August & Jag

Denna recension kommer i Västerbottens-Kuriren inom några dagar:

August & Jag
Anneli Furmark
Galago (Svarta serien)

Stockholm en snöfri januari 2008. En litteraturstuderande ung kvinna
går hemåt genom Tegnérlunden, då hon plötsligt i en portuppgång får
syn på – ingen mindre än självaste August Strindberg. Han är
naturligtvis förvirrad, men som vetenskapsman också fascinerad över
det inträffade. Kan han ha hamnat i en tidslucka? Eller rör det sig om
en ovanligt avancerad drömsyn? Hon hjälper honom till Blå Tornet på
Drottninggatan – Strindbergs hemvist under sina sista levnadsår, som
överraskande inte längre är museum – och i den märkliga stämning som
uppstår lämnar hon honom. Men hon förebrår sig snart: Inte kan hon
låta tillfället gå henne ur händerna att få tala med Strindberg, och
en gång för alla få berätta hur arg hon är på honom! Och dagen därpå
återvänder hon.

På ett sätt känns det lite ironiskt att jag fick på min lott att
recensera Anneli Furmarks nya bok, i egenskap av seriekunnig men utan
att vara särskilt bevandrad i litteraturhistoria. Detta då berättelsen
refererar en hel del till Strindbergs tid, liv och produktion. Men
efter att ha gjort min journalistiska plikt och fyllt igen några
kunskapsluckor på fattigmansuniversitetet Wikipedia får jag fler
nycklar till boken. Det är kanske inte är helt nödvändigt, men berikar
läsningen då man t.ex. förstår anledningen till Strindbergs förvåning
över att den unga kvinnan heter Sigrid (hans första hustru Siri von Essens dopnamn) och
vet ungefär vad En dåres försvarstal handlar om.

När Sigrid återvänder till Blå Tornet möter hon August utsvulten. Hans
hushållerska är borta och han vet inte hur han ska få mat. Efter att
ha köpt en smörgås åt honom hoppar Sigrid över dagens föreläsning och
tar med Strindberg ut på stan (förklädd), trots hans protester. Där
handlar de mat och dukar sedan upp till supé i salongen. Då de ätit
under tystnad lossnar äntligen tunghäftan för Sigrid, och hon börjar
ställa Strindberg till svars för några av de fadäser han gjort sig
skyldig till i sitt skrivande. Hennes dubbla inställning till honom
blir tydlig i hennes kokande ilska över En dåres försvarstal, där
Strindberg bl.a. trivialiserar våldtäkt, samtidigt som hans
kärleksskildring i densamma berör henne djupare än kanske något annat
hon läst. Just detta, att han betytt och fortfarande betyder så mycket
för så många människor, gör att han borde ha tagit ett större ansvar
och insett att män länge skulle kunna använda hans ord för att
berättiga kvinnoförtryck. Strindberg tar hennes utspel med ro,
försvarar sig men beter sig inte riktigt som den svinpäls han nog
ibland var.

Den nationalskald på sin ålders höst som möter oss är i själva verket
något dämpad; hans eld är inte längre den största i Sverige. Han lever
dock upp en smula när han får demonstrera sin ryska kaffemaskin (”Man
kan inte dricka ur papp” faller hans dom över 7 Eleven-kaffet) och
ilsknar till när Ibsen kommer på tal: ”Ibsen! Man tappar ju aptiten!”
Deras samtal tangerar, förutom Strindbergs kvinnosyn och
övermänniskoidéer, framtiden, som Strindberg inte vill veta för mycket
om. Det är tydligt att de båda är tagna av situationen, men inser
snart att den oavsett orsak – tidslucka eller ömsesidig hallucination
– inte kan vara för evigt.

Det måste vara svårt att beskriva ett påhittat möte med någon så
välkänd som Strindberg, där dialogen både är trovärdig och svänger,
men Furmark lyckas. Hon vet att använda tystnader och enkla
skiftningar i minspel för att ladda replikerna ytterligare och det
finns en förtätning, en koncentration i hennes berättande som
tillsammans med en riklig användning av stämningsskapande
skrafferingar påminner om Tove Jansson, en av hennes förebilder. Det
är just detta berättande, för övrigt med en skicklig språkbehandling
som man inte är bortskämd med i serier, som gör att jag ser fram emot
hennes nästa bok.