Tokio Jokio

Så fruktansvärt roligt! Helt sinnessjukt rasistisk propaganda från andra världskriget avsedd att visa japanernas totala imbecillitet och inkompetens. Missa inte att kolla in de övriga tecknade propagandafilmerna på Youtube.

Axess och Watchmen

Vi har ganska nyss fått några nya TV-kanaler, bl.a. Axess TV, som väl kan beskrivas som en Tv-version av P1. Bl.a. visar de program om obskyra konstmusikkompositörer, en serie baserad på Bulgakovs Mästaren och Margarita och olika program med samhällsdebatt. Ett sändes från Umeå och de intervjuade Mohammed Fazlhashemi, som efter vad jag hört håller väldigt intressanta föreläsningar i idéhistoria på Umeå universitet. Jag har sanningen att säga inte tittat speciellt mycket på kanalen; det mesta är rätt svårtuggat, men några guldkorn har jag funnit: I lördags gick ett BBC-konstprogram från 60-talet om en italiensk renässanskonstnär som jag tyvärr glömt namnet på, men det underbara var den snustorre programledarens oförvitligt artikulerade överklassengelska - sån där med rullande, svenska tungrots-r och där ord som "really" verkligen uttalas re-al-ly. Direkt efter gick den holländska, finstämda dokumentären "Metall och melankoli" som utspelar sig i Perus huvudstad Lima, där så gott som alla jobbar extra som taxichaufförer för att klara ekonomin.

Idag såg jag så ett program där man fick höra delar av Carl Larssons memoarbok "Jag" läsas upp, medan framställningen bara illustrerades av bilder på hans egna tavlor. Det skenbart enkla upplägget blev väldigt rikt tack vare hans målande, avslöjande språk och den inlevelsefulla uppläsningen. Jag märkte att drogs in i hans färg- och linjevärld, så brukar det vara för mig, att jag när jag umgås med en tecknares bilder en längre tid blir till slut hans eller hennes stil, det speciella sättet att skraffera, rita en näsa i profil eller beskriva kläddraperingar som en kär gammal vän, som man tycker om för vad den är, med såväl sympatiska drag som små irriterande olater. När jag nu håller på att läsa om Alan Moores serieroman Watchmen lever jag i Dave Gibbons värld av figurer med oproportionerligt små huvuden, pedantiskt dragna perspektivlinjer och slösande detaljrikedom. Jag gjorde en liten skiss av Martin stirrande på dataskärmen, som känns som att det andas en aning av samma luft, (ja, det är superhjältar som skymtar från baksidan av papperet) och som får illustrera detta ovanligt bluddriga inlägg.

Mejslade drag

När jag satt på bussen hem från Umeå en kväll i våras fascinerades jag av hur plastskärmen framför mig återgav min spegelbild; bristen på detaljer men de många skuggorna gav ansiktet en skulptural karaktär. Jag hade ett block i väskan så jag försökte fånga uttrycket.

Skåpmat

Idag publicerades, väldigt sent (jag skrev den då boken nyss kommit ut), min recension av Simons 120 dagar i VK.

Växthusvers

I villaägarnas tidning var det en tävling med ett växthus värt 15 000 :- i förstapris, som mina föräldrar gärna vill ha, så de bad mig skriva en motivering till varför vi skulle vinna det. När jag skulle skicka in bidraget på deras hemsida märkte jag att motiveringen fick vara max 25 ord lång... Så jag fick stryka en del, men här är den oavkortade originalversionen.

Man ska inte klaga på en miljö som är subarktisk
Det handlar i slutändan om attitüder
Förutom en avsevärt lägre infarktrisk
jämfört med varmare latitüder

är luften här lätt att inhalera
Den sandiga jorden för mandelpotatis
är synnerligt lämpad, med mera, med mera
Det hela verkar väl ganska sympatiskt?

Ja, fast vad gör man om man av en stor zucchini
vill tälja Parissalongens urchica burka
Eller sy den där klänningen mor är så fin i
av skalet från en därtill lämpad gurka?

När man ska kurera en uppsvullen tonsill
gör man på ananas ett avkok
Och om, när man lagar mor Ullas melonsill,
melonerna fattas så löper man amok

När din bil blivit lappad vid en p-automat
och du ser parkeringsvakten därifrån hasta
Tänk att då ha till hands en mogen tomat
att rätt i synen på lapplisan kasta

Men utan ett växthus kan ingen
det här, det är dock sanningen
om man bor i norra Sverige,
dessvärrje

Moebius-dokumentär

Här är en liten notis jag skrev i dagens VK. Var det någon annan som såg programmet? Jag vet, det är lite tråkigt att jag bara skriver om serier i tidningen. Men det kommer nog nåt annat snart också.

Bäck

Eftersom några av denna bloggs läsare aldrig har varit i det natursköna Bäck, ja kanske till och med aldrig satt sin fot i Västerbotten, följer här ett litet bildreportage från mitt hem och dess environger.


Detta är det hus, vari jag bor och vari min far är uppvuxen på insaltad strömming och mandelpotatis. Det byggdes 1782 och var från början ett löjtnantsboställe; i väggen har man funnit en gevärskula som skulle kunna härröra från en rysk musköt i samband med det sista slaget på svensk mark, Slaget vid Ratan 1809.


Husets uppvärmning kommer vintertid delvis från en vedpanna, så varje sommar blir det en hel del staplande av ved. I år har vi dock mindre än vanligt.


Här i ladan förvaras blandad bråte, bl.a. vår Aktiv-skoter. Traktorn använder pappa när han arbetar i skogen och skottar snö. Mamma kan också köra till nöds, men tyvärr har jag och Martin aldrig lärt oss det.


Bäck är fullt av katter, de stryker omkring på gården och hukar blickstilla i det långa gräset vid vägkanten.


Som tur är har vår hund väldigt dålig syn, så hon upptäcker dem sällan.


Här flyter stilla den bäck som man får förmoda har givit byn dess namn.


Så till sist den välkomnande skylten, som talar om att du nu lämnar vardagens jäkt, stress och larm bakom dig och träder in i fridens boning.