Littfest i Umeå

Elfred Berggren

Jag är nyss tillbaka från Litteraturfestivalen Littfest i Umeå där jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om sin nya spänningsroman med konflikten Marocko-Västsahara som fond. Sedan, kanske framför allt, såg jag Erik Jonssons mycket inspirerade föreläsning om Elfred Berggren, västerbottnisk bergingenjör som skrev vad som förmodligen är Sveriges första science-fiction-roman: Robotarnas gud. (Mer om den här. Boken finns dessutom att läsa och ladda ner här.) Detta under sin tid på Österåsens sanatorium, där han också slutade sina dagar i tuberkulos.

När man hör initierade människor berätta om fascinerande författaröden får man förstås inspiration till att själv skriva. Men den brukar för min del förklinga efter kanske bara någon halvtimmes knattrande med handsvettiga fingrar på ett rappligt tangentbord, då orden på skärmen smälter samman till ett grått moln och tankarnas vagnshjul slirar, låser sig, kullagren skär ihop. Man söker efter ord och formuleringar som kan föra det frustande tanketåget framåt men får till slut finna sig i att rälsen kommer ta slut och tåget ofrånkomligen kommer störta ner i avgrunden.

Dessutom behöver det väl inte sägas att science fiction kanske är den litterära genre som kräver mest av sin förkunnare förutom den språkliga förmågan, nämligen företrädesvis en gedigen vetenskaplig skolning i antingen naturvetenskapen, om det rör sig om hard science fiction, och/eller humaniora som filosofi, teologi och etnologi om det handlar om soft sci-fi. Och i i vilket fall ett stort intresse för samhällets och människosläktets utveckling och framtid. Eftersom ett av de vanligaste råden till de som vill försöka sig på skrivande brukar låta "Skriv om det du känner till", torde det inte vara den första litterära genre jag kommer ge mig i kast med. I enlighet med det rådet borde jag skriva något om en tillbakadragen serietecknande bilderboks- och korsordsfantast med lätt autistiska drag. Men mitt ordförråd är så begränsat och mina uppslag räcker knappast till någon längre lunta, så det som faller sig lättast att skriva kanske är barnbokstext.

Men ju längre jag försöker tränga in i skrivandets väsen, desto mer inser jag att jag framför allt är en tecknare. Mina små utflykter i textens värld ska nog helt enkelt få förbli just utflykter, som denna, mellan penseldragen.

Miljöbeskrivning

På svenskan på journalistutbildningen jag går fick vi till uppgift att göra två miljöbeskrivningar av samma plats, den ena med positivt laddade ord och den andra med negativt laddade ord. De som har varit på platsen jag beskriver får väl själva avgöra vilken som är mest sann. (Bilden är bara en illustration och är inte tagen i Lövånger.)

Asfaltsvägen tog slut vid några postlådor och bilen svängde in på en slingrig småväg. Den salta havsluften svepte in genom min nervevade ruta. Till vänster om vägen passerade en prunkande blomsteräng med ett myller av olika vilda örter; rölleka, rallarros, kabbeleka. Bilen tog mig mjukt vaggande genom ett kuperat landskap där vägen kantades av högresta, stolta tallar och björkar som sträckte sina vida, lummiga kronor mot solen.

När jag svängt in på åter en avtagsväg var jag framme vid Häbbersvikens stugområde och parkerade bredvid de andra bilarna i skogsbrynet. Jag steg ut och gick stigen mot stugorna. Det fanns tre röda stugor med blå dörrar; den ena ett ombyggt stall, den andra en tidigare lada och den tredje ett Älvsbyhus. Dörrfärgen avvek från känslan i det allmogeröda och minde om den på rappade stenhus vid Medelhavskusten. Stilblandningen och husens skilda fasoner gav ett sorglöst intryck tillsammans med de oklippta grästuvor som stack upp här och där på tomten. På gårdsplanen låg ett krocketspel utspritt och en solblekt frisbee under bordet till den nötta trädgårdsmöbeln bidrog ytterligare till känslan av hemtrevnad. ”Här syns att det bor någon med en avspänd inställning till tillvaron”, tänkte jag belåtet.

Havet låg bara ett stenkast bort. Det härliga solskenet blev till guldglitter i havsytans stilla krusning och fyllde hela min varelse med välbehag, och en obetvinglig lust att ta ett dopp. Så jag fattade mina badbyxor och en handduk och började barfota gå mot stranden. Sanden rann som en varm andedräkt mellan mina tår och tallbarr kittlade lekfullt fotsulorna. Vid strandremsan prövade jag vattentemperaturen med tån. Havet hade inte hunnit bli riktigt varmt än, på termometern var kvicksilvret ännu en bit från 20-gradersstrecket – men så mycket mer uppfriskande med ett svalt dopp än ett varmt!

Efter badet svepte jag in mig i handdukens härliga frotté och vände ansiktet mot horisonten. Små bomullstussar till moln dekorerade den annars azurblå himlen; en bild av enkel men ursprunglig, liksom eterisk skönhet. ”Varje dag är som en dyrbar snökristall”, tänkte jag, ”lika skön i sig själv som alla andra dagar, och lika flyktig. Samtidigt fullständigt olik alla de andra. Vilken ynnest att ha fått uppleva så många, och vilken rikedom att ha så många kvar!”

******

Asfaltsvägen slutade tvärt och bilen skramlade in på en gropig grusväg. Det blåste ihållande från havet genom mitt öppna fönster. Till vänster om vägen passerade en snårig, igenvuxen hage med ett gytter av mjölkört och annat ogräs. Bilen skakade obekvämt fram genom ett backigt, bergigt landskap där vägen kantades av gängliga, torra tallar och björkar med spretigt grenverk.

Efter att vägen gjort ännu ett tvärt avtag var jag framme vid Häbbersvikens stugområde, ställde bilen bredvid de andra och steg ut, lätt omtumlad av färden. Jag närmade mig stugorna. Tomtens bild skämdes av tre hus av sinsemellan helt olika karaktär – det såg ut som som om en slumpens vind hade burit med sig dem från helt olika platser och här kombinerat dem utan någon som helst övergripande idé. Bara någon prisgiven åt den värsta sortens kitsch skulle uppskatta anblicken: Fasadernas bemålning med billig rödfärg stod i skrikande kontrast till dörrarna, som med sin grälla koboltnyans mest påminde om pulkor från Hammarplast. På gårdsplanen låg ett krocketspel nonchalant utkastat tillsammans med diverse andra pryttlar, som om den som bodde här totalt gett upp alla försök till att upprätthålla en snygg fasad. ”Fy sjutton vad det ser ut här egentligen”, kom det till mig som en plötslig skamfylld insikt. Samtidigt blev jag uppmärksam på att solen gassade obarmhärtigt, och om jag inte ville stekas som ett ägg hade jag inget annat val än att greppa badbyxorna och bestyra ett bad i det, förmodligen iskalla, vattnet.

När jag gått barfota över brännhet sand och nålvassa barr – varför bryta masochismen genom att ta på mig ett par sandaler? – och nått stranden, talade en blick på termometern som hängde från bryggan om att jag hade haft rätt. 15,5 hånfulla grader. Men lika bra att göra pinan kort, så jag kastade mig i.

Efteråt virade jag krampaktigt handduken kring min huttrande kropp, som snabbt skiftat färg till askgrå. Jag hackade tänder, blickade ut mot horisonten och den banalt klarblå himlen och tänkte ”Ännu en förspilld dag. Och fler lär det väl bli, var och en den andra lik i den tröstlösa golgatavandring med graven som slut- och höjdpunkt som är livet.”

Nåväl...

Jag gillar att skriva ibland; de som läser den här ojämnt uppdaterade bloggen vet att emfas ligger på just ordet ibland. Dagbok har jag skrivit länge, och nu när jag har börjat gå Strömbäcks folkhögskolas journalistlinje kommer jag uppenbarligen att skriva mer än vanligt, men när det gäller fritt konstnärligt skrivande är det nog bara att inse att jag inte har den disciplin och snabbt arbetande fabulerings- och formuleringsförmåga som krävs för att göra ett bestående avtryck i litteraturvärldens allmänna medvetande. Men jag gillar att ägna mig åt det, ibland. Så när jag t.ex. hittar en novelltävling brukar jag piska mig själv för att få ihop ett bidrag - oftast vinner man förstås inte, men deadlinen har tvingat en att producera en text man förhoppningsvis tycker är okej, och på en fest kan man vid tillfälle nonchalant säga "Jag skriver noveller då och då" (men se till att varsamt föra över diskussionen på ett annat ämne om någon börjar fråga vilken av Pär Lagerkvists noveller man gillar bäst, eller nåt annat som hotar avslöja ens okunnighet).

Den 31 oktober är det deadline för årets novelltävling i Umeå, med en prissumma på 100 000 :-. För den intresserade finns mer info här. Nedan finns mitt bidrag till förra årets novelltävling.


Om dessa väggar kunde tala

Jag föddes 1781. Först var jag bara en teckning på ett papper. Så här gick det hela till:

Hr Håkansson d.y. tittade längtansfullt ut genom fönstret på arkitektkontoret Håkansson & Håkansson, medan han torkade svetten ur pannan med en broderad näsduk. Det var en av sommarens varmaste dagar och stortorget kryllade av folk. Där vid pumpen stod åklagare Hansson och gav sin gråa märr att dricka i en tunna. Och mejerskan Antonsson med de stora överarmarna satt på en bänk svalkande sig med en svagdricka, medan hennes barm guppade då hon skrattade åt något stutare Nilsson just sa. ”En dag”, tänkte Håkansson och fick något avlägset i blicken, ”håller de där armarna i mig och jag får den där barmen att guppa.”
Då rycktes dörren upp och Hr Håkansson, d.ä., stegade in.
– Jag trodde bror var bekant med att det är sed att knacka!
– Bespara mig spetsfundigheterna, Karl. Har du ritningen färdig?
– Ja, Nils, jag gjorde just de sista tilläggen.
Nils Håkansson tog upp pappersarket och skärskådade det noga; kliade sig på hakan. Sedan grep han en blyertspenna från sin brors skrivbord och krafsade ned någonting i ena änden på ritningen.
– Vad gör du?
– Se: En smyckad balkong i gjutjärn på södersidan att sitta på, dricka en cognac och besinna världsalltets outgrundlighet... Vad tycks?
Den andre såg skeptisk ut.
– Jag tror nu inte att en löjtnant har så särskilt mycket tid till att besinna världsalltet. Men vi får se vad Turdfjell säger.

Hm. Ja, alltså, egentligen vet jag ju inte om det skedde exakt så, jag minns förstås ingenting från dessa händelser. Men vad jag däremot vet, är att när augusti nått sitt slut stod jag färdig. Jag hade fått mitt namn: fastighetsnr 55049 – och inväntade med torkande faluröda väggar och vitskinande knutar att löjtnant C.J. Turdfjell med hustru skulle flytta in.
Det var först nu, då varje planka satt på sin rätta plats, då varje fönsterspröjs fått sin färg och mina furugolv var lutade, som jag blev fullt medveten. Innan, medan jag växte fram, hade jag upplevt glimtar av något; förnimmelser av en solstråle mot murstocken; anslag till tankar som inte riktigt tagit fäste. När så rum lades till rum inom mig, rent faktiskt, upplevde jag också hur de metaforiska rummen inom mig blev fler och större. Medan vinden varsamt vaggade mig fogade sig skuggorna av medvetande; andarna från de träd jag byggts av och de uråldriga stenar jag stod på, samman till ett jag. Hur rikt är inte livets mysterium!

Sålunda hade jag alltså blivit byggd till ett löjtnantsboställe, avsett för att möta de krav som en kronans man kan tänkas ha på representation och elegans. En prydnad för nationen, bla bla... Missförstå mig rätt; jag är stolt över den jag är. Men över åren förändras ens synsätt, jag menar jag har överlevt två världskrig; allt eftersom min funktion har skiftat (mer om det sedan) har jag kommit att ifrågasätta betydelsen av anseende och titlar. Vi är alla lika små inför universums evinnerlighet. T.ex. har jag omprövat min tidigare nedlåtande hållning mot friggebodar – det är svårt nog att vara ett bra hus utifrån sina förutsättningar som det är, utan den begränsande fastlåsningen i hierarkier.
När Turdfjells hade flyttat in tänkte jag inte särskilt mycket på dem. Jag tänkte nog inte så mycket alls ännu, det hade liksom inte fallit mig in. Jag bara var, och livet gick sin gång i mig. Jag njöt av den stränga kylan i isvindarna som piskade mig utanpå om vintern, lika mycket som jag njöt av värmen som jag ändå bevarade inuti mig. Jag sträckte på mig och sken ikapp med solen och rekryternas sablar, när de stod i led på gården vid generalens inspektion. Jag kan nog inte säga att jag direkt kände tillgivenhet till paret; om jag gjorde det var den ganska otydlig i kanterna. Inte som en hunds gränslösa trofasthet till sin herre, utan kanske mer som ett träd känner det för ett annat träd i en skog – man har ganska trevligt i varandras sällskap, men kunde lika gärna ha varit utan det.

Om tillvaron från början verkat stabil inföll en stor förändring 1792, då löjtnant Turdfjell tvingades ut i finska kriget och lämnade sin hustru i ett limbo. Första tiden gick hon varje dag och förväntade sig att han skulle rida in på gården i sin mörkblå uniform, lika välborstad som någonsin förr, som om ingenting hade hänt. Varje gång postbudet kom och hon såg ett vitt kuvert i hans hand flammade hennes svagt glödande hopp upp, men falnade igen så snart hon konstaterat att det saknade makens avsändare. Fänrik Hjelm, en av Turdfjells vänner som undgått tjänstgöring i kriget, kom då och då på besök med nyheter från fronten. När ett år hade gått utan livstecken från maken bestämde sig frun för att han var död. Hon sydde så om sin kostym av hoppfullhet till en av sorg. Men dagen kom också då den hade blivit för trång kring bröstet, och hon måste ta av sig den. Fänrik Hjelms visiter kom nu allt tätare. Första gången jag hörde honom säga hennes namn lät det ungefär: ”Fru Turdfjell... Jag vet verkligen inte varför Hans dröjer med att höra av sig. Dessvärre har det nyligen rapporterats stort manfall från ryska gränsen, men namnen har inte kommit in ännu... Här, Karin, ta min näsduk.” Hundratrettiosjätte gången jag hörde henne säga hans namn lät det: ”ÅH FREDRIK VARFÖR KOMMER DU INTE OFTARE HIT ELLER JAG TILL DIG ELLER DU I MIG ELLERÅÅÅHH”.
Turdfjell kom faktiskt till sist tillbaka, efter mer än två år. Han hade hållits fången av ryssen och därtill fått båda benen bortsprängda. Men vid det laget hade Karin sedan länge begravt honom, och var inte glad för att ha en vålnad som dessutom var en krympling i sitt hus.
Eftersom Hans och Karin trots allt var gifta tvingades hon nu dras med att ha honom i mig – men varje gång Fredrik kom på besök styrde hon in Hans rullstol i kontoret på nedre våningen och låste dörren. Där satt han och såg färgen flaga från taket och kände hur hela jag riste när sängen på golvet ovanför gång på gång stöttes mot väggen och framför allt hörde... Trots att han krampaktigt höll för öronen.
1796 dog Karin i barnsäng, hette det. Men läkaren som kom till platsen hade aldrig sett så mycket blod vid en förlossning tidigare.

Apropå död och begravningar – jag har skrivit en dikt:

Vi fortsätter begrava våra döda
plantera dem som pelargoner i jorden
Fastän vi vet att de inte kommer att växa upp igen
oavsett hur mycket vi vattnar

Va? Skulle jag inte ha kommit på den själv? Försök bevisa det då!

Småningom hamnade jag ur Kronans ägo. Ja, sen har ju försvaret rustat ner undan för undan... Och neutrala blev vi också, 1864. Några år efter det flyttade det in en familj bönder i mig, Sundins eller Sandins om jag minns rätt. Han var gudfruktig, tyst och hade oftast ansiktet förvridet i en lidande, plågad grimas. När han tvingades slakta ett djur var det som att han varje gång hoppades att Gud skulle tala till honom och säga att han likt Job bara blivit prövad, att hans kärlek till Gud visat sig stark nog och att han slapp förrätta fler offer. (Jag såg det ju inte, men lagården berättade för mig att den sett honom stå på knä framför djurbåsen, med ögonen tårade och geväret slängt bland halmstråna och dyngan runtomkring honom.) Hon i sin tur var bullrig och yvig, med ett strålande humör och ett tålamod som nästan aldrig tröt, men när det gjorde det var det med besked. Barnen bråddes på modern. Farföräldrarna bodde också i mig, i en egen kammare som tidigare varit för tjänstefolk, och eftersom de liksom sin son var av den tysta, svårmodiga stammen skapades en märklig kontrast mellan de boende, ett slags magnetiskt fält mellan två jämnstarka poler. Ett samtal i köket en eftermiddag kunde låta:
– Det verkar som det goda vädret skulle stå sig så potatisen blir fin i år.
– Tror du det? Jag tycker det liknar mörka moln därborta jag.
– Äsch, det är bara Hansson som bränner gammal bråte vid bäcken. Jag hörde västergöken gala imorse när jag var ute och mjölkade, det är ett gott omen. Det blir fortsatt gynnsamt väder, sanna mina ord!
– Nå. Vattensorken behöver kanske inte svälta i år trots allt. Men inte lär han lämna något kvar till oss.
– Om vi får en tillräckligt bra skörd kanske vi kan sälja en del till handlarn och köpa en bättre harv; då slår nästa skörd ännu bättre ut. Och får vi pengar över kan vi bjuda hit vänner och hålla stort kalas...
– Ack, förvisso föder överflöd girighet, lättja och frosseri!
Konstigt nog kom de sällan ihop sig; det var snarare som att de balanserade varandra på något sätt. Maken och hans föräldrar var de sura vätejonerna och frun och barnen var basen som neutraliserade lösningen.
Min tid med Sundins var i stora drag bra. Det kunde förstås bli stimmigt med alla barnen som flängde runt mellan rummen och lekte tåg, ylande som ångvisslor – jämför med när ni själva har en riktigt orolig, väderspänd mage – och när makarna under ett av sina sällsynta gräl lät grytorna och kastrullerna vina genom luften önskade man att man var någon annanstans. Men de smickrade min stolthet genom att ofta omtala för varandra vilket rejält hus de fått tag på, och en av fördelarna med att vara just ett hus är att det man hör människor säga om en kan antas för helt uppriktigt, eftersom de inte tror att man hör. (Ibland känner de nog i själva verket på sig det, men låtsas inte om det.)
En gång bröt de upp och lade om mitt golv i sovrummet. När han satte ned kofoten i ett hörn märkte han att en planka redan var lös. Han bände loss den och fann därunder en knivbajonett av gammaldags typ.
– Vad är det du har hittat? En sådan där som soldaterna har på gevären... Den måste väl vara antik.
– Den är inget att ha, den är full av rost ser du väl.
– Inte är det rost. Det är fläckar av... hm, någonting annat. Men de går säkert att tvätta bort.
Den såldes till ett armémuseum och för pengarna kunde de anställa en slaktare under en tid, och under den tiden genomgick herr Sundin en mindre förvandling. Han verkade på något sätt pånyttfödd, som att bördan som annars ständigt tycktes tynga hans axlar lättat en aning. Frun blev nästan orolig när hon en morgon hörde honom vissla till synes obekymrat, närmast lättfärdigt – visserligen tonerna av O Jesus Krist som mänska blev, men ändå. Saker återgick hursomhelst till det vanliga igen när slaktaren slutade. Tungsinnet lägrade sig på nytt i herr Sundins själ och pH-värdet återställdes.

Här måste jag stanna upp en smula. Det har förstås bott hur många som helst i mig; jag kan inte för mitt liv räkna upp dem alla, än mindre berätta anekdoter om var och en av dem. Det skulle bli en ganska tröttande harang. Det är klart att man minns vissa tydligare än andra, t.ex. lärarinnan och kvinnosakskvinnan Beata Jönsson, som 1917 stängde in sin man i garaget, tog på sig hans rock och en lösmustasch och gick och röstade i riksdagsvalet i hans namn. För att inte tala om Svante, som socialen placerade ut i mig på 1980-talet och som under en haschpsykos trodde han att han var den ryske helbrägdagöraren Rasputin, förföljd av mordlystna aristokrater som gömde sig i köksväggarna. Men flertalet människor finner jag när allt kommer omkring ganska ointressanta.
Bättre då, väl, att prata om historiens stora rörelser under seklernas gång, industriella revolutioner och tekniska landvinningar? Tja, det är klart att världen förändrats mycket under tiden jag funnits till, men jag vet inte om jag har så mycket att utlägga om det. För ett hus blir inte skillnaderna i villkor över åren så rasande stora – jag står där jag står, stadigt förankrad och jordbunden, oavsett om den som bor i mig är kittelflickare eller it-tekniker och oaktat om jag värms upp av vedpanna eller elpatron.

Även om jag inte direkt har något emot människor, så är stunderna då jag står tom mellan mina olika invånare de mest njutbara för mig. Då är jag bara min egen, kan öva fjärrskådning genom mina vindögon och är fri att låta tankarna fara utan störningsmoment. Djupa och grunda tankar, som jag ibland håller för mig själv, ibland delar med mig av till andra. Om detta: Vi hus pratar inte riktigt med varandra, vi mer läser varandra som öppna böcker. Det fungerar för det mesta bra, och det finns många saker man uttrycka så som inte går att klä i ord, men det förstås ju bara oss emellan. Ibland grämer jag mig över att jag inte kan meddela mig på ett mer konkret och expressivt sätt. Det händer att jag känner mig maktlös inför det faktum att jag inte har något ansikte eller någon röst, och det finns en sång som jag tycker om vars text beskriver något av de här tankarna.

Låt oss prata i några minuter
Sedan måste jag gå härifrån
Tala om hur du mår
Vad du gjorde igår
Om din kärlek till mig är densamma

Ja, tänk ändå
Om dessa väggar kunde tala
Och berätta hur jag känner mej just nu
Det är svårt att hålla känslorna tillbaka
För den jag saknar mest av allt
Ja, det är du

Nej, den har jag inte skrivit. Det är Arvingarna som sjunger den. Men jag kunde mycket väl ha skrivit den, om inte de hunnit före.

Familjen som bor i mig nu flyttade in för 17 år sedan. Det finns just ingenting att säga om dem, egentligen. Dottern tillbringar sin mesta tid framför datorn, sonen spelar elbas och läser politiska manifest av döda tyska gubbar, modern jobbar inom åldringsvården och fadern är mäklare. De bekommer mig inte särskilt mycket. Förutom då sonen spelar sin fruktansvärda musik på stereon, då är det ganska outhärdligt. Den heter visst hardcore; jag kallar den kallkåre, för det är en sådan som löper längs med nocken på mig varje gång han sätter på den. Hu!
Det tredje millenniet är ännu i sin linda, men själv är jag gammal, också för att vara ett hus. Snarare än att åldras, i varje fall på ytan, är det ju emellertid så att jag ständigt förnyas, med reparationer, moderniseringar och kosmetiska lyft. Sist lagade man en vattenskada i en bärande vägg, men reglarna man satte dit var inte av så bra kvalitet. Och på sistone har jag faktiskt börjat ha tråkigt. Det händer ibland att jag funderar på att göra någonting drastiskt. Jag har en bra grund och är ordentligt byggd, så jag borde inte rasa ihop bara hux flux. Men konstigare saker har ju hänt…

Brittiskt barbari

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.


Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.


Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.

Manual enligt Lyra

Eftersom det brukar dröja länge innan det jag skriver för VK faktiskt kommer med i papperstidningen, och då jag i det här fallet inte är säker på att den kommer med i kultursidans nya, mer komprimerade upplaga, tänkte jag att jag kunde publicera en krönika jag skrev hyfsat nyligt här.

(Börja gärna med att läsa texten jag refererar till här. Läs den sedan igen om ett tag, och gärna en tredje gång lite senare. Den kommer att upplevas olika varje gång.)

Sammanhängande fragment
Medan jag inväntar att ett streamat avsnitt av Dexter ska ladda färdigt på datorn surfar jag runt lite och hittar en länk till förra årets vinnare av Lilla Augustpriset: Lyra Ekström Lindbäck. På fotot intill presentationstexten poserar hon kavat med hatt på svaj, slarvigt målade polisonger och skägg och oförväget nonchalant blick, som en toreador eller latinsk älskare. Texten heter Manual och ja, till formen liknar det verkligen en sådan, avfattad i ordalag som ger den stilistiskt släktskap med en medicinsk handbok, manualen till en videobandspelare eller ett sällskapsspel. Men dess innehåll separerar den från dessa och är den en manual för något är det snarast att finnas i tillståndet nu – men jag är osäker. Till det yttre utgörs den av koncist men väldigt elegant formulerade, korta stycken om ting som getingar, män, kläder och snus. Om dessa i förstone tycks disparata, så korsbefruktar och berikar de varandra när de läses samman.

I en kropp har man varit hela livet. Det är normalt och inget att bli vettskrämd över. Alla i ens omgivning är också i kroppar. Bredvid en annan kropp kan man känna sig tillhörande. Om man vaknar en morgon med näsan i en nacke blir mycket annorlunda. Man kan behöva nya kläder. Händerna slutar inte växa. Det behövs en riktig karl för att
hålla i dem.

Storleksangivelsen på klädesplagg stämmer inte överens från märke till märke. Ibland har kroppen vuxit eller krympt under natten. Om man inte känner sin styrka bör man konsultera lappen i nacken.



Det vore praktiskt, inte sant? När ett stycke om hur man undviker att bli getingstucken följs av en passus om att agera naturligt när någon dansar påfluget nära en på en klubb uppstår en märklig synergieffekt. Utan att det sägs uttryckligen blir vårt samhälle ett getingsamhälle, och denna textens uppbyggnad i korta stycken gör att nya subnivåer presenterar sig vid varje läsning.
Det är lysande. Stilsäkert och roande och jag kan bara kapitulera. Hur gammal är hon då, var står nu det... Där: 18 bast. Tänk om man kunnat skriva så för fyra år sedan. Eller nu. Eller någonsin framöver, för den delen.

Om ingen vet är det fel på frågeställningen. Det kan synas som rodnande fläckar. Om de bultar och ömmar bör man besöka vårdcentralen. Ofta skriver läkaren inte ut någon medicin, utan förordar patienten meningsfulla fritidsaktiviteter.

Man fattar tag om livet på mobiltelefonen. Släpper den. Petar lite på den gummerade knappsatsen. Rycker undan handen som om man blivit biten av displayen, men är strax tillbaka och ska pilla igen. Till slut är händerna täckta med klasar av tumörer.

Manual inleds och avslutas med en bild av en minneslek, några föremål ligger på en vit duk och när man blinkar har någonting tagits bort. Det är intressant att reflektera över vad man själv mest skulle lägga märke till om det försvann. Kanske skulle man – hemska tanke – inte märka nåt alls?
Utan att jag kan styra det tänker jag på detta när Dexter, mördaren i Miami, måttar ett knivhugg framför ännu en bad guy, som sedan efter några veckor – kanske – någon anmäler försvunnen, varefter han tillbringar en tid på ett skrivbord som ett namn i en rapport som undan för undan blir kaffefläckad och döljs under lager efter lager av papper tills han stelnar till arkivfossil, blir ytterligare en av alla de tusentals människor som spårlöst försvinner varje år, och jag huttrar till lite över min olustiga association.