Galleri Syster i Verkligheten

Installation av Birgitta Linhart i förgrunden. I bakgrunden skymtar Jette Anderssons målningar För varje början är bara en fortsättning som följer och Mamma-barn, samt skulpturerna Mamma I och II.


Frenetism av Jessica Söderlind


Frenetism, detalj

Här kommer en konstrecension publicerad i VK redan i onsdags. Ni som inte gick på utställningen som nu är stängd har möjlighet att måla upp en inre bild av den utifrån mitt jidder.

Syster
Galleri Verkligheten
16 - 30 oktober

Luleåbaserade galleri Syster har intagit galleri Verklighetens lokaler
i Umeå, och det är i fruktbar symbios som två själsbesläktade nu möts.
För liksom Verkligheten är Syster ett konstnärsdrivet galleri och
kollektiv som arbetar genreöverskridande med samtidskonst. Här får
utställningen svälla sig betydligt större än galleri Systers tolv
kvadratmeter, och representerar tio konstnärer.

På undervåningen står Anja Perssons bronsskulptur Kropp – en huvudlös,
utmärglad spädgris med två bakdelar, ryggraden spänd som om den hängt
upp-och-ner. Ett genetiskt experiment i köttindustrin som slagit
slint, kanske. Man skulle kunna tro att genteknik är inblandad också i
Britt-Louise Landfors skulptur: Jättegaddar mönstrade som
Lisebergs-slickepinnar ligger spridda kring ett lika brokigt spädbarn,
men titeln Identity skvallrar om att det nog hellre handlar om det
utbud av möjliga roller och jag att iklä sig barnet har att ta
ställning till när det växer upp och fäller sina mjölktänder.

Det verk som talar starkast till mig finner jag på övervåningen.
Frenetism, av yngsta deltagande konstnären Jessica Söderlind, är en
fantasieggande väggskulptur av olika stora träbitar, satta kant i kant
i olika nivåer och baktill sammanbundna av tygremsor. Den taggiga
kontur de beskriver är dels utsträckt på höjden, och liknar därvid en
equalizerkurva på en musikspelare, men även i rummet, i det den buktar
ut från väggen. Ytan är täckt med symönster och träbitarnas hörn
kantas av olikfärgade fingeravtryck och fläckar. Lika dekorativ som
förbryllande gör den att jag måste be konstnären om några ledtrådar.
När jag blir uppmärksam på att linjerna i de skilda
mönsterbeskrivningarna ibland leder vidare från en träbit till en
annan har jag lättare att se skulpturen som en livskarta, där vägarna
ibland verkligen sammanbilder två platser eller händelser, ibland
sammanstrålar men oftast klipps av, tvärt avviker eller ger
motstridiga instruktioner. På sin väg sätter man desperat sina märken
var man kommer åt, oförmögen att avgöra om ens avtryck senare kommer
att få betydelse eller betraktas som meningslöst kludd.

Sara Edströms dubbla kvinnoporträtt är fina – det är stora
akrylmålningar av ansikten som kontrasterar mot små figuriner av samma
personer i bränd och målad plastlera. Detaljrikedomen och hantverket
imponerar och det känns som en fräsch nytolkning av en klassisk
porträttradition.

I Verklighetens sidobyggnad Gårdshuset finns två installationer av
Birgitta Linhart. Basen i båda två är snören helt inklädda i lärk- och
granbarr (den arbetsbörda som måste ligga bakom är helt enkelt
hisnande). I den ena hänger lärksnörena ned på golvet från en träram
som ett draperi vinden gripit tag i – eller som ett slags stilisering
av ett verkligt grenverk solen silar igenom. I den andra är
barrsnörena lindade kring en knotig gren som en hårman; någon har
suttit i trädet men lämnat håret kvar. De genomsyras av en inte helt
trygg sagostämning som liksom naturtematiken går igen i hennes
torrnålsgravyrer.

Jette Andersens stora oljemålningar är gjorda med gamla foton som
utgångspunkt och undersöker moder- dotterrelationer utan att vara för
tydliga i sitt budskap. ”Ty varje början är bara en fortsättning som
följer” visar en folkmassa med hundratals av en och samma marscherande
svartvita kvinna, en parad som skulle kunna tolkas som en meditation
över tillvarons cykliska natur, att varje generation i huvudsak ställs
inför samma problem och krav som den föregående oberoende av
tidsålder. I målningen Mamma-barn lämnas öppet vem som åsyftas, då
bilden föreställer tre unga flickor av vilka en avviker genom att det
bara finns ett tomt utrymme på ögonens plats. Skulpturerna av två
flickor i klänning, Mamma I i paraffin och Mamma II i bemålad brons,
är uppenbarligen inte heller mödrar ännu. Men det kanske kan upplevas
som något förutbestämt, att man som kvinna från barnsben socialiseras
in i en roll av att vårda och fostra; ett reducerande från människa
till biologisk roll.

Systers utställning representerar många olika uttryck och temperament
och ger en intressant bild av hur samtidskonst kan se ut i Norrbotten
idag. Så, välkommen till Verkligheten!

Föredrag och seriekurs!

Nu är det höstlov för oss journalistelever på Strömbäcks folkhögskola, men jag behöver nog inte oroa mig för att försjunka i ett letargitillstånd. Jag kommer att ha en del att göra.

2 november 18.30 kommer jag nämligen att prata i Ljusgården på Umeå Stadsbibliotek. Gratisbiljetter finns att hämta ut i information och utlåningsdiskar. Jag hade bl.a. tänkt visa en del bilder, dels på mina favoriter bland serietecknare och illustratörer och dels lite av det jag själv håller på med, framför allt från Handikappad (som förhoppningsvis kommer ut om inte alltför lång tid).

Dessutom: 10 november kommer jag att hålla första träffen i en serieteckningskurs för barn från 10 år (sex träffar blir det sammanlagt). Också med start 18.30, också på bibblan. Det finns fortfarande platser kvar, så om ni känner någon seriesugen knatte: tipsa honom eller henne att anmäla sig!

Zelda

Zelda provar på en tillvaro som primalkvinna, med tveksamt resultat

Min recension i Västerbottens-Kuriren idag:

Zelda
Lina Neidestam
Kartago Förlag

En vanlig fråga man får som serietecknare är om man vill göra "en ny Rocky". Frågan har nog visst berättigande, om man bortser från att det låter ganska larvigt och att det faktiskt finns ett antal andra typer av serier än dagsstrippar. För ingen skulle väl tacka nej till de folkets och kritikernas hyllningar och den ekonomiska säkerhet succén Rocky gett dess skapare Martin Kellerman.
En liten utvikning: Rocky förändrade den traditionella strippen – med kort text och en tydlig slutkläm – mot en mycket mer dialogbaserad humor liknande den i sitcoms, förlade den i en mer vardaglig miljö som låg nära många unga människors liv (istället för att handla om vikingar, hemmafruar och annat ingen rimligen kan relatera till) och anslog en fränare ton med grövre språk och inslag av sex och alkohol. Dessutom är den uttalat självbiografisk.

Och faktum är att väldigt många av de stripptecknare som vunnit framgång på sistone har följt i liknande spår som Rocky: Lise Myhres Nemi har ett stort fokus på barliv och kompissnack, och även om den självbiografiska dimensionen inte är uttalad är seriens huvudperson och dess skapare till utseende och klädstil lika. Tony Cronstams Elvis har utvecklats till att nästan uteslutande bli en kanal för att fläka ut makarna Cronstams sexliv. Med detta i minnet är Lina Neidestams Zelda helt klart en del av traditionen, vilket förstås inte hindrar att den är originell på flera punkter.
Denna den första Zeldaboken innehåller samlade strippar från bl.a. tidningen Nemi, där serien går i varje nummer.

Zelda är en aggressiv feminist som med sina genusglasögon stadigt på nästippen ser patriarkala strukturer och könskonstruktioner i varje hörn: Hon bryter sig in i en leksaksfabrik och programmerar om talande dockor till att skandera feministiska slagord. På midsommarafton vägrar hon att dansa kring den lövade fallosen och bygger istället en trä- och tygvagina som hon kroppsmålad skuttar runt. Tillsammans med kompisen Tova och pojkvännen Sigge fikar, snackar, och grälar hon sig genom storstadslivet med välformulerade, dräpande repliker och beska kommentarer om samtiden ständigt tillhands.

Zelda kan tyckas vara en endimensionell figur, och framställs i sin halsstarrighet ofta i ett rätt löjeväckande ljus. Men i mångt och mycket är ju seriefigurers uppgift att tjäna som förlösande ventiler för att leva ut det man som så förtvivlat ”nyanserad” och "förnuftig" människa inte dristar sig till.
I bokens bästa episod bosätter sig Zelda i skogen för att leva som urkvinna, obefläckad av civilisationens smuts. Men givetvis filmar hon allting och lägger upp som Youtube-klipp på sin videoblogg. Obetalbar är scenen då hon visar hur man gör tamponger av soltorkad vass, kaveldun och fårister.

Men även om världen oftast går i svart och vitt för Zelda vacklar hon ibland i tron på sina övertygelser, fastän hon inte gärna vill erkänna det.
En väldigt stor del av skämten ligger just där, i den splittring som kan uppstå i konfrontationen mellan högstämda feministiska ideal och den krassa verkligheten. Zelda får prestationsångest och tappar lusten då Sigge försöker tillfredsställa ger henne med oralsex. Då lackar han ur och insisterar på "kravlöst orgasmbefriat fulsex", vilket förstås får dem att slappna av och medför maximal njutning för båda. Att säga eller tänka en sak och sedan göra raka motsatsen är också ett tema som återkommer. Ibland finns tendens till upprepning, men oftast lyckas Neidestam variera upplägget och framkalla åtskilliga skratt, inte sällan med en svart underton.

Hur var det med det självbiografiska inslaget? Eftersom jag läst Lina Neidestams rappa och flitigt uppdaterade blogg vet jag i alla fall att handlingen inspireras av hennes vardagsliv; när Lina åker till Mexiko åker Zelda dit, när Lina ser Twilight på bio gör Zelda detsamma. De är också båda hemfallna åt etnoromantik och har fäder som är hantverkare. Men jag vågar inte dra parallellerna längre än så.

Frågan är då: Är Zelda en ny Rocky? Tja... Det bästa försöket hittills i alla fall.