Tjuvlyssnat

Här är en serie jag nyss gjorde till en tävling på bloggen tjuvlyssnat.se. Det var jäkligt svårt att hitta en tjuvlyssning som inte bara byggde på det roliga i replikerna - om man hade illustrerat en sådan skulle det ju ha blivit talking heads och pannkaksplatt fall - men till slut fann jag den här. Det var svårt att komma fram till hur jag skulle teckna, men jag landade i nån sorts stilmässig fusion av italienska Kalle Ankas pocket-tecknare, Posy Simmonds, Claire Bretécher och Sergio Aragones. Inga priser direkt att prata om, men de där böckerna säljer väl ganska bra så det blir lite reklam om man kommer med.

Peter Kihlgård

Här är ett något karikerat porträtt av författaren Peter Kihlgård, en illustration som inte kommer med i boken "Den osynliga maten" som konstprojektet Kulturverket ska ge ut. Jag tecknade den på jätteglättat airbrushpapper i ett manér som jag tycker påminner lite om Anders "Tecknar-Anders" Andersö.

Folkstorm

Nu blir jag upprymd! Jag kom att tänka på textraden "The children begins to laugh" från Takidas "Handlake village" igen och googlade för att se om någon hade en förklaring. Jag fick förstås upp mitt gamla inlägg om detta och hade fått tre kommentarer som jag inte tidigare sett, samt en på inlägget om Curly Sue, från folk som googlat fram dem. Överraskande nog höll en med, inte det minsta överraskande nog hade en tagit mig på fullaste allvar och förbisett raljeriet i mina försök att förstå innehållet i texten till Curly Sue.

Tänk om jag har fått fler kommentarer från okända som jag inte sett? Varför har inte Blogger likt Wordpress en funktion där man ser de senaste kommentarerna överst på sidan?

Edit: (Jag menar förstås just "upprymd", över kommentarerna jag fick. Inte upprörd, över det dåliga i att funktionen saknas.)

Kvävefryst glass - ett bild- och videoreportage

Då min far beställt hem en stor tank flytande kväve för öppet hus-dagen på Jenningsskolan (naturprogrammet brukar visa kemiska experiment där man t.ex. doppar en ros i flytande kväve och låter den krossas mot golvet) beslöt vi oss för att göra snabbglass. Vi har i och för sig glassmaskin, men den måste gå i minst en halvtimme innan glassen är någorlunda klar. Nu gick det på ett ögonblick!


Kväven hälls i en metalltermos. Den kokar förstås så fort den kommer i kontakt med luften, kokpunkten ligger på minus 196 grader celsius.


Kväven tillsätts i omgångar till en färdigblandad glassmet medan man vispar. (Ni behöver inte se hela videon som är något för lång, man hajar idén efter ett tag.)


När glassen börjar kännas lämpligt fast i konsistensen...


...läggs den på fat...


...och äts (inte nödvändigtvis med likgiltig blick).

Prova gärna hemma, men bär för säkerhets skull skyddshandskar så ni slipper amputera köldskadade fingrar.

Krossade illusioner

När man är en mediepersonlighet förväntas det av en att man ska leva upp till vissa bilder folk har av en.

När jag var på Verket, Umeås punkhangout, förra helgen och frotterade mig med flanellskjortorna blev jag ganska förvånad över att få se Mattias Fransson stega in, iförd (förutom sitt imponerande helskägg) kornblå skjorta, jeans som såg mycket nya och dyra ut och hippa, gammaldags hängslen, såna där som grenar sig. För er som inte vet det (ganska många, antar jag) är han en av medlemmarna i humorgruppen Klungan, de sjuka hjärnorna bakom radioprogrammet Mammas nya kille. Där gestaltar han bl.a. karaktärerna Thunder - en sorglig dalmas som titulerar sig actionhjälte och bl.a. lär ut hur man kör fyrhhjuling genom djungeln och dropkickar vilda djur, Folkets röst - där han parodierar (eller hyllar) insändarskribenter och för verkligt originella men framför allt helt debila resonemang som ofta landar i att det är viktigt att fortplanta sig, och Hans Melange, som inte tycker sig ha tillräckligt mycket spänning och tryck i tillvaron och därför i varje avsnitt vill prova något nytt - en gång anabola steroider, en annan att bli hjärntvättad av en sekt - men till sin förtret aldrig får napp när han knackar dörr i villaområdet och hör sig för.

I alla fall. Där stod han, flankerad av en snygg, hipp flickvän och highfivade med några lika coola killar, och jag fick liksom inte ihop det. Dels var det väl det att han är äldre än Verkets huvudklientel, men även Dennis (Lyxzén) som är en bra bit in på 30 och hans crew brukar ju vara där. Men framför allt kändes det lite som ett svek mot de figurer på samhällets botten som han ger uttryck för att känna så väl. Man vill gärna att Klungans medlemmar någonstans ska ha det där bottenlöst sorgliga över sig, precis som deras karaktärer. "Noli turbare kirkulos meos!" hade jag velat utropa. Eller åtminstone be honom göra "Frisören":

Jaha Joel, då tar vi topparna och så går vi över polisongerna och sen kör vi lite i nacken bara som vanligt...

Boksläpp, brasklapp och fläskläpp

(Fläskläpp har inget med texten att göra, men jag tyckte det klingade bra.)
Jag har ju glömt att skriva att min första bok är ute nu! Eller, den första boken där jag medverkar med textning, snarare. Min omslagstextning till Epix förlags En sammetshandske smidd i järn finns under fliken Blandat på min nyligen uppdaterade hemsida, som numera heter oskarforsgren.com. (Det riktiga debutalbumet Handikappad, en lågmäld akvarellnovell till manus av Patrik Stigzelius, är ännu under produktion.) Under Illustrationer finns bl.a. ett omslag jag gjorde till en bok med bakrecept för barn och några bilder gjorda för Rex krog.

Det här är ingen recensionsblogg, om ni nu trodde det. Med den brasklappen kommer här en recension som gick i helgen i VK:


Aldrig godnatt
Coco Moodysson
Kartago Förlag

Låt mig säga med en gång att det var längesedan jag blev så glad när jag läste ett seriealbum. Eftersom jag nyss sett Låt den rätte komma in, som liksom Aldrig God natt utspelar sig 1982, omvandlas ibland Coco Moodyssons starkt stiliserade, naivistiska teckningar av vinterbleka ansikten, stormönstrade tapeter och matförpackningar från Konsum för min inre syn till fotografen Hoyte van Hoytemas korniga filmbilder. För trots att teckningsstilen är så väldigt schematisk, gör alla tidstypiska detaljer och den välkomponerade kontrasten mellan vitt och svart i bilderna att man tycker sig befinna sig på plats i Stockholm, i ett tidigt åttiotal där punken i högsta grad lever. I alla fall för tjejerna Coco, Klara och Matilda.

Aldrig godnatt är berättelsen om året då Coco och hennes kompisar Klara och Matilda börjar spela i ett riktigt punkband och berättas direkt genom Cocos 12-åriga jag. Det är ett genidrag att låta den 38-åriga Coco vara helt frånvarande och istället se alla händelser ur barnets perspektiv. Det bidrar ytterligare till närvarokänslan, och tillför samtidigt en lätthet och självklarhet till berättandet.
Det finns en hel del skildringar om att växa upp i serieform, men inte lika många som man känner skildrar just tillståndet att vara barn. Några är det förstås – t.ex. Åsa Grennvalls ”Det känns som hundra år” och Daniel Ahlgrens ”Böggänget”, men av olika anledningar är det inte dem jag tänker på. Det är nämligen ingen analytisk uppväxtsuppgörelse, utan helt enkelt en historia om ungdomar. Främst är det nog just frånvaron av distanserande berättarfilter som snarare för tankarna till bra ungdomsböcker, t.ex. av Viveka Lärn, Ulf Stark eller Moni Nilsson-Brännström, och får mig att förflyttas mentalt tillbaka till KP-åldern igen.

Coco bor med sin syster och deras ensamstående mamma, som är av ”den sorten” som går på Café Opera och spanar efter kändisar, avverkar killar på löpande band och håller stora fester för sin brokiga vänkrets i lägenheten. Men när en av mammas kompisar kritiserar hennes förmåga att ta hand om sina barn blir Coco arg och ledsen: ”Vi kan faktiskt ta hand om oss själva!” Vardagens löpande bestyr är det dock lite si och så med, som t.ex. fasta middagstider. Förutom när pappa kommer på besök, då ska de plötsligt leka ”riktig” familj igen. Vara ordentliga och umgås alla tillsammans, men det är bara på låtsas. Coco avskyr det.
Coco har känt Klara och hennes syster Matilda sedan några år, och punken gjorde tidig entré i tjejernas liv. Redan som 9-åringar lånade de en skiva av The Clash och styrkan i musiken rörde dem till tårar. De trånade efter de dyra instrumenten i skyltfönstren men fick hålla till godo med att spela på kastruller och kuddar.
Nu är de fullfjädrade punkare med de svarta frisyrerna stylade med tvål och går till ungdomsgården, där de för första gången provar att spela på riktiga instrument. Det dröjer inte länge innan de snickrat ihop sin första hit, Ecco-skor. Men när Vi drar till fjälls, som bandet döps till, ska följa med som förband till några killar i en sunkig bluesgrupp och spela på Tomterocken i Västerås går så allting bara åt skogen.

Och det uppstår fler bekymmer. När de tar kontakt med två jämnåriga punkkillar efter att ha läst en artikel om dem i KP blir Klara och Matilda ihop med varsin av dem, men Coco blir över. Det tänker hon inte finna sig i, och nu sätts vännernas lojalitet på prov.
Finalen ger ändå en känsla av hopp: Trots att Vi drar till fjälls kanske inte kommer spela mer, och trots att mamma är ledsen för att hennes senaste kille har gjort slut, kommer tjejernas vänskap att bestå. Det är aldrig godnatt.

Mest av allt är albumet just en skildring av de starka banden mellan de tre kompisarna. Det är befriande att serien får ta plats, att ett år får sträcka sig över drygt två hundra sidor av stora, luftiga bilder. Det ger ett djup och flöde åt historien och som sagt associerar jag till film. Mig veterligen har det inte gjorts någon filmatisering i Sverige av någon modern serietecknares alster, men jag frågar mig om det inte är dags nu.