Another day, another holler

Jag måste bara få bjuda på denna episka höjdpunkt av meningslöshet, signerad Chris Browne och en hunsad översättare. Chefen: "Vad är det du säger, skulle vi välja bort en stripp för att den inte går att översätta? Laban går ju i tusentals tidningar dagligen utan att nånsin haft en poäng på något språk! Tillbaka till jobbet nu!"


Det får mig att minnas en The Far Side-ruta där bilden föreställde ett antal väskor formade som olika frukter. Texten under löd "fruktfodral". Jag skrattade högt åt bilden, även innan jag insåg att en del av originalskämtet gått förlorat.

Ta i med sammetshandskarna

Recension för VK igen. Ännu ej publicerad, men det lär kunna dröja så jag lägger den här medan boken är någotsånär aktuell.

Som en sammetshandske smidd i järn
Daniel Clowes
Epix förlag

Clay Loudermilk – en ung man med rufsigt hår och nymornat, bedrövat ansiktsuttryck – går på porrbio. Andrafilmen som heter Som en sammetshandske smidd i järn är dock ingen porrfilm, utan en märklig undergroundproduktion med förvirrande handling och David Lynchsk fäbless för surrealism. Det som fångar hans intresse i den obegripliga filmen är kvinnan som medverkar i den, som är hans stora kärlek från det förflutna. Han blir besatt av tanken på att få återse henne och ger sig ut för att söka rätt på bolaget bakom filmen, Interesting Productions.
Vägen dit kantas av osannolika möten med hela spektrat av nippriga och obehagliga karaktärer: Några poliser som låter Clay slippa death row för fyllekörning mot att de får misshandla honom medvetslös; en domedagssekt som talar esperanto; en kärlekskrank servitris som ser ut som en blandning av en squash och en kräfta; en man med misslyckad hårtransplantation och hans hund som saknar kroppsöppningar. Handlingen tar sig således minst lika oväntade och förbryllande krokar som filmen Clay just bevittnade.

Epix förlag, som med outtröttlige Horst Schröder i spetsen sedan 80-talet gett ut vuxenserier i ett urval där kvalitetshänseende alltid gått före vinstintresse, ger nu ut Daniel Clowes första seriealbum Like a velvet glove cast in iron på svenska. Clowes är nog för de flesta mest känd för boken Ghost World, som också blev en hyllad film i regi av Terry Zwigoff. Och filmintresset hos Clowes verkar vara stort, särskilt för smalare s.k. kultfilm. Albumets engelska titel är hämtad från sexploitation-regissören Russ Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! och en sekvens från den klassiska, märkliga 30-talsrullen Freaks skymtar också fram.
Det finns säkert ännu fler anspelningar, och man hade kunnat låta det bli vid det – en kavalkad av udda figurer, popkulturella referenser och förvirrande inslag som till sist mynnar ut i ett stort ingenting, som t.ex. är fallet i David Lynchs Mulholland Drive. Den typen av surrealism, där man ger sken av att berätta en historia där varje liten detalj har betydelse för att förstå hur handlingen hänger samman, för att till sist dra undan mattan för tittarna, tycker jag blir poänglös. Visst är även här mycket gåtfullt och obesvarat, men Clowes håller ändå ihop de viktigaste trådarna fram till den horribla finalen. Medan Clay fortsätter leta utvecklar sig en historia där den oansenliga varumärkesfiguren Mr Jones spelar en nyckelroll – Mr Jones som mest liknar en potatis med hatt sägs ligga bakom alltifrån livets uppkomst till nazismen, och vad som först verkar vara en hisnande konspirationsteori som för tankarna till hemliga humbugsällskap och frimurarloger blir för Clay alltmer påtagligt, när han börjar se Mr Jones överallt och när hans förlorade kärleks försvinnande, uppkomsten av våldsamma kvinnoligor som överfaller ensamma män och andra märkliga händelser verkar hänga obönhörligt samman.

Clowes är en pedantisk tecknare. Är det något han kan är det komposition och genom att väga svarta, vita och rastergrå ytor mot varandra i sina superstela teckningar förlagda i någon slags stiliserad 50-talsvärld, och ofta berätta utan ord, skapar han en på samma gång kuslig som ironiskt humoristisk ton. Och oavsett om han ställs inför ett piprökande orakel i en liten flickas skepnad eller jagas av en dopad, hårig våldsman behåller Clay samma krampaktiga min med en blandning av bestörtning och förvirring genom hela boken, likt en Josef K. som insett att han inte kommer undan den process som är honom i hälarna och som redan drivits alltför långt.

Tord Nygren

Tord Nygren tillsammans med en annan grånad gigant - Lennart Hellsing - på Nygrens utställning på Seriegalleriet 2005.

Nu är det dags för ett inlägg om ännu en av mina älsklingsillustratörer, kanske min absoluta favorit bland svenska tecknare: Tord Nygren. Om Sven Nordquist är den svenska bilderbokens störste nydanare och auteur, så är Tord Nygren dess vassaste och mest mångsidiga stilist. Denne konstnärlige multibegåvning rör sig lika skickligt med akvarell, gouache, akryl och torrpasteller (t.ex. i bilden nedan), som tusch, blyerts och kol, och måste därtill vara landets mest produktive barn- ungdoms- och läromedelsboksillustratör.


Jag mötte honom nog först i boken "Resan till Kalajoki" och det illustrerade praktverket Barnens lexikon. På högstadiet återupptäckte jag det senare och fascinerades av den exakta men ändå dekorativa stil han använder i dessa böcker. När jag botaniserade bland hyllorna på skolbibblan upptäckte jag ständigt fler nyanser av hans talang, inte minst i den bilderbokstrilogi han gjorde tillsammans med Stefan Mählgren och som inleds med "Kom in i min natt, kom in i min dröm". I denna guidar en grön vätte en liten pojke genom en skog där han på ett uppslag en i taget får möta alla sina rädslor i en skog, som tycks märkligt bekant. Då bläddrar man tillbaka några sidor och skymtar Picassos Guernica hänga på pojkens sovrumsvägg, och inser att Nygren låtit skogen anta målningens linjer och fält - för en dröm lånar ju ofta element av det man ser innan man somnar. Det är sådana detaljer som i alla fall ger mig ståpäls.

Nyligen drog jag mig också till minnes hans experimentella "Den röda tråden" och lånade den på biblioteket. Den består av bilder utan text, där berättandets röda tråd tagit fysisk skepnad och löper genom hela boken. Idén påminner förstås om Sven Nordquists Augustprisbelönade "Var är min syster" (som visserligen har text, men den har föga att göra med bilderna). Då ska man betänka att Den röda tråden kom 1987, 20 år tidigare. I denna drömska resa genom vackra akvarellandskap har Nygren fått med många blinkningar till konsthistorien — några känner t.ex. säkert igen babianen till höger i bilden nedan från ett av Picassos mer kända verk.


Här tar han också tillfället i akt att växla friskt mellan olika stilar i en och samma bok (vilket han i och för sig även gjorde i "Drakberget", där parallella berättelser illustrerades i dels realistisk akvarell, dels superskrafferade tuschteckningar och dels en grafisk stil inspirerad av medeltida träsnitt) I denna rörande bild tycker jag mig se tydlig inspiration från Per Åhlins tidiga stil:



(Original till bl.a. denna bok finns att köpa på Seriegalleriet — om nån har fem tusen över och inte vill lägga dem på en halv pizza med pata negra-skinka och guldöverdragen basilika på restaurang Ängen i Umeå får ni gärna köpa mig ett.)

Särskilt i början av hans karriär var Nygrens stil extremt detaljerad och realistisk, och i många fall var måleriet något blaskigare och murrigare, helt enligt tidens smak, men på sistone är det allt oftare ett mer flödande, färgklart akvarellmåleri och en mer stiliserad stil som fått ta över — dels, möjligen, för att man i och med ökad ålder får sämre syn, ork och säkerhet på handen — t.ex. i detta härliga omslag:



Förvånande nog hör jag sällan folk nämna hans namn bland sina favoritillustratörer — det kan vara Sven Nordquist, Ilon Wikland, Per Åhlin eller Hans Arnold; de mer "snobbiga" barnbokskännarna nämner kanske Anna Höglund, Anna-Clara eller Eva Lindström, men en del känner nog inte ens till Tord Nygren. Jag kan inte riktigt förstå vad det beror på. Kanske vissa tycker att han är lite för skicklig, att han drar sina linjer och applicerar sina penselstråk lite för säkert för att det ska bli personligt. Men det håller jag förstås inte med om.

Missa inte att gå in på hans hemsida och titta på träskulplturer och målningar han gjort vid sidan av sina illustrationsjobb!

Manual enligt Lyra

Eftersom det brukar dröja länge innan det jag skriver för VK faktiskt kommer med i papperstidningen, och då jag i det här fallet inte är säker på att den kommer med i kultursidans nya, mer komprimerade upplaga, tänkte jag att jag kunde publicera en krönika jag skrev hyfsat nyligt här.

(Börja gärna med att läsa texten jag refererar till här. Läs den sedan igen om ett tag, och gärna en tredje gång lite senare. Den kommer att upplevas olika varje gång.)

Sammanhängande fragment
Medan jag inväntar att ett streamat avsnitt av Dexter ska ladda färdigt på datorn surfar jag runt lite och hittar en länk till förra årets vinnare av Lilla Augustpriset: Lyra Ekström Lindbäck. På fotot intill presentationstexten poserar hon kavat med hatt på svaj, slarvigt målade polisonger och skägg och oförväget nonchalant blick, som en toreador eller latinsk älskare. Texten heter Manual och ja, till formen liknar det verkligen en sådan, avfattad i ordalag som ger den stilistiskt släktskap med en medicinsk handbok, manualen till en videobandspelare eller ett sällskapsspel. Men dess innehåll separerar den från dessa och är den en manual för något är det snarast att finnas i tillståndet nu – men jag är osäker. Till det yttre utgörs den av koncist men väldigt elegant formulerade, korta stycken om ting som getingar, män, kläder och snus. Om dessa i förstone tycks disparata, så korsbefruktar och berikar de varandra när de läses samman.

I en kropp har man varit hela livet. Det är normalt och inget att bli vettskrämd över. Alla i ens omgivning är också i kroppar. Bredvid en annan kropp kan man känna sig tillhörande. Om man vaknar en morgon med näsan i en nacke blir mycket annorlunda. Man kan behöva nya kläder. Händerna slutar inte växa. Det behövs en riktig karl för att
hålla i dem.

Storleksangivelsen på klädesplagg stämmer inte överens från märke till märke. Ibland har kroppen vuxit eller krympt under natten. Om man inte känner sin styrka bör man konsultera lappen i nacken.



Det vore praktiskt, inte sant? När ett stycke om hur man undviker att bli getingstucken följs av en passus om att agera naturligt när någon dansar påfluget nära en på en klubb uppstår en märklig synergieffekt. Utan att det sägs uttryckligen blir vårt samhälle ett getingsamhälle, och denna textens uppbyggnad i korta stycken gör att nya subnivåer presenterar sig vid varje läsning.
Det är lysande. Stilsäkert och roande och jag kan bara kapitulera. Hur gammal är hon då, var står nu det... Där: 18 bast. Tänk om man kunnat skriva så för fyra år sedan. Eller nu. Eller någonsin framöver, för den delen.

Om ingen vet är det fel på frågeställningen. Det kan synas som rodnande fläckar. Om de bultar och ömmar bör man besöka vårdcentralen. Ofta skriver läkaren inte ut någon medicin, utan förordar patienten meningsfulla fritidsaktiviteter.

Man fattar tag om livet på mobiltelefonen. Släpper den. Petar lite på den gummerade knappsatsen. Rycker undan handen som om man blivit biten av displayen, men är strax tillbaka och ska pilla igen. Till slut är händerna täckta med klasar av tumörer.

Manual inleds och avslutas med en bild av en minneslek, några föremål ligger på en vit duk och när man blinkar har någonting tagits bort. Det är intressant att reflektera över vad man själv mest skulle lägga märke till om det försvann. Kanske skulle man – hemska tanke – inte märka nåt alls?
Utan att jag kan styra det tänker jag på detta när Dexter, mördaren i Miami, måttar ett knivhugg framför ännu en bad guy, som sedan efter några veckor – kanske – någon anmäler försvunnen, varefter han tillbringar en tid på ett skrivbord som ett namn i en rapport som undan för undan blir kaffefläckad och döljs under lager efter lager av papper tills han stelnar till arkivfossil, blir ytterligare en av alla de tusentals människor som spårlöst försvinner varje år, och jag huttrar till lite över min olustiga association.

Handikappad

Här är några produktionsbilder av Handikappad, serien jag tecknar efter Patrik Stigzelius manus. Färgerna ser lite bleka ut, men jag hoppas utveckla min akvarellteknik under arbetets gång.