Oväntad vändning

En text jag skrev på svenskan på journalistutbildningen då vi skulle skriva en scen som innehöll en oväntad vändning. Antagligen helt ointressant för de flesta, men jag blev hyfsat nöjd med den så här kommer den i alla fall. (Störande förresten att indragen inte följer med i blogger.)

***

En guldhamster utstöter välbelåtna gnyenden och tycks sjunga duett med en nymfparakit några hyllor bort. Eller kanske de för ett samtal med väl inövade repliker, en kokett kurtis som båda vet är dömd av avståndet i rummet och genetiken, men ändå tillräckligt roande att ödsla några minuter på. Papegojan vankar än höger, än vänster på sittpinnen och vaggar huvudet i takt till sin smäktande drill. ”En dragqueen som diggar Bob Marley”, tänker expediten och fnissar till. Han ler sedan mot den äldre kvinna som kommit fram till disken med tre stora råttor i bur.
”Är det en present till barnbarnen?”
”Nej. Mat till min nätpyton”, säger damen och ler vänligt när expediten lätt ställd räcker henne växelpengarna.
Expediten Per ägnar sig åt räkningar en stund innan han åter blickar ut över butiken. En kvinna i kashmirullrock betraktar road de vandrande lövens stråt längs en gren i terrariet i fönstret. Hon måste snart sluta, hennes son rycker envetet i rockskörtet och springer före till burarna med vädurskaninerna.
Akvariet är Pers favoritsektion i affären. Han älskar att betrakta den mångskiftande balett av sprakande färger, linjer och former som sveper fram bakom tunna glasväggar. Vem behöver en plasma-TV om man har ett 32 tums akvarium? Fiskarterna leder tankarna till olika personlighetstyper. Svärdbärarnas dystra men stolta uppsyn när de skrider fram högt i vattenlagren påminner om begravningsentreprenörer med svårmodiga ansikten; de pråliga slöjstjärtarna liknar svassande, fnissiga cancan-dansöser i logen mellan uppträdanden. Malarna är de där lite marginaliserade människorna. Med sorgsen, frånvarande blick håller de sig på sin kant bakom en sten och liknar kvinnan klädd i säckväv som sitter i parken och pratar med en uppstoppad mås. Eller mannen med det vilda skägget i busskuren, som med cigarretten fastlimmad i mungipan berättar för alla som vill, och några till, om hur nära han var en framgångsrik forskarkarriär i England (och som faktiskt talar sanning fastän ingen tror honom).
Någon harklar sig.
”Ursäkta. Har ni foder för äldre katter med känslig mage?”
”Titta på hyllan där nedanför skylten. Den heter 'Royal Feline' nånting.”
Per fortsätter betrakta fiskarna i en sorts trancetillstånd. Idag står där en ung kvinna i dunjacka och tights och läser på baksidan av en fiskmatsburk, begapad av ett stim loja guppys. En tuggummibubbla brister med en knäpp medan kvinnan förflyttar sig i sidled mot chinchillaburarna. Med sitt knyckiga rörelsemönster och det hårt blonderade håret framstickande under toppluvan påminner hon om Pers egen dotter, Ella. Hon är nu i Tokyo för att läsa japanska, och Per börjar sakna hennes truliga uppsyn vid frukostbordet. Det är ofta det enda han hinner se av henne, till vardags i alla fall. Det känns som om det var igår hon brukade somna i hans famn. Tiden forsar fram som ett brusande vatten.
“Inte riktigt på hugget idag?”
Anna står snett leende och lutar sig mot disken.
Per sliter blicken och tankarna från deras fixpunkt någonstans långt borta i en fjärran värld, kanske till och med en annan dimension – den där förflugna tankar ibland landar och liksom snurrar runt i en vortex, ett tillstånd av upprepning och brist på riktning som man behöver ett tvärt omruskande för att kunna avlägsna sig ifrån.
Per rufsar till sitt långa hår, gnider båda händerna mot ansiktet och drar bort dem med ett ryck, som för att rivstarta medvetandets motor. Nu gör ett koppel människor entré i butiken. Det är en dagisgrupp som anmält studiebesök, och det är Pers uppgift att guida dem runt i affärens olika delar. Anna tar över bakom kassan och Per ikläder sig sitt allra mest tjänstvilliga leende när han börjar anföra gruppen framför fågelburarna närmast dörren.

Sen går allt på ett ögonblick. Anna skriker högt och butikens människor vänder sig mot disken. En vit mössa och ett knivblad som blänker till. Per drar efter andan. Han fingrar på mobilen i fickan och börjar nervöst knappa. Just då vänder sig gestalten som står framför kassan – Per ser nu vem det är. Hon riktar en pistol mot folkhopen, låter den ryckigt skifta mellan de skräckslagna besökarna. Kniven i andra handen, viftandes i cirklar mot Anna. Spetsen krafsar i Annas jumper för att understryka allvaret. Pers värld känns dämpad, luften syrelös.
”Ingen gör nånting, hör ni? SLÄPP MOBILEN!”
Ett barn börjar gråta. Per låter mobilen slinka i fickan igen. Det blonda håret inramar ett ungt ansikte, knappast mer än femton. Yngre än Per trott, yngre än Ella. Hennes blick, vild, nervös, flackar hetsigt mellan folkhopen och Anna. Det kan väl inte vara ett riktigt vapen?
”Pengarna fort sa jag!”
Anna slänger ett vilset ögonkast på Per men måste lyda.