hyresgäst kom hem. Ett skramlande med nycklar utanför dörren skulle få dig att se dig om efter någonstans att gömma dig, men det kalt möblerade rummet skulle inte erbjuda några skylande utrymmen. Så du skulle helt enkelt bli tvungen att rak i ryggen möta vem det nu var som kom in genom dörren med så ärlig och renhårig uppsyn som du skulle kunna frammana, och hoppas på det bästa.
Men nu är du inte där i rummet, och kommer troligen aldrig att träffa dess inneboende, av skäl som skulle bli för komplicerade att gå in på. Så du får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att den som stiger in genom dörren den här eftermiddagen är en kvinna, ungefär 1 och 70 lång, med ett tämligen alldagligt utseende. Hon har blont hår. Hon hänger av sig sin jacka på en väldigt dammig herrbetjänt och går fram till fönstret som vetter ut mot staden.

Det är en speciell stad. Den är resultatet av 100 gråhåriga mäns oavbrutna drömmande under åratals tid. Dessa män är professionella drömmare, inte lekmän som du och jag, och de har lagt in mångårig erfarenhet bakom sina tankefoster, som legat till grund för stadens arkitektur. Männens mästerverk, deras tour-de-force, är den stora klockstapeln som ligger i stadens mitt. Den äldsta av männen har drömt fram fundamentet, ramverket, den sinnrika konstruktion av ultralätta balkar som bär upp det imponerande bygget. Den visaste av männen har drömt den silverglänsande fasaden med sin lökkupol, och den blygaste av dem har drömt den magnifika klockan, med en urtavla av marmor och genomskinliga visare med silverglänsande punkter som springer runt urtavlan som silverfiskarna under kvinnans badkar.

Kvinnan går efter ett tag från fönstret och sätter sig vid chiffonjén, tänder den flimrande bordslampan. Hon doppar en gammaldags skrivpenna i ett bläckhorn och sätter den mot en papperslapp, tankfullt. Hon börjar röra den runt runt i snirkliga krusiduller, som efterhand förgrenar sig i blomrankor och vad som i brist på bättre referens skulle kunna jämföras med kartan över ett tunnelbanenät. Man kunde förledas att tro att det rörde sig om telefonklotter, om man inte såg de små anteckningarna som hon i samma stund kastade ner här och där på papperet: figur 1:17 C. Proj. beskrivning undanröjd. Barack 3 utrangerad. Operation Modalt stöd under Bp, verkställd enl. nedanstående. När papperet inte räcker till fortsätter hon på bänkskivan. Uppenbarligen är det någonting mycket utstuderat hon är i färd med, och den djupa koncentrationen märks när telefonen ringer och hon kraftigt hoppar till. Men hon hämtar sig snabbt och anlägger en sammanbiten min när hon lyfter luren från klykan.

Vi leker med tanken att du ändå hade varit i det där rummet, och att du i sista stund innan dörren öppnades i desperation skullea ha krupit in under badkaret, som var positionerat på välvda lejonfötter. Där du nu hade legat, med näsan full av stinkande damm och förtvivlat försökte kväva en nysning, skulle du ha sett kvinnans fötter framför stolen, och lagt märke till att de var bara. Medan hon fortsatte sitt samtal skulle du uppfatta hur hon nervöst gned dem mot varandra. Du skulle inte kunna dra några vittgående slutledningar av samtalet, för det verkade som att personen på andra änden av luren var den som skötte största delen av snacket. Från kvinnan kunde du uppfatta fraser som: ”Jo, det är klart.” ”Med den ryggsäcken kan man väl förstå att han gjort de val han gjort.” ”Vad? Under pågående övning?” och strax innan hon tankfullt lagt på luren: ”Klockan nio på högkvarteret, med verktygen och ämnena med mig. Jag lovar att inte göra dig besviken igen.”

På kvällen, när hon lagt sig tillrätta i det gamla badkaret, med en noppig filt dragen över sig och en hoprullad skjorta som huvudkudde, skulle du, långsamt och med stor möda hasa din stela kropp ut från under badkaret, kanske försiktigt borsta av dig det damm som fastnat på dig – i den allmänna smutsen på golvet skulle det inte göra någon skillnad – och sedan stanna upp, liksom drabbad av hur rummet ser ut försatt i mörker. Stadens alla ljus läcker in genom de inte helt stängda persiennerna och tecknar ett randmönster på golvet som på något sätt ser datagenererat ut, stelt och styvt, som något alltför regelbundet och geometriskt som skär sig mot det övriga rummets nästan organiska stadium av förfall. Du tittar mot väggarna och får plötsligt för dig att slingrande iglar, rökliknande nattvarelser gömmer sig i skuggorna på väggarna, lurande, väntande. Det hela påminner dig om en dröm, eller om det är någonting du var med om som liten. Du tassar ut genom dörren, den är inte låst, och stänger den försiktigt.

Silverklockans visare rör sig obarmhärtigt mot tolvslaget, och när det kommer öppnas en liten lucka i den spräckliga stenboetten. Ut kommer en förgylld stare på en pinne, besatt med skimrande opaler och topaser, och på platsen för dess ögon glöder två akvamariner. Den öppnar sin näbb och utstöter ett läte som låter som en veklagan, det är på samma gång skarpt och bräckligt. Tolv korta signaler som ekar ut i den blå natten, ringer bort i gränderna där gatukatterna längtansfullt tittar upp på den fågel som de aldrig kommer att kunna fånga.