Ros för herr Lindahl

Alla som bor i Umeåtrakten har följt den överspända konstdebatt som uppstått i kölvattnet av att två rötskadade lindar i Rådhusparken snidats om till målade trärosor. En finkulturens protestritt anförd av de på Salvador Dali:skt höga hästar sittande och på den okunniga pöbeln nedblickande Stefan Andersson, Bill Olson och Gunnar Balgård. Ett klassiskt konstbråk där folket står mot etablissemanget, men med den skillnaden att det här är folkets konst som häcklas av kulturmaffian istället för det omvända. (Den intresserade kan läsa alla inlägg i frågan och mer därtill på vk.se.)

Till saken hör att det hela var ett missförstånd, rosorna gjorde aldrig anspråk på att vara konst. Något som historiskt sett sällan gjort anspråk på att vara konst utan ofta nöjt sig med att vara ett hantverk – även om den ofta influerat det tidigare – är den tecknade serien.
Jag har aldrig läst Fantomen annat än mycket sporadiskt. De ganska få Fantomentidningar jag äger har jag mestadels köpt inte för historierna utan på grund av en enda tecknare, nämligen Hans Lindahl.

Hans historia på Fantomen började med att han, tydligen tämligen motvilligt, gjorde några provteckningar efter att Fantomenredaktionen sett hans serie Axel B. Storm i Svenska Serier. Dessa föll väl ut och han började teckna äventyr för svenska Fantomentidningen (som ju producerar serier på licens, likt Kalle Anka-serier görs på olika håll i världen). Inte olikt hur det brukar vara blev han sedan kvar där, kanske för att han upptäckte att de varierade miljöerna och utmanande motiven tillät honom att utvecklas som tecknare. Det gör han också mycket snabbt från det första publicerade äventyret 1983, för att i mitt tycke nå sin topp någon gång 1986. 1989 slutar han så på Fantomen och övergår till att teckna thrillerserierna Murphys lag och Chuck Riley för Agent X9. Sedan kommer ett drastiskt stilbyte - från realistiska äventyrsserier till Lilla Fridolf(!) och han gör en väldigt fri, schwungfull omtolkning av Torsten Bjarres stela stil.


När han återvänder till Fantomen -93 är tidningen i färg, vilket jag inte tycker smickrar någon av tecknarna. I början på denna nya period verkar Lindahl ha tappat något av den realistiska stilen efter de flera åren på Lilla Fridolf; figurerna ser för karikerade ut och är lite mer skeva och vinda än vanligt. Givetvis är han fortfarande en skicklig tecknare, så efter ett tag når han tillbaka till sin forna glans. En glans han alltjämt uppbär. Även om det kanske ibland kan finnas något rutinmässigt över bilderna - men förvånansvärt sällan om man tänker på hur mycket serier han tecknat (en bra bit över 3000 sidor enligt Eriks Fantomensida, otaliga omslag och en hel del manus) och hur mycket sämre en tecknare som t.ex. John Prentice blivit med åren - och även om jag tycker att hans svartvita arbeten från mitten till slutet av åttiotalet är hans bästa.

Det är många saker som slår en när man ser Hans Lindahls teckningar.
Det första är kanske den vansinniga detaljrikedomen, som väl peakade mot slutet av åttiotalet, men som är väl så stor fortfarande. Jag begriper inte hur han hann (hinner) – förrän jag läser att han arbetar 9 – 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Hans stil är allt annat än vad jag skulle kalla kostnadseffektiv. Men den visar på stor kärlek till hantverket, och han kan nog kosta på sig att ägna längre tid åt varje sida då han som ohotad läsarfavorit troligtvis har en helt annan lönenivå än övriga tecknare.
En annan sak är den dramatiska skuggläggningen, oftast rent svart i stora mängder målat med pensel istället för den i serier så vanliga streckskuggningen (skrafferingen). När Fantomen gick i svartvitt använde Lindahl ännu mer svart än vad som behövs nu när den går i färg, men tuschpenseln går fortfarande varm.
En är de omsorgsfulla sidalayouterna och varierade bildvinklarna. En är linjeföringen, som aldrig är skissartad, alltid heldragna linjer – förut tecknade Lindahl på extremt glättat papper och det är ett sånt driv i linjen att det ibland ser ut som att serien är tuschad på gladpack. (Nu är papperet ett annat och linjen lite "strävare".)

Ett rätt påtagligt intryck för mig, och som utgör en stor del av charmen med Lindahls teckningar, är den lätta "skevheten". Eftersom Lindahl är kunnig i kroppens form handlar det inte om anatomimissar, utan främst om hur linjerna är dragna - övervägande linjer har en lätt lutning uppåt åt vänster, vilket faller sig naturligt när man som Lindahl är vänsterhänt. När en högerhänt tecknar finns ofta en tendens till det motsatta förhållandet, men då de flesta är högerhänta och man är mer van att se "högervridna" teckningar är det nåt som i alla fall jag inte noterar lika starkt.
Om jag efter hyllningarna ska våga mig på någon kritik kan jag ibland kan störa mig på är att det ibland, lite som i Michelangelos fresker, finns en tendens till att Lindahls muskulösa figurer ser ut som sammanflätade stycken av slappt kött istället för explosiva paket av muskler och senor, att han har vissa problem med att teckna tjocka människor, och att skevheten jag nämnde ovan ibland kan gå till överdrift. Men att bli jämförd med Michelangelo är väl inte så illa, även om det handlar om kritik...


Som de flesta serietecknare någon gång gör har Lindahl modellerat en karaktär efter sig själv, i avsnittet "Pirater i sikte" i Fantomen # 1985, manus Norman Worker (minus den svarta färgen på skägg och hår – men den här mannens förfader "Svartskägg" som också skymtar i serien är ännu mer lik Lindahl!)

Ett av mina favoritäventyr med Fantomen – vilket som ni förstår inte säger så mycket då jag läst en bråkdel av de som gjorts – är ”Den grå eminensen” skriven av Idi Kharelli (pseudonym för – och anagram på – Eirik Ildahl). Här är stämningen verkligen noir; det är tät, svart skuggatmosfär och hårda män (och kvinnor) i trenchcoats och man kan se vissa Will Eisner-influenser, men Lindahl tecknar förstås mer realistiskt och detaljerat.


Ur "Den grå eminensen", Fantomen # 18 1986

Ja, jag nämnde nyss Will Eisner, men samtidigt vill jag framhålla att i det stora hela är bristen på synliga influenser i Lindahls teckningar påtaglig. Visst, när man sysslar med realism med heroiska proportioner på figurerna är det omöjligt att inte ha kikat på Alex Raymond och några superhjältetecknare, och givetvis har han i egenskap av Fantomentecknare kollat på Sy Barry. Men där andra äventyrstecknare verkar ha svårt att skaka av sig arvet från sina läromästare, tycks Lindahls stil stå stadigt förankrad i sig själv. Lindahl verkar helt enkelt teckna det han själv ser på ett sätt han själv finner estetiskt tilltalande - och många med honom. Jag träffade Lindahl för några år sedan på bokmässan i Göteborg, och nämnde då att jag tycker färgbehandlingen i hans målningar ibland påminner om Duncan Fegredo. Han ryckte då på axlarna och sa att han inte läser några serier så han kände inte till honom: "När man tecknar serier hela tiden, då läser man böcker istället".

Dessa ord från en anspråkslös arbetsmyra får avsluta det här inlägget - jag hade tänkt mig en Musikkrysset-mässig övergång till det faktum att jag själv börjat göra provteckningar till Fantomen (något jag inte alls vet vad – eller om - det kommer mynna ut i) och visa några bildexempel, men då det här blev lite längre än jag tänkt mig sparar jag det till en annan gång och lämnar er med denna cliffhanger...

Karikatyrer och porträtteckning, rapport

Det blir lite färre blogguppdateringar nu på sommaren, eftersom jag har semester från mitt icke-jobb. Som nämnts tidigare har jag suttit på Rådhustorget i Umeå och tecknat karikatyrer och porträtt av folk - två torsdagar i rad hittills. Första gången började jag strax efter lunch och satt i drygt två timmar i hettan innan jag gick och badade. Det gick inte så bra, men jag gjorde i alla fall ett porträtt till en betalande kund (och två av kompisar för att locka dit folk). Dessutom pratade jag med en rysk kollega, en porträtteckningsveteran som suttit längs nån gata i S:t Petersburg året om i 20 års tid och förstört sin rygg pga. svinkyla och dålig arbetsställning. Karaktärsdanande. Torsdagen därpå började jag mycket senare, strax efter 17.00 och satt kvar när själva evenemanget Sommaren i city (som är de jag pratat med för att få gratis torgplats) började 18.30. Det visade sig vara ett smart drag. Folket strömmade till på torget i det fina vädret och jag gjorde fyra teckningar under typ tre timmar, varav två var identiska teckningar av Michael Jackson (!). Det var en liten kille som ville ha ett prortätt av sin idol och hans kompis ville ha en likadan. Jag hade ingen förlaga till teckningen förutom en liten bild på hans pappas mobiltelefon, en blyertsteckning av MJ som hans tolvåriga syster gjort, som jag använde plus de inre bilder av honom jag har. Kuriosa är att alla kunder hittills har varit av manligt kön och till 80 % barn. Statistik är ju alltid intressant men jag vet inte vad den säger, förutom att det är många barnfamiljer på folkliga nöjesarrangemang. Och att porträtteckning som raggningsteknik kan betecknas som värdelöst .

Om det inte blir regn ska jag dit ikväll också, så titta förbi! Musikaliska storheter som Triple & Touch & Country Rox och Johnny Glaas står för ljudvågorna. Jag misstänker dock att det inte kommer att vara lika mycket folk som nästa och sista gången om två veckor (efter en veckas uppehåll) då Andreas Johnsson intar torget.

Bonusbild: Vattenfall i Krka nationalpark i Kroatien.

Handikappad - Det är fullbordat!

Smakprovssidor ur Handikappad

Jag har glömt att skriva det, men serien är sedan en tid färdigmålad och färdigskannad. Det är även helt klart att denna serie, Handikappad, med Patrik Stigzelius manus och mina teckningar kommer att ges ut i bokform! Woho, debut! Komika förlag under Mikke Schirén håller i trådarna. Vissa kanske skulle kalla det ett häfte, men det är ju precis lika tjockt som en vanlig bilderbok - 22 sidor, 11 uppslag. I alla händelser är det ett seriealbum. (Vill ni läsa mer kring liknande intressanta funderingar kan ni kolla upp den här tråden på Seriefrämjandets forum, alternativt skaffa er ett liv. Men det sistnämnda vore ju trist.)

Den har varit rolig men ansträngande att teckna, det mest påfrestande var nog alla hus i bakgrunden. Till en början såg det dock ut att det skulle komma att dröja osunt länge innan det faktiskt kommer i tryck, men nu ser det ut som att det kan vara möjligt att den blir klar till bokmässan i höst. Den som väntar på något gott väntar hursomhelst aldrig för länge. Här är i alla fall några smakprovsidor.

Det nya marknadsföringsgreppet är viral marketing har jag hört, så tipsa gärna era vänner och bekanta om denna litterära händelse så att det blir en snackis redan innan den kommer ut.

Seriekrönika

Jag fick för ett tag sedan det ärofulla uppdraget av Fredrik Strömberg att teckna en seriekrönika om Small Press Expo. Den blev på fyra sidor och går i nästa nummer av Bild och Bubbla som kommer ut om några veckor. Ett litet utdrag serveras härmed:

Brittiskt barbari

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.


Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.


Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.

Löpsk lyrik

Jag känner mig tvungen att bjuda på några godbitar från senaste sökordsstatistiken för bloggen:

nakna, svulstiga kvinnokroppar
schimpansens parningsbeteende
bilder på en brasklapp
kroki stånd

Det kan man komponera en dikt av, nej, det ÄR en dikt.

Gouache och sköldpadda

En liten gouache jag gjorde på kullerstensstranden som vi paxade som vår i Kroatien. Och en sköldpadda (av två) som bodde bland blommor och blader på hotellets balkong.