Vilka ges utrymme i media?

Tänkte jag kunde bjuda på omslaget till hemuppgiften vi gjorde över jullovet på journalistprogrammet. (Det var då så länge sedan jag hade ritat nåt att jag tog på mig lite extraarbete för skojs skull.)

Vildingarna

Almaprisvinnaren Maurice Sendaks bilderbok Till Vildingarnas land hör till genrens största klassiker och många minns den nog från sin barndom. Historien om Max som i sin vargdräkt retar gallfeber på sin mamma och seglar till en ö bebodd av sällsamma varelser har inspirerat Spike Jonzes film som snart går upp på vita duken i Sverige. Om jag känner mig lite tveksam till sista tidens omstöpande av framgångsrika böcker i Hollywoodhyttan tänder jag mer på idén att låta en roman inspireras av en bilderbok, att omtolka något som huvudsakligen bärs av bilder till text. Det är vad Dave Eggers, som varit med och skrivit filmmanuset, nu gjort i boken Vildingarna.

Det börjar förvånansvärt mörkt i skildringen av Max som bor med sin mamma och tonårssyster i en nordlig villaförort med ett grådaskigt snötäcke på gräsmattorna. Nånting taggigt och svart håller på att växa fram inuti Max. Hans syster Claire vill inte längre leka med honom och mamma är ofta ledsen. Max upplever att familjen faller isär och att det är hans uppgift att hålla ihop den. Men det är svårt när hans syster ibland gör honom så arg att han förlorar kontrollen och när robotdansen inte längre funkar som uppmuntringsstrategi.
Efter att ha blivit förödmjukad av Claires vidriga kompisar en dag när ett bakhåll i en snöborg gått snett ger sig Max ut i natten, ylande mot månen i sin vargdräkt. Han springer ner till havsviken. Där ligger en segelbåt förtöjd och Max stävar ut mot det öppna havet för att hälsa på sin pappa i stan, men horisonten förändras framför honom och han driver till sist i land på en öde ö – han har nått Vildingarnas land.

Jag fastnar direkt för det detaljerade språket i den första delen, med sin fina tonträff av det stora kriget i ett barns inre. De vardagsnära bilderna av utsatthet griper tag och känns äkta. När Max hamnar hos vildingarna byts skådeplatsen och blir en orgie i färg och fantastiska inslag, men intrycket är ändå kargt och ödsligt. Dels på grund av det fortfarande lika exakta språket men mest för att det inte är mycket bättre ställt på ön än hemma. Där bor Douglas, Carol, Judith, Ira, Tjuren och Katherine, märkliga tvåbenta varelser med djurliknande huvuden och uppenbart stora inre problem: Någon gräver hål och pratar om tomheten, någon hör ljud från underjorden och de gnager oroväckande mycket på varandra. Turen gör att Max slipper bli lunch och istället kröns till kung. Han försöker desperat hitta sätt att få de vilsna vildarna att må bra, men det är inte lätt och när missnöjet börjar sjuda i lägret måste han återvända hem.

En del av syftet med boken är förstås att visa Max brottandes med sitt inre vilddjur på ett väldigt konkret sätt, han tvingas till kreativ problemlösning i situationer han aldrig skulle ha ställts inför i sitt vanliga liv. Trots det han lär sig – Carol avskyr segling, Ira tycker inte om hål, Judith vill inte sätta sig på beställning – kan han aldrig hitta en patentlösning på hur ”allt alltid ska bli bra för alla”, och när han inser att det inte finns några enkla svar har han mognat en smula. Men ofta känns det som händer på ön som en utfyllnad, en räcka kryptiska händelser som är kul var för sig men saknar en bärande och sammanbindande idé.

När boken är utläst dröjer den varsamma språkbehandlingen kvar, men jag är ändå kluven och kan inte undgå känslan av att man kokat soppa på en spik. Återstår då filmen och att se om Maurice Sendaks teckningar tillförs någon extra dimension av den tredje dimensionen...

Bakom Fasaden one-shot

Den här är baserad på en liten marginalillustration jag gjorde i en urgammal dagbok.

Grymma gym

I veckan som gick gjorde vi i skolan en tematidning om idrott och hälsa. Jag fick uppdraget att göra en illustration till en text om olika gym i Umeå och resultatet blev slikt:

Framgång inom familjen

Kom på att jag borde propagera för min käre broder som kommit tvåa i en världsomspännande tävling. Såhär ser han ut och det han gjort är att vinna andrapris i Make Magazines Instructable-tävling. En instructable är en illustrerad instruktion av hur man tillverkar ett (inte nödvändigtvis men ofta) elektroniskt objekt. Det han gjort är en alarmklocka med binär tidsvisning, som finns här.
Tiden visas alltså inte i siffror utan i lysdioder som representerar ettor och nollor enligt ett talsystem som jag fått förklarat för mig men det är ju lätt att glömma sånt där tekniskt. I detta steg kan man läsa mer om just tidsvisningen.

God Jul! (för vissa)

Medan andra mössprydda julfigurer sett sina bästa dagar.

Regina, Regina, Regin-ah-ah-ah!

Jag var i Göteborg i helgen och såg Regina Spektor uppträda i Lisebergshallen, och det var fantastiskt. Tyvärr satt vi en bra bit bak i raderna vilket förtog den del av upplevelsen som kommer av att man ser artistens ansiktsuttryck.

Förband var Jenny Owen Youngs, som jag lyssnat lite på innan och som imponerade stort med sin gitarr, sin mörka röst och roliga scensnack. Sen kom Regina in och tände två ljus i en åttarmad ljusstake för att fira Hanukkas andra dag. Hon inledde konserten med att krocka näsan i mikrofonen när hon skulle börja sjunga, väldigt kul. Sen lekte hon sig igenom sitt set, och sjöng precis lika bra som på skiva, både à capella, till elgitarr, enbart piano och tillsammans med det väldigt kompetenta bandet. De flesta låtarna var från nya skivan Far, inte min favoritskiva av henne eftersom jag tycker det är lite väl många tralliga och likartade spår. De bästa numren tycker jag istället var från tidigare skivor: Ode to divorce, Aprés Moi och That Time. Kvällen avslutades med höghastighetsbluegrass i Love, you're a whore.

Min resekompis Karl filmade några av låtarna. Ljudet blev riktigt bra även om bildkvalitén förstås inte är nåt att skryta med. Håll till godo:
Machine


Laughing with:


Samson:


Us: