Oväntad vändning

En text jag skrev på svenskan på journalistutbildningen då vi skulle skriva en scen som innehöll en oväntad vändning. Antagligen helt ointressant för de flesta, men jag blev hyfsat nöjd med den så här kommer den i alla fall. (Störande förresten att indragen inte följer med i blogger.)

***

En guldhamster utstöter välbelåtna gnyenden och tycks sjunga duett med en nymfparakit några hyllor bort. Eller kanske de för ett samtal med väl inövade repliker, en kokett kurtis som båda vet är dömd av avståndet i rummet och genetiken, men ändå tillräckligt roande att ödsla några minuter på. Papegojan vankar än höger, än vänster på sittpinnen och vaggar huvudet i takt till sin smäktande drill. ”En dragqueen som diggar Bob Marley”, tänker expediten och fnissar till. Han ler sedan mot den äldre kvinna som kommit fram till disken med tre stora råttor i bur.
”Är det en present till barnbarnen?”
”Nej. Mat till min nätpyton”, säger damen och ler vänligt när expediten lätt ställd räcker henne växelpengarna.
Expediten Per ägnar sig åt räkningar en stund innan han åter blickar ut över butiken. En kvinna i kashmirullrock betraktar road de vandrande lövens stråt längs en gren i terrariet i fönstret. Hon måste snart sluta, hennes son rycker envetet i rockskörtet och springer före till burarna med vädurskaninerna.
Akvariet är Pers favoritsektion i affären. Han älskar att betrakta den mångskiftande balett av sprakande färger, linjer och former som sveper fram bakom tunna glasväggar. Vem behöver en plasma-TV om man har ett 32 tums akvarium? Fiskarterna leder tankarna till olika personlighetstyper. Svärdbärarnas dystra men stolta uppsyn när de skrider fram högt i vattenlagren påminner om begravningsentreprenörer med svårmodiga ansikten; de pråliga slöjstjärtarna liknar svassande, fnissiga cancan-dansöser i logen mellan uppträdanden. Malarna är de där lite marginaliserade människorna. Med sorgsen, frånvarande blick håller de sig på sin kant bakom en sten och liknar kvinnan klädd i säckväv som sitter i parken och pratar med en uppstoppad mås. Eller mannen med det vilda skägget i busskuren, som med cigarretten fastlimmad i mungipan berättar för alla som vill, och några till, om hur nära han var en framgångsrik forskarkarriär i England (och som faktiskt talar sanning fastän ingen tror honom).
Någon harklar sig.
”Ursäkta. Har ni foder för äldre katter med känslig mage?”
”Titta på hyllan där nedanför skylten. Den heter 'Royal Feline' nånting.”
Per fortsätter betrakta fiskarna i en sorts trancetillstånd. Idag står där en ung kvinna i dunjacka och tights och läser på baksidan av en fiskmatsburk, begapad av ett stim loja guppys. En tuggummibubbla brister med en knäpp medan kvinnan förflyttar sig i sidled mot chinchillaburarna. Med sitt knyckiga rörelsemönster och det hårt blonderade håret framstickande under toppluvan påminner hon om Pers egen dotter, Ella. Hon är nu i Tokyo för att läsa japanska, och Per börjar sakna hennes truliga uppsyn vid frukostbordet. Det är ofta det enda han hinner se av henne, till vardags i alla fall. Det känns som om det var igår hon brukade somna i hans famn. Tiden forsar fram som ett brusande vatten.
“Inte riktigt på hugget idag?”
Anna står snett leende och lutar sig mot disken.
Per sliter blicken och tankarna från deras fixpunkt någonstans långt borta i en fjärran värld, kanske till och med en annan dimension – den där förflugna tankar ibland landar och liksom snurrar runt i en vortex, ett tillstånd av upprepning och brist på riktning som man behöver ett tvärt omruskande för att kunna avlägsna sig ifrån.
Per rufsar till sitt långa hår, gnider båda händerna mot ansiktet och drar bort dem med ett ryck, som för att rivstarta medvetandets motor. Nu gör ett koppel människor entré i butiken. Det är en dagisgrupp som anmält studiebesök, och det är Pers uppgift att guida dem runt i affärens olika delar. Anna tar över bakom kassan och Per ikläder sig sitt allra mest tjänstvilliga leende när han börjar anföra gruppen framför fågelburarna närmast dörren.

Sen går allt på ett ögonblick. Anna skriker högt och butikens människor vänder sig mot disken. En vit mössa och ett knivblad som blänker till. Per drar efter andan. Han fingrar på mobilen i fickan och börjar nervöst knappa. Just då vänder sig gestalten som står framför kassan – Per ser nu vem det är. Hon riktar en pistol mot folkhopen, låter den ryckigt skifta mellan de skräckslagna besökarna. Kniven i andra handen, viftandes i cirklar mot Anna. Spetsen krafsar i Annas jumper för att understryka allvaret. Pers värld känns dämpad, luften syrelös.
”Ingen gör nånting, hör ni? SLÄPP MOBILEN!”
Ett barn börjar gråta. Per låter mobilen slinka i fickan igen. Det blonda håret inramar ett ungt ansikte, knappast mer än femton. Yngre än Per trott, yngre än Ella. Hennes blick, vild, nervös, flackar hetsigt mellan folkhopen och Anna. Det kan väl inte vara ett riktigt vapen?
”Pengarna fort sa jag!”
Anna slänger ett vilset ögonkast på Per men måste lyda.

Gunna Grähs

Gunna Grähs är inte min största tecknaridol men otvivelaktigt en väldigt mångsidig och skicklig barnboksillustratör. Och hon har stigit ännu mer i mitt anseende efter sitt framträdande på bokcafé Pilgatan i tisdags. En mer hjärtlig och härlig person får man leta efter. Det handlade bl.a. om hennes beundran för Ingrid Vang Nyman, okunnigt förlagsfolk och om att arbeta sig bort från realismen. Hon var väldigt vältalig och hennes röst fick mig ibland att tänka på Astrid Lindgren, hon skulle passa perfekt som inläsare av talböcker. Gunna berättade även om sina Hej hej-böcker och visade bilder - väldigt detaljerade gouachemålningar otroligt nog gjorda i naturlig storlek (typ ett A5:s yta fast liggande) vilket innebär miniatyrmåleri på hög nivå!


Bild ur Gunna Grähs Hej hej-bok "Dino och lilla Kurren"

Ett stilla regn över Gråtor

Jag har deltagit i en bilderbokstävling, men eftersom vinnarna inte utsetts än och tävlingen är anonym är jag lite försiktig med att publicera alltför mycket av bildmaterialet på bloggen. Ett litet smakprov kan jag dock undvara. Till tävlingen, som jag fick nys om alltför sent, hann jag bara färdigställa fyra uppslag, men jag håller på att slutföra boken i alla fall, så att jag kan skicka den till några förlag även när/om den inte vinner. Värt att tillägga är att det här verkligen är det jag vill hålla på med - att illustrera bilderböcker med akvarell och färgpennor, vilken fröjd!

Om godhet

Homsan Toft, Filifjonkan och Snusmumriken, några av de figurer som återfinns i Tove Janssons "Sent i november", en av de böcker Lena Kjersén Edman avhandlar i sin nätta bok "Om godhet".

En recension som publicerades för några veckor sedan i Västerbottens-Kuriren. En ganska svår bok att recensera tycker jag, dels för att den innehöll så många texter och personliga reflektioner och dels för att jag är van vid simpla textfattiga serieböcker där stort utrymme ges för fritt beskriva bilderna och de känslor de frammanar, vilket kommer lättare för mig.

Godhet i litteraturen och livet
Lena Kjersén Edman
BTJ Förlag

En bok om godhet kanske man föreställer sig som en tjock, djuplodande avhandling. Därför är det ganska befriande att Lena Kjersén Edmans tagning på ämnet är en liten, tunn skrift. Fjäderlätt, lockas jag till att skriva på grund av duvan som breder ut sin vinge över framsidan.

Och även om anslaget är lätt är tonen djupt allvarlig. Lena Kjersén Edman skriver högst personligt, ärligt och okonstlat om 16 skönlitterära och tre "dokumentära" böcker – urvalet är också personligt och gör inget anspråk på att täcka någon kanon, om det skulle finnas en sådan för ämnet. Barn- och ungdomsböcker utgör en stor del och även i vuxenböckerna är barnen ofta de goda gestalterna. Som i Henning Mankells Comedia Infantil, där det dödligt sårade gatubarnet Nelio berättar om sin livshistoria för bagaren José på taket av en teater. Eller i Björn Ranelids berättelse om den lilla visa flickan Julia, som använder sitt språk som en kärlekshandling.

I Fjodor Dostojevskijs Idioten är den märklige fursten Mysjkiin visserligen vuxen, men naiv som ett barn (samtidigt som han är djupt intelligent). Kanske är barn mer känsliga för orättvisor än vi vuxna. I Max Lundgrens Pojken med guldbyxorna handlar de sista raderna om att det inom var och en av oss finns ett litet barn, som ser ut genom våra ögon på allt elände i världen och hoppas på att den vuxne ska ta bladet från munnen och protestera.

Analyserna i essäerna är sparsmakade, ibland bara en kort kommentar till boken och ibland delar Kjersén med sig av beröringspunkter till sitt eget liv. Det är inga abstrakt teoretiska resonemang och allting är djupt känt. Bland barnböckerna nämns bland andra Mio min Mio och Tove Janssons sista, underbara Muminbok Sent i november, där Muminmammans goda gestalt, trots att hon inte personligen medverkar i boken, lyser i homsan Tofts tankar och håller hans humör och hopp uppe.

Andra delen tar upp verkliga människor som gjort gott: Sophie Scholl, plogbillsaktivisten Pia Lundin och Suzanne Bröggers väninna Tone i hennes prosadikt med samma namn. I förorden till bokens två avdelningar delar Kjersén med sig av sina egna personliga tankar kring godhetens väsen. Mod utgör en central del av detta väsen. Mod är också en av de sju egna livsdygder som Kjersén föreslår efter inspiration från katolska kyrkan. I samband med religion nämns annars ofta offer, och flera av gestalterna i boken gör uppoffringar. Men självuppoffring finns inte med i Kjerséns lista, och offret som godhetshandling är kanske lite passé idag. I alla fall i vardagen, där godhet nog mycket handlar om att vara där, att finnas till, lyssna och trösta. Hur ska man orka göra det om man är nedtyngd, utblottad och nedtryckt till marken av de uppoffringar man gjort?

Lena Kjersén Edman erkänner rättframt att hon själv inte är beredd att lida eller dö för krig eller fred, eller sitta i fängelse för sin övertygelse, utan nöjer sig med att "vända notblad för mästarna" med Werner Aspenströms ord. Men Edman vågar tala i stora ord om viktiga saker, och för det krävs också ett stort mod, mitt bland alla cyniker och övervintrade 90-talsironiker. I avslutningen citerar hon författaren Ingvar Bratt, som hävdar att man faktiskt kan använda även sina svaga sidor för att göra gott. Det känns som uppbyggliga och uppmuntrande slutord.

Serie till Bostadens kundtidning

Jag har fått ett uppdrag som ger ett välkommet bidrag till brödpengen: En serie till Bostadens (Umeås kommunala hyresvärd) kundtidning Hej, som kommer ut sex gånger per år. Ni som har Bostaden som hyresvärd kan glutta på baksidan av det nu aktuella numret, och ni andra kan läsa den här. Förhoppningsvis får jag fortsätta teckna den. Nästa gång tror jag jag ska satsa på en enklare färgläggning, blev ej helt nöjd med denna. (Jag återanvände titeln på min och Christopher Adolfssons kortlivade Bakom Fasaden, eftersom jag tyckte de passade för en serie som utspelas i hyreshusmiljö.)