Jag har ju glömt att skriva att min första bok är ute nu! Eller, den första boken där jag medverkar med textning, snarare. Min omslagstextning till Epix förlags En sammetshandske smidd i järn finns under fliken Blandat på min nyligen uppdaterade hemsida, som numera heter oskarforsgren.com. (Det riktiga debutalbumet Handikappad, en lågmäld akvarellnovell till manus av Patrik Stigzelius, är ännu under produktion.) Under Illustrationer finns bl.a. ett omslag jag gjorde till en bok med bakrecept för barn och några bilder gjorda för Rex krog.
Det här är ingen recensionsblogg, om ni nu trodde det. Med den brasklappen kommer här en recension som gick i helgen i VK:
Aldrig godnatt
Coco Moodysson
Kartago Förlag
Låt mig säga med en gång att det var längesedan jag blev så glad när jag läste ett seriealbum. Eftersom jag nyss sett Låt den rätte komma in, som liksom Aldrig God natt utspelar sig 1982, omvandlas ibland Coco Moodyssons starkt stiliserade, naivistiska teckningar av vinterbleka ansikten, stormönstrade tapeter och matförpackningar från Konsum för min inre syn till fotografen Hoyte van Hoytemas korniga filmbilder. För trots att teckningsstilen är så väldigt schematisk, gör alla tidstypiska detaljer och den välkomponerade kontrasten mellan vitt och svart i bilderna att man tycker sig befinna sig på plats i Stockholm, i ett tidigt åttiotal där punken i högsta grad lever. I alla fall för tjejerna Coco, Klara och Matilda.
Aldrig godnatt är berättelsen om året då Coco och hennes kompisar Klara och Matilda börjar spela i ett riktigt punkband och berättas direkt genom Cocos 12-åriga jag. Det är ett genidrag att låta den 38-åriga Coco vara helt frånvarande och istället se alla händelser ur barnets perspektiv. Det bidrar ytterligare till närvarokänslan, och tillför samtidigt en lätthet och självklarhet till berättandet.
Det finns en hel del skildringar om att växa upp i serieform, men inte lika många som man känner skildrar just tillståndet att vara barn. Några är det förstås – t.ex. Åsa Grennvalls ”Det känns som hundra år” och Daniel Ahlgrens ”Böggänget”, men av olika anledningar är det inte dem jag tänker på. Det är nämligen ingen analytisk uppväxtsuppgörelse, utan helt enkelt en historia om ungdomar. Främst är det nog just frånvaron av distanserande berättarfilter som snarare för tankarna till bra ungdomsböcker, t.ex. av Viveka Lärn, Ulf Stark eller Moni Nilsson-Brännström, och får mig att förflyttas mentalt tillbaka till KP-åldern igen.
Coco bor med sin syster och deras ensamstående mamma, som är av ”den sorten” som går på Café Opera och spanar efter kändisar, avverkar killar på löpande band och håller stora fester för sin brokiga vänkrets i lägenheten. Men när en av mammas kompisar kritiserar hennes förmåga att ta hand om sina barn blir Coco arg och ledsen: ”Vi kan faktiskt ta hand om oss själva!” Vardagens löpande bestyr är det dock lite si och så med, som t.ex. fasta middagstider. Förutom när pappa kommer på besök, då ska de plötsligt leka ”riktig” familj igen. Vara ordentliga och umgås alla tillsammans, men det är bara på låtsas. Coco avskyr det.
Coco har känt Klara och hennes syster Matilda sedan några år, och punken gjorde tidig entré i tjejernas liv. Redan som 9-åringar lånade de en skiva av The Clash och styrkan i musiken rörde dem till tårar. De trånade efter de dyra instrumenten i skyltfönstren men fick hålla till godo med att spela på kastruller och kuddar.
Nu är de fullfjädrade punkare med de svarta frisyrerna stylade med tvål och går till ungdomsgården, där de för första gången provar att spela på riktiga instrument. Det dröjer inte länge innan de snickrat ihop sin första hit, Ecco-skor. Men när Vi drar till fjälls, som bandet döps till, ska följa med som förband till några killar i en sunkig bluesgrupp och spela på Tomterocken i Västerås går så allting bara åt skogen.
Och det uppstår fler bekymmer. När de tar kontakt med två jämnåriga punkkillar efter att ha läst en artikel om dem i KP blir Klara och Matilda ihop med varsin av dem, men Coco blir över. Det tänker hon inte finna sig i, och nu sätts vännernas lojalitet på prov.
Finalen ger ändå en känsla av hopp: Trots att Vi drar till fjälls kanske inte kommer spela mer, och trots att mamma är ledsen för att hennes senaste kille har gjort slut, kommer tjejernas vänskap att bestå. Det är aldrig godnatt.
Mest av allt är albumet just en skildring av de starka banden mellan de tre kompisarna. Det är befriande att serien får ta plats, att ett år får sträcka sig över drygt två hundra sidor av stora, luftiga bilder. Det ger ett djup och flöde åt historien och som sagt associerar jag till film. Mig veterligen har det inte gjorts någon filmatisering i Sverige av någon modern serietecknares alster, men jag frågar mig om det inte är dags nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar