torsdag 6 mars 2008

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Håll i er nu, för här kommer alla blogginläggs moder. Jag, min pappa Janne, min mamma Ingrid och vår hund Ella kom igår hem från en sportlovssemesterresa till Hemavan. Min bror Martin var också i Hemavan, men bodde i en lägenhet tillsammans med några kompisar (den ena av vars föräldrar ägde lägenheten), till skillnad från oss som kunde se fram emot fyra dagars tvättäkta vildmarksliv i en knuttimrad stuga som vi lånat av Gunnar Vingsle. Jag hade med mig datorn på resan, men eftersom det inte fanns något internet är det först nu i efterhand jag kan delge er den förvisso samvetsgrant dokumenterade strapatsen. Håll till godo!


Interiör från fjällstugan med handfallen hund

Söndag 2 mars
Vi steg upp tidigt och gav oss av. I bilen spelade jag Lars Winnerbäcks senaste skiva Daugava, som är fantastiskt bra. Vilket i och för sig inte säger så mycket när det handlar om Lars Winnerbäck, men den här är faktiskt ett steg i en helt ny riktning med tydliga influenser från irländsk folkmusik och intrument som banjo, viola och nyckelharpa i sättningen. Den är klart bättre än Vatten under broarna, som faktiskt innehåller några rätt tråkiga (för att vara Winnerbäck) spår. Vi stannade i Storuman och åt lunch på ett rätt speciellt ställe, inrett med fåtöljer från bussar och med diverse gammal kuriosa som utsmyckning, t.ex. gamla lavalampor som såg ut som bunsenbrännare. Där fanns en Västerbottens-Kuriren från 1963 som visade tydliga prov på att världen har utvecklats en del sedan dess. Bl.a. hade ”Arild Persson med fru” beskådat en händelse, ”Den söta fröken Monet” bor över sommaren i Umeå och platsannonserna på jobbsidan var tydligt uppdelade i manliga: lagerarbetare, mjölkbud etc. och kvinnliga: kontorist, sekreterare etc.
När vi kom fram till stugan, som jag senast besökte 2003, slogs jag nu som då av den ganska imponerade och koncentrerade boksamling som finns här. Författare som t.ex. Agatha Christie, John Steinbeck, Ivar-Lo Johansson, V.S. Naipaul och Ira Levin finns representerade, varvat med mer lättviktiga namn som Dean Koontz och Sydney Sheldon och här och där en udda fågel som en Terry Pratchett-bok på engelska och faktiskt en äkta Harlequin-roman. Själv hittade jag den engelska deckardrottningen Ruth Rendells tydligen omtalade ”Stenarna skola ropa”, som jag efter att ha läst baksidestexten och inledningen bara var tvungen att börja läsa. Baksidestexten lyder:

Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva.
Det ironiska ödet för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner hon inte kan tolka.
När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder...


Och den verkar verkligen vara så originell som den utlovar; man tas med på en fascinerande resa in i en störd, analfabetisk och obildad kvinnas rudimentära tankevärld.
Jag och Janne bastade i Gunnars hemsnickrade bastu och gjorde en kall avrivning i snön utanför, synnerligen vederkvickande. Vi åt spaghetti och köttfärssås till middag, tittade på ”Vi som överlevde Rågsved” och åt godis.


Ingrid och Janne glor på TV

Måndag 3 mars
Idag låg jag på morgonen i sängen och funderade över vilka som har gjort ”Summer of sixtynine” som jag stuffade till på X-treme på fredagkvällen. Sen kom jag att tänka på att jag inte kan några låtar av Guns n' Roses. Och nu när jag sitter och skriver kommer jag att tänka på Paradise City som också spelades på X-treme i lördags och som jag inte vet vilka som gjort, men eftersom det inte finns nåt Internet här kan jag inte fylla upp alla dessa frapperande luckor i min allmänbildning på studs utan tvingas ha dem gnagande i bakhuvudet, som en molande värk.
Efter frukost tog vi en skidtur genom det vindpiskade, karga landskapet med de knotiga fjällbjörkarna; de står böjda under decenniers tjutande vind men är inte kuvade; nej, ståndaktiga och karska står de kvar och visar sin orubbliga karaktär, precis som de strävsamma lapparna; arbetsamma men tystlåtna, glada i hågen ehuru obildade och konstlösa – nej, nu får jag nog hejda mig innan det blir Nordisk Familjebok av det hela. Vi tog en fika och for sen och handlade mat och godis till kvällen. Jag läste i min bok och jag och Ingrid spelade Yatzy.
På kvällen tittade vi på Doreen 21.30 med Adam Tensta och en norsk kille med Tourettes syndrom som gäster.


Janne visar på kartan var vi befinner oss

Tisdag 4 mars
Innan jag skulle stiga upp var det första jag erinrade mig ett fragment av en dröm, eller om det var en tanke precis på gränsen mellan dröm och vakenhet, där jag läste Lizas Skunkdagbok. Den här tillvaron utan internet förtär mig. Nej, men det är skämt åsido ganska mysigt här. Efter att ha ätit frukost beslöt oss jag och Janne för att ta Fan i båten och ro i land, att så att säga bita i det sura äpplet och göra det vi tagit oss hit för, nämligen åka slalom. Vädret var riktigt bra, kallt och klart och vi tog oss utan problem nerför både svarta opistade backar och familjebackar. Vi träffade Martin och hans kompis John nedanför Kungsliften. Efter åkningen for vi på Badhuset och tvättade av oss tre dagars smuts. Sen handlade vi middagsingredienser och lagade tonfisk- och kräftstjärtssås med ris, åt glass och såg början av Circle med Eddie Izzard som jag hade med mig på dvd.


Ack, födointagets fryntliga fröjder!

Onsdag 5 mars
Jag steg upp med ett gytter av Lars Winnerbäcklåtar surrande i huvudet. Åt frukost läsandes i Stenarna skola ropa och hjälpte sedan till med urstädningen av stugan. Sen åkte vi och hämtade min bror och ställde kosan mot Umeå. I bilen läste jag ut Stenarna skola ropa, verkligen en fantastisk bok. Lysande intrigflätning och psykologisk insikt. I Lycksele stannade vi och åt lunchbuffé på en indisk restaurang, där blev man mätt kan jag lova. När vi ändå var där passade vi på att beundra det överdåd Lycksele har att erbjuda i form av: Besinningslöst skrattpåseskrattande invandrarherre; en skulptur i marmor i form av ett roterande klot som ständigt väts med vatten; frisersalonger med finurliga namn som Cajsas Clipp och en bokhandel där jag upptäckte Katarina Strömgårds nya illustrationsprojekt, att göra nya omslag till alla Fem-böckerna. Jag läste ut Batman: Year one och fortsatte på Inger Edelfeldts novellsamling 4 ggr Edelfeldt, samt skrev färdigt recensionen av Alexandramannen. Jag blev avsläppt i Umeå, lyssnade lite på Mammas nya kille på mp3-spelaren, gick på biblioteket och lånade The Quitter av Harvey Pekar och tre filmer, Welcome to the Dollhouse, Truffauts De 400 slagen och American Beauty, jag kände att jag ville se om den. Jag träffade Kristina och vi gick till bokcafé Pilgatan. Vi hade varit taktiska denna gång och kommit i god, så vi fick bra platser. Vi såg Liv Strömquists föreläsning, som förstås var jättebra, och sen tog jag bussen hem.

6 kommentarer:

martin sa...

den besinningslöst skrattpåseskrattande invandrarherren var väl ändå inte en herre utan en dam?

TB Rolandsson sa...

Ahh fin rapport. När var du på xtrem? Var det fett? Fanns det burar att dansa i?
Såg ni persepolis senast du var här eller är den fortfarande intressant för dig?

Oskar Forsgren sa...

Jag var på X-treme i fredags, efter att jag spelat Junta på Hallonvägen. Burar såg jag inga men tydligen skulle det finnas karaoke. Jo, det var rätt skoj. Vi såg inte Persepolis , så den kan vi ta nån gång.

Rein sa...

Tycker du inte Winnerbäcks album är mer inspirerad av öststatsmusik? Namnet Daugava syftar dessutom den flod som mynnar ut i Riga.

Motorsågshjälten sa...

Lyssnar man på skivan så sjunger han faktiskt om floden Daugava i Riga.

Oskar Forsgren sa...

Tja, kanske att det är lite Baltikum-folkmusik också.