Här, ta mitt kort och slå mig en pling

En liten formgivningsövning.

...och en serierecension till

I dagens VK:

Mats Jonsson
I detta satans rum
Galago

Mats Jonsson är en av de svenska serietecknare som mest konsekvent håller sig till självbiografiformen. Därför blir först något förbryllad när jag snabbt bläddrar igenom ”I detta satans rum”, den första boken i Galagos Svarta serie, och ingenstans ser den svartfärgade snedluggen och dito kostymen som är hans kännemärke när han tecknar sig själv. Istället känner jag igen en figur som Leo i ”Lustgården”, ett avsnitt i hans tidigare seriealbum Hey Princess, varför jag för en stund får misstanken att det att det här är nånting jag läst förut, att Galago ger ut gammal skåpmat i ny förpackning. Lyckligtvis misstar jag mig. Figuren visar sig vara Mats Jonsson själv i 21-årig skepnad, med ”ironisk” grunge-look – halvlångt hår och Kurt Cobain-skägg. Och visserligen utspelar sig händelserna som avhandlas redan 1994, då Mats åker på studieresa med sin journalisthögskoleklass till London, men han har väntat med att berätta om dem ända till 2008. Förmodligen krävde historien 14 år av distans och tidens läkning av själsliga sår innan den kunde omsättas i text och bilder.

Under sina fem veckor i London bor Mats i ett studenthotell med sina klasskamrater Stefan och Murre. Stefan och Murre längtar hem till sina flickvänner och Mats längtar efter någon att längta till. På dagarna sker projektarbete med att göra en tidning för utländska studenter i England, under ledning av den tyranniska Juliette Coombe. Hon blir klassens gemensamma fiende och bidrar på så sätt till gruppsammanhållningen, tills några elever byter sida och inre motsättningar uppstår. På kvällarna är det uteliv på hippa klubbar, sprit och dans som gäller för att döva hemlängtan och ångest och åtskilliga får visa upp sina sämre, eller om man vill mänskliga, sidor. Det hela sker i grungerockens efterdyningar, precis när britpopen och triphopen håller på att få sitt definitiva genombrott, och någonstans i bakgrunden skymtar EU-omröstningen i Sverige.

Liksom i Hey Princess berättar Mats Jonsson utlämnande om ungdomens rusiga glädje och djupa sorg i en värld där kläder och musik är livsnödvändiga för att signalera tillhörighet. Här rör det sig om en kort historia, en serienovell, vilket gör att skildringen inte riktigt hinner tätna på samma sätt som i ett längre album, men intresset hålls uppe ändå. Svärtan och smärtan i de taffliga teckningarna är konstant. Och även om smärtan förstås är verklig, eller åtminstone var det när episoderna ägde rum, kontrasteras den av en ironisk humor och distans som ger intrycket, eller i varje fall förhoppningen, att Mats är tryggare i sig själv idag.

Praktiskt taget

Jag började den här veckan praktik via Arbetsförmedlingen på reklambyrån Pondus i Umeå. Hittills har jag mest försökt lära mig Adobe Illustrator genom diverse tutorials och input från de som jobbar här. Det är en tröskel att arbeta med vektorgrafik när man är van vid PhotoShop och penna och papper, men efter ett tag börjar man greppa hur de förrädiska bezierkurvorna uppför sig. Men det är fortfarande en hel del tekniska hinder i vägen för den flödande kreativiteten. Jag gjorde en teckning igår, till en annons för fredagsklubben med soultema på Rex restaurang. Så här ser den ut (han var inte lika kissnödig på skissen, men bara överdelen användes så det kvittar). Det var bara en miniannons, men det kommer att bli fler och större framöver, med olika musikstilar.
Jag gjorde ett reklamjobb för egen räkning förra veckan också, seriestrippar till företaget Instant Answer, som jag av någon anledning inte kan lägga upp. Förhoppningsvis återkommer jag.

Dotterbolaget Antologin

Denna recension av mig publiceras i Västerbottens-Kuriren idag (tillsammans med en recension av Sara Granérs "Det är bara lite aids" skriven av Anders Sjögren):



Dotterbolaget Antologin
Doob förlag
Rikke Bakman, Eva Björkstrand, Jonna Björnstjerna mfl.

Dotterbolaget är ett feministiskt serieskaparkollektiv som startade på Serieskolan i Malmö 2005. Det har som syfte att vara ett nätverk för kvinnliga serieskapare, och har inriktning på alternativserier med särskilt intresse för det dokumentära. De har tidigare gett ut flera fanzines och kommer nu med sin första antologi, där hela 32 serieskapare – en blandning av etablerade namn och några i alla fall för mig okända – får samsas om 170 sidor.

Det är ett stort antal olika tecknings- och berättarstilar man bjuds på. Trots det upplever jag inte antologin som splittrad, snarare som ett varierat smörgåsbord där salt, syrligt och beskt dock kanske är mer representerat än sött. Serierna hålls också samman av att de till största del har ett budskap. Ofta är det feministiskt eller genusproblematiserande, men det kan också vara politiskt. I den vägen växlar det mellan miljöbudskap och vänsterpolitik. Det mest extrema i den senare kategorin är Nina Lahtinens serier, som har ett radikalt anarkistiskt budskap vars svartvita retorik jag ställer mig klart tveksam till, men det är onekligen intressant att läsa.

Sara Granérs teckningar visar desperata fabeldjur i ett stenhårt, cyniskt samhälle. Humorn är svartare än en tuschflaska om natten men väldigt uppfriskande. Det är mest ”enrutingar”, men även den illustrerade instruktionstexten om hur man finner CP-punkten. Här ges en väldigt grafiskt detaljerad anvisning för hur man metodiskt krafsar sig in i hjärnans motoriska centrum via örat med t.ex. en skruvmejsel eller ett stämjärn och får en sällsam upplevelse. Man skruvar på sig både en och två gånger men måste erkänna att det är en smått genial variant på sexupplysningstexter om hur man finner erogena G- och A-punkter.

Liv Strömqvist har redan ett strålande CV och tecknar med sin sylvasst satiriska penna det roligaste jag läst på länge. I serien Tio i topp – Tröttsamma typer avhandlas störande stereotyper som nog de flesta stött på. För Korta kvinnor-fetischisten är det väldigt viktigt att killar är längre än tjejer, och i väntan på den rätta läser han ”Sagan om den lilla, lilla gumman”. Föreläsningsfarfar representerar en uråldrig mansroll inkarnerad i en lika uråldrig man, som ofelbart finns med på varje föredrag och avbryter föreläsaren med inpass om Zakarias Topelius eller dativobjekt. Andra som schavotteras är Medelklassiga miljöpartisten, Den historielösa karriärkvinnan och Entreprenören, och det är lika skoningslöst som träffande.

Mycket är bra, det mesta är intressant och bara en del faller ganska platt, som supertjejen Wilja av Lina Eriksson – budskap som att man ska tycka om sig som man är och kräva lika lön för lika arbete håller alla med om, men det räcker inte att skriva det rakt upp och ner i en pratbubbla för att göra en bra serie. Rikke Bakmans lösryckta barndomsepisoder förstår jag mig inte heller på.Men av det övriga innehållet skulle jag vilja ge exempel på några ytterligare godbitar.

Lina Neidestams strippar med figuren Zelda är rappkäftad välformulerad humor – dagens slentrian-Rocky känns ganska trött vid en jämförelse.
Sara Elgeholms knubbiga gummor och gubbar har en väldigt behaglig, tydlig teckningsstil som skulle passa utmärkt till att illustrera läromedel, och det är inte på något sätt negativt menat.
Vilda Rosenblad gör en serie om sin franska, känslokalla styvpappa som jag liksom många andra ”autentiska” berättelser fängslas av.
Nanna Johanssons ”I en annan värld” visar hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända, och av ett koncept som inte är särskilt originellt gör hon en väldigt bra serie.
Till sist tecknar Maja Lüning detaljrikt och fint en serie om brevduvans historia, som fyndigt presenterar en alternativ verklighet där brevduvan tagit mobiltelefonens plats: ”Åh NEEJ! Jag har fyllebrevduvat Filip igen!”

Några smakprov alltså, som jag nödgats välja ut ur innehållet i denna antologi – vars styrka är dess bredd. Dotterbolaget klarar sig bra utan moderbolag.

Självporträtt med glaskatt och miniapelsin (detalj)

En gammal akvarell jag gjorde på konstskolan. Jag blev nöjd med hur jag fick till ljusspelet i glaskattens yta.

Magnus Häglund och Anders Westerberg

En på ett betecknande sätt samtidigt smärtsam och komisk sida ur Hjärteblod

I del två av min serie "Svenska serietecknare som kommit lite i skymundan" (första delen finns här) vill jag presentera Magnus Häglund, skapare av det lyhört realistiska albumet Vill någon väl, och Anders Westerberg som ligger bakom den fullkomligt geniala Hjärteblod.

Det finns flera likheter mellan dessa två herrar. De har båda gett ut ett seriealbum var. Bägge albumen har fått väldigt bra kritik och väldigt lite medieuppmärksamhet. (Även om Hjärteblod förmodligen fick lite reklam då den blev Urhundenbelönad 1998 - Vill någon väl nominerades 1999 men vann inte.) Båda albumen berättar känsligt om mänskliga relationer och är samtidigt väldigt komplext uppbyggda.

Vill någon väl handlar om Martin, en arbetslös tjugo-nånting man som lever ett lugnt liv med sitt kompisgäng på, antar jag, Gotland. Han har just ärvt en del pengar från sin döda farfar och har därför inte speciellt bråttom med att hitta ett jobb. Seriens stillsamma handling bärs av den väldigt trovärdiga dialogen och personteckningen och de genomarbetade blyertsteckningarna. Slutet är öppet, gåtfullt och väldigt oväntat.

Hjärteblod handlar om copywritern P.H. Noll som när författardrömmar men ständigt refuseras. En dag får han vykort från Luciform, som visar sig vara Djävulens entreprenadbyrå. Lucifer hjälper honom att nå framgång, men i gengäld lever förstås hans själ farligt - således en variant på det klassiska Faust-temat. Paul träffar ungefär samtidigt scenografen Liv från Dalarna som blir den som hindrar honom från att dras ner under ytan när succéns hjul börjar rulla på för fort och hans människoförakt ökar. Albumet är extremt välskrivet, vältecknat, spännande, smärtsamt, humoristiskt, innerligt och smart. En osvensk seriebok med ursvenska inslag, som är så genomarbetad och full av symbolik och detaljer att den växer vid varje genomläsning. I mitt tycke det bästa svenska seriealbumet, och jag tycker att det borde lanseras utomlands och filmatiseras! En tecknad film då, naturligtvis.

Westerberg arbetar till vardags med illustration på Stockholm Illustration. Häglund arbetar med grafisk design på byrån Houdini och är en av redaktörerna på den populära film- och TV-bloggen Weird Science, vars grafiska profil han också ligger bakom.
De är förhållandevis unga båda två, så man kan ju alltid hoppas att deras bibliografi ännu inte är komplett. Men, som vi vet, den här typen av seriealbum betalar inte hyran...


Ur Vill någon väl