När man är en mediepersonlighet förväntas det av en att man ska leva upp till vissa bilder folk har av en.
När jag var på Verket, Umeås punkhangout, förra helgen och frotterade mig med flanellskjortorna blev jag ganska förvånad över att få se Mattias Fransson stega in, iförd (förutom sitt imponerande helskägg) kornblå skjorta, jeans som såg mycket nya och dyra ut och hippa, gammaldags hängslen, såna där som grenar sig. För er som inte vet det (ganska många, antar jag) är han en av medlemmarna i humorgruppen Klungan, de sjuka hjärnorna bakom radioprogrammet Mammas nya kille. Där gestaltar han bl.a. karaktärerna Thunder - en sorglig dalmas som titulerar sig actionhjälte och bl.a. lär ut hur man kör fyrhhjuling genom djungeln och dropkickar vilda djur, Folkets röst - där han parodierar (eller hyllar) insändarskribenter och för verkligt originella men framför allt helt debila resonemang som ofta landar i att det är viktigt att fortplanta sig, och Hans Melange, som inte tycker sig ha tillräckligt mycket spänning och tryck i tillvaron och därför i varje avsnitt vill prova något nytt - en gång anabola steroider, en annan att bli hjärntvättad av en sekt - men till sin förtret aldrig får napp när han knackar dörr i villaområdet och hör sig för.
I alla fall. Där stod han, flankerad av en snygg, hipp flickvän och highfivade med några lika coola killar, och jag fick liksom inte ihop det. Dels var det väl det att han är äldre än Verkets huvudklientel, men även Dennis (Lyxzén) som är en bra bit in på 30 och hans crew brukar ju vara där. Men framför allt kändes det lite som ett svek mot de figurer på samhällets botten som han ger uttryck för att känna så väl. Man vill gärna att Klungans medlemmar någonstans ska ha det där bottenlöst sorgliga över sig, precis som deras karaktärer. "Noli turbare kirkulos meos!" hade jag velat utropa. Eller åtminstone be honom göra "Frisören":
Jaha Joel, då tar vi topparna och så går vi över polisongerna och sen kör vi lite i nacken bara som vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar