Det är någonting med våren. Dels förändras ljuset, världens tycks mer påtaglig och intensiv; dels förändras lukterna. Snön smälter, man tinar. Det börjar krypa och klia i kroppen. Men det är nånting annat också, ett vemod och en melankoli. Man börjar blicka bakåt, inåt. Blir nostalgisk. Eller bara minns. Kanelbullar på sparken vid lagårdsväggen. Joggingturer i Pildammsparken. Det är också den tid då jag brukar börja fundera över ”mer”. Vad finns det mer?
6 kommentarer:
Du är vad vi i branschen kallar för en "overthinker", en hopplös romantiker som samlar på funderingar, känslor och intryck som om de vore värdefulla frimärken. Och vilken bransch menar jag då, jo, branschen att racka ner på andra.
Gnällfittan har talat.
Bröderna Schulman, BLondinbella och Karl Rein finns redan. Jag försöker fylla en annan nisch.
Känner behovet av att inleda med en svordom men jag tvekar och tar en lite mera trevande mening. FY fan vad härligt!En grym bild! Nästan så där oförskämt härligt iaf om man känner tvånget att sitta inomhus och prestera. De är den här årstiden då persiennerna är underskattade. Men nu har iaf lagt skolböckerna åt sidan och dragit upp persiennerna. Ska ta med skidorna till Häbbersviken…Här ska njutas! Skaren som bär, solen som skiner inga måsten… tänk att bara vara i en total frihet =)
Du är för fin för att vara sann Oskar. Våga vara vår-nostalgisk!
Haha, Rein, du är så roli!
Och har du tagit den där bilden, Oskar? För den är förjävla fin.
Nej, jag googlade. Jag misstänker att en och annan kommentatör har trott att den är signerad mig, men jag avsäger mig alltså härmed allt eventuellt beröm för den.
Skicka en kommentar