Pågående projekt

Jag tänkte presentera några bilder från min arbetsplats. Just nu tecknar jag "Handikappad", en serie till manus av Patrik Stigzelius. Första bilden föreställer sida ett av serien liggande på ett så kallat ljusbord. Den cp-skadade mannen i rullstolen förkroppsligas av Erik Myrstener. Bild nummer två visar några referensfotografier och bild nummer tre några skisser.

Ika den sagolika

Hon är gjord av gummi och galenskap! Är burdus och full av bus! Hon är utbildad klassisk balettdansare och mimartist och ett geni. Ika Nord väckte skräckblandad förtjusning hos mig när jag var liten och gör det fortfarande, för hon är bara så jädra fräck!

Humiliation

På förekommen anledning fortsätter jag idag min Hume för Dummies-guide.

Som de flesta andra filosofer hade även Hume åsikter om vetenskap, och han delade in de empiriska vetenskaperna i:
- Matters of fact, t.ex. fysik, naturvetenskap och etnologi
- Relations of ideas: matematik och logik
Skillnaden mellan dessa grupper av vetenskaper är den att matters of fact har något slags koppling till den verkliga världen, man använder sig av idiom och satser som tillämpas på t.ex. fysiska fenomen. Men eftersom det räcker med enbart tankeverksamhet i matematik, siffran två plus siffran två blir alltid siffran fyra, det behövs inga äpplen eller stenkulor för att bevisa detta, är detta inget matter of fact. Dock menar H att man inte kan vara säker på att solen går upp igen nästa morgon på samma sätt som att två plus två är fyra, bara för att den gjort det varje morgon i fyra miljarder år hittills, och just på grund av detta kan t.ex. naturvetenskap och andra matters of fact aldrig uppnå samma visshet som matematik. Denna åsikt tycker jag verkar ganska rationalistisk och även gör honom lite dum i huvet.

Enligt H. kan inte våra impressioner av egenskaper hos ting rättfärdigas, och vi läser alltid in för mycket i våra erfarenheter. Vi luras att tro att en boll är rund och en pannkaka är platt, när det i själva verket bara förekommer rundhet och platthet, hängande lite hux flux i luften. Det finns i själva verket ingen boll eller pannkaka. Förutom rundhet och platthet finns det kanske plastighet, luftfylldhet och nygräddadhet, men det är de så kallade associationsprinciperna som förvrider våra sinnen och förleder oss att tro att det skulle finnas en bollhet och pannkakshet. Dessa är:
- likhet
- närhet i tid och rum
- orsak och verkan
Likhet är det som t.ex. kan få oss att känna igen ett fotografi av en människa som en människa, trots att det bara är en sketen bit papper. Närhet i tid och rum får oss t.ex. att tro, att för att vår vän Ingolf gick in i ett rum ungefär två meter djupt och stängde dörren, bör han efter en minut befinna sig i samma rum och ca tre cm (dörrens tjocklek) till två meter ifrån oss. Trots att han precis lika gärna skulle ha kunnat hoppa ut genom fönstret eller teleporterat sig till sin glassbil för dimensionresor som står parkerad några kvarter bort. Orsak och verkan kan illustreras med två biljardklot: Vi sätter klot A i rörelse så att det stöter till klot B, som då också sätts i rörelse. Eftersom det förekommer beröring mellan A och B, och eftersom A:s rörelse kommer före B:s, skulle man kunna dra slutsatsen att det finns en logisk förbindelse mellan dessa båda rörelser. Detta är enligt H. oerhört förhastat. Vad baserar vi detta på? Denna slutsats skulle innebära att vi var helt säkra på att B sätts i rörelse i varje fall som A stöter till det. Enligt H. är det precis lika möjligt att B ligger orubbligt kvar, och det visar ganska tydligt att H., trots att han beundrade Newton, inte hade läst hans kraft- och rörelselagar särskilt noga. Fast vi får ju komma ihåg att han var filosof och inte vetenskapsman; ibland måste uppenbara fysiska fakta få stå tillbaka för en härligt wild and crazy idé.

Jag vill inte trötta ut er och ska avsluta snart, men jag vill återknyta till bollen och pannkakan. Idén om att tingen inte finns/behövs som uppbärare av egenskaper tillämpar han även på jaget. Tänkande är en process som äger rum, inte en handling man utför. "Det tänks", inte "Jag tänker". Detta "jag", som vissa före honom framhållit som så viktigt, behövs inte för att uträtta tänkande eller någon annan av de handlingar vi utför. Kort sagt: Det finns inget "jag". Denna tanke tycker jag kan vara nog så värd reflektion i dagens hysteriskt jag- och självfixerade samhällsklimat.

Nedslag i filosofin

Med anledning av gårdagens inlägg, som genererade en smärre filosofisk diskussion, tänkte jag idag, för er som är intresserade, ge ett litet utdrag av 1700-talsfilosofen David Humes tankar. Jag är själv ingen anhängare av hans lära, men tycker att många av de tankar han presenterar är av fascinerande art. Detta har jag snappat upp på statsbibliotekets föreläsningsserie om klassiska filosofer:

H. har, till skillnad från Aristoteles och Descartes, aktiva anhängare idag. H. var som mest produktiv under 1730-talet; 1738 författade han avhandlingen "Treaties of human nature". H. var empirist, till skillnad från Aristoteles som var rationalist. Den empiristiska inriktningen inom filosofin menar att kunskap ska grunda sig på erfarenhet, medan rationalisterna hävdar att det räcker med förnuftet, tänkandet, i sig.

H. pratar om:
- Impressions of sensation (yttre intryck)
- Impressions of reflection (inre intryck)
samt
- Ideas of sensation (idéer om yttre intryck, t.ex. en minnesbild av en situation)
- Ideas of reflection (idéer om inre intryck, t.ex. en minnesbild av en känsla)
Han talar vidare om:
- Enkla impressioner, t.ex. intrycket av färgen röd
- Sammansatta impressioner, t.ex. intrycket av en penna av röd kulör
samt
- Enkla idéer, t.ex. minnesbilden av färgen röd
- Sammansatta idéer, t.ex. minnet av intrycket av en röd penna

Dock finns det ju någonting som kallas fantasi. Vi kan t.ex. föreställa oss en gnuskulptur av fermenterat dinosauriebajs utan att vi sett en sådan. Vi har dock sett en gnu, en skulptur och fermenterat dinosauriebajs (i alla fall på bild) och kan således kombinera en sammansatt idé som inte har någon motsvarighet i en impression. På samma sätt finns det väldigt komplexa impressioner som inte ger upphov till några idéer, t.ex. när vi vaknar på lördag förmiddag efter ett fylleslag och inte minns någonting av vad vi gjort, trots att illern i bröstfickan, badmintonbollen i munnen och den kraftiga smärtan i anus vittnar om en synnerligen händelserik fredagkväll.

H. menar att det inte finns några medfödda idéer hos människan, till skillnad från Descartes som menar att idén om Gud är medfödd. Enligt honom är Gud perfekt och oändligt vis, och eftersom ingenting i vår erfarenhet är perfekt eller oändligt, kan förståelsen av honom inte nås genom det empiristiska tankesättet. Humes invändning mot detta låter så här: "Hörru, sur-Cartes, när du säger att du vet vad fullkomlighet innebär vet du inte vad du snackar om. Det är bara ett ord i språket. Och eftersom det inte kopierar några impressioner existerar egentligen inte begreppet. Dessutom finns inte Gud." Varvid Hume gör knäckningsgesten (han rör händerna som om han skulle bryta av en torr gren och illustrerar med ett knakande ljud).

Jag kanske slutar här för denna gång och återvänder till ritandet. Jag måste ju se hur initiativet faller ut hos den gigantiska läsekretsen; jag måste lyssna till vox populi. Kräver den gif-animationer av dansande bebisar och infantila youtube-klipp får jag väl förfalla till det då. Jag är er slav.

Tankar kl. 11.03

Låt säga att man har ett outsägligt enahanda och tråkigt liv. Man jobbar med bokföring på ett kontor, sitter långa dagar vid en dataskärm, pratar bara sparsamt med sina arbetskamrater. Kommer hem till sin lägenhet där man bor ensam, äter någon intetsägande middag och ser varken på TV, lyssnar på radio eller läser nån bok. Låt säga att man upprepar den här rutinen dag ut och dag in. Vad kommer man att drömma om på natten då? Om man inte får några spektakulära intryck och inte har nån fantasi och knappt träffar folk. För enligt David Hume kan ju inte hjärnan fabricera impressioner och skapa idéer kring sådant den aldrig förnummit. Börjar då hjärnan rota djupare bak i minnesbanken? Kommer man att i drömmen bearbeta olösta barndomstrauman? Eller öppnar kanske denna brist på intryck andra portar i medvetandet, kanske för någon utommänsklig intelligens eller till de eviga, "olösbara" frågorna om meningen med livet, universums och människans existens? Det skulle man kunna skriva en science fiction-novell om.

Igår fick jag två bra idéer. Det borde finnas nagellack vars yta ser ut precis som silverbeläggningen på en spegel. Det vore coolt, och så skulle det vara till hjälp om man behöver bättra på mascaran och inte har nån sminkspegel till hands. Det andra konceptet jag kom på var en skräckfilm med ploten att skyltdockor, sådana där vita utan huvuden, blev levande och började vandra längs gatorna nattetid likt lugubra och lemlästade (men vackra) zombies.

Stackarn

Han ser så ledsen ut. Varför är han ledsen, han har ju världens största biceps?

G. Apskratt at your service

Manus av Christopher Adolfsson, teckningar av yours truly. Det här kanske inte är slå-sig-för knäna-roligt, men jag tycker det är mysigt för att clownen är så näpet naiv.

Androgyny

Androgynitet är fascinerande. De två skådespelare jag vet med mest androgyna utseenden är nog Hillary Swank och Cillian Murphy. Och då passar det väl väldigt bra att de båda dragat på film, Hillary Swank i fantastiska Boys don't cry och Cillian Murphy i Breakfast on Pluto. Vad sägs om dessa bilder? Plötsligt blir det man lärde sig om kromosomer på biologin lite suddigt...

Bakom fasaden lurar tuschdemonerna

Här är dassiga foton av de två senaste Bakom Fasaden-sidorna jag tecknat, presenterade i all sin osuddade, ofärglagda prakt. Manus/idé till den med lastbilschauffören av Christopher Adolfsson, jag har ljugit ihop den andra. Kommentera gärna om ni tycker de är roliga eller oroliga.

Blankets

Alla som någon gång känt en känsla och tyckte om det borde läsa Blankets. Jag läste ut den för andra gången i morse och jag kan lugnt säga att det är en av de fem bästa böckerna jag har läst. Det är en seriebok, en så kallad graphic novel, som utspelar sig i Wisconsin i norra USA och är skriven och tecknad av Craig Thompson. Den handlar om Craigs uppväxt i en superkristen familj och om hans första kärlek Raina, som han träffar på ett bibelskolläger i high school. Jag skulle säga att boken har tre teman, dels en uppgörelse med hans föräldrar och kristna uppfostran, dels en beskrivning av barndom, uppväxt och syskonrelationer i en by på landet och dels en hjärteknipande berättelse om den första kärleken. Den är fullpackad av igenkänning för mig som: Är uppvuxen på landet med flera klasskompisar på högstadiet som gick i Filadelfiakyrkan, en ganska bra motsvarighet till Community Bible Church i boken. Drömde mig bort och förlorade mig i mina teckningar och fantasivärldar när verkligheten blev för tråkig. Har en yngre bror som jag delat rum med under stor del av min uppväxt. Inte kände igen mig i machoidealet av att köra epa, snusa och dricka bärs som rådde i vissa grupperingar på Tundalsskolan. Till exempel.
Blankets är verkligen imponerande uppriktig och naken, och den drömska hudlöshet med vilken Thompson beskriver känslan av att vara nära en annan människa man älskar harmonierar perfekt med de svepande, böljande, halvtorra tuschlinjerna i teckningarna. "Ja faor gausheud!", för att citera Christopher Adolfsson. A "must-read"!

Illusorisk dröm

Jag drömde för några månader sedan en dröm där jag var på ett muséum med tredimensionella gestaltningar av Lars Jonssons fågelmålningar. Man kunde alltså gå in i dem; Lars Jonsson var själv guide och visade och pekade på en isbjörn och några ejderhannar i en särskilt suggestiv, drömsk, blåtonad vintervision. Upplevelsen av drömmen, färgerna och djupen, var alltså intensivare än verkligheten, och jag fick lust att försöka föra ner känslan på papper. Men för att gestalta hyper- eller surrealism behöver man ibland helt gå ifrån realismen, så resultatet blev, efter mycket suddande och "utjämnande" denna stiliserade bild. Vi ser alltså Lars Jonsson i subjektiv kamera, pekandes på en polarbjörn på ett fjärran isblock. Under denna en av Lars Jonssons egna oljemålningar.

Bakom Fasaden

Här är skissen till en av de två första sidorna av Bakom Fasaden, en serie skapad av mig och Christopher Adolfsson och som finns i nr 1 av Herman Hedning, ute i handeln nu! Den uppmärksamme ser kanske att jag i den färdiga sidan har ändrat Guns pose i ruta 6 och ändrat bildlösningen helt i ruta 8. Så kan det gå till när man gör serier. Man tänker FEL ibland och så måste man ÄNDRA. Så det blir RÄTT.

8-bits djurisk flashsurrealism

Photoworks 1982 - 2007

Bildmuséets nya stora fotoutställning visar utdrag ur Berlinbaserade fotografen Joachim Schmids rikhaltiga produktion från mer än två decennier. Photoworks består enbart av upphittade fotografier och Schmid ser även till att använda precis alla sina bilder; "inga nya fotografier till dess de gamla förbrukats", som det står i utställningskatalogen. Schmid startade traditionen med att använda upphittade foton, något som i Sverige fått efterföljare i t.ex. Gunnar Krantz. Alla bildmuséets salar är upplåtna för utställningen, som ändå inte fått rum i sin helhet; flera verknamn återfinns i katalogen men inte i lokalerna.

Huvudverken kan sägas vara Bilder von der Strasse och Belo Horisonte, Praca Rui Barbosa. Bilder von der Strasse är ett alltjämt pågående verk där Schmid har samlat in foton som folk slängt på gatan och i papperskorgar och presenterar dem precis som de är, de är alltså inga reproduktioner från upphittade negativ. Flera av dem är sönderrivna, många bleka, repiga och dammiga. Alla är betitlade med namnet på platsen och datumet då de hittades. Några av de i mitt tycke intressantaste är Berlin, maj 1992, Berlin, april 1997 och Barcelona, augusti 1999. Den förstnämnda är en passfotokarta med alla de fyra bilderna utklippta. Kvar finns alltså bara fyra tomt gapande rutor med en smal färgrand runtomkring; ett polyptykt porträtt av ingen alls, eller var och en av oss. Den andra är ett blekt foto någon fått tillbaka från framkallningen märkt med en etikett, "Er film visar färgförskjutningar som kan uppkomma genom stark värme eller fuktighet. Obs: Lägg märke till filmens Bäst före-datum". Här tänker jag på hur avvikelser, som i vanliga fall är oönskade, för en konstnär kan utgöra intressanta observationsobjekt. Den tredje är en oansenlig diabild som föreställer ett kyrktorn i gråväder sett ur fågelperspektiv. Ett under av detaljrikedom i det lilla som, om belyst och projicerat på duk, förlöses till en kornig representation av fotografens intryck den där dagen, "larger than life". Belo Horisonte visar uppförstorade porträttbilder funna på en gata i Brasilien. De upptar största delen av stora salen där de hänger ner från taket och fladdrar i ögonhöjd, seende dig i ögonen hur du än vrider dig. Intrycket blir det av att röra sig genom en omvänt halshuggen folksamling, men trots en konsekvent genomförd idé berör dock inte verket mig nämnvärt.

I butiken mellan Bildmuséets två delar börjar verket Statics och fortsätter i husets andra del. Det består av fotografier körda genom en dokumentförstörare som sedan fogats ihop till ett grafiskt mönster med samma färger som originalfotografiet. De kan liknas vid trasmattor eller vid den diffunderade vy man ser när man betraktar det snabbt förbisusande landskapet genom ett tågfönster. Här finns också de två högintressanta verken Cyberspaces, 2004 och Photogenetic Drafts, 1991. Cyberspaces består av uppförstorade lågupplösta jpeg-bilder och föreställer sovrum. Först tänker jag bara att det är vilka sovrum som helst; några av dem ser ut att tillhöra barn. Men så fastnar jag vid en bild som föreställer en säng där någon nyss har lagt ifrån sig ett par högklackade skor och där man i bakgrunden ser ett bord med massagestavar i olika former och material, och ser i katalogen att bilderna föreställer arbetsplatser. Arbetsplatser för internetstrippor. Dessa bilder, tömda på människor och därmed tömda på all den sexuella laddning de annars skulle ha haft, ger nu ett naivt, barnsligt inryck. Glansiga tyger och klara färger som utan de attribut som fått dem att förknippas med sex bara upplevs som rofyllda och lätta för ögat. Photogenetic Drafts utgår från fotografier Schmid fick från en porträttfotograf som klippt itu alla negativ för att förhindra framtida användning. Men eftersom fotona är tagna i samma vinkel har han i de färdiga bilderna kunnat sammanfoga dessa halvor till fantasieggande, tvekönade, åldersdiversiva twofaces.


I det inre, lilla utställningsrummet finns några av de mest kuriösa och roligaste bilderna. Här samsas montage av upphittade vykort om utrymmet med bl.a. baseballkort och portugisiska annonser för fullmäktigeval. Birthplace of Venus, Paphos visar samma klippor ur ungefär samma vinkel på fyra olika vykort. En liten Schipperke-hund är centrum i en serie märkliga, handkolorerade bilder från ett tyskt förortslandskap, sida vid sida med ett montage av vulgära franska tuttvykort och en bildserie från ett koncentrationsläger. Högt och lågt, lättfärdigt och allvarligt blandas utan åtskillnad. Här finns också montrar med brev från film- och celluloidfabriker och fotoateljéer, svar på Schmids förfrågningar om "fotorester". Sammanfattningsvis är Photoworks en mycket sevärd utställning, som trots sin omfattning bara är just ett utdrag ur ett ständigt pågående livsverk.

Rosa

Det måste vara få färger som är lika bemängda med epitet som rosa. Den har fått representera den barnsliga kvinnligheten, den oskuldsfulla kvinnligheten, den sexiga kvinnligheten och den porriga kvinnligheten. Men alltid kvinnligheten, och jag kan inte ge något svar på varför. Man skulle kunna likna den vid en kvinnas kön, men en mans ollon är väl lika rosa? Eller vid ett par rosiga flickebarnskinder, men en gosses äger väl samma rodnad? Ni hör ju, inget håller i rätten. Varför kan rosa inte bara få vara en färg som vilken annan som helst? Den vackra färg det är, alltifrån den mest illande tuggummirosa till den yppigaste blomsterbäddsrosa. En färg är ändå bara (men det räcker) en ytas förhåga att absorbera ljus av en viss våglängd och återkasta ljus av en annan, samt synnervens registrering och hjärnans varseblivning av samma ljus. Mer färgfrihet åt folket!

Jackie Chan

Jag såg om nästan hela Rumble in the Bronx idag. Det var första Jackie Chan-filmen jag såg, måste ha varit för tio år sedan men jag kommer ihåg allt. En rolig grej är att skurkarna från Bronx undre värld ser ut som vaudevilleartister och kör runt på grälla crossmotorcyklar. Flärdfullt.

Tomas Tidholm-inspirerad dikt

Jag hörde en grej på radion, en dålig grej
Det var nån som kommit på hur man kan göra
för att mäta universums ålder exakt, på dagen
Eller om det var på några hundra år, jag minns inte riktigt
Varför är det dåligt?
Jag vet inte, det känns liksom... billigt
Ingen mystik blir kvar ju
Snart kan man väl veta, alltså på riktigt, när jorden går under
På riktigt
Det gör det i och för sig lättare att planera
Man vet vad man hinner med

En premiär

Så har man startat en blogg. Får se vad det kan komma ut av detta.