Manual enligt Lyra

Eftersom det brukar dröja länge innan det jag skriver för VK faktiskt kommer med i papperstidningen, och då jag i det här fallet inte är säker på att den kommer med i kultursidans nya, mer komprimerade upplaga, tänkte jag att jag kunde publicera en krönika jag skrev hyfsat nyligt här.

(Börja gärna med att läsa texten jag refererar till här. Läs den sedan igen om ett tag, och gärna en tredje gång lite senare. Den kommer att upplevas olika varje gång.)

Sammanhängande fragment
Medan jag inväntar att ett streamat avsnitt av Dexter ska ladda färdigt på datorn surfar jag runt lite och hittar en länk till förra årets vinnare av Lilla Augustpriset: Lyra Ekström Lindbäck. På fotot intill presentationstexten poserar hon kavat med hatt på svaj, slarvigt målade polisonger och skägg och oförväget nonchalant blick, som en toreador eller latinsk älskare. Texten heter Manual och ja, till formen liknar det verkligen en sådan, avfattad i ordalag som ger den stilistiskt släktskap med en medicinsk handbok, manualen till en videobandspelare eller ett sällskapsspel. Men dess innehåll separerar den från dessa och är den en manual för något är det snarast att finnas i tillståndet nu – men jag är osäker. Till det yttre utgörs den av koncist men väldigt elegant formulerade, korta stycken om ting som getingar, män, kläder och snus. Om dessa i förstone tycks disparata, så korsbefruktar och berikar de varandra när de läses samman.

I en kropp har man varit hela livet. Det är normalt och inget att bli vettskrämd över. Alla i ens omgivning är också i kroppar. Bredvid en annan kropp kan man känna sig tillhörande. Om man vaknar en morgon med näsan i en nacke blir mycket annorlunda. Man kan behöva nya kläder. Händerna slutar inte växa. Det behövs en riktig karl för att
hålla i dem.

Storleksangivelsen på klädesplagg stämmer inte överens från märke till märke. Ibland har kroppen vuxit eller krympt under natten. Om man inte känner sin styrka bör man konsultera lappen i nacken.



Det vore praktiskt, inte sant? När ett stycke om hur man undviker att bli getingstucken följs av en passus om att agera naturligt när någon dansar påfluget nära en på en klubb uppstår en märklig synergieffekt. Utan att det sägs uttryckligen blir vårt samhälle ett getingsamhälle, och denna textens uppbyggnad i korta stycken gör att nya subnivåer presenterar sig vid varje läsning.
Det är lysande. Stilsäkert och roande och jag kan bara kapitulera. Hur gammal är hon då, var står nu det... Där: 18 bast. Tänk om man kunnat skriva så för fyra år sedan. Eller nu. Eller någonsin framöver, för den delen.

Om ingen vet är det fel på frågeställningen. Det kan synas som rodnande fläckar. Om de bultar och ömmar bör man besöka vårdcentralen. Ofta skriver läkaren inte ut någon medicin, utan förordar patienten meningsfulla fritidsaktiviteter.

Man fattar tag om livet på mobiltelefonen. Släpper den. Petar lite på den gummerade knappsatsen. Rycker undan handen som om man blivit biten av displayen, men är strax tillbaka och ska pilla igen. Till slut är händerna täckta med klasar av tumörer.

Manual inleds och avslutas med en bild av en minneslek, några föremål ligger på en vit duk och när man blinkar har någonting tagits bort. Det är intressant att reflektera över vad man själv mest skulle lägga märke till om det försvann. Kanske skulle man – hemska tanke – inte märka nåt alls?
Utan att jag kan styra det tänker jag på detta när Dexter, mördaren i Miami, måttar ett knivhugg framför ännu en bad guy, som sedan efter några veckor – kanske – någon anmäler försvunnen, varefter han tillbringar en tid på ett skrivbord som ett namn i en rapport som undan för undan blir kaffefläckad och döljs under lager efter lager av papper tills han stelnar till arkivfossil, blir ytterligare en av alla de tusentals människor som spårlöst försvinner varje år, och jag huttrar till lite över min olustiga association.