Med vänlig hälsning

Kommer i VK, vet inte vilken dag:

Med vänlig hälsning
Sara Granér
Galago

En bild av en bekymrad läkare som håller i ett nyfött barn med
navelsträngen fortfarande dinglande från magen och repliken: "Tyvärr
får man ingen andra chans att göra ett gott första intryck". Så
brutalt och hopplöst inleds Sara Granérs uppföljare till den hyllade
debuten "Det är bara lite aids", och det sätter tonen för boken
samtidigt som det är en av de roligaste teckningarna i densamma. En
annan höjdpunkt är en lika obetalbar som kusligt verklighetsförankrad
text om att köpa kläder med biltryck på till sin dotter för att ingen
ska tro att man är den som är den, samtidigt som det är viktigt att
man inte köper "en rosa volangklänning med as-asfint glitter till sitt
pojkbarn så att folk tror att det är ett fjojmpigt jävla fittbögsbarn
man släpar runt på." Ironierna kretsar kring konsumtionssamhället,
patriarkatet, makthavarna och vanlig urbota dumhet. Ett medmänskligt
patos och en sanningslidelse genomsyrar Granérs teckningar och skiner
fram tydligt trots det hårda, nattsvarta och puerila anslaget. För det
mesta träffar formuleringarna mitt i prick och punkterar de
grötmyndiga, floskulösa, ihåliga uttalanden som vi får oss till livs
genom makthavare, reklam, nedärvd "visdom" och "sunt förnuft" som
heliumballonger och lämnar dem sorgligt tomma och meningslösa i
rännstenen där de hör hemma.

Originaliteten i teckningsstilen kan ingen vid sina sinnens fulla bruk
bestrida. Hennes groteskt spretiga figurer har ljuskandelabrar till
händer, fjortonarmade som mest, och ser i sina toppluvor,
träningsoveraller och de vanställda djurhuvudena i grälla primärfärger
ut som nidbilden av norrmän från Norgehistorierna, parad med
afrikanska skräckinjagande urfolksmasker. Mer o-gulligt än så kan det
knappast bli. Men är idénnehållet lika originellt? Det är det
ovedersägligt om man jämför med de traditionellt svala, sofistikerade
och lite tama politiska dagstidningsteckningar vilkas funktion och
position hennes bilder, till stor del publicerade på kultursidan i DN,
fyller. Men om man jämför med de andra tecknarna i den unga
Galagogeneration som Granér är en del av: Pontus Lundkvist, Liv
Strömqvist, Nanna Johansson, Nina Hemmingsson, David Liljemark och
Sara Hansson med flera finns det en mängd beröringspunkter. Hon har
ett väldigt personligt tilltal, men jag skulle kanske ändå snarare
säga att Sara Granér är en del av en tradition än en djupt originell
självständig röst. Vilket förstås inte gör hennes teckningar mindre
roliga. För roliga är de för det mesta. Någon gång kanske svordomarna,
våldet och det obscena kan tyckas vara där för sin egen skull, men å andra
sidan finns det ingen anledning att hålla tillbaka när man känner en
stor ilska över ett genomkorrumperat samhälle.

Galago håller nu på med en USA-lansering av sina bästa nya tecknare,
och Sara Granér är en av dem som nog har potential att slå utomlands.
Röster som Granér behövs, och jag förstår att hon har blivit
framgångsrik i denna tid, när kommersiella budskap vrålas ut från alla
håll – då kanske man som satiriker måste vråla tillbaka för att höras
genom bruset. Det är måhända jag som är otidsenlig som även skulle
vilja efterlysa samhällskritiska serieröster med ett mer
intellektuellt och sparsmakat tilltal, fler poänger uttalade i
mungipan eller i en bisats, som behöver ett tag för att sjunka in.