tisdag 26 februari 2008

Nedslag i filosofin


Med anledning av gårdagens inlägg, som genererade en smärre filosofisk diskussion, tänkte jag idag, för er som är intresserade, ge ett litet utdrag av 1700-talsfilosofen David Humes tankar. Jag är själv ingen anhängare av hans lära, men tycker att många av de tankar han presenterar är av fascinerande art. Detta har jag snappat upp på statsbibliotekets föreläsningsserie om klassiska filosofer:

H. har, till skillnad från Aristoteles och Descartes, aktiva anhängare idag. H. var som mest produktiv under 1730-talet; 1738 författade han avhandlingen "Treaties of human nature". H. var empirist, till skillnad från Aristoteles som var rationalist. Den empiristiska inriktningen inom filosofin menar att kunskap ska grunda sig på erfarenhet, medan rationalisterna hävdar att det räcker med förnuftet, tänkandet, i sig.

H. pratar om:
- Impressions of sensation (yttre intryck)
- Impressions of reflection (inre intryck)
samt
- Ideas of sensation (idéer om yttre intryck, t.ex. en minnesbild av en situation)
- Ideas of reflection (idéer om inre intryck, t.ex. en minnesbild av en känsla)
Han talar vidare om:
- Enkla impressioner, t.ex. intrycket av färgen röd
- Sammansatta impressioner, t.ex. intrycket av en penna av röd kulör
samt
- Enkla idéer, t.ex. minnesbilden av färgen röd
- Sammansatta idéer, t.ex. minnet av intrycket av en röd penna

Dock finns det ju någonting som kallas fantasi. Vi kan t.ex. föreställa oss en gnuskulptur av fermenterat dinosauriebajs utan att vi sett en sådan. Vi har dock sett en gnu, en skulptur och fermenterat dinosauriebajs (i alla fall på bild) och kan således kombinera en sammansatt idé som inte har någon motsvarighet i en impression. På samma sätt finns det väldigt komplexa impressioner som inte ger upphov till några idéer, t.ex. när vi vaknar på lördag förmiddag efter ett fylleslag och inte minns någonting av vad vi gjort, trots att illern i bröstfickan, badmintonbollen i munnen och den kraftiga smärtan i anus vittnar om en synnerligen händelserik fredagkväll.

H. menar att det inte finns några medfödda idéer hos människan, till skillnad från Descartes som menar att idén om Gud är medfödd. Enligt honom är Gud perfekt och oändligt vis, och eftersom ingenting i vår erfarenhet är perfekt eller oändligt, kan förståelsen av honom inte nås genom det empiristiska tankesättet. Humes invändning mot detta låter så här: "Hörru, sur-Cartes, när du säger att du vet vad fullkomlighet innebär vet du inte vad du snackar om. Det är bara ett ord i språket. Och eftersom det inte kopierar några impressioner existerar egentligen inte begreppet. Dessutom finns inte Gud." Varvid Hume gör knäckningsgesten (han rör händerna som om han skulle bryta av en torr gren och illustrerar med ett knakande ljud).

Jag kanske slutar här för denna gång och återvänder till ritandet. Jag måste ju se hur initiativet faller ut hos den gigantiska läsekretsen; jag måste lyssna till vox populi. Kräver den gif-animationer av dansande bebisar och infantila youtube-klipp får jag väl förfalla till det då. Jag är er slav.

4 kommentarer:

martin sa...

intressant.. <infoga intelligent och insiktsfull kommenter här>

Motorsågshjälten sa...

Descartes var ju ett riktigt rövhål. Vars fick han det där med att idén om gud var medfödd? Alla som växer upp under ateistiska förhållanden då? Om det är nån som borde vakna upp med smärta i anus och en iller i bröstfickan så är det väl ändå Descartes.

Myrsloken sa...

Efter denna djupstudie verkar den där Hume va en mer sympatisk filur. Danke schön! Angående Sur-cartes så måste jag få påstå att alla rationalister är ute och cyklar. Vilken sjukt kass kunskapssyn.

TB Rolandsson sa...

Ni får ta och ge er med att klanka ned på Descartes! Hans frisyr är oklanderlig och hans rödvinströtta blick likaså. Dessutom tyckte han att djur var själlösa vilket är en cool tanke.