Numret 73304-23-4153-6-96-8

Numret 73304-23-4153-6-96-8
Thomas Ott
Kartago Förlag

Om man frågar efter den här boken på biblioteket eller bokhandeln får
man förmodligen till svar att det går snabbare om man säger titeln
istället för ISBN-numret. Ja, titeln kan tyckas krånglig i överkant;
att den dessutom trycks längst upp på varje boksida borde bli tämligen
tjatigt. Men när man börjar läsa märker man snart att det är till stor
hjälp för att hänga med, då numret utgör själva navet i berättelsen
och skapar den konflikt som driver den framåt.

En man ska just bli avrättad och när han sätter sig i elektriska
stolen kramar han i sin hand en lapp med ett långt nummer –
73304-23-4153-6-96-8. När bödeln ska lämna lokalen upptäcker han
lappen på golvet och tar hem den. Senare får han syn på de första fem
siffrorna av numret intatuerade i örat på en liten chihuahua.
Återstoden av numret visar sig vara ett telefonnummer till en kvinna
som tappat och efterlyst hunden, och sista siffran gatunumret där hon
bor. Så långt allt väl. Mysteriet med siffrorna tycks inte längre lika
mystiskt och bödeln lämnar tillbaka hunden till dess matte, som
dessutom verkar bli en ny bekantskap. Men sen börjar siffrorna
presentera sig igen, gång på gång, alltid efter varandra i samma
följd. Till en början verkar det vara hans lyckonummer, som ser till
att den vackra hundägarinnan blir mer än en vän och med vars hjälp de
tillsammans vinner stort på casino. Men lyckoruset får ett abrupt slut
när han morgonen därpå vaknar – klockan 7.33 – och kvinnan är
försvunnen med alla pengarna.

Det här är förstås ett fascinerande uppslag hur det än skulle
berättas, men hur det berättas! Utan ord. Med långsamt manande,
filmisk kontinuitet. Med bilder utförda i skrapkartong, det vill säga
negativt framskrapade ur en vit yta täckt med svart, en teknik som i
det här fallet ger sällsynt skulpturala gestalter och lugubert
skuggiga miljöer. Sakta, smygande krafsar och klöser sig historien in
i ens ryggmärg streck för streck, alltmedan siffrorna oavlåtligt
följer på varandra fram till den ödesdigra, sista åttan. Otts
historier bygger mycket på en tvist, så också denna, men utan att
avslöja för mycket kan vi säga det inte går så bra. Milt sagt. Och det
kommer nog inte som en överraskning för den som läst hans tidigare
skräckhistorier, av vilka ingen tidigare utgivits i Sverige. Men
eftersom de i stort är ordlösa och de enstaka texterna är på engelska
kan de läsas och förstås var som helst av vem som helst.

Schweizaren Thomas Ott kan kallas en serievärldens motsvarighet till
Roy Andersson genom sin konsekvens. Alla böcker har samma layout och
storlek, med samma kolsvärta runt rutorna. Han fortsätter på sitt helt
egna spår och förnyar sig egentligen inte – jo, på ett plan: Där hans
andra böcker bestått av flera kortare historier är Numret en enda
sammanhängande, och jag tycker nog att Ott blir ännu intensivare när
han får större plats. Han hinner blicka ännu djupare ner i det
mänskliga psykets mörkaste abysser, klafsa ner sig till öronen i
desperationens träskmarker. Och det gör detta till en av de böcker som
förutom att vara stora läsupplevelser även, och kanske framför allt,
är säregna upplevelser på ett annat plan som är svårt att precisera
men som får dem att ringa kvar i medvetandet.