Stanniol: november 2009

Okej, så det här inlägget är ingenting för kräsmagade. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

För typ ett år sedan såg jag filmen The Aristocrats (som inte ska förväxlas med Disneys kattmusikal) och ådrog mig ordentlig smärta i mellangärdet på grund av de våldsamma skrattattacker med påföljande andnöd som utbröt tätare och tätare under filmens gång. För dem som inte vet det handlar den om ett skämt. Ett internskämt bland komiker, för att vara exakt, som länge har använts som ett slags improvisations- och gestaltningsövning. Det går i stora drag ut på: En grupp människor kommer in till en nöjesagent och ber att få presentera ett shownummer. De påbörjar sin uppvisning. Berättaren sätter igång att beskriva de mest perverterade, avskyvärda saker han kan komma på. Det är här kreativiteten släpps fri och mästaren skiljs från novisen: kroppsstympning, incest, sodomi, ultravåld, kroppsvätskor, blasfemi och allmän råhet av alla slag blandas i en djävulusisk cocktail. Varpå nöjesagenten stammar fram en fråga om vad numret heter, och får till svar: The Aristocrats!

Inte så speciellt kul skämt, tycker kanske vissa. Det talar knappast till den mer sofistikerade sidan av oss. Slutpoängens satiriska udd är väl snarast en förevändning för att få spekulera i vidrigheter, och genererar på sin höjd ett småleende. Men få kan väl förneka att det finns något kittlande med att försöka överträda precis varje gräns, att för en gångs skull få excellera i kaskader av runda ord likt en Tourettes-drabbad på tjack. Variationsmöjligheterna är ju oändliga, och förutom en intressant historik ges i filmen en otrolig mängd varianter på skämtet av komiker som Sarah Silverman, Whoopie Goldberg och Jerry Seinfeld. Bl.a. en pantomimversion, en variant som utvecklas till ett gräl mellan en buktalande komiker och hans docka och en helt spegelvänd version där numret i sig är helt bedårande - en kärleksfull familj äter en god middag tillsammans och somnar i soffan med armen om varandra - men där namnet på föreställningen nåt i stil med: "The motherfucking cocksucker-cunts".

Här kan man se ett utdrag ur Bob Sagets variant:

Här är en version jag inte tror är med i filmen, men den är sannerligen ett gott hantverk i genren:

Efter att ha sett filmen blev jag oerhört inspirerad att hitta på en egen variant, men jag glömde bort det tills för ett tag sedan då jag hittade en skiss i en anteckningsbok. Den har jag nu bearbetat och slutfört:

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt stegade in på kontoret till en välkänd västsvensk talangscout. "Jaha. Va tror ni att ni kan göra då?" frågade denne på sin inte alltför välljudande skaraborgska. "Vi har ett nummer att visa upp", sa Reinfeldt glatt, men trots att han log sitt bredaste leende var den sorgsna blicken oförändrad. "Låt dä gå fort då", sa nöjesagenten och lade motvilligt undan dubbelnumret av Jailbait som legat på skrivbordet framför honom.

De båda politikerna bugade vördnadsfullt. Sedan drog Anders Borg fram en köttklubba och drämde den med all sin kraft i Reinfeldts ben så det krossades med ett sjungande läte och blodiga flisor stack upp som bergkammar genom skinnet. Reinfeldt svarade genom att med en eldriven röjsåg avlägsna Borgs högra arm från dess fäste och istället göra fast den vid hans rygg med en blandning av smegma och var från ett gammalt injektionssår. Björklund drog med sin enda arm ned byxorna och orenade på ekparketten, några rejäla kablar som han använde för att forma en stilfull mohikan i bästa 77-punkstil av sitt långa hår. Reinfeldt tog fram en sprayburk med guldfärg och snart sken hela hans huvud som om det var en förgylld sängknopp. Med en slipad brevkniv snittade de små skåror i varandras bukar, kinder och lår - skapade helt enkelt nya kroppsöppningar som de ivrigt och våldsamt sådde sin säd i. Såren sydde de sedan igen med senor från Borgs döda arm.
Mannen bakom skrivbordet rynkade skeptiskt pannan och trummade med fingrarna utan att säga något. Borg fortsatte med att sticka in handen i... ja, så att säga i budgetpropositionens svarta hål, och drog ut tjocktarmen, som han virade likt en chic scarf runt Reinfeldts blodstänkta hals. Efter att de slagit varandra halvt medvetslösa med en festlig kavalkad av tillhyggen spännande från rörtång till småvessla visade Reinfeldt prov på imponerande kroppskrafter när han som final grep en bic-kulspetspenna från skrivbordet och drev den en decimeter in i Borgs hjässa under dennes gutturala skrik.

Det var nu svårt att känna igen politikerna om man inte visste vilka de var eller hade sett transformationen. En besvärande tystnad lägrade sig och bolagschefen betraktade scenen med svårtytt ansikte. "Va kallar ni numret för nånting?" frågade han till sist. Borg öppnade munnen, men pennan hade trängt så djupt in i frontalloben att talcentra var allvarligt skadat. Följaktligen fick han bara fram en rossling, och spottade ut några tänder i en sorglig liten hög på golvet. De lyste som vita näckrosor i en göl av blod. Istället utförde Reinfeldt ett fumligt steppsteg och utbrast med triumf: "De nya moderaterna!"