Tord Nygren

Tord Nygren tillsammans med en annan grånad gigant - Lennart Hellsing - på Nygrens utställning på Seriegalleriet 2005.

Nu är det dags för ett inlägg om ännu en av mina älsklingsillustratörer, kanske min absoluta favorit bland svenska tecknare: Tord Nygren. Om Sven Nordquist är den svenska bilderbokens störste nydanare och auteur, så är Tord Nygren dess vassaste och mest mångsidiga stilist. Denne konstnärlige multibegåvning rör sig lika skickligt med akvarell, gouache, akryl och torrpasteller (t.ex. i bilden nedan), som tusch, blyerts och kol, och måste därtill vara landets mest produktive barn- ungdoms- och läromedelsboksillustratör.


Jag mötte honom nog först i boken "Resan till Kalajoki" och det illustrerade praktverket Barnens lexikon. På högstadiet återupptäckte jag det senare och fascinerades av den exakta men ändå dekorativa stil han använder i dessa böcker. När jag botaniserade bland hyllorna på skolbibblan upptäckte jag ständigt fler nyanser av hans talang, inte minst i den bilderbokstrilogi han gjorde tillsammans med Stefan Mählgren och som inleds med "Kom in i min natt, kom in i min dröm". I denna guidar en grön vätte en liten pojke genom en skog där han på ett uppslag en i taget får möta alla sina rädslor i en skog, som tycks märkligt bekant. Då bläddrar man tillbaka några sidor och skymtar Picassos Guernica hänga på pojkens sovrumsvägg, och inser att Nygren låtit skogen anta målningens linjer och fält - för en dröm lånar ju ofta element av det man ser innan man somnar. Det är sådana detaljer som i alla fall ger mig ståpäls.

Nyligen drog jag mig också till minnes hans experimentella "Den röda tråden" och lånade den på biblioteket. Den består av bilder utan text, där berättandets röda tråd tagit fysisk skepnad och löper genom hela boken. Idén påminner förstås om Sven Nordquists Augustprisbelönade "Var är min syster" (som visserligen har text, men den har föga att göra med bilderna). Då ska man betänka att Den röda tråden kom 1987, 20 år tidigare. I denna drömska resa genom vackra akvarellandskap har Nygren fått med många blinkningar till konsthistorien — några känner t.ex. säkert igen babianen till höger i bilden nedan från ett av Picassos mer kända verk.


Här tar han också tillfället i akt att växla friskt mellan olika stilar i en och samma bok (vilket han i och för sig även gjorde i "Drakberget", där parallella berättelser illustrerades i dels realistisk akvarell, dels superskrafferade tuschteckningar och dels en grafisk stil inspirerad av medeltida träsnitt) I denna rörande bild tycker jag mig se tydlig inspiration från Per Åhlins tidiga stil:



(Original till bl.a. denna bok finns att köpa på Seriegalleriet — om nån har fem tusen över och inte vill lägga dem på en halv pizza med pata negra-skinka och guldöverdragen basilika på restaurang Ängen i Umeå får ni gärna köpa mig ett.)

Särskilt i början av hans karriär var Nygrens stil extremt detaljerad och realistisk, och i många fall var måleriet något blaskigare och murrigare, helt enligt tidens smak, men på sistone är det allt oftare ett mer flödande, färgklart akvarellmåleri och en mer stiliserad stil som fått ta över — dels, möjligen, för att man i och med ökad ålder får sämre syn, ork och säkerhet på handen — t.ex. i detta härliga omslag:



Förvånande nog hör jag sällan folk nämna hans namn bland sina favoritillustratörer — det kan vara Sven Nordquist, Ilon Wikland, Per Åhlin eller Hans Arnold; de mer "snobbiga" barnbokskännarna nämner kanske Anna Höglund, Anna-Clara eller Eva Lindström, men en del känner nog inte ens till Tord Nygren. Jag kan inte riktigt förstå vad det beror på. Kanske vissa tycker att han är lite för skicklig, att han drar sina linjer och applicerar sina penselstråk lite för säkert för att det ska bli personligt. Men det håller jag förstås inte med om.

Missa inte att gå in på hans hemsida och titta på träskulplturer och målningar han gjort vid sidan av sina illustrationsjobb!