Bakom fasaden (eller snarare utanpå den)

Än så länge kan jag inte stoltsera med att ha speciellt många uppdrag som bidrar till brödfödan, men ett av dem är serien jag gör till Bostadens kundtidning. Här är skissen och tuschen till det kommande numrets serie, som just nu är under produktion. Återkommer med färgläggningen.

KP-illustrationer

Jag har länge närt en dröm om att få göra illustrationer till Kamratposten, denna svenska institution för barn och ungdomar. Har skickat portfolios dit tidigare men hittills fått nobben. Så den här gången tänkte jag att det kanske skulle funka bättre om jag gör illustrationer av exakt den typ som brukar finnas med i tidningen, dvs. t.ex. till nån av insändarspalterna. Det fick bli till Du-88 (numera Prat), spalten dit läsarna kan skicka brev om allt mellan himmel och jord. Jag valde ut tre av insändarna och illustrerade dem.

Hej KP+alla KP-läsare!
Härom kvällen la jag en patiens som gick ut. Det var länge sedan den gick ut för någon i släkten. Den har aldrig gått ut för pappa...
Från Hanna
P.S. Mitt namn på rövarspråket är Hohanonnona.


Hej KP+alla andra!
Det låter kanske lite konstigt att en 9-årig tjej har barnstol i bilen. Men jag är jättekort. Ingen annan än jag i min klass har bilstol. Det känns konstigt utan bilstol också. Då kan jag nästan inte titta ut genom fönstret och säkerhetsbältet sitter vid halsen...
Hejdå från en glad tjej


Hej KP!
Just nu är jag så glad att det pirrar i magen, för jag tänker på min älsklingshäst Badu Boy. Han är en kelen, gullig, vit, lugn hingst. Kompisarna i skolan som har egna fina hopphästar som vunnit första pris flera gånger tycker jag är knäpp, som kan älska en travhäst som inte ens har startat ett lopp. Men det bryr jag mig inte om, för jag kan inte rida så bra, och framför allt kan jag inte hoppa. Därför nöjer jag mig med en vanlig travhäst, som till exempel min egen i fantasin Badu Boy.
Jannie

Vått-i-vått

En akvarell föreställande min far som jag gjorde i eftermiddags.

Littfest i Umeå

Elfred Berggren

Jag är nyss tillbaka från Litteraturfestivalen Littfest i Umeå där jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om sin nya spänningsroman med konflikten Marocko-Västsahara som fond. Sedan, kanske framför allt, såg jag Erik Jonssons mycket inspirerade föreläsning om Elfred Berggren, västerbottnisk bergingenjör som skrev vad som förmodligen är Sveriges första science-fiction-roman: Robotarnas gud. (Mer om den här. Boken finns dessutom att läsa och ladda ner här.) Detta under sin tid på Österåsens sanatorium, där han också slutade sina dagar i tuberkulos.

När man hör initierade människor berätta om fascinerande författaröden får man förstås inspiration till att själv skriva. Men den brukar för min del förklinga efter kanske bara någon halvtimmes knattrande med handsvettiga fingrar på ett rappligt tangentbord, då orden på skärmen smälter samman till ett grått moln och tankarnas vagnshjul slirar, låser sig, kullagren skär ihop. Man söker efter ord och formuleringar som kan föra det frustande tanketåget framåt men får till slut finna sig i att rälsen kommer ta slut och tåget ofrånkomligen kommer störta ner i avgrunden.

Dessutom behöver det väl inte sägas att science fiction kanske är den litterära genre som kräver mest av sin förkunnare förutom den språkliga förmågan, nämligen företrädesvis en gedigen vetenskaplig skolning i antingen naturvetenskapen, om det rör sig om hard science fiction, och/eller humaniora som filosofi, teologi och etnologi om det handlar om soft sci-fi. Och i i vilket fall ett stort intresse för samhällets och människosläktets utveckling och framtid. Eftersom ett av de vanligaste råden till de som vill försöka sig på skrivande brukar låta "Skriv om det du känner till", torde det inte vara den första litterära genre jag kommer ge mig i kast med. I enlighet med det rådet borde jag skriva något om en tillbakadragen serietecknande bilderboks- och korsordsfantast med lätt autistiska drag. Men mitt ordförråd är så begränsat och mina uppslag räcker knappast till någon längre lunta, så det som faller sig lättast att skriva kanske är barnbokstext.

Men ju längre jag försöker tränga in i skrivandets väsen, desto mer inser jag att jag framför allt är en tecknare. Mina små utflykter i textens värld ska nog helt enkelt få förbli just utflykter, som denna, mellan penseldragen.

Work in progress

Det händer inte så ofta att jag målar tavlor, men just nu håller jag på med en "commission piece" som är långtifrån färdigt men hittills ser ut så här.