Låt säga att man har ett outsägligt enahanda och tråkigt liv. Man jobbar med bokföring på ett kontor, sitter långa dagar vid en dataskärm, pratar bara sparsamt med sina arbetskamrater. Kommer hem till sin lägenhet där man bor ensam, äter någon intetsägande middag och ser varken på TV, lyssnar på radio eller läser nån bok. Låt säga att man upprepar den här rutinen dag ut och dag in. Vad kommer man att drömma om på natten då? Om man inte får några spektakulära intryck och inte har nån fantasi och knappt träffar folk. För enligt David Hume kan ju inte hjärnan fabricera impressioner och skapa idéer kring sådant den aldrig förnummit. Börjar då hjärnan rota djupare bak i minnesbanken? Kommer man att i drömmen bearbeta olösta barndomstrauman? Eller öppnar kanske denna brist på intryck andra portar i medvetandet, kanske för någon utommänsklig intelligens eller till de eviga, "olösbara" frågorna om meningen med livet, universums och människans existens? Det skulle man kunna skriva en science fiction-novell om.
Igår fick jag två bra idéer. Det borde finnas nagellack vars yta ser ut precis som silverbeläggningen på en spegel. Det vore coolt, och så skulle det vara till hjälp om man behöver bättra på mascaran och inte har nån sminkspegel till hands. Det andra konceptet jag kom på var en skräckfilm med ploten att skyltdockor, sådana där vita utan huvuden, blev levande och började vandra längs gatorna nattetid likt lugubra och lemlästade (men vackra) zombies.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag skulle hällre se rutigt nagellack om jag ska va helt ärlig.
Hela grejed med att tolka drömmar känns rätt förra sekelskiftet. Dom som säger sig föstå sig på det undermedvetna är med väldigt stor sannolikhet lögnare.
Jag aspirerar inte på att förstå det undermedvetnas vindlingar och krumsprång, men jag tror absolut att de kan säga oss någonting. Liksom drömmar, som väl är den tydligaste manifestationen av detta. Om inte annat så är de ytterligt fascinerande och ofta underhållande. Men jag tror inte på något universellt symbolspråk i drömmar, utan att vederbörande är bäste tolkare av sina egna drömmar.
Är det inte ett känt faktum att de som gör minst säger sig veta mest... alltså att de som gör minst har mest tid till att rota i hela den där meningen-med-livet-historien.
Jag tror att det skulle kunna vara väldigt meditativt att vara osynlig i ett hav av datorer, låtsasväggar, kopiatorer, elljus och microvågsungnar...
Vad är låtsasväggar?
Jag tror att det skulle kunna vara väldigt meditativt att vara osynlig i ett hav av datorer, låtsasväggar, kopiatorer, elljus och microvågsungnar...
Det skulle kunna vara upplägget till en Kraftwerk-låt.
Jag tror att man med stor säkerhet bara skulle drömma om sin vardag och försöka drömbearbeta de tråkiga likriktade intryck man ändå fick i sig.
Precis som man antagligen helt medvetet skulle göra det. Jag tror man har ett behov av att sysselsätta hjärnan med känslointryck, sen är det bara en ytlig fråga ifall det gäller vad någon sa vid kaffeautomaten eller vad någon sa på Världsbanken.
//Jan
Jag anklagade inte dig för att va lögnare. Jag syftade snarare på den där Hume som du refererade till.
I övrigt skulle jag vilja påstå att meningen med livet inte går att finna (antingen finns den inte eller så är den omöjlig att bevisa). Sökandet efter den har alltså inget egenvärde utan det är enbart om man personligen får ut någonting av själva sökandet som det blir värdefullt.
Jag håller med dig till fullo, Erik! Jag drar mig till minnes, apropå meningen med livet, en Orson-stripp (Orson var en serie som gick i den numera nedlagda tidningen Garfield) där en av karaktärerna, det halvkläckta ägget, sade sig ha funnit just denna: "Kakor med chokladplittar". Jag tror att det är med den sortens glimt i ögat man bör närma sig ämnet.
Skicka en kommentar