söndag 20 september 2009

Miljöbeskrivning


På svenskan på journalistutbildningen jag går fick vi till uppgift att göra två miljöbeskrivningar av samma plats, den ena med positivt laddade ord och den andra med negativt laddade ord. De som har varit på platsen jag beskriver får väl själva avgöra vilken som är mest sann. (Bilden är bara en illustration och är inte tagen i Lövånger.)

Asfaltsvägen tog slut vid några postlådor och bilen svängde in på en slingrig småväg. Den salta havsluften svepte in genom min nervevade ruta. Till vänster om vägen passerade en prunkande blomsteräng med ett myller av olika vilda örter; rölleka, rallarros, kabbeleka. Bilen tog mig mjukt vaggande genom ett kuperat landskap där vägen kantades av högresta, stolta tallar och björkar som sträckte sina vida, lummiga kronor mot solen.

När jag svängt in på åter en avtagsväg var jag framme vid Häbbersvikens stugområde och parkerade bredvid de andra bilarna i skogsbrynet. Jag steg ut och gick stigen mot stugorna. Det fanns tre röda stugor med blå dörrar; den ena ett ombyggt stall, den andra en tidigare lada och den tredje ett Älvsbyhus. Dörrfärgen avvek från känslan i det allmogeröda och minde om den på rappade stenhus vid Medelhavskusten. Stilblandningen och husens skilda fasoner gav ett sorglöst intryck tillsammans med de oklippta grästuvor som stack upp här och där på tomten. På gårdsplanen låg ett krocketspel utspritt och en solblekt frisbee under bordet till den nötta trädgårdsmöbeln bidrog ytterligare till känslan av hemtrevnad. ”Här syns att det bor någon med en avspänd inställning till tillvaron”, tänkte jag belåtet.

Havet låg bara ett stenkast bort. Det härliga solskenet blev till guldglitter i havsytans stilla krusning och fyllde hela min varelse med välbehag, och en obetvinglig lust att ta ett dopp. Så jag fattade mina badbyxor och en handduk och började barfota gå mot stranden. Sanden rann som en varm andedräkt mellan mina tår och tallbarr kittlade lekfullt fotsulorna. Vid strandremsan prövade jag vattentemperaturen med tån. Havet hade inte hunnit bli riktigt varmt än, på termometern var kvicksilvret ännu en bit från 20-gradersstrecket – men så mycket mer uppfriskande med ett svalt dopp än ett varmt!

Efter badet svepte jag in mig i handdukens härliga frotté och vände ansiktet mot horisonten. Små bomullstussar till moln dekorerade den annars azurblå himlen; en bild av enkel men ursprunglig, liksom eterisk skönhet. ”Varje dag är som en dyrbar snökristall”, tänkte jag, ”lika skön i sig själv som alla andra dagar, och lika flyktig. Samtidigt fullständigt olik alla de andra. Vilken ynnest att ha fått uppleva så många, och vilken rikedom att ha så många kvar!”

******

Asfaltsvägen slutade tvärt och bilen skramlade in på en gropig grusväg. Det blåste ihållande från havet genom mitt öppna fönster. Till vänster om vägen passerade en snårig, igenvuxen hage med ett gytter av mjölkört och annat ogräs. Bilen skakade obekvämt fram genom ett backigt, bergigt landskap där vägen kantades av gängliga, torra tallar och björkar med spretigt grenverk.

Efter att vägen gjort ännu ett tvärt avtag var jag framme vid Häbbersvikens stugområde, ställde bilen bredvid de andra och steg ut, lätt omtumlad av färden. Jag närmade mig stugorna. Tomtens bild skämdes av tre hus av sinsemellan helt olika karaktär – det såg ut som som om en slumpens vind hade burit med sig dem från helt olika platser och här kombinerat dem utan någon som helst övergripande idé. Bara någon prisgiven åt den värsta sortens kitsch skulle uppskatta anblicken: Fasadernas bemålning med billig rödfärg stod i skrikande kontrast till dörrarna, som med sin grälla koboltnyans mest påminde om pulkor från Hammarplast. På gårdsplanen låg ett krocketspel nonchalant utkastat tillsammans med diverse andra pryttlar, som om den som bodde här totalt gett upp alla försök till att upprätthålla en snygg fasad. ”Fy sjutton vad det ser ut här egentligen”, kom det till mig som en plötslig skamfylld insikt. Samtidigt blev jag uppmärksam på att solen gassade obarmhärtigt, och om jag inte ville stekas som ett ägg hade jag inget annat val än att greppa badbyxorna och bestyra ett bad i det, förmodligen iskalla, vattnet.

När jag gått barfota över brännhet sand och nålvassa barr – varför bryta masochismen genom att ta på mig ett par sandaler? – och nått stranden, talade en blick på termometern som hängde från bryggan om att jag hade haft rätt. 15,5 hånfulla grader. Men lika bra att göra pinan kort, så jag kastade mig i.

Efteråt virade jag krampaktigt handduken kring min huttrande kropp, som snabbt skiftat färg till askgrå. Jag hackade tänder, blickade ut mot horisonten och den banalt klarblå himlen och tänkte ”Ännu en förspilld dag. Och fler lär det väl bli, var och en den andra lik i den tröstlösa golgatavandring med graven som slut- och höjdpunkt som är livet.”

2 kommentarer:

lars sa...

Hej Oskar. Jag skulle bara vilja säga att jag älskade din seriekrönika i nya bild och bubbla. Väldigt underhållande.

Det är givetvis också rätt så skojigt att se sig själv tolkad av en serieskapare. Jag ser ut som en riktigt raggig och ovårdad typ i din serie men detta kan jag ju knappast beskylla dig för. Kanske är dags att börja styra upp läget och raka sig och... köpa hela byxor.

Oskar Forsgren sa...

Haha! Jag vill försäkra att din skäggstubb är väldigt klädsam. Och byxor kan man ju numera köpa färdigsöndertrasade, så där kan du nog betrakta dig som trendsättare. Synd att du inte kom till Göteborg!