Jag gillar att skriva ibland; de som läser den här ojämnt uppdaterade bloggen vet att emfas ligger på just ordet ibland. Dagbok har jag skrivit länge, och nu när jag har börjat gå Strömbäcks folkhögskolas journalistlinje kommer jag uppenbarligen att skriva mer än vanligt, men när det gäller fritt konstnärligt skrivande är det nog bara att inse att jag inte har den disciplin och snabbt arbetande fabulerings- och formuleringsförmåga som krävs för att göra ett bestående avtryck i litteraturvärldens allmänna medvetande. Men jag gillar att ägna mig åt det, ibland. Så när jag t.ex. hittar en novelltävling brukar jag piska mig själv för att få ihop ett bidrag - oftast vinner man förstås inte, men deadlinen har tvingat en att producera en text man förhoppningsvis tycker är okej, och på en fest kan man vid tillfälle nonchalant säga "Jag skriver noveller då och då" (men se till att varsamt föra över diskussionen på ett annat ämne om någon börjar fråga vilken av Pär Lagerkvists noveller man gillar bäst, eller nåt annat som hotar avslöja ens okunnighet).
Den 31 oktober är det deadline för årets novelltävling i Umeå, med en prissumma på 100 000 :-. För den intresserade finns mer info här. Nedan finns mitt bidrag till förra årets novelltävling.
Om dessa väggar kunde tala
Jag föddes 1781. Först var jag bara en teckning på ett papper. Så här gick det hela till:
Hr Håkansson d.y. tittade längtansfullt ut genom fönstret på arkitektkontoret Håkansson & Håkansson, medan han torkade svetten ur pannan med en broderad näsduk. Det var en av sommarens varmaste dagar och stortorget kryllade av folk. Där vid pumpen stod åklagare Hansson och gav sin gråa märr att dricka i en tunna. Och mejerskan Antonsson med de stora överarmarna satt på en bänk svalkande sig med en svagdricka, medan hennes barm guppade då hon skrattade åt något stutare Nilsson just sa. ”En dag”, tänkte Håkansson och fick något avlägset i blicken, ”håller de där armarna i mig och jag får den där barmen att guppa.”
Då rycktes dörren upp och Hr Håkansson, d.ä., stegade in.
– Jag trodde bror var bekant med att det är sed att knacka!
– Bespara mig spetsfundigheterna, Karl. Har du ritningen färdig?
– Ja, Nils, jag gjorde just de sista tilläggen.
Nils Håkansson tog upp pappersarket och skärskådade det noga; kliade sig på hakan. Sedan grep han en blyertspenna från sin brors skrivbord och krafsade ned någonting i ena änden på ritningen.
– Vad gör du?
– Se: En smyckad balkong i gjutjärn på södersidan att sitta på, dricka en cognac och besinna världsalltets outgrundlighet... Vad tycks?
Den andre såg skeptisk ut.
– Jag tror nu inte att en löjtnant har så särskilt mycket tid till att besinna världsalltet. Men vi får se vad Turdfjell säger.
Hm. Ja, alltså, egentligen vet jag ju inte om det skedde exakt så, jag minns förstås ingenting från dessa händelser. Men vad jag däremot vet, är att när augusti nått sitt slut stod jag färdig. Jag hade fått mitt namn: fastighetsnr 55049 – och inväntade med torkande faluröda väggar och vitskinande knutar att löjtnant C.J. Turdfjell med hustru skulle flytta in.
Det var först nu, då varje planka satt på sin rätta plats, då varje fönsterspröjs fått sin färg och mina furugolv var lutade, som jag blev fullt medveten. Innan, medan jag växte fram, hade jag upplevt glimtar av något; förnimmelser av en solstråle mot murstocken; anslag till tankar som inte riktigt tagit fäste. När så rum lades till rum inom mig, rent faktiskt, upplevde jag också hur de metaforiska rummen inom mig blev fler och större. Medan vinden varsamt vaggade mig fogade sig skuggorna av medvetande; andarna från de träd jag byggts av och de uråldriga stenar jag stod på, samman till ett jag. Hur rikt är inte livets mysterium!
Sålunda hade jag alltså blivit byggd till ett löjtnantsboställe, avsett för att möta de krav som en kronans man kan tänkas ha på representation och elegans. En prydnad för nationen, bla bla... Missförstå mig rätt; jag är stolt över den jag är. Men över åren förändras ens synsätt, jag menar jag har överlevt två världskrig; allt eftersom min funktion har skiftat (mer om det sedan) har jag kommit att ifrågasätta betydelsen av anseende och titlar. Vi är alla lika små inför universums evinnerlighet. T.ex. har jag omprövat min tidigare nedlåtande hållning mot friggebodar – det är svårt nog att vara ett bra hus utifrån sina förutsättningar som det är, utan den begränsande fastlåsningen i hierarkier.
När Turdfjells hade flyttat in tänkte jag inte särskilt mycket på dem. Jag tänkte nog inte så mycket alls ännu, det hade liksom inte fallit mig in. Jag bara var, och livet gick sin gång i mig. Jag njöt av den stränga kylan i isvindarna som piskade mig utanpå om vintern, lika mycket som jag njöt av värmen som jag ändå bevarade inuti mig. Jag sträckte på mig och sken ikapp med solen och rekryternas sablar, när de stod i led på gården vid generalens inspektion. Jag kan nog inte säga att jag direkt kände tillgivenhet till paret; om jag gjorde det var den ganska otydlig i kanterna. Inte som en hunds gränslösa trofasthet till sin herre, utan kanske mer som ett träd känner det för ett annat träd i en skog – man har ganska trevligt i varandras sällskap, men kunde lika gärna ha varit utan det.
Om tillvaron från början verkat stabil inföll en stor förändring 1792, då löjtnant Turdfjell tvingades ut i finska kriget och lämnade sin hustru i ett limbo. Första tiden gick hon varje dag och förväntade sig att han skulle rida in på gården i sin mörkblå uniform, lika välborstad som någonsin förr, som om ingenting hade hänt. Varje gång postbudet kom och hon såg ett vitt kuvert i hans hand flammade hennes svagt glödande hopp upp, men falnade igen så snart hon konstaterat att det saknade makens avsändare. Fänrik Hjelm, en av Turdfjells vänner som undgått tjänstgöring i kriget, kom då och då på besök med nyheter från fronten. När ett år hade gått utan livstecken från maken bestämde sig frun för att han var död. Hon sydde så om sin kostym av hoppfullhet till en av sorg. Men dagen kom också då den hade blivit för trång kring bröstet, och hon måste ta av sig den. Fänrik Hjelms visiter kom nu allt tätare. Första gången jag hörde honom säga hennes namn lät det ungefär: ”Fru Turdfjell... Jag vet verkligen inte varför Hans dröjer med att höra av sig. Dessvärre har det nyligen rapporterats stort manfall från ryska gränsen, men namnen har inte kommit in ännu... Här, Karin, ta min näsduk.” Hundratrettiosjätte gången jag hörde henne säga hans namn lät det: ”ÅH FREDRIK VARFÖR KOMMER DU INTE OFTARE HIT ELLER JAG TILL DIG ELLER DU I MIG ELLERÅÅÅHH”.
Turdfjell kom faktiskt till sist tillbaka, efter mer än två år. Han hade hållits fången av ryssen och därtill fått båda benen bortsprängda. Men vid det laget hade Karin sedan länge begravt honom, och var inte glad för att ha en vålnad som dessutom var en krympling i sitt hus.
Eftersom Hans och Karin trots allt var gifta tvingades hon nu dras med att ha honom i mig – men varje gång Fredrik kom på besök styrde hon in Hans rullstol i kontoret på nedre våningen och låste dörren. Där satt han och såg färgen flaga från taket och kände hur hela jag riste när sängen på golvet ovanför gång på gång stöttes mot väggen och framför allt hörde... Trots att han krampaktigt höll för öronen.
1796 dog Karin i barnsäng, hette det. Men läkaren som kom till platsen hade aldrig sett så mycket blod vid en förlossning tidigare.
Apropå död och begravningar – jag har skrivit en dikt:
Vi fortsätter begrava våra döda
plantera dem som pelargoner i jorden
Fastän vi vet att de inte kommer att växa upp igen
oavsett hur mycket vi vattnar
Va? Skulle jag inte ha kommit på den själv? Försök bevisa det då!
Småningom hamnade jag ur Kronans ägo. Ja, sen har ju försvaret rustat ner undan för undan... Och neutrala blev vi också, 1864. Några år efter det flyttade det in en familj bönder i mig, Sundins eller Sandins om jag minns rätt. Han var gudfruktig, tyst och hade oftast ansiktet förvridet i en lidande, plågad grimas. När han tvingades slakta ett djur var det som att han varje gång hoppades att Gud skulle tala till honom och säga att han likt Job bara blivit prövad, att hans kärlek till Gud visat sig stark nog och att han slapp förrätta fler offer. (Jag såg det ju inte, men lagården berättade för mig att den sett honom stå på knä framför djurbåsen, med ögonen tårade och geväret slängt bland halmstråna och dyngan runtomkring honom.) Hon i sin tur var bullrig och yvig, med ett strålande humör och ett tålamod som nästan aldrig tröt, men när det gjorde det var det med besked. Barnen bråddes på modern. Farföräldrarna bodde också i mig, i en egen kammare som tidigare varit för tjänstefolk, och eftersom de liksom sin son var av den tysta, svårmodiga stammen skapades en märklig kontrast mellan de boende, ett slags magnetiskt fält mellan två jämnstarka poler. Ett samtal i köket en eftermiddag kunde låta:
– Det verkar som det goda vädret skulle stå sig så potatisen blir fin i år.
– Tror du det? Jag tycker det liknar mörka moln därborta jag.
– Äsch, det är bara Hansson som bränner gammal bråte vid bäcken. Jag hörde västergöken gala imorse när jag var ute och mjölkade, det är ett gott omen. Det blir fortsatt gynnsamt väder, sanna mina ord!
– Nå. Vattensorken behöver kanske inte svälta i år trots allt. Men inte lär han lämna något kvar till oss.
– Om vi får en tillräckligt bra skörd kanske vi kan sälja en del till handlarn och köpa en bättre harv; då slår nästa skörd ännu bättre ut. Och får vi pengar över kan vi bjuda hit vänner och hålla stort kalas...
– Ack, förvisso föder överflöd girighet, lättja och frosseri!
Konstigt nog kom de sällan ihop sig; det var snarare som att de balanserade varandra på något sätt. Maken och hans föräldrar var de sura vätejonerna och frun och barnen var basen som neutraliserade lösningen.
Min tid med Sundins var i stora drag bra. Det kunde förstås bli stimmigt med alla barnen som flängde runt mellan rummen och lekte tåg, ylande som ångvisslor – jämför med när ni själva har en riktigt orolig, väderspänd mage – och när makarna under ett av sina sällsynta gräl lät grytorna och kastrullerna vina genom luften önskade man att man var någon annanstans. Men de smickrade min stolthet genom att ofta omtala för varandra vilket rejält hus de fått tag på, och en av fördelarna med att vara just ett hus är att det man hör människor säga om en kan antas för helt uppriktigt, eftersom de inte tror att man hör. (Ibland känner de nog i själva verket på sig det, men låtsas inte om det.)
En gång bröt de upp och lade om mitt golv i sovrummet. När han satte ned kofoten i ett hörn märkte han att en planka redan var lös. Han bände loss den och fann därunder en knivbajonett av gammaldags typ.
– Vad är det du har hittat? En sådan där som soldaterna har på gevären... Den måste väl vara antik.
– Den är inget att ha, den är full av rost ser du väl.
– Inte är det rost. Det är fläckar av... hm, någonting annat. Men de går säkert att tvätta bort.
Den såldes till ett armémuseum och för pengarna kunde de anställa en slaktare under en tid, och under den tiden genomgick herr Sundin en mindre förvandling. Han verkade på något sätt pånyttfödd, som att bördan som annars ständigt tycktes tynga hans axlar lättat en aning. Frun blev nästan orolig när hon en morgon hörde honom vissla till synes obekymrat, närmast lättfärdigt – visserligen tonerna av O Jesus Krist som mänska blev, men ändå. Saker återgick hursomhelst till det vanliga igen när slaktaren slutade. Tungsinnet lägrade sig på nytt i herr Sundins själ och pH-värdet återställdes.
Här måste jag stanna upp en smula. Det har förstås bott hur många som helst i mig; jag kan inte för mitt liv räkna upp dem alla, än mindre berätta anekdoter om var och en av dem. Det skulle bli en ganska tröttande harang. Det är klart att man minns vissa tydligare än andra, t.ex. lärarinnan och kvinnosakskvinnan Beata Jönsson, som 1917 stängde in sin man i garaget, tog på sig hans rock och en lösmustasch och gick och röstade i riksdagsvalet i hans namn. För att inte tala om Svante, som socialen placerade ut i mig på 1980-talet och som under en haschpsykos trodde han att han var den ryske helbrägdagöraren Rasputin, förföljd av mordlystna aristokrater som gömde sig i köksväggarna. Men flertalet människor finner jag när allt kommer omkring ganska ointressanta.
Bättre då, väl, att prata om historiens stora rörelser under seklernas gång, industriella revolutioner och tekniska landvinningar? Tja, det är klart att världen förändrats mycket under tiden jag funnits till, men jag vet inte om jag har så mycket att utlägga om det. För ett hus blir inte skillnaderna i villkor över åren så rasande stora – jag står där jag står, stadigt förankrad och jordbunden, oavsett om den som bor i mig är kittelflickare eller it-tekniker och oaktat om jag värms upp av vedpanna eller elpatron.
Även om jag inte direkt har något emot människor, så är stunderna då jag står tom mellan mina olika invånare de mest njutbara för mig. Då är jag bara min egen, kan öva fjärrskådning genom mina vindögon och är fri att låta tankarna fara utan störningsmoment. Djupa och grunda tankar, som jag ibland håller för mig själv, ibland delar med mig av till andra. Om detta: Vi hus pratar inte riktigt med varandra, vi mer läser varandra som öppna böcker. Det fungerar för det mesta bra, och det finns många saker man uttrycka så som inte går att klä i ord, men det förstås ju bara oss emellan. Ibland grämer jag mig över att jag inte kan meddela mig på ett mer konkret och expressivt sätt. Det händer att jag känner mig maktlös inför det faktum att jag inte har något ansikte eller någon röst, och det finns en sång som jag tycker om vars text beskriver något av de här tankarna.
Låt oss prata i några minuter
Sedan måste jag gå härifrån
Tala om hur du mår
Vad du gjorde igår
Om din kärlek till mig är densamma
Ja, tänk ändå
Om dessa väggar kunde tala
Och berätta hur jag känner mej just nu
Det är svårt att hålla känslorna tillbaka
För den jag saknar mest av allt
Ja, det är du
Nej, den har jag inte skrivit. Det är Arvingarna som sjunger den. Men jag kunde mycket väl ha skrivit den, om inte de hunnit före.
Familjen som bor i mig nu flyttade in för 17 år sedan. Det finns just ingenting att säga om dem, egentligen. Dottern tillbringar sin mesta tid framför datorn, sonen spelar elbas och läser politiska manifest av döda tyska gubbar, modern jobbar inom åldringsvården och fadern är mäklare. De bekommer mig inte särskilt mycket. Förutom då sonen spelar sin fruktansvärda musik på stereon, då är det ganska outhärdligt. Den heter visst hardcore; jag kallar den kallkåre, för det är en sådan som löper längs med nocken på mig varje gång han sätter på den. Hu!
Det tredje millenniet är ännu i sin linda, men själv är jag gammal, också för att vara ett hus. Snarare än att åldras, i varje fall på ytan, är det ju emellertid så att jag ständigt förnyas, med reparationer, moderniseringar och kosmetiska lyft. Sist lagade man en vattenskada i en bärande vägg, men reglarna man satte dit var inte av så bra kvalitet. Och på sistone har jag faktiskt börjat ha tråkigt. Det händer ibland att jag funderar på att göra någonting drastiskt. Jag har en bra grund och är ordentligt byggd, så jag borde inte rasa ihop bara hux flux. Men konstigare saker har ju hänt…
lördag 5 september 2009
fredag 14 augusti 2009
Handi-"kappa"! (Jfr. dust-jacket)
Här är omslagsbilden till min och Patrik Stigzelius på bokmässan utkommande bok Handikappad - den är inte layoutad än så rubriken är bara för exemplets skull. Till skillnad från inlagan är den målad med gouache - den lite flammiga "äggoljetemperakänslan" var kanske inte tänkt från början, men jag tycker ändå den passar rätt bra.
torsdag 13 augusti 2009
Lille Prinsen
Jag håller just nu på med ett riktigt roligt uppdrag - att handtexta den svenska versionen av Johann Sfars härliga serieadaption av Le Petit Prince, barnboksklassikern av Antoine de Saint-Exupéry. I likhet med Sfars på samma gång spröda och expressiva teckningslinjer är originaltextningen väldigt fri och organisk, inga linjalritade rader här inte. Något jag förstås försöker fånga i min version.

En lite kul grej är att jag tidigare utfört ett teckningsjobb på temat Lille Prinsen - jag gjorde ett omslag till den amerikanska DVD-utgåvan av animen "The Little Prince" för Stockholm Design. Jag fick betalt och de har med det på sin hemsida, men jag vet inte om det till slut användes i handeln, jag hittar det ingen annanstans på nätet. Borde kolla upp det...
onsdag 5 augusti 2009
Den manliga mystiken
Ny recension. Den första jag gjort med deadline, tror jag: kommer i tidningen 11 augusti.
Den manliga mystiken
Inger Edelfeldt
Alfabeta
1988 kom Inger Edelfeldts seriebok ”Den kvinnliga mystiken – en
kortfattad guide”, som väl kan benämnas en mindre klassiker. Tjugoett
år senare är den y-kromosomala motsvarigheten här: ”Den manliga
mystiken”, nu med undertiteln ”En slutgiltig genusanalys”. Det är
förstås en ironi; ett fullständigt bokslut över alla diskussioner,
teorier och rön som finns kring hur historien, sociala mekanismer och
biologi inverkar på oss – som belyser genus från alla tänkbara vinklar
och vrår och sålunda uttömmer begreppet – kommer aldrig att göras, i
en seriebok lika lite som någon annanstans. Men så vittfamnande
anspråk och stora ord kittlar nyfikenheten, även om de är skämtsamt
menade, och höjer kanske förväntningarna lite för mycket.
Edelfeldt är ju en sällsynt mångkunnig kreatör. Att som hon ha varit
verksam poet, novell- och romanförfattare, illustratör, barn- och
ungdomsboksförfattare och serietecknare, dessutom med lika stor
framgång inom varje fält, finns det väl egentligen ingen riktig
motsvarighet till, inte i modern tid. Och mångsidigheten visas även i
de enskilda uttrycken. I t.ex. hennes noveller, med sin säregna
blandning av det trolskt sköna och det nästan outhärdligt svarta, och
också här i serieformen: Det är egentligen inte bara serier, utan även
bildtablåer och illustrerade verser, som med teckningar i en
otidsenlig, fullkomligt intagande stil som än påminner om serier från
seklets början, än om veckotidningsillustrationer från 50-talet,
kompletterade med slingrande pratbubblor och bågnande rutramar
behandlar manlighet ur olika aspekter. Exempel från historien på
destruktiva ideal varvas med bl.a. ”fältstudier”, försiktiga
funderingar kring våld och ögonblicksbilder av den moderna mannen.
Stundtals besk satir eller intressanta resonemang blandas med
tokroligheter, ett ibland rätt tramsigt skojande som lite tar udden av
innehållet; man kan önska att Edelfeldt oftare skulle driva en tes
eller ta ställning i debatten. Huvudsyftet är nog just att roa; det är
okej, men det blir lite för lättviktigt, lite för blekt. Just de
rimmade verserna återkommer ofta och får något småputtrigt
tillrättalagt över sig – all ära åt de som idag utövar den nästan
bortglömda konsten att skriva bunden vers, men det är svårt att få
till den där riktiga udden när man gör satir i den formen, och
istället för Tage Danielsson blir det ibland lite grötrim över det
hela. I dagens klimat krävs det nog ett fränare, mer direkt tilltal om
man ska stå sig den numera hårda konkurrensen av vassa seriesatiriker
som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.
Här och där bränner det till. Som i serien där Josef sitter i en
TV-studio och blir tillfrågad om sin reaktion när ärkeängeln tittade
in och sa att ”bullen var i ugnen” men att han inte fick gifta sig med
Maria. Han menar att han då såg sin chans att utvecklas och sätta
andra mänskors välgång framför sina egna själviska behov, men när
reportern frågar honom hur han kände bryter han ihop totalt och
förvrids till Edward Munchs Skriet. Eller kommentaren till
”självhjälpsböcker” om raggning som understryker mäns och kvinnors
diametrala olikhet, därvid förolämpar båda könens intelligens och drar
fördel av att både män och kvinnor blir osäkra på om de är normala –
här heter den ”Manualen” och liknar kvinnan omväxlande vid en
elapparat och ett bergsmassiv man måste kartlägga och bestiga.

Men det är först på de sista sidorna som Edelfeldt verkligen tränger
djupare, ägnar större utrymme åt ett ämne och vågar vara mer
oförsonlig och raljant. Trots mina tidigare invändningar sker det just
i versform, i ”Det manliga kvittret” där männens sånger blixtbelyses:
Den muntre åldrande vistrubaduren åter tillbaka i Bombay sjunger till
den 13-åriga prostituerade: ”Naturbarn de är unga; du, det ser rätt
märkligt ut / att du har samma ålder nu som när jag kom förut!”.
Bluessångaren liknar kvinnan vid en frestande djävul, countryartisten
flyr ut på vägarna från sin krävande, kvävande familj, etc...
Sammantaget ges man en beklämmande exposé av en machomurrig
musikhistoria och -samtid. Det är inget nytt under solen, men
presenterat såhär blir det sådär krypande, fnisset-i-halsen-obehagligt
och man börjar fundera över alla de musikikoner – Taube, Vreeswijk,
Afzelius, Lundell – som halkat dit totalt på myten om den glada horan
eller mästare/musakomplexet. En stor del av den ”allmängiltiga”
musikskatten ter sig plötsligt väldigt passé och nattstånden. Här får
rimmandet en slagkraft som håller för tidens tand.
Den manliga mystiken
Inger Edelfeldt
Alfabeta
1988 kom Inger Edelfeldts seriebok ”Den kvinnliga mystiken – en
kortfattad guide”, som väl kan benämnas en mindre klassiker. Tjugoett
år senare är den y-kromosomala motsvarigheten här: ”Den manliga
mystiken”, nu med undertiteln ”En slutgiltig genusanalys”. Det är
förstås en ironi; ett fullständigt bokslut över alla diskussioner,
teorier och rön som finns kring hur historien, sociala mekanismer och
biologi inverkar på oss – som belyser genus från alla tänkbara vinklar
och vrår och sålunda uttömmer begreppet – kommer aldrig att göras, i
en seriebok lika lite som någon annanstans. Men så vittfamnande
anspråk och stora ord kittlar nyfikenheten, även om de är skämtsamt
menade, och höjer kanske förväntningarna lite för mycket.
Edelfeldt är ju en sällsynt mångkunnig kreatör. Att som hon ha varit
verksam poet, novell- och romanförfattare, illustratör, barn- och
ungdomsboksförfattare och serietecknare, dessutom med lika stor
framgång inom varje fält, finns det väl egentligen ingen riktig
motsvarighet till, inte i modern tid. Och mångsidigheten visas även i
de enskilda uttrycken. I t.ex. hennes noveller, med sin säregna
blandning av det trolskt sköna och det nästan outhärdligt svarta, och
också här i serieformen: Det är egentligen inte bara serier, utan även
bildtablåer och illustrerade verser, som med teckningar i en
otidsenlig, fullkomligt intagande stil som än påminner om serier från
seklets början, än om veckotidningsillustrationer från 50-talet,
kompletterade med slingrande pratbubblor och bågnande rutramar
behandlar manlighet ur olika aspekter. Exempel från historien på
destruktiva ideal varvas med bl.a. ”fältstudier”, försiktiga
funderingar kring våld och ögonblicksbilder av den moderna mannen.
Stundtals besk satir eller intressanta resonemang blandas med
tokroligheter, ett ibland rätt tramsigt skojande som lite tar udden av
innehållet; man kan önska att Edelfeldt oftare skulle driva en tes
eller ta ställning i debatten. Huvudsyftet är nog just att roa; det är
okej, men det blir lite för lättviktigt, lite för blekt. Just de
rimmade verserna återkommer ofta och får något småputtrigt
tillrättalagt över sig – all ära åt de som idag utövar den nästan
bortglömda konsten att skriva bunden vers, men det är svårt att få
till den där riktiga udden när man gör satir i den formen, och
istället för Tage Danielsson blir det ibland lite grötrim över det
hela. I dagens klimat krävs det nog ett fränare, mer direkt tilltal om
man ska stå sig den numera hårda konkurrensen av vassa seriesatiriker
som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.
Här och där bränner det till. Som i serien där Josef sitter i en
TV-studio och blir tillfrågad om sin reaktion när ärkeängeln tittade
in och sa att ”bullen var i ugnen” men att han inte fick gifta sig med
Maria. Han menar att han då såg sin chans att utvecklas och sätta
andra mänskors välgång framför sina egna själviska behov, men när
reportern frågar honom hur han kände bryter han ihop totalt och
förvrids till Edward Munchs Skriet. Eller kommentaren till
”självhjälpsböcker” om raggning som understryker mäns och kvinnors
diametrala olikhet, därvid förolämpar båda könens intelligens och drar
fördel av att både män och kvinnor blir osäkra på om de är normala –
här heter den ”Manualen” och liknar kvinnan omväxlande vid en
elapparat och ett bergsmassiv man måste kartlägga och bestiga.

Men det är först på de sista sidorna som Edelfeldt verkligen tränger
djupare, ägnar större utrymme åt ett ämne och vågar vara mer
oförsonlig och raljant. Trots mina tidigare invändningar sker det just
i versform, i ”Det manliga kvittret” där männens sånger blixtbelyses:
Den muntre åldrande vistrubaduren åter tillbaka i Bombay sjunger till
den 13-åriga prostituerade: ”Naturbarn de är unga; du, det ser rätt
märkligt ut / att du har samma ålder nu som när jag kom förut!”.
Bluessångaren liknar kvinnan vid en frestande djävul, countryartisten
flyr ut på vägarna från sin krävande, kvävande familj, etc...
Sammantaget ges man en beklämmande exposé av en machomurrig
musikhistoria och -samtid. Det är inget nytt under solen, men
presenterat såhär blir det sådär krypande, fnisset-i-halsen-obehagligt
och man börjar fundera över alla de musikikoner – Taube, Vreeswijk,
Afzelius, Lundell – som halkat dit totalt på myten om den glada horan
eller mästare/musakomplexet. En stor del av den ”allmängiltiga”
musikskatten ter sig plötsligt väldigt passé och nattstånden. Här får
rimmandet en slagkraft som håller för tidens tand.
lördag 1 augusti 2009
Rösta på vår energidans - Fingerklezmer i B moll
När jag kört hem från den sista karikatyrteckningssejouren under Sommaren i City förra torsdagen (sammanlagt 7 porträtt på tre tillfällen à några timmar, det får räknas som godkänt) märkte jag att någon stuckit in en reklamlapp för en tävling Umeå Energi anordnar - Energidansa. (Vissa har kanske sett TV-reklamen med en gubbe som spazzar loss i slow motion.) De sparsamma instruktionerna är helt enkelt att man ska filma en energidans och kan då vinna "en elmoped och andra fina priser". Givetvis ville vi vinna en elmoped och andra fina priser, varför vi skred till verket och filmade denna elddyrkningsdans. (Medverkande i turordning: Hans-Erik, Isabel Källman, Martin Forsgren, Peter Källman, Oskar Forsgren)
Nu till det viktiga: För att vi ska hålla oss i toppen och därför ha störst chans att vinna nåt pris (elmopedvinnaren utses av en jury, men andra fina priser går till de som fåt flest röster) vill vi att ni röstar på vår dans, på http://www.umeaenergi.se/Energidansa/Rosta Do it!
Nu till det viktiga: För att vi ska hålla oss i toppen och därför ha störst chans att vinna nåt pris (elmopedvinnaren utses av en jury, men andra fina priser går till de som fåt flest röster) vill vi att ni röstar på vår dans, på http://www.umeaenergi.se/Energidansa/Rosta Do it!
lördag 11 juli 2009
Ros för herr Lindahl
Alla som bor i Umeåtrakten har följt den överspända konstdebatt som uppstått i kölvattnet av att två rötskadade lindar i Rådhusparken snidats om till målade trärosor. En finkulturens protestritt anförd av de på Salvador Dali:skt höga hästar sittande och på den okunniga pöbeln nedblickande Stefan Andersson, Bill Olson och Gunnar Balgård. Ett klassiskt konstbråk där folket står mot etablissemanget, men med den skillnaden att det här är folkets konst som häcklas av kulturmaffian istället för det omvända. (Den intresserade kan läsa alla inlägg i frågan och mer därtill på vk.se.)
Till saken hör att det hela var ett missförstånd, rosorna gjorde aldrig anspråk på att vara konst. Något som historiskt sett sällan gjort anspråk på att vara konst utan ofta nöjt sig med att vara ett hantverk – även om den ofta influerat det tidigare – är den tecknade serien.
Jag har aldrig läst Fantomen annat än mycket sporadiskt. De ganska få Fantomentidningar jag äger har jag mestadels köpt inte för historierna utan på grund av en enda tecknare, nämligen Hans Lindahl.
Hans historia på Fantomen började med att han, tydligen tämligen motvilligt, gjorde några provteckningar efter att Fantomenredaktionen sett hans serie Axel B. Storm i Svenska Serier. Dessa föll väl ut och han började teckna äventyr för svenska Fantomentidningen (som ju producerar serier på licens, likt Kalle Anka-serier görs på olika håll i världen). Inte olikt hur det brukar vara blev han sedan kvar där, kanske för att han upptäckte att de varierade miljöerna och utmanande motiven tillät honom att utvecklas som tecknare. Det gör han också mycket snabbt från det första publicerade äventyret 1983, för att i mitt tycke nå sin topp någon gång 1986. 1989 slutar han så på Fantomen och övergår till att teckna thrillerserierna Murphys lag och Chuck Riley för Agent X9. Sedan kommer ett drastiskt stilbyte - från realistiska äventyrsserier till Lilla Fridolf(!) och han gör en väldigt fri, schwungfull omtolkning av Torsten Bjarres stela stil.

När han återvänder till Fantomen -93 är tidningen i färg, vilket jag inte tycker smickrar någon av tecknarna. I början på denna nya period verkar Lindahl ha tappat något av den realistiska stilen efter de flera åren på Lilla Fridolf; figurerna ser för karikerade ut och är lite mer skeva och vinda än vanligt. Givetvis är han fortfarande en skicklig tecknare, så efter ett tag når han tillbaka till sin forna glans. En glans han alltjämt uppbär. Även om det kanske ibland kan finnas något rutinmässigt över bilderna - men förvånansvärt sällan om man tänker på hur mycket serier han tecknat (en bra bit över 3000 sidor enligt Eriks Fantomensida, otaliga omslag och en hel del manus) och hur mycket sämre en tecknare som t.ex. John Prentice blivit med åren - och även om jag tycker att hans svartvita arbeten från mitten till slutet av åttiotalet är hans bästa.
Det är många saker som slår en när man ser Hans Lindahls teckningar.
Det första är kanske den vansinniga detaljrikedomen, som väl peakade mot slutet av åttiotalet, men som är väl så stor fortfarande. Jag begriper inte hur han hann (hinner) – förrän jag läser att han arbetar 9 – 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Hans stil är allt annat än vad jag skulle kalla kostnadseffektiv. Men den visar på stor kärlek till hantverket, och han kan nog kosta på sig att ägna längre tid åt varje sida då han som ohotad läsarfavorit troligtvis har en helt annan lönenivå än övriga tecknare.
En annan sak är den dramatiska skuggläggningen, oftast rent svart i stora mängder målat med pensel istället för den i serier så vanliga streckskuggningen (skrafferingen). När Fantomen gick i svartvitt använde Lindahl ännu mer svart än vad som behövs nu när den går i färg, men tuschpenseln går fortfarande varm.
En är de omsorgsfulla sidalayouterna och varierade bildvinklarna. En är linjeföringen, som aldrig är skissartad, alltid heldragna linjer – förut tecknade Lindahl på extremt glättat papper och det är ett sånt driv i linjen att det ibland ser ut som att serien är tuschad på gladpack. (Nu är papperet ett annat och linjen lite "strävare".)
Ett rätt påtagligt intryck för mig, och som utgör en stor del av charmen med Lindahls teckningar, är den lätta "skevheten". Eftersom Lindahl är kunnig i kroppens form handlar det inte om anatomimissar, utan främst om hur linjerna är dragna - övervägande linjer har en lätt lutning uppåt åt vänster, vilket faller sig naturligt när man som Lindahl är vänsterhänt. När en högerhänt tecknar finns ofta en tendens till det motsatta förhållandet, men då de flesta är högerhänta och man är mer van att se "högervridna" teckningar är det nåt som i alla fall jag inte noterar lika starkt.
Om jag efter hyllningarna ska våga mig på någon kritik kan jag ibland kan störa mig på är att det ibland, lite som i Michelangelos fresker, finns en tendens till att Lindahls muskulösa figurer ser ut som sammanflätade stycken av slappt kött istället för explosiva paket av muskler och senor, att han har vissa problem med att teckna tjocka människor, och att skevheten jag nämnde ovan ibland kan gå till överdrift. Men att bli jämförd med Michelangelo är väl inte så illa, även om det handlar om kritik...

Som de flesta serietecknare någon gång gör har Lindahl modellerat en karaktär efter sig själv, i avsnittet "Pirater i sikte" i Fantomen # 1985, manus Norman Worker (minus den svarta färgen på skägg och hår – men den här mannens förfader "Svartskägg" som också skymtar i serien är ännu mer lik Lindahl!)
Ett av mina favoritäventyr med Fantomen – vilket som ni förstår inte säger så mycket då jag läst en bråkdel av de som gjorts – är ”Den grå eminensen” skriven av Idi Kharelli (pseudonym för – och anagram på – Eirik Ildahl). Här är stämningen verkligen noir; det är tät, svart skuggatmosfär och hårda män (och kvinnor) i trenchcoats och man kan se vissa Will Eisner-influenser, men Lindahl tecknar förstås mer realistiskt och detaljerat.

Ur "Den grå eminensen", Fantomen # 18 1986
Ja, jag nämnde nyss Will Eisner, men samtidigt vill jag framhålla att i det stora hela är bristen på synliga influenser i Lindahls teckningar påtaglig. Visst, när man sysslar med realism med heroiska proportioner på figurerna är det omöjligt att inte ha kikat på Alex Raymond och några superhjältetecknare, och givetvis har han i egenskap av Fantomentecknare kollat på Sy Barry. Men där andra äventyrstecknare verkar ha svårt att skaka av sig arvet från sina läromästare, tycks Lindahls stil stå stadigt förankrad i sig själv. Lindahl verkar helt enkelt teckna det han själv ser på ett sätt han själv finner estetiskt tilltalande - och många med honom. Jag träffade Lindahl för några år sedan på bokmässan i Göteborg, och nämnde då att jag tycker färgbehandlingen i hans målningar ibland påminner om Duncan Fegredo. Han ryckte då på axlarna och sa att han inte läser några serier så han kände inte till honom: "När man tecknar serier hela tiden, då läser man böcker istället".
Dessa ord från en anspråkslös arbetsmyra får avsluta det här inlägget - jag hade tänkt mig en Musikkrysset-mässig övergång till det faktum att jag själv börjat göra provteckningar till Fantomen (något jag inte alls vet vad – eller om - det kommer mynna ut i) och visa några bildexempel, men då det här blev lite längre än jag tänkt mig sparar jag det till en annan gång och lämnar er med denna cliffhanger...
Till saken hör att det hela var ett missförstånd, rosorna gjorde aldrig anspråk på att vara konst. Något som historiskt sett sällan gjort anspråk på att vara konst utan ofta nöjt sig med att vara ett hantverk – även om den ofta influerat det tidigare – är den tecknade serien.
Jag har aldrig läst Fantomen annat än mycket sporadiskt. De ganska få Fantomentidningar jag äger har jag mestadels köpt inte för historierna utan på grund av en enda tecknare, nämligen Hans Lindahl.
Hans historia på Fantomen började med att han, tydligen tämligen motvilligt, gjorde några provteckningar efter att Fantomenredaktionen sett hans serie Axel B. Storm i Svenska Serier. Dessa föll väl ut och han började teckna äventyr för svenska Fantomentidningen (som ju producerar serier på licens, likt Kalle Anka-serier görs på olika håll i världen). Inte olikt hur det brukar vara blev han sedan kvar där, kanske för att han upptäckte att de varierade miljöerna och utmanande motiven tillät honom att utvecklas som tecknare. Det gör han också mycket snabbt från det första publicerade äventyret 1983, för att i mitt tycke nå sin topp någon gång 1986. 1989 slutar han så på Fantomen och övergår till att teckna thrillerserierna Murphys lag och Chuck Riley för Agent X9. Sedan kommer ett drastiskt stilbyte - från realistiska äventyrsserier till Lilla Fridolf(!) och han gör en väldigt fri, schwungfull omtolkning av Torsten Bjarres stela stil.
När han återvänder till Fantomen -93 är tidningen i färg, vilket jag inte tycker smickrar någon av tecknarna. I början på denna nya period verkar Lindahl ha tappat något av den realistiska stilen efter de flera åren på Lilla Fridolf; figurerna ser för karikerade ut och är lite mer skeva och vinda än vanligt. Givetvis är han fortfarande en skicklig tecknare, så efter ett tag når han tillbaka till sin forna glans. En glans han alltjämt uppbär. Även om det kanske ibland kan finnas något rutinmässigt över bilderna - men förvånansvärt sällan om man tänker på hur mycket serier han tecknat (en bra bit över 3000 sidor enligt Eriks Fantomensida, otaliga omslag och en hel del manus) och hur mycket sämre en tecknare som t.ex. John Prentice blivit med åren - och även om jag tycker att hans svartvita arbeten från mitten till slutet av åttiotalet är hans bästa.
Det är många saker som slår en när man ser Hans Lindahls teckningar.
Det första är kanske den vansinniga detaljrikedomen, som väl peakade mot slutet av åttiotalet, men som är väl så stor fortfarande. Jag begriper inte hur han hann (hinner) – förrän jag läser att han arbetar 9 – 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Hans stil är allt annat än vad jag skulle kalla kostnadseffektiv. Men den visar på stor kärlek till hantverket, och han kan nog kosta på sig att ägna längre tid åt varje sida då han som ohotad läsarfavorit troligtvis har en helt annan lönenivå än övriga tecknare.
En annan sak är den dramatiska skuggläggningen, oftast rent svart i stora mängder målat med pensel istället för den i serier så vanliga streckskuggningen (skrafferingen). När Fantomen gick i svartvitt använde Lindahl ännu mer svart än vad som behövs nu när den går i färg, men tuschpenseln går fortfarande varm.
En är de omsorgsfulla sidalayouterna och varierade bildvinklarna. En är linjeföringen, som aldrig är skissartad, alltid heldragna linjer – förut tecknade Lindahl på extremt glättat papper och det är ett sånt driv i linjen att det ibland ser ut som att serien är tuschad på gladpack. (Nu är papperet ett annat och linjen lite "strävare".)
Ett rätt påtagligt intryck för mig, och som utgör en stor del av charmen med Lindahls teckningar, är den lätta "skevheten". Eftersom Lindahl är kunnig i kroppens form handlar det inte om anatomimissar, utan främst om hur linjerna är dragna - övervägande linjer har en lätt lutning uppåt åt vänster, vilket faller sig naturligt när man som Lindahl är vänsterhänt. När en högerhänt tecknar finns ofta en tendens till det motsatta förhållandet, men då de flesta är högerhänta och man är mer van att se "högervridna" teckningar är det nåt som i alla fall jag inte noterar lika starkt.
Om jag efter hyllningarna ska våga mig på någon kritik kan jag ibland kan störa mig på är att det ibland, lite som i Michelangelos fresker, finns en tendens till att Lindahls muskulösa figurer ser ut som sammanflätade stycken av slappt kött istället för explosiva paket av muskler och senor, att han har vissa problem med att teckna tjocka människor, och att skevheten jag nämnde ovan ibland kan gå till överdrift. Men att bli jämförd med Michelangelo är väl inte så illa, även om det handlar om kritik...

Som de flesta serietecknare någon gång gör har Lindahl modellerat en karaktär efter sig själv, i avsnittet "Pirater i sikte" i Fantomen # 1985, manus Norman Worker (minus den svarta färgen på skägg och hår – men den här mannens förfader "Svartskägg" som också skymtar i serien är ännu mer lik Lindahl!)
Ett av mina favoritäventyr med Fantomen – vilket som ni förstår inte säger så mycket då jag läst en bråkdel av de som gjorts – är ”Den grå eminensen” skriven av Idi Kharelli (pseudonym för – och anagram på – Eirik Ildahl). Här är stämningen verkligen noir; det är tät, svart skuggatmosfär och hårda män (och kvinnor) i trenchcoats och man kan se vissa Will Eisner-influenser, men Lindahl tecknar förstås mer realistiskt och detaljerat.

Ur "Den grå eminensen", Fantomen # 18 1986
Ja, jag nämnde nyss Will Eisner, men samtidigt vill jag framhålla att i det stora hela är bristen på synliga influenser i Lindahls teckningar påtaglig. Visst, när man sysslar med realism med heroiska proportioner på figurerna är det omöjligt att inte ha kikat på Alex Raymond och några superhjältetecknare, och givetvis har han i egenskap av Fantomentecknare kollat på Sy Barry. Men där andra äventyrstecknare verkar ha svårt att skaka av sig arvet från sina läromästare, tycks Lindahls stil stå stadigt förankrad i sig själv. Lindahl verkar helt enkelt teckna det han själv ser på ett sätt han själv finner estetiskt tilltalande - och många med honom. Jag träffade Lindahl för några år sedan på bokmässan i Göteborg, och nämnde då att jag tycker färgbehandlingen i hans målningar ibland påminner om Duncan Fegredo. Han ryckte då på axlarna och sa att han inte läser några serier så han kände inte till honom: "När man tecknar serier hela tiden, då läser man böcker istället".
Dessa ord från en anspråkslös arbetsmyra får avsluta det här inlägget - jag hade tänkt mig en Musikkrysset-mässig övergång till det faktum att jag själv börjat göra provteckningar till Fantomen (något jag inte alls vet vad – eller om - det kommer mynna ut i) och visa några bildexempel, men då det här blev lite längre än jag tänkt mig sparar jag det till en annan gång och lämnar er med denna cliffhanger...
torsdag 9 juli 2009
Karikatyrer och porträtteckning, rapport
Det blir lite färre blogguppdateringar nu på sommaren, eftersom jag har semester från mitt icke-jobb. Som nämnts tidigare har jag suttit på Rådhustorget i Umeå och tecknat karikatyrer och porträtt av folk - två torsdagar i rad hittills. Första gången började jag strax efter lunch och satt i drygt två timmar i hettan innan jag gick och badade. Det gick inte så bra, men jag gjorde i alla fall ett porträtt till en betalande kund (och två av kompisar för att locka dit folk). Dessutom pratade jag med en rysk kollega, en porträtteckningsveteran som suttit längs nån gata i S:t Petersburg året om i 20 års tid och förstört sin rygg pga. svinkyla och dålig arbetsställning. Karaktärsdanande. Torsdagen därpå började jag mycket senare, strax efter 17.00 och satt kvar när själva evenemanget Sommaren i city (som är de jag pratat med för att få gratis torgplats) började 18.30. Det visade sig vara ett smart drag. Folket strömmade till på torget i det fina vädret och jag gjorde fyra teckningar under typ tre timmar, varav två var identiska teckningar av Michael Jackson (!). Det var en liten kille som ville ha ett prortätt av sin idol och hans kompis ville ha en likadan. Jag hade ingen förlaga till teckningen förutom en liten bild på hans pappas mobiltelefon, en blyertsteckning av MJ som hans tolvåriga syster gjort, som jag använde plus de inre bilder av honom jag har. Kuriosa är att alla kunder hittills har varit av manligt kön och till 80 % barn. Statistik är ju alltid intressant men jag vet inte vad den säger, förutom att det är många barnfamiljer på folkliga nöjesarrangemang. Och att porträtteckning som raggningsteknik kan betecknas som värdelöst .
Om det inte blir regn ska jag dit ikväll också, så titta förbi! Musikaliska storheter som Triple & Touch & Country Rox och Johnny Glaas står för ljudvågorna. Jag misstänker dock att det inte kommer att vara lika mycket folk som nästa och sista gången om två veckor (efter en veckas uppehåll) då Andreas Johnsson intar torget.
Bonusbild: Vattenfall i Krka nationalpark i Kroatien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)