Stanniol

Hitler cats

2010-07-17T11:25:00.000-07:00

Jag blev tipsad av en kompis om detta fenomen: Hitler cats, så kallade kitlers. Stackars dessa katter, vem ska någonsin älska dem? Den nedersta bilden tycker jag är hysteriskt rolig.

Seriehistorisk kuriosa

2010-07-16T12:55:00.000-07:00

När jag och min bror idag var på loppmarknaden Andra Varvet i Sikeå fick vi syn på den här lilla godbiten - ett som det verkar väldigt tråkigt spel som går ut på att skaka kulor från den ena änden av ett rör till det andra, men det intressanta är att illustrationen på förpackningen är tecknad av ingen mindre än Bamses pappa Rune Andréasson.

I övrigt hittade jag en Tord Nygren-bilderbok från 1987 till min samling.

Frutts Makaputt, character development

2010-06-30T04:59:00.000-07:00

Här kommer ytterligare en bild på temat tuschade skisser. Jag gjorde några grova skisser för att utveckla figurerna i bilderboken Frutts Makaputt, som jag tecknade till Opals bilderbokstävling. Dessa har jag nu tuschat. De visar Arga från planeten Argagon, Leo från Gladius, Egon från Blygon och Tår-D från Gråtor. Vem som är vem får ni lista ut själva.

Du förstår mig ju inte!

2010-06-19T14:31:00.001-07:00

Ytterligare en gammal skiss jag tuschade nyss. Vad säger/skriker personerna på bilden till varandra? Förslag mottages tacksamt.

Bara topparna, tack

2010-06-18T12:43:00.000-07:00

Idag tuschade jag en gammal teckning från ett skissblock som jag tänkte att jag kunde delge mina bloggläsare. Det är alltså barberaren från min och Christopher Adolfssons serie Bakom Fasaden, idogt arbetande. Tycker jag satte linjerna rätt bra, det blev lite David Mazzuchelli-likt på sina ställen.

Medvetandeström-text

2010-06-12T13:48:00.000-07:00

Jag fick för några dagar sedan ett inspirations-il och ville skriva någonting, men visste inte riktigt vad. Då googlade jag på skrivtips och fick fram ett tips om att slå upp en slumpvis sida i en bok, ta en mening någonstans från sidan och börja sin text med den. Det blev en mening från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon och resultatet blev såhär:

Hon bor på fjärde våningen, i ett mörkt och fuktigt rum. Silverfiskarna lever livets glada dagar där de rasslar fram över det spruckna kakelgolvet och kilar in under det rostiga badkar hon använer som säng. I hörnet av det lilla ingrodda rummet, mot en av dess färgflagnande väggar, står en gammal chiffonjé där det ligger en mängd ofärdiga utkast till texter, lösryckta meningar och fraser, skrivna med gammaldags skrivbläck och en spretig handstil, vissa lappar är hopknycklade, andra fläckade av kaffekoppsringar. På chiffonjén står även en gammal skrivmaskin med ett gulnat pappersark nedstucket. Det är blankt.
Om man bara såg detta dystra rum, skulle det vara väldigt svårt att sluta sig till vad det är för typ av människa som bebor det. Man kanske skulle associera till en sinnesförvirrad gubbe som har en mängd olika egenheter och tvångstankar, som spenderar sina dagar med att skriva ibland arga, oftast bara förvirrade insändare till lokaltidningen, i ett försök att få kontakt, med någon, vem som helst.
Om man fortsatte ströva runt i rummet skulle man nog bli ännu mer förbryllad. Om man till exempel skulle titta närmare på de små textfragmenten som samlas på chiffonjén skulle man få läsa dadaistiska poem i stil med: ”Purjolök/på en bädd av leda/kan förnimmas/kortvarigt/som en/diffus ånger.” Eller vad som tycks vara helt lösryckta stycken ur någon juridisk nyhetsskrift: ”Immaterielrättens centrala roll inom klimatpolitiken ser nu ut att bekräftas på många håll, och dessa frågor verkar bli en av de centrala stridsfrågorna i Köpenhamn.” Vissa lappar tycks förevisa inköpslistor, men man hajar ändå till när man ser dem, eftersom specifika ord är kursiverade, understrukna eller helt enkelt bara åtföljda av frågetecken. ”Mjukost?”
Om man höll sig kvar i rummet något längre skulle man ofrånkomligen få höra när dess hyresgäst kom hem. Ett skramlande med nycklar utanför dörren skulle få dig att se dig om efter någonstans att gömma dig, men det kalt möblerade rummet skulle inte erbjuda några skylande utrymmen. Så du skulle helt enkelt bli tvungen att rak i ryggen möta vem det nu var som kom in genom dörren med så ärlig och renhårig uppsyn som du skulle kunna frammana, och hoppas på det bästa.
Men nu är du inte där i rummet, och kommer troligen aldrig att träffa dess inneboende, av skäl som skulle bli för komplicerade att gå in på. Så du får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att den som stiger in genom dörren den här eftermiddagen är en kvinna, ungefär 1 och 70 lång, med ett tämligen alldagligt utseende. Hon har blont hår. Hon hänger av sig sin jacka på en väldigt dammig herrbetjänt och går fram till fönstret som vetter ut mot staden.

Det är en speciell stad. Den är resultatet av 100 gråhåriga mäns oavbrutna drömmande under åratals tid. Dessa män är professionella drömmare, inte lekmän som du och jag, och de har lagt in mångårig erfarenhet bakom sina tankefoster, som legat till grund för stadens arkitektur. Männens mästerverk, deras tour-de-force, är den stora klockstapeln som ligger i stadens mitt. Den äldsta av männen har drömt fram fundamentet, ramverket, den sinnrika konstruktion av ultralätta balkar som bär upp det imponerande bygget. Den visaste av männen har drömt den silverglänsande fasaden med sin lökkupol, och den blygaste av dem har drömt den magnifika klockan, med en urtavla av marmor och genomskinliga visare med silverglänsande punkter som springer runt urtavlan som silverfiskarna under kvinnans badkar.

Kvinnan går efter ett tag från fönstret och sätter sig vid chiffonjén, tänder den flimrande bordslampan. Hon doppar en gammaldags skrivpenna i ett bläckhorn och sätter den mot en papperslapp, tankfullt. Hon börjar röra den runt runt i snirkliga krusiduller, som efterhand förgrenar sig i blomrankor och vad som i brist på bättre referens skulle kunna jämföras med kartan över ett tunnelbanenät. Man kunde förledas att tro att det rörde sig om telefonklotter, om man inte såg de små anteckningarna som hon i samma stund kastade ner här och där på papperet: figur 1:17 C. Proj. beskrivning undanröjd. Barack 3 utrangerad. Operation Modalt stöd under Bp, verkställd enl. nedanstående. När papperet inte räcker till fortsätter hon på bänkskivan. Uppenbarligen är det någonting mycket utstuderat hon är i färd med, och den djupa koncentrationen märks när telefonen ringer och hon kraftigt hoppar till. Men hon hämtar sig snabbt och anlägger en sammanbiten min när hon lyfter luren från klykan.

Vi leker med tanken att du ändå hade varit i det där rummet, och att du i sista stund innan dörren öppnades i desperation skullea ha krupit in under badkaret, som var positionerat på välvda lejonfötter. Där du nu hade legat, med näsan full av stinkande damm och förtvivlat försökte kväva en nysning, skulle du ha sett kvinnans fötter framför stolen, och lagt märke till att de var bara. Medan hon fortsatte sitt samtal skulle du uppfatta hur hon nervöst gned dem mot varandra. Du skulle inte kunna dra några vittgående slutledningar av samtalet, för det verkade som att personen på andra änden av luren var den som skötte största delen av snacket. Från kvinnan kunde du uppfatta fraser som: ”Jo, det är klart.” ”Med den ryggsäcken kan man väl förstå att han gjort de val han gjort.” ”Vad? Under pågående övning?” och strax innan hon tankfullt lagt på luren: ”Klockan nio på högkvarteret, med verktygen och ämnena med mig. Jag lovar att inte göra dig besviken igen.”

På kvällen, när hon lagt sig tillrätta i det gamla badkaret, med en noppig filt dragen över sig och en hoprullad skjorta som huvudkudde, skulle du, långsamt och med stor möda hasa din stela kropp ut från under badkaret, kanske försiktigt borsta av dig det damm som fastnat på dig – i den allmänna smutsen på golvet skulle det inte göra någon skillnad – och sedan stanna upp, liksom drabbad av hur rummet ser ut försatt i mörker. Stadens alla ljus läcker in genom de inte helt stängda persiennerna och tecknar ett randmönster på golvet som på något sätt ser datagenererat ut, stelt och styvt, som något alltför regelbundet och geometriskt som skär sig mot det övriga rummets nästan organiska stadium av förfall. Du tittar mot väggarna och får plötsligt för dig att slingrande iglar, rökliknande nattvarelser gömmer sig i skuggorna på väggarna, lurande, väntande. Det hela påminner dig om en dröm, eller om det är någonting du var med om som liten. Du tassar ut genom dörren, den är inte låst, och stänger den försiktigt.

Silverklockans visare rör sig obarmhärtigt mot tolvslaget, och när det kommer öppnas en liten lucka i den spräckliga stenboetten. Ut kommer en förgylld stare på en pinne, besatt med skimrande opaler och topaser, och på platsen för dess ögon glöder två akvamariner. Den öppnar sin näbb och utstöter ett läte som låter som en veklagan, det är på samma gång skarpt och bräckligt. Tolv korta signaler som ekar ut i den blå natten, ringer bort i gränderna där gatukatterna längtansfullt tittar upp på den fågel som de aldrig kommer att kunna fånga.

Autobiographical autodidact

2010-06-06T08:33:00.000-07:00

I thought I'd write a blog post in English, just to practice my language skills. I read a fair share in English, but I rarely get the chance to talk or write, and as a result thereof I'm not very good at it. Really I like Swedish and German better, but English sure is more widely useful. (I've been thinking of studying English at the university, but that will probably never happen if I know myself right, I've had about enough of studying as it is.) Well, let's cut to the chase: Diaries and autobiographies. Ive been keeping a diary since I was ten years old, and stopped writing every day when I was 20. That is, I wrote in the diary every day from I was 10 until I was 20. By now it's more about every third day. But I've got quite a few diaries by now.

I've sometimes made diary comics. I shared some of them with you here. The American cartoonist James Kochalka, whose style is characterized by cuteness and characters with elf ears, is the one who initialized and popularized the term diary comics.

American Elf by James Kochalka

When talking about diary comics the leap isn't far to autobiographical comics in general. I've been into autobiographical comics ever since I started moving my focus from the art and more to the script when reading, and some of my Swedish favourites in the genre have been Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall and Gunnar Krantz.

Daniel Ahlgren

Sjunde våningen by Åsa Grennvall

Vin och vatten by Gunnar Krantz

When I studied at Serietecknarskolan i Malmö I made a comic about when I was enrolled for military service at Pliktverket in Östersund, and was quite upset about the sex discriminating procedure. The title, För pung och fosterland, is an hommage to Daniel Ahlgren, whose comic För kung och fosterland is about when he, like me, managed to get an exemption warrant. Here is a page from the 14 page comic. (Which I actually sent to Galago, but it got rejected. I got some positive feedback though.)

It can't have eluded those of you who know me that my favourite autobiographical comic - which also happens to be my all time favourite comic - is Craig Thompsons Blankets.

Blankets by Craig Thompson

Among other autobiographical major graphic novels can be mentioned "Epileptic" by David B, 100 demons by Lynda Barry and American Splendor by Harvey Pekar. Each of them warmly recommended.

American Splendor by Harvey Pekar and Robert Crumb

100 demons by Lynda Barry

Epileptic by David B

To end this post I present to you an autobiographical comic I recently did for Västerbottens-Kuriren, which will be published as a part in the summer series on the culture page. Earlier years I have written a chronicle, but this year I came up with the idea to do a comic instead, and it was approved. This year's theme is "Sommaren i staden". (And don't worry, I won't continue to abuse the English language. The next post will be in Swedish.)

Tofsmesens hädanfärd

2010-06-04T06:03:00.000-07:00

Nytt bilderboksuppslag.

Mel. Vyssan lull
Vyssan lull, skotta skottekärran full
Det kommer en kardinal i gången
Vyssan lull, skotta skottekärran full
Han håller en tofsmes uti tången
Den lyfte från sin gren
och krocka med en sten
Nu vilar den i frid i luftballongen

Vildtuppens morgonserenad

2010-05-31T08:10:00.001-07:00

Nytt bilderboksuppslag. (Kanske inte helt färdigt men jag hade det till hands när jag skulle skanna en annan grej.)

Melodi: Du ska inte tro det blir sommar
Du ska inte tro att man somnar
när vildtuppen kacklar och gal
Den skriker så strupen den domnar
fast sol'n lämnat sin piedestal
Och natten och mörkret har ringlat som
chokladsås på åker och älv
Men tuppens små fjädrar, nu singlar dom
sen Unn skrämt iväg den helt själv

Den vandrande blånaden

2010-05-31T07:59:00.001-07:00

Något oväntat kommer jag medverka i en jubileumsbok för Fantomen, där jag publiceras med en text och en seriesida, från min prov-Fantomenserie som minnesgoda bloggläsare kanske kommer ihåg. Här är första sidan i sitt färdigritade skick.

Tuschdrömmar

2010-05-30T07:10:00.000-07:00

När jag höll serieteckningsworkshops för barn i stadsdelsbiblioteken i Umeå satt jag själv och skissade på en serie medan eleverna idogt arbetade. Den är lite poänglös, men jag hittade den och gjorde klart den så här är den i alla fall.

Lennart Hellsing wannabe

2010-05-20T00:08:00.000-07:00

När jag inte har något annat att göra tecknar jag nu på ett nytt bilderboksprojekt som jag inte vet hur mycket det kommer att bli av det. I alla fall handlar det om en bunt illustrerade nonsensverser, som baseras på klassiska barnvisors melodier. Det är tänkt att bilderna ska klargöra de många kryptiska vändningarna i verserna. Det här är första uppslaget jag har gjort:

(Melodi: Broder Jakob)
Syster Ella,
syster Ella
Gnager du
på en gnu?
Hör du inte tågen?
Undan med pirogen!
Tuff, tuff, tjoff
Tuff, tuff, tjoff

(Min bristfälliga akvarellteknik försöker jag att inte se som beklämmande utan istället som att jag har stor utvecklingspotential. Men jag skulle behöva ett bättre papper, och kanske även en bättre pensel.)

Webbillisar

2010-05-13T05:15:00.000-07:00

Det ena ger det andra. Kort efter att jag slutfört superhjälteillustrationerna fick jag ett nytt uppdrag från samma reklambyrå, att göra några bilder till webbanners som gör reklam för VästerbottensTurism. Bannrarna kommer nog att börja användas nästa vecka.

Med vänlig hälsning

2010-05-10T01:58:00.000-07:00

Kommer i VK, vet inte vilken dag:

Med vänlig hälsning
Sara Granér
Galago

En bild av en bekymrad läkare som håller i ett nyfött barn med
navelsträngen fortfarande dinglande från magen och repliken: "Tyvärr
får man ingen andra chans att göra ett gott första intryck". Så
brutalt och hopplöst inleds Sara Granérs uppföljare till den hyllade
debuten "Det är bara lite aids", och det sätter tonen för boken
samtidigt som det är en av de roligaste teckningarna i densamma. En
annan höjdpunkt är en lika obetalbar som kusligt verklighetsförankrad
text om att köpa kläder med biltryck på till sin dotter för att ingen
ska tro att man är den som är den, samtidigt som det är viktigt att
man inte köper "en rosa volangklänning med as-asfint glitter till sitt
pojkbarn så att folk tror att det är ett fjojmpigt jävla fittbögsbarn
man släpar runt på." Ironierna kretsar kring konsumtionssamhället,
patriarkatet, makthavarna och vanlig urbota dumhet. Ett medmänskligt
patos och en sanningslidelse genomsyrar Granérs teckningar och skiner
fram tydligt trots det hårda, nattsvarta och puerila anslaget. För det
mesta träffar formuleringarna mitt i prick och punkterar de
grötmyndiga, floskulösa, ihåliga uttalanden som vi får oss till livs
genom makthavare, reklam, nedärvd "visdom" och "sunt förnuft" som
heliumballonger och lämnar dem sorgligt tomma och meningslösa i
rännstenen där de hör hemma.

Originaliteten i teckningsstilen kan ingen vid sina sinnens fulla bruk
bestrida. Hennes groteskt spretiga figurer har ljuskandelabrar till
händer, fjortonarmade som mest, och ser i sina toppluvor,
träningsoveraller och de vanställda djurhuvudena i grälla primärfärger
ut som nidbilden av norrmän från Norgehistorierna, parad med
afrikanska skräckinjagande urfolksmasker. Mer o-gulligt än så kan det
knappast bli. Men är idénnehållet lika originellt? Det är det
ovedersägligt om man jämför med de traditionellt svala, sofistikerade
och lite tama politiska dagstidningsteckningar vilkas funktion och
position hennes bilder, till stor del publicerade på kultursidan i DN,
fyller. Men om man jämför med de andra tecknarna i den unga
Galagogeneration som Granér är en del av: Pontus Lundkvist, Liv
Strömqvist, Nanna Johansson, Nina Hemmingsson, David Liljemark och
Sara Hansson med flera finns det en mängd beröringspunkter. Hon har
ett väldigt personligt tilltal, men jag skulle kanske ändå snarare
säga att Sara Granér är en del av en tradition än en djupt originell
självständig röst. Vilket förstås inte gör hennes teckningar mindre
roliga. För roliga är de för det mesta. Någon gång kanske svordomarna,
våldet och det obscena kan tyckas vara där för sin egen skull, men å andra
sidan finns det ingen anledning att hålla tillbaka när man känner en
stor ilska över ett genomkorrumperat samhälle.

Galago håller nu på med en USA-lansering av sina bästa nya tecknare,
och Sara Granér är en av dem som nog har potential att slå utomlands.
Röster som Granér behövs, och jag förstår att hon har blivit
framgångsrik i denna tid, när kommersiella budskap vrålas ut från alla
håll – då kanske man som satiriker måste vråla tillbaka för att höras
genom bruset. Det är måhända jag som är otidsenlig som även skulle
vilja efterlysa samhällskritiska serieröster med ett mer
intellektuellt och sparsmakat tilltal, fler poänger uttalade i
mungipan eller i en bisats, som behöver ett tag för att sjunka in.

Atleter i tights

2010-05-06T09:49:00.000-07:00

Det uppdrag som jag nyss (förhoppningsvis, det kan ju tillkomma ändringar i sista minuten) slutfört är till Umeå kommuns kampanj för hållbart resande. Några skådespelare ska styra ut sig i gröna våtdräkter och cykelhjälmar med tuppkammar och sprida ut sig på stan, sen är det tänkt att man när man får syn på en av dem ska fota henne/honom med sin mobilkamera och sms:a in bilden, så har man chans att vinna en elcykel. Illustrationerna kommer synas på bussar, i tidningsannonser och på nätet. Tanken var att jag skulle teckna i klassisk superhjältestil, så jag fick öva mig lite på att göra färgläggning med massa highlights. (Vilket kanske inte är klassisk superhjältestil utan mer modernt.) Den understa posen ville beställaren i slutändan inte ha med. De tre översta är dock godkända.

Färgfemman

2010-05-06T08:41:00.001-07:00

(Om vi nu föreställer oss att personerna i serien bor i en femrummare. Fnösktorrt, jag vet.) Under tiden man håller på och färglägger genomgår teckningen ett antal olika versioner avseende färgsättning. Jag sparade en tidig version som en jämförelse.

Slutversion

Arbetsversion

Bakom fasaden (eller snarare utanpå den)

2010-04-29T10:06:00.000-07:00

Än så länge kan jag inte stoltsera med att ha speciellt många uppdrag som bidrar till brödfödan, men ett av dem är serien jag gör till Bostadens kundtidning. Här är skissen och tuschen till det kommande numrets serie, som just nu är under produktion. Återkommer med färgläggningen.

KP-illustrationer

2010-04-18T10:25:00.000-07:00

Jag har länge närt en dröm om att få göra illustrationer till Kamratposten, denna svenska institution för barn och ungdomar. Har skickat portfolios dit tidigare men hittills fått nobben. Så den här gången tänkte jag att det kanske skulle funka bättre om jag gör illustrationer av exakt den typ som brukar finnas med i tidningen, dvs. t.ex. till nån av insändarspalterna. Det fick bli till Du-88 (numera Prat), spalten dit läsarna kan skicka brev om allt mellan himmel och jord. Jag valde ut tre av insändarna och illustrerade dem.

Hej KP+alla KP-läsare!
Härom kvällen la jag en patiens som gick ut. Det var länge sedan den gick ut för någon i släkten. Den har aldrig gått ut för pappa...
Från Hanna
P.S. Mitt namn på rövarspråket är Hohanonnona.

Hej KP+alla andra!
Det låter kanske lite konstigt att en 9-årig tjej har barnstol i bilen. Men jag är jättekort. Ingen annan än jag i min klass har bilstol. Det känns konstigt utan bilstol också. Då kan jag nästan inte titta ut genom fönstret och säkerhetsbältet sitter vid halsen...
Hejdå från en glad tjej

Hej KP!
Just nu är jag så glad att det pirrar i magen, för jag tänker på min älsklingshäst Badu Boy. Han är en kelen, gullig, vit, lugn hingst. Kompisarna i skolan som har egna fina hopphästar som vunnit första pris flera gånger tycker jag är knäpp, som kan älska en travhäst som inte ens har startat ett lopp. Men det bryr jag mig inte om, för jag kan inte rida så bra, och framför allt kan jag inte hoppa. Därför nöjer jag mig med en vanlig travhäst, som till exempel min egen i fantasin Badu Boy.
Jannie

Vått-i-vått

2010-04-11T10:09:00.000-07:00

En akvarell föreställande min far som jag gjorde i eftermiddags.

Littfest i Umeå

2010-04-10T07:51:00.000-07:00

Elfred Berggren

Jag är nyss tillbaka från Litteraturfestivalen Littfest i Umeå där jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om sin nya spänningsroman med konflikten Marocko-Västsahara som fond. Sedan, kanske framför allt, såg jag Erik Jonssons mycket inspirerade föreläsning om Elfred Berggren, västerbottnisk bergingenjör som skrev vad som förmodligen är Sveriges första science-fiction-roman: Robotarnas gud. (Mer om den här. Boken finns dessutom att läsa och ladda ner här.) Detta under sin tid på Österåsens sanatorium, där han också slutade sina dagar i tuberkulos.

När man hör initierade människor berätta om fascinerande författaröden får man förstås inspiration till att själv skriva. Men den brukar för min del förklinga efter kanske bara någon halvtimmes knattrande med handsvettiga fingrar på ett rappligt tangentbord, då orden på skärmen smälter samman till ett grått moln och tankarnas vagnshjul slirar, låser sig, kullagren skär ihop. Man söker efter ord och formuleringar som kan föra det frustande tanketåget framåt men får till slut finna sig i att rälsen kommer ta slut och tåget ofrånkomligen kommer störta ner i avgrunden.

Dessutom behöver det väl inte sägas att science fiction kanske är den litterära genre som kräver mest av sin förkunnare förutom den språkliga förmågan, nämligen företrädesvis en gedigen vetenskaplig skolning i antingen naturvetenskapen, om det rör sig om hard science fiction, och/eller humaniora som filosofi, teologi och etnologi om det handlar om soft sci-fi. Och i i vilket fall ett stort intresse för samhällets och människosläktets utveckling och framtid. Eftersom ett av de vanligaste råden till de som vill försöka sig på skrivande brukar låta "Skriv om det du känner till", torde det inte vara den första litterära genre jag kommer ge mig i kast med. I enlighet med det rådet borde jag skriva något om en tillbakadragen serietecknande bilderboks- och korsordsfantast med lätt autistiska drag. Men mitt ordförråd är så begränsat och mina uppslag räcker knappast till någon längre lunta, så det som faller sig lättast att skriva kanske är barnbokstext.

Men ju längre jag försöker tränga in i skrivandets väsen, desto mer inser jag att jag framför allt är en tecknare. Mina små utflykter i textens värld ska nog helt enkelt få förbli just utflykter, som denna, mellan penseldragen.

Work in progress

2010-04-06T00:21:00.000-07:00

Det händer inte så ofta att jag målar tavlor, men just nu håller jag på med en "commission piece" som är långtifrån färdigt men hittills ser ut så här.

Oväntad vändning

2010-03-28T08:20:00.000-07:00

En text jag skrev på svenskan på journalistutbildningen då vi skulle skriva en scen som innehöll en oväntad vändning. Antagligen helt ointressant för de flesta, men jag blev hyfsat nöjd med den så här kommer den i alla fall. (Störande förresten att indragen inte följer med i blogger.)

***

En guldhamster utstöter välbelåtna gnyenden och tycks sjunga duett med en nymfparakit några hyllor bort. Eller kanske de för ett samtal med väl inövade repliker, en kokett kurtis som båda vet är dömd av avståndet i rummet och genetiken, men ändå tillräckligt roande att ödsla några minuter på. Papegojan vankar än höger, än vänster på sittpinnen och vaggar huvudet i takt till sin smäktande drill. ”En dragqueen som diggar Bob Marley”, tänker expediten och fnissar till. Han ler sedan mot den äldre kvinna som kommit fram till disken med tre stora råttor i bur.
”Är det en present till barnbarnen?”
”Nej. Mat till min nätpyton”, säger damen och ler vänligt när expediten lätt ställd räcker henne växelpengarna.
Expediten Per ägnar sig åt räkningar en stund innan han åter blickar ut över butiken. En kvinna i kashmirullrock betraktar road de vandrande lövens stråt längs en gren i terrariet i fönstret. Hon måste snart sluta, hennes son rycker envetet i rockskörtet och springer före till burarna med vädurskaninerna.
Akvariet är Pers favoritsektion i affären. Han älskar att betrakta den mångskiftande balett av sprakande färger, linjer och former som sveper fram bakom tunna glasväggar. Vem behöver en plasma-TV om man har ett 32 tums akvarium? Fiskarterna leder tankarna till olika personlighetstyper. Svärdbärarnas dystra men stolta uppsyn när de skrider fram högt i vattenlagren påminner om begravningsentreprenörer med svårmodiga ansikten; de pråliga slöjstjärtarna liknar svassande, fnissiga cancan-dansöser i logen mellan uppträdanden. Malarna är de där lite marginaliserade människorna. Med sorgsen, frånvarande blick håller de sig på sin kant bakom en sten och liknar kvinnan klädd i säckväv som sitter i parken och pratar med en uppstoppad mås. Eller mannen med det vilda skägget i busskuren, som med cigarretten fastlimmad i mungipan berättar för alla som vill, och några till, om hur nära han var en framgångsrik forskarkarriär i England (och som faktiskt talar sanning fastän ingen tror honom).
Någon harklar sig.
”Ursäkta. Har ni foder för äldre katter med känslig mage?”
”Titta på hyllan där nedanför skylten. Den heter 'Royal Feline' nånting.”
Per fortsätter betrakta fiskarna i en sorts trancetillstånd. Idag står där en ung kvinna i dunjacka och tights och läser på baksidan av en fiskmatsburk, begapad av ett stim loja guppys. En tuggummibubbla brister med en knäpp medan kvinnan förflyttar sig i sidled mot chinchillaburarna. Med sitt knyckiga rörelsemönster och det hårt blonderade håret framstickande under toppluvan påminner hon om Pers egen dotter, Ella. Hon är nu i Tokyo för att läsa japanska, och Per börjar sakna hennes truliga uppsyn vid frukostbordet. Det är ofta det enda han hinner se av henne, till vardags i alla fall. Det känns som om det var igår hon brukade somna i hans famn. Tiden forsar fram som ett brusande vatten.
“Inte riktigt på hugget idag?”
Anna står snett leende och lutar sig mot disken.
Per sliter blicken och tankarna från deras fixpunkt någonstans långt borta i en fjärran värld, kanske till och med en annan dimension – den där förflugna tankar ibland landar och liksom snurrar runt i en vortex, ett tillstånd av upprepning och brist på riktning som man behöver ett tvärt omruskande för att kunna avlägsna sig ifrån.
Per rufsar till sitt långa hår, gnider båda händerna mot ansiktet och drar bort dem med ett ryck, som för att rivstarta medvetandets motor. Nu gör ett koppel människor entré i butiken. Det är en dagisgrupp som anmält studiebesök, och det är Pers uppgift att guida dem runt i affärens olika delar. Anna tar över bakom kassan och Per ikläder sig sitt allra mest tjänstvilliga leende när han börjar anföra gruppen framför fågelburarna närmast dörren.

Sen går allt på ett ögonblick. Anna skriker högt och butikens människor vänder sig mot disken. En vit mössa och ett knivblad som blänker till. Per drar efter andan. Han fingrar på mobilen i fickan och börjar nervöst knappa. Just då vänder sig gestalten som står framför kassan – Per ser nu vem det är. Hon riktar en pistol mot folkhopen, låter den ryckigt skifta mellan de skräckslagna besökarna. Kniven i andra handen, viftandes i cirklar mot Anna. Spetsen krafsar i Annas jumper för att understryka allvaret. Pers värld känns dämpad, luften syrelös.
”Ingen gör nånting, hör ni? SLÄPP MOBILEN!”
Ett barn börjar gråta. Per låter mobilen slinka i fickan igen. Det blonda håret inramar ett ungt ansikte, knappast mer än femton. Yngre än Per trott, yngre än Ella. Hennes blick, vild, nervös, flackar hetsigt mellan folkhopen och Anna. Det kan väl inte vara ett riktigt vapen?
”Pengarna fort sa jag!”
Anna slänger ett vilset ögonkast på Per men måste lyda.

Gunna Grähs

2010-03-26T14:09:00.000-07:00

Gunna Grähs är inte min största tecknaridol men otvivelaktigt en väldigt mångsidig och skicklig barnboksillustratör. Och hon har stigit ännu mer i mitt anseende efter sitt framträdande på bokcafé Pilgatan i tisdags. En mer hjärtlig och härlig person får man leta efter. Det handlade bl.a. om hennes beundran för Ingrid Vang Nyman, okunnigt förlagsfolk och om att arbeta sig bort från realismen. Hon var väldigt vältalig och hennes röst fick mig ibland att tänka på Astrid Lindgren, hon skulle passa perfekt som inläsare av talböcker. Gunna berättade även om sina Hej hej-böcker och visade bilder - väldigt detaljerade gouachemålningar otroligt nog gjorda i naturlig storlek (typ ett A5:s yta fast liggande) vilket innebär miniatyrmåleri på hög nivå!

Bild ur Gunna Grähs Hej hej-bok "Dino och lilla Kurren"

Ett stilla regn över Gråtor

2010-03-20T07:18:00.000-07:00

Jag har deltagit i en bilderbokstävling, men eftersom vinnarna inte utsetts än och tävlingen är anonym är jag lite försiktig med att publicera alltför mycket av bildmaterialet på bloggen. Ett litet smakprov kan jag dock undvara. Till tävlingen, som jag fick nys om alltför sent, hann jag bara färdigställa fyra uppslag, men jag håller på att slutföra boken i alla fall, så att jag kan skicka den till några förlag även när/om den inte vinner. Värt att tillägga är att det här verkligen är det jag vill hålla på med - att illustrera bilderböcker med akvarell och färgpennor, vilken fröjd!

Om godhet

2010-03-20T03:07:00.000-07:00

Homsan Toft, Filifjonkan och Snusmumriken, några av de figurer som återfinns i Tove Janssons "Sent i november", en av de böcker Lena Kjersén Edman avhandlar i sin nätta bok "Om godhet".

En recension som publicerades för några veckor sedan i Västerbottens-Kuriren. En ganska svår bok att recensera tycker jag, dels för att den innehöll så många texter och personliga reflektioner och dels för att jag är van vid simpla textfattiga serieböcker där stort utrymme ges för fritt beskriva bilderna och de känslor de frammanar, vilket kommer lättare för mig.

Godhet i litteraturen och livet
Lena Kjersén Edman
BTJ Förlag

En bok om godhet kanske man föreställer sig som en tjock, djuplodande avhandling. Därför är det ganska befriande att Lena Kjersén Edmans tagning på ämnet är en liten, tunn skrift. Fjäderlätt, lockas jag till att skriva på grund av duvan som breder ut sin vinge över framsidan.

Och även om anslaget är lätt är tonen djupt allvarlig. Lena Kjersén Edman skriver högst personligt, ärligt och okonstlat om 16 skönlitterära och tre "dokumentära" böcker – urvalet är också personligt och gör inget anspråk på att täcka någon kanon, om det skulle finnas en sådan för ämnet. Barn- och ungdomsböcker utgör en stor del och även i vuxenböckerna är barnen ofta de goda gestalterna. Som i Henning Mankells Comedia Infantil, där det dödligt sårade gatubarnet Nelio berättar om sin livshistoria för bagaren José på taket av en teater. Eller i Björn Ranelids berättelse om den lilla visa flickan Julia, som använder sitt språk som en kärlekshandling.

I Fjodor Dostojevskijs Idioten är den märklige fursten Mysjkiin visserligen vuxen, men naiv som ett barn (samtidigt som han är djupt intelligent). Kanske är barn mer känsliga för orättvisor än vi vuxna. I Max Lundgrens Pojken med guldbyxorna handlar de sista raderna om att det inom var och en av oss finns ett litet barn, som ser ut genom våra ögon på allt elände i världen och hoppas på att den vuxne ska ta bladet från munnen och protestera.

Analyserna i essäerna är sparsmakade, ibland bara en kort kommentar till boken och ibland delar Kjersén med sig av beröringspunkter till sitt eget liv. Det är inga abstrakt teoretiska resonemang och allting är djupt känt. Bland barnböckerna nämns bland andra Mio min Mio och Tove Janssons sista, underbara Muminbok Sent i november, där Muminmammans goda gestalt, trots att hon inte personligen medverkar i boken, lyser i homsan Tofts tankar och håller hans humör och hopp uppe.

Andra delen tar upp verkliga människor som gjort gott: Sophie Scholl, plogbillsaktivisten Pia Lundin och Suzanne Bröggers väninna Tone i hennes prosadikt med samma namn. I förorden till bokens två avdelningar delar Kjersén med sig av sina egna personliga tankar kring godhetens väsen. Mod utgör en central del av detta väsen. Mod är också en av de sju egna livsdygder som Kjersén föreslår efter inspiration från katolska kyrkan. I samband med religion nämns annars ofta offer, och flera av gestalterna i boken gör uppoffringar. Men självuppoffring finns inte med i Kjerséns lista, och offret som godhetshandling är kanske lite passé idag. I alla fall i vardagen, där godhet nog mycket handlar om att vara där, att finnas till, lyssna och trösta. Hur ska man orka göra det om man är nedtyngd, utblottad och nedtryckt till marken av de uppoffringar man gjort?

Lena Kjersén Edman erkänner rättframt att hon själv inte är beredd att lida eller dö för krig eller fred, eller sitta i fängelse för sin övertygelse, utan nöjer sig med att "vända notblad för mästarna" med Werner Aspenströms ord. Men Edman vågar tala i stora ord om viktiga saker, och för det krävs också ett stort mod, mitt bland alla cyniker och övervintrade 90-talsironiker. I avslutningen citerar hon författaren Ingvar Bratt, som hävdar att man faktiskt kan använda även sina svaga sidor för att göra gott. Det känns som uppbyggliga och uppmuntrande slutord.

Serie till Bostadens kundtidning

2010-03-19T10:36:00.000-07:00

Jag har fått ett uppdrag som ger ett välkommet bidrag till brödpengen: En serie till Bostadens (Umeås kommunala hyresvärd) kundtidning Hej, som kommer ut sex gånger per år. Ni som har Bostaden som hyresvärd kan glutta på baksidan av det nu aktuella numret, och ni andra kan läsa den här. Förhoppningsvis får jag fortsätta teckna den. Nästa gång tror jag jag ska satsa på en enklare färgläggning, blev ej helt nöjd med denna. (Jag återanvände titeln på min och Christopher Adolfssons kortlivade Bakom Fasaden, eftersom jag tyckte de passade för en serie som utspelas i hyreshusmiljö.)

Vilka ges utrymme i media?

2010-01-31T01:06:00.000-08:00

Tänkte jag kunde bjuda på omslaget till hemuppgiften vi gjorde över jullovet på journalistprogrammet. (Det var då så länge sedan jag hade ritat nåt att jag tog på mig lite extraarbete för skojs skull.)

Vildingarna

2010-01-30T05:43:00.000-08:00

Almaprisvinnaren Maurice Sendaks bilderbok Till Vildingarnas land hör till genrens största klassiker och många minns den nog från sin barndom. Historien om Max som i sin vargdräkt retar gallfeber på sin mamma och seglar till en ö bebodd av sällsamma varelser har inspirerat Spike Jonzes film som snart går upp på vita duken i Sverige. Om jag känner mig lite tveksam till sista tidens omstöpande av framgångsrika böcker i Hollywoodhyttan tänder jag mer på idén att låta en roman inspireras av en bilderbok, att omtolka något som huvudsakligen bärs av bilder till text. Det är vad Dave Eggers, som varit med och skrivit filmmanuset, nu gjort i boken Vildingarna.

Det börjar förvånansvärt mörkt i skildringen av Max som bor med sin mamma och tonårssyster i en nordlig villaförort med ett grådaskigt snötäcke på gräsmattorna. Nånting taggigt och svart håller på att växa fram inuti Max. Hans syster Claire vill inte längre leka med honom och mamma är ofta ledsen. Max upplever att familjen faller isär och att det är hans uppgift att hålla ihop den. Men det är svårt när hans syster ibland gör honom så arg att han förlorar kontrollen och när robotdansen inte längre funkar som uppmuntringsstrategi.
Efter att ha blivit förödmjukad av Claires vidriga kompisar en dag när ett bakhåll i en snöborg gått snett ger sig Max ut i natten, ylande mot månen i sin vargdräkt. Han springer ner till havsviken. Där ligger en segelbåt förtöjd och Max stävar ut mot det öppna havet för att hälsa på sin pappa i stan, men horisonten förändras framför honom och han driver till sist i land på en öde ö – han har nått Vildingarnas land.

Jag fastnar direkt för det detaljerade språket i den första delen, med sin fina tonträff av det stora kriget i ett barns inre. De vardagsnära bilderna av utsatthet griper tag och känns äkta. När Max hamnar hos vildingarna byts skådeplatsen och blir en orgie i färg och fantastiska inslag, men intrycket är ändå kargt och ödsligt. Dels på grund av det fortfarande lika exakta språket men mest för att det inte är mycket bättre ställt på ön än hemma. Där bor Douglas, Carol, Judith, Ira, Tjuren och Katherine, märkliga tvåbenta varelser med djurliknande huvuden och uppenbart stora inre problem: Någon gräver hål och pratar om tomheten, någon hör ljud från underjorden och de gnager oroväckande mycket på varandra. Turen gör att Max slipper bli lunch och istället kröns till kung. Han försöker desperat hitta sätt att få de vilsna vildarna att må bra, men det är inte lätt och när missnöjet börjar sjuda i lägret måste han återvända hem.

En del av syftet med boken är förstås att visa Max brottandes med sitt inre vilddjur på ett väldigt konkret sätt, han tvingas till kreativ problemlösning i situationer han aldrig skulle ha ställts inför i sitt vanliga liv. Trots det han lär sig – Carol avskyr segling, Ira tycker inte om hål, Judith vill inte sätta sig på beställning – kan han aldrig hitta en patentlösning på hur ”allt alltid ska bli bra för alla”, och när han inser att det inte finns några enkla svar har han mognat en smula. Men ofta känns det som händer på ön som en utfyllnad, en räcka kryptiska händelser som är kul var för sig men saknar en bärande och sammanbindande idé.

När boken är utläst dröjer den varsamma språkbehandlingen kvar, men jag är ändå kluven och kan inte undgå känslan av att man kokat soppa på en spik. Återstår då filmen och att se om Maurice Sendaks teckningar tillförs någon extra dimension av den tredje dimensionen...

Bakom Fasaden one-shot

2010-01-30T05:40:00.000-08:00

Den här är baserad på en liten marginalillustration jag gjorde i en urgammal dagbok.

Grymma gym

2010-01-30T05:33:00.000-08:00

I veckan som gick gjorde vi i skolan en tematidning om idrott och hälsa. Jag fick uppdraget att göra en illustration till en text om olika gym i Umeå och resultatet blev slikt:

Framgång inom familjen

2010-01-23T00:01:00.000-08:00

Kom på att jag borde propagera för min käre broder som kommit tvåa i en världsomspännande tävling. Såhär ser han ut och det han gjort är att vinna andrapris i Make Magazines Instructable-tävling. En instructable är en illustrerad instruktion av hur man tillverkar ett (inte nödvändigtvis men ofta) elektroniskt objekt. Det han gjort är en alarmklocka med binär tidsvisning, som finns här.
Tiden visas alltså inte i siffror utan i lysdioder som representerar ettor och nollor enligt ett talsystem som jag fått förklarat för mig men det är ju lätt att glömma sånt där tekniskt. I detta steg kan man läsa mer om just tidsvisningen.

God Jul! (för vissa)

2009-12-23T08:44:00.000-08:00

Medan andra mössprydda julfigurer sett sina bästa dagar.

Regina, Regina, Regin-ah-ah-ah!

2009-12-14T02:34:00.001-08:00

Jag var i Göteborg i helgen och såg Regina Spektor uppträda i Lisebergshallen, och det var fantastiskt. Tyvärr satt vi en bra bit bak i raderna vilket förtog den del av upplevelsen som kommer av att man ser artistens ansiktsuttryck.

Förband var Jenny Owen Youngs, som jag lyssnat lite på innan och som imponerade stort med sin gitarr, sin mörka röst och roliga scensnack. Sen kom Regina in och tände två ljus i en åttarmad ljusstake för att fira Hanukkas andra dag. Hon inledde konserten med att krocka näsan i mikrofonen när hon skulle börja sjunga, väldigt kul. Sen lekte hon sig igenom sitt set, och sjöng precis lika bra som på skiva, både à capella, till elgitarr, enbart piano och tillsammans med det väldigt kompetenta bandet. De flesta låtarna var från nya skivan Far, inte min favoritskiva av henne eftersom jag tycker det är lite väl många tralliga och likartade spår. De bästa numren tycker jag istället var från tidigare skivor: Ode to divorce, Aprés Moi och That Time. Kvällen avslutades med höghastighetsbluegrass i Love, you're a whore.

Min resekompis Karl filmade några av låtarna. Ljudet blev riktigt bra även om bildkvalitén förstås inte är nåt att skryta med. Håll till godo:
Machine

Laughing with:

Samson:

Us:

Oskars tomte all over town

2009-12-07T11:15:00.000-08:00

Tänkte bara meddela att det är jag som ritat tomten som syns på typ tjugo ställen på Gallerian Kungspassagen i Umeå och i tidningsannonser, så att ni inte tänker "aha, en vanlig tomte" utan det korrekta "aha, en vanlig tomte som Oskar Forsgren ritat" när ni ser den. Så fick jag det sagt.

Pirinens piruetter

2009-12-04T00:48:00.000-08:00

Joakim Pirinen
Kvarteret Kolossen
Galago

Alternativseriernas första stora rockstjärna i Sverige heter Joakim
Pirinen. Han var med när Galago blomstrade under 80-talet, överlevde
nittiotalets serietidningsdöd och har aldrig varit mer populär än
idag, något som blev tydligt då han nominerades till DN:s kulturpris
förra året.
Jag kan ärligt erkänna att jag varit något svalt inställd till
Pirinen efter att bara ha läst ett par av hans senaste album – som är
bra, men då han geniförklaras ideligen hade jag nog förväntat mig
något litet ytterligare. Nu kommer hans tidigare serier från 80-talet,
från samlingsalbumet Kvarteret Kniven, och Split Vision från -95 i en
telefonkatalogstjock bibba, tryfferad med några riktigt tidiga
serieförsök från 70-talet. Och får mig att fullständigt kapitulera.

Det är en förbluffande resa, och dess väg tillryggalägger man bäst
styckevis. För Pirinens fantastiska detaljrikedom kräver full
uppmärksamhet, det vore närmast en förolämpning att bara läsa texten
och skumma igenom de stundvis stumma bilderna. Det vill säga, så
tänker jag först, men efter hundratalet sidor är jag helt uppslukad.
Jag har lärt mig att snabbare läsa av de täta bilderna och vill bara
ha mer av galenskapen.
Det är mest fristående verk av varierande längd, men några figurer
som ständigt återkommer är nallarna, Pirinens signum. Bland annat som
”De små rackarna i sandlådan”, med lekplatsen som ett betongförortens
mikrokosmos, och som den smärtsamt försagde björnen Beppo. Vi får
också se Pirinens mest kände figur Socker-Conny göra sitt
uruppträdande.

Om man ska förklara Pirinens serier och deras storhet för de som inte
läst dem är en viktig del det visuella. Han tecknar helt enkelt bättre
än andra. Sidorna är tätare, mer genomarbetade. Pirinen har bestämt
sig för att aldrig låsa fast sig vid en teckningsstil och som tecknare
känner man sig förorättad av hur ledigt han svingar sig mellan
krafsiga Krazy Kat-inspirerade landskap, Crumb-darriga linjer, Art
Deco-geometri och naivism. Ena stunden bryter han upp bildplanet som
Picasso och i nästa exploderar han i skrafferingar som en Gustave Doré
på syra. Mest är han förstås sin egen och allt är gjort med ett
absolut gehör för tuschets klangfärg. Ingenting är förbisett;
bakgrunder, layout och textning är alla behandlade med lika stor
omsorg och detaljrikedom, men det blir aldrig en uppvisning eftersom
det samtidigt är så hisnande oväntat och fantasifullt. Pirinen är
Tusch-Messias.
Och teckningarna skulle lyfta även svaga manus – men manusen är
precis lika briljanta! Pirinens hjärna är ett ymnighetshorn fullt av
köttfärste, häxringar som skriver skvallerjournalistik på trädens
blad, leksaker från framtiden och vansinnesnoir i kalla krigets
skugga, men ämnesvalet är så brett att jag egentligen inte vill ge
exempel. Språket är lysande och tänjs till bristningsgränsen med
ordlekar, sinnesutvidgande nonsens och en respektlös stilblandning.
Det är fruktansvärt roligt, men samtidigt ofta otroligt smart och
poetiskt. Tramset är på så stort allvar. Serietecknaren Sara Granér
har sagt att serier är en lite efterbliven konstform, och delvis vill
jag ge henne rätt. Jag tror inte att man på samma sätt skulle
acceptera puerilt strunt sida vid sida med skarp samhällskritik och
filosofiska djup i en roman eller målning. I gränslösheten ligger en
av serieformens styrkor.

Alldeles mot slutet, i serierna från nittiotalet, kan man uppleva en
dipp. Det blir lite mer av simpel könshumor och mindre hyperoriginell
centralstimulans. Men Pirinen på lågvarv är ändå Pirinen.
Man kan bara spekulera i hur många stålstift och liter tusch som
gått åt till denna backanal. Det är en kväll där Pirinen bjuder på
alla rundor och jag lapar skamlöst i mig av överflödet. Mätt, belåten
och lite vimmelkantig slår jag igen pärmarna och kommer nog att rapa
rasterpunkter i ett bra tag framöver.

The Aristobrats

2009-11-20T00:37:00.000-08:00

Okej, så det här inlägget är ingenting för kräsmagade. Kom inte och säg att jag inte varnade er.

För typ ett år sedan såg jag filmen The Aristocrats (som inte ska förväxlas med Disneys kattmusikal) och ådrog mig ordentlig smärta i mellangärdet på grund av de våldsamma skrattattacker med påföljande andnöd som utbröt tätare och tätare under filmens gång. För dem som inte vet det handlar den om ett skämt. Ett internskämt bland komiker, för att vara exakt, som länge har använts som ett slags improvisations- och gestaltningsövning. Det går i stora drag ut på: En grupp människor kommer in till en nöjesagent och ber att få presentera ett shownummer. De påbörjar sin uppvisning. Berättaren sätter igång att beskriva de mest perverterade, avskyvärda saker han kan komma på. Det är här kreativiteten släpps fri och mästaren skiljs från novisen: kroppsstympning, incest, sodomi, ultravåld, kroppsvätskor, blasfemi och allmän råhet av alla slag blandas i en djävulusisk cocktail. Varpå nöjesagenten stammar fram en fråga om vad numret heter, och får till svar: The Aristocrats!

Inte så speciellt kul skämt, tycker kanske vissa. Det talar knappast till den mer sofistikerade sidan av oss. Slutpoängens satiriska udd är väl snarast en förevändning för att få spekulera i vidrigheter, och genererar på sin höjd ett småleende. Men få kan väl förneka att det finns något kittlande med att försöka överträda precis varje gräns, att för en gångs skull få excellera i kaskader av runda ord likt en Tourettes-drabbad på tjack. Variationsmöjligheterna är ju oändliga, och förutom en intressant historik ges i filmen en otrolig mängd varianter på skämtet av komiker som Sarah Silverman, Whoopie Goldberg och Jerry Seinfeld. Bl.a. en pantomimversion, en variant som utvecklas till ett gräl mellan en buktalande komiker och hans docka och en helt spegelvänd version där numret i sig är helt bedårande - en kärleksfull familj äter en god middag tillsammans och somnar i soffan med armen om varandra - men där namnet på föreställningen nåt i stil med: "The motherfucking cocksucker-cunts".

Här kan man se ett utdrag ur Bob Sagets variant:

Här är en version jag inte tror är med i filmen, men den är sannerligen ett gott hantverk i genren:

Efter att ha sett filmen blev jag oerhört inspirerad att hitta på en egen variant, men jag glömde bort det tills för ett tag sedan då jag hittade en skiss i en anteckningsbok. Den har jag nu bearbetat och slutfört:

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt stegade in på kontoret till en välkänd västsvensk talangscout. "Jaha. Va tror ni att ni kan göra då?" frågade denne på sin inte alltför välljudande skaraborgska. "Vi har ett nummer att visa upp", sa Reinfeldt glatt, men trots att han log sitt bredaste leende var den sorgsna blicken oförändrad. "Låt dä gå fort då", sa nöjesagenten och lade motvilligt undan dubbelnumret av Jailbait som legat på skrivbordet framför honom.

De båda politikerna bugade vördnadsfullt. Sedan drog Anders Borg fram en köttklubba och drämde den med all sin kraft i Reinfeldts ben så det krossades med ett sjungande läte och blodiga flisor stack upp som bergkammar genom skinnet. Reinfeldt svarade genom att med en eldriven röjsåg avlägsna Borgs högra arm från dess fäste och istället göra fast den vid hans rygg med en blandning av smegma och var från ett gammalt injektionssår. Björklund drog med sin enda arm ned byxorna och orenade på ekparketten, några rejäla kablar som han använde för att forma en stilfull mohikan i bästa 77-punkstil av sitt långa hår. Reinfeldt tog fram en sprayburk med guldfärg och snart sken hela hans huvud som om det var en förgylld sängknopp. Med en slipad brevkniv snittade de små skåror i varandras bukar, kinder och lår - skapade helt enkelt nya kroppsöppningar som de ivrigt och våldsamt sådde sin säd i. Såren sydde de sedan igen med senor från Borgs döda arm.
Mannen bakom skrivbordet rynkade skeptiskt pannan och trummade med fingrarna utan att säga något. Borg fortsatte med att sticka in handen i... ja, så att säga i budgetpropositionens svarta hål, och drog ut tjocktarmen, som han virade likt en chic scarf runt Reinfeldts blodstänkta hals. Efter att de slagit varandra halvt medvetslösa med en festlig kavalkad av tillhyggen spännande från rörtång till småvessla visade Reinfeldt prov på imponerande kroppskrafter när han som final grep en bic-kulspetspenna från skrivbordet och drev den en decimeter in i Borgs hjässa under dennes gutturala skrik.

Det var nu svårt att känna igen politikerna om man inte visste vilka de var eller hade sett transformationen. En besvärande tystnad lägrade sig och bolagschefen betraktade scenen med svårtytt ansikte. "Va kallar ni numret för nånting?" frågade han till sist. Borg öppnade munnen, men pennan hade trängt så djupt in i frontalloben att talcentra var allvarligt skadat. Följaktligen fick han bara fram en rossling, och spottade ut några tänder i en sorglig liten hög på golvet. De lyste som vita näckrosor i en göl av blod. Istället utförde Reinfeldt ett fumligt steppsteg och utbrast med triumf: "De nya moderaterna!"

Narcissos från Bäck

2009-11-18T00:01:00.000-08:00

Då så många bloggare tryfferar sina webbloggar med bilder på sina nunor och kroppar känns det inte mer än rätt att jag även bjuder Stanniols läsare på ett foto av mitt späda anlete. Att jag för närvarande läser Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde och blir smärtsamt påmind om ungdomens förgänglighet gör tidpunkten extra lämplig. Fotot är taget av Alexandra DePaoli.

Presentationsbild för presumtivt projekt

2009-11-14T01:50:00.001-08:00

Det här är ingen bilderbok. Men det kanske kan bli. Bilden nedan är till ett stipendium jag ska söka. Hur det än blir med det - en bilderbok eller två ska jag ha gjort innan jag lämnar in, det är mitt bestämda mål. Den peruanske kraftkarlen heter Juan Cardenas, om någon undrar.

Fan-to-man

2009-11-14T01:02:00.000-08:00

Det här projektet ligger lite på is just nu. Det är då alltså Fantomen-provteckningar som inte är riktigt färdigställda. Jag återvänder väl till dem när/om jag mentalt har ställt in mig på att jobba för att bli den nye Hans Lindahl. (Jag läser just nu Burne Hogarth's Dynamic Light and Shade, som verkar vara en god hjälp i den vägen.)

Konsten och jaget

2009-11-01T07:50:00.000-08:00

Ett nytt självporträtt jag gjorde till föreläsningen på biblioteket som jag höll igår. Den gick för övrigt ungefär som planerat och det kom tillochmed åhörare jag inte kände. Kul. (Bland övriga gäster syntes bl.a. min gamla lågstadielärare och min mattelärare från gymnasiet.)

Galleri Syster i Verkligheten

2009-10-30T03:39:00.000-07:00

Installation av Birgitta Linhart i förgrunden. I bakgrunden skymtar Jette Anderssons målningar För varje början är bara en fortsättning som följer och Mamma-barn, samt skulpturerna Mamma I och II.

Frenetism av Jessica Söderlind

Frenetism, detalj

Här kommer en konstrecension publicerad i VK redan i onsdags. Ni som inte gick på utställningen som nu är stängd har möjlighet att måla upp en inre bild av den utifrån mitt jidder.

Syster
Galleri Verkligheten
16 - 30 oktober

Luleåbaserade galleri Syster har intagit galleri Verklighetens lokaler
i Umeå, och det är i fruktbar symbios som två själsbesläktade nu möts.
För liksom Verkligheten är Syster ett konstnärsdrivet galleri och
kollektiv som arbetar genreöverskridande med samtidskonst. Här får
utställningen svälla sig betydligt större än galleri Systers tolv
kvadratmeter, och representerar tio konstnärer.

På undervåningen står Anja Perssons bronsskulptur Kropp – en huvudlös,
utmärglad spädgris med två bakdelar, ryggraden spänd som om den hängt
upp-och-ner. Ett genetiskt experiment i köttindustrin som slagit
slint, kanske. Man skulle kunna tro att genteknik är inblandad också i
Britt-Louise Landfors skulptur: Jättegaddar mönstrade som
Lisebergs-slickepinnar ligger spridda kring ett lika brokigt spädbarn,
men titeln Identity skvallrar om att det nog hellre handlar om det
utbud av möjliga roller och jag att iklä sig barnet har att ta
ställning till när det växer upp och fäller sina mjölktänder.

Det verk som talar starkast till mig finner jag på övervåningen.
Frenetism, av yngsta deltagande konstnären Jessica Söderlind, är en
fantasieggande väggskulptur av olika stora träbitar, satta kant i kant
i olika nivåer och baktill sammanbundna av tygremsor. Den taggiga
kontur de beskriver är dels utsträckt på höjden, och liknar därvid en
equalizerkurva på en musikspelare, men även i rummet, i det den buktar
ut från väggen. Ytan är täckt med symönster och träbitarnas hörn
kantas av olikfärgade fingeravtryck och fläckar. Lika dekorativ som
förbryllande gör den att jag måste be konstnären om några ledtrådar.
När jag blir uppmärksam på att linjerna i de skilda
mönsterbeskrivningarna ibland leder vidare från en träbit till en
annan har jag lättare att se skulpturen som en livskarta, där vägarna
ibland verkligen sammanbilder två platser eller händelser, ibland
sammanstrålar men oftast klipps av, tvärt avviker eller ger
motstridiga instruktioner. På sin väg sätter man desperat sina märken
var man kommer åt, oförmögen att avgöra om ens avtryck senare kommer
att få betydelse eller betraktas som meningslöst kludd.

Sara Edströms dubbla kvinnoporträtt är fina – det är stora
akrylmålningar av ansikten som kontrasterar mot små figuriner av samma
personer i bränd och målad plastlera. Detaljrikedomen och hantverket
imponerar och det känns som en fräsch nytolkning av en klassisk
porträttradition.

I Verklighetens sidobyggnad Gårdshuset finns två installationer av
Birgitta Linhart. Basen i båda två är snören helt inklädda i lärk- och
granbarr (den arbetsbörda som måste ligga bakom är helt enkelt
hisnande). I den ena hänger lärksnörena ned på golvet från en träram
som ett draperi vinden gripit tag i – eller som ett slags stilisering
av ett verkligt grenverk solen silar igenom. I den andra är
barrsnörena lindade kring en knotig gren som en hårman; någon har
suttit i trädet men lämnat håret kvar. De genomsyras av en inte helt
trygg sagostämning som liksom naturtematiken går igen i hennes
torrnålsgravyrer.

Jette Andersens stora oljemålningar är gjorda med gamla foton som
utgångspunkt och undersöker moder- dotterrelationer utan att vara för
tydliga i sitt budskap. ”Ty varje början är bara en fortsättning som
följer” visar en folkmassa med hundratals av en och samma marscherande
svartvita kvinna, en parad som skulle kunna tolkas som en meditation
över tillvarons cykliska natur, att varje generation i huvudsak ställs
inför samma problem och krav som den föregående oberoende av
tidsålder. I målningen Mamma-barn lämnas öppet vem som åsyftas, då
bilden föreställer tre unga flickor av vilka en avviker genom att det
bara finns ett tomt utrymme på ögonens plats. Skulpturerna av två
flickor i klänning, Mamma I i paraffin och Mamma II i bemålad brons,
är uppenbarligen inte heller mödrar ännu. Men det kanske kan upplevas
som något förutbestämt, att man som kvinna från barnsben socialiseras
in i en roll av att vårda och fostra; ett reducerande från människa
till biologisk roll.

Systers utställning representerar många olika uttryck och temperament
och ger en intressant bild av hur samtidskonst kan se ut i Norrbotten
idag. Så, välkommen till Verkligheten!

Föredrag och seriekurs!

2009-10-26T04:06:00.000-07:00

Nu är det höstlov för oss journalistelever på Strömbäcks folkhögskola, men jag behöver nog inte oroa mig för att försjunka i ett letargitillstånd. Jag kommer att ha en del att göra.

2 november 18.30 kommer jag nämligen att prata i Ljusgården på Umeå Stadsbibliotek. Gratisbiljetter finns att hämta ut i information och utlåningsdiskar. Jag hade bl.a. tänkt visa en del bilder, dels på mina favoriter bland serietecknare och illustratörer och dels lite av det jag själv håller på med, framför allt från Handikappad (som förhoppningsvis kommer ut om inte alltför lång tid).

Dessutom: 10 november kommer jag att hålla första träffen i en serieteckningskurs för barn från 10 år (sex träffar blir det sammanlagt). Också med start 18.30, också på bibblan. Det finns fortfarande platser kvar, så om ni känner någon seriesugen knatte: tipsa honom eller henne att anmäla sig!

Zelda

2009-10-09T06:23:00.000-07:00

Zelda provar på en tillvaro som primalkvinna, med tveksamt resultat

Min recension i Västerbottens-Kuriren idag:

Zelda
Lina Neidestam
Kartago Förlag

En vanlig fråga man får som serietecknare är om man vill göra "en ny Rocky". Frågan har nog visst berättigande, om man bortser från att det låter ganska larvigt och att det faktiskt finns ett antal andra typer av serier än dagsstrippar. För ingen skulle väl tacka nej till de folkets och kritikernas hyllningar och den ekonomiska säkerhet succén Rocky gett dess skapare Martin Kellerman.
En liten utvikning: Rocky förändrade den traditionella strippen – med kort text och en tydlig slutkläm – mot en mycket mer dialogbaserad humor liknande den i sitcoms, förlade den i en mer vardaglig miljö som låg nära många unga människors liv (istället för att handla om vikingar, hemmafruar och annat ingen rimligen kan relatera till) och anslog en fränare ton med grövre språk och inslag av sex och alkohol. Dessutom är den uttalat självbiografisk.

Och faktum är att väldigt många av de stripptecknare som vunnit framgång på sistone har följt i liknande spår som Rocky: Lise Myhres Nemi har ett stort fokus på barliv och kompissnack, och även om den självbiografiska dimensionen inte är uttalad är seriens huvudperson och dess skapare till utseende och klädstil lika. Tony Cronstams Elvis har utvecklats till att nästan uteslutande bli en kanal för att fläka ut makarna Cronstams sexliv. Med detta i minnet är Lina Neidestams Zelda helt klart en del av traditionen, vilket förstås inte hindrar att den är originell på flera punkter.
Denna den första Zeldaboken innehåller samlade strippar från bl.a. tidningen Nemi, där serien går i varje nummer.

Zelda är en aggressiv feminist som med sina genusglasögon stadigt på nästippen ser patriarkala strukturer och könskonstruktioner i varje hörn: Hon bryter sig in i en leksaksfabrik och programmerar om talande dockor till att skandera feministiska slagord. På midsommarafton vägrar hon att dansa kring den lövade fallosen och bygger istället en trä- och tygvagina som hon kroppsmålad skuttar runt. Tillsammans med kompisen Tova och pojkvännen Sigge fikar, snackar, och grälar hon sig genom storstadslivet med välformulerade, dräpande repliker och beska kommentarer om samtiden ständigt tillhands.

Zelda kan tyckas vara en endimensionell figur, och framställs i sin halsstarrighet ofta i ett rätt löjeväckande ljus. Men i mångt och mycket är ju seriefigurers uppgift att tjäna som förlösande ventiler för att leva ut det man som så förtvivlat ”nyanserad” och "förnuftig" människa inte dristar sig till.
I bokens bästa episod bosätter sig Zelda i skogen för att leva som urkvinna, obefläckad av civilisationens smuts. Men givetvis filmar hon allting och lägger upp som Youtube-klipp på sin videoblogg. Obetalbar är scenen då hon visar hur man gör tamponger av soltorkad vass, kaveldun och fårister.

Men även om världen oftast går i svart och vitt för Zelda vacklar hon ibland i tron på sina övertygelser, fastän hon inte gärna vill erkänna det.
En väldigt stor del av skämten ligger just där, i den splittring som kan uppstå i konfrontationen mellan högstämda feministiska ideal och den krassa verkligheten. Zelda får prestationsångest och tappar lusten då Sigge försöker tillfredsställa ger henne med oralsex. Då lackar han ur och insisterar på "kravlöst orgasmbefriat fulsex", vilket förstås får dem att slappna av och medför maximal njutning för båda. Att säga eller tänka en sak och sedan göra raka motsatsen är också ett tema som återkommer. Ibland finns tendens till upprepning, men oftast lyckas Neidestam variera upplägget och framkalla åtskilliga skratt, inte sällan med en svart underton.

Hur var det med det självbiografiska inslaget? Eftersom jag läst Lina Neidestams rappa och flitigt uppdaterade blogg vet jag i alla fall att handlingen inspireras av hennes vardagsliv; när Lina åker till Mexiko åker Zelda dit, när Lina ser Twilight på bio gör Zelda detsamma. De är också båda hemfallna åt etnoromantik och har fäder som är hantverkare. Men jag vågar inte dra parallellerna längre än så.

Frågan är då: Är Zelda en ny Rocky? Tja... Det bästa försöket hittills i alla fall.

Seriekrönika i B&B

2009-09-23T11:15:00.000-07:00

Äntligen ett riktigt inlägg! Det har bara varit text och text ett tag nu, så här kommer nåt för er som känner mig främst som tecknare och läser bloggen för bilderna. Denna seriekrönika från Small Press Expo är med i senaste numret av Seriefrämjandets (numera kulturtidskriftsprisnominerade - puh, jobbigt ord!) Bild & Bubbla. Så nu kan jag publicera den på bloggen. Den är väldigt intern och så, men det tänker jag inte be om ursäkt för.

Miljöbeskrivning

2009-09-20T06:48:00.000-07:00

På svenskan på journalistutbildningen jag går fick vi till uppgift att göra två miljöbeskrivningar av samma plats, den ena med positivt laddade ord och den andra med negativt laddade ord. De som har varit på platsen jag beskriver får väl själva avgöra vilken som är mest sann. (Bilden är bara en illustration och är inte tagen i Lövånger.)

Asfaltsvägen tog slut vid några postlådor och bilen svängde in på en slingrig småväg. Den salta havsluften svepte in genom min nervevade ruta. Till vänster om vägen passerade en prunkande blomsteräng med ett myller av olika vilda örter; rölleka, rallarros, kabbeleka. Bilen tog mig mjukt vaggande genom ett kuperat landskap där vägen kantades av högresta, stolta tallar och björkar som sträckte sina vida, lummiga kronor mot solen.

När jag svängt in på åter en avtagsväg var jag framme vid Häbbersvikens stugområde och parkerade bredvid de andra bilarna i skogsbrynet. Jag steg ut och gick stigen mot stugorna. Det fanns tre röda stugor med blå dörrar; den ena ett ombyggt stall, den andra en tidigare lada och den tredje ett Älvsbyhus. Dörrfärgen avvek från känslan i det allmogeröda och minde om den på rappade stenhus vid Medelhavskusten. Stilblandningen och husens skilda fasoner gav ett sorglöst intryck tillsammans med de oklippta grästuvor som stack upp här och där på tomten. På gårdsplanen låg ett krocketspel utspritt och en solblekt frisbee under bordet till den nötta trädgårdsmöbeln bidrog ytterligare till känslan av hemtrevnad. ”Här syns att det bor någon med en avspänd inställning till tillvaron”, tänkte jag belåtet.

Havet låg bara ett stenkast bort. Det härliga solskenet blev till guldglitter i havsytans stilla krusning och fyllde hela min varelse med välbehag, och en obetvinglig lust att ta ett dopp. Så jag fattade mina badbyxor och en handduk och började barfota gå mot stranden. Sanden rann som en varm andedräkt mellan mina tår och tallbarr kittlade lekfullt fotsulorna. Vid strandremsan prövade jag vattentemperaturen med tån. Havet hade inte hunnit bli riktigt varmt än, på termometern var kvicksilvret ännu en bit från 20-gradersstrecket – men så mycket mer uppfriskande med ett svalt dopp än ett varmt!

Efter badet svepte jag in mig i handdukens härliga frotté och vände ansiktet mot horisonten. Små bomullstussar till moln dekorerade den annars azurblå himlen; en bild av enkel men ursprunglig, liksom eterisk skönhet. ”Varje dag är som en dyrbar snökristall”, tänkte jag, ”lika skön i sig själv som alla andra dagar, och lika flyktig. Samtidigt fullständigt olik alla de andra. Vilken ynnest att ha fått uppleva så många, och vilken rikedom att ha så många kvar!”

******

Asfaltsvägen slutade tvärt och bilen skramlade in på en gropig grusväg. Det blåste ihållande från havet genom mitt öppna fönster. Till vänster om vägen passerade en snårig, igenvuxen hage med ett gytter av mjölkört och annat ogräs. Bilen skakade obekvämt fram genom ett backigt, bergigt landskap där vägen kantades av gängliga, torra tallar och björkar med spretigt grenverk.

Efter att vägen gjort ännu ett tvärt avtag var jag framme vid Häbbersvikens stugområde, ställde bilen bredvid de andra och steg ut, lätt omtumlad av färden. Jag närmade mig stugorna. Tomtens bild skämdes av tre hus av sinsemellan helt olika karaktär – det såg ut som som om en slumpens vind hade burit med sig dem från helt olika platser och här kombinerat dem utan någon som helst övergripande idé. Bara någon prisgiven åt den värsta sortens kitsch skulle uppskatta anblicken: Fasadernas bemålning med billig rödfärg stod i skrikande kontrast till dörrarna, som med sin grälla koboltnyans mest påminde om pulkor från Hammarplast. På gårdsplanen låg ett krocketspel nonchalant utkastat tillsammans med diverse andra pryttlar, som om den som bodde här totalt gett upp alla försök till att upprätthålla en snygg fasad. ”Fy sjutton vad det ser ut här egentligen”, kom det till mig som en plötslig skamfylld insikt. Samtidigt blev jag uppmärksam på att solen gassade obarmhärtigt, och om jag inte ville stekas som ett ägg hade jag inget annat val än att greppa badbyxorna och bestyra ett bad i det, förmodligen iskalla, vattnet.

När jag gått barfota över brännhet sand och nålvassa barr – varför bryta masochismen genom att ta på mig ett par sandaler? – och nått stranden, talade en blick på termometern som hängde från bryggan om att jag hade haft rätt. 15,5 hånfulla grader. Men lika bra att göra pinan kort, så jag kastade mig i.

Efteråt virade jag krampaktigt handduken kring min huttrande kropp, som snabbt skiftat färg till askgrå. Jag hackade tänder, blickade ut mot horisonten och den banalt klarblå himlen och tänkte ”Ännu en förspilld dag. Och fler lär det väl bli, var och en den andra lik i den tröstlösa golgatavandring med graven som slut- och höjdpunkt som är livet.”

En mörk plattform

2009-09-16T01:10:00.000-07:00

Min recenson i dagens VK:

En mörk plattform
teckningar
Ludwig Franzén
Galleri Alva
4-29 september

Minnet är en oberäknelig, svekfull tjänarinna. Hon har tillgång till
avancerad mörkrumsteknik för att efterbehandla de bilder vi
absorberat; sudda ut element som inte logiskt eller estetiskt passar
in, exponera om för mörka partier och stämma färgskalan i nostalgiska
pasteller. När vi famlande försöker nagla fast hennes information med
ord eller fästa den på papper tycks hon ohjälpligt glida undan. Likt
raden av bubblor man ibland ser på näthinnan en solig dag, som bara
kan uppfattas ur fokus i ögonvrån. Och i samma stund vi beskriver
minnet har vi dödat en del av det, och kommer börja blanda ihop minnet
med vår framställan av det. Rollen som sanningsvittne spelar hon
således dåligt, detta gäckande väsen. Eller? Å andra sidan, vad är
sant? Jämfört med ett foto eller en film är ju minnets dimensioner
långt fler; känslor, lukter, smak, rymd. Den enda direktlänk vi har
till den svunna tiden går genom vårt nervsystem, och vem är att säga
att de bilder vi upplever genom denna länk inte är verkliga? Minnet
tycks inte ha något system när hon sedan arkiverar dessa bilder, där
vissa kan försvinna som genom ett maskhål i rymden för att poppa upp
när vi minst anar det. Andra minnesbilder i vårt huvud kan vi inte
alls placera, och när vi ser dem förefaller länken vara något annat –
en portal till andra världar.

Ludwig Franzéns utställning visar dessa dunkla bilder. Liksom i den
förra, ”Nya bilder av ett främmande Umeå”, är det platser, miljöer som
står i fokus. Anspråkslösa tuschteckningar av med många små streck
varsamt framskulpterade betongfasader, trähus och grässlänter. Med små
medel antyds valörer i den flämtande belysningen i en kulvert och
solgasset över något slags enorm övergiven kraftstation. Ett
fuktskadat omklädningsrum; granar på en bergknalle under en svart
rymd; en gammaldags träskottkärra på en snötäckt gårdsplan. Bilder och
platser som känns igen, som vi kan ha sett. Men trots att de är i
stort sett vardagliga känns de utomvärldsliga. Ett lätt förvrängt
perspektiv här, en skalförskjutning där och en stämning av overklig ro
och stillhet gör dem sakrala, mytiska. Inga människor syns, men det är
först i efterhand jag noterar det. För platserna är besjälade; en
spegelbild i en vattenpöl blinkar till, man känner en vattenlednings
puls och hör en stenig grusvägs lugna andhämtning.

Utställningstexten handlar om drömmar som symbol för minnet. Från en
mörk plattform stiger vi på en buss som för oss ensamma in i nattens
tunnel; utanför fönstret passerar namnlösa byar. Det vi ser på dessa
våra nattliga resor är oåtkomligt för andra än oss själva, liksom våra
minnen. Bussen finns också med på bild: en klart upplyst farkost vid
en ensam gatlykta i ett beckmörkt, konturlöst landskap. Och jag tänker
på Kattbussen i Miyazakis film Min granne Totoro, den förunderliga
varelse och fordon som man inväntar i natten och som i samma stund man
stiger på den gör världen magisk.
"Disk" visar en diskbänk ovanifrån sedd som genom en fiskögelins,
så som man kan uppfatta världen när timmen är sen och man har varit
ute och fått i sig lite för mycket. I diskhon ligger något, jag ser
utslagna tänder i blod. I lägenhetens lugna glödljus en sen natt
skymtar ett drama – eller är det kanske bara en orensad vask en
fredagkväll? Kartan är ofullständig, namnen på alla platser finns inte
med. Partier ligger i mörker. Vägen leder till ett stopp mitt i
ingenstans. Så står man där på plattformen och blickar tankfull ut i
mörkret.

En bild föreställer en lägenhet högt upp i ett flervåningshus som
håller på att rivas. Blommor och moln målade på väggen antyder att det
skulle kunna vara ett dagis. Scenen uttrycker en stark atmosfär och
närvaro, som om den ville inpränta sin existens, deklarera för oss:
"Jag minns den där lägenheten tydligt. Golvet var halvt upprivet och
fullt av damm, linoleummattan stack ut som en tunga i luften. Genom
hålet kunde man titta ner i lägenheten därunder, och ytterväggen var
nermonterad så man såg gatan och busshållplatserna nedanför... Fast
vänta nu, kan jag verkligen ha stått däruppe, det verkar ju
livsfarligt... Såg jag det kanske i en tidning? Var det någon som
berättade det för mig? Men jag minns ju bestämt..." Och när man tvekar
bleknar med ens konturerna, de skarpa kontrasterna fördrivs. Varför
ifrågasätta? Bilderna är ju där. De är vackra.

Nåväl...

2009-09-05T05:24:00.000-07:00

Jag gillar att skriva ibland; de som läser den här ojämnt uppdaterade bloggen vet att emfas ligger på just ordet ibland. Dagbok har jag skrivit länge, och nu när jag har börjat gå Strömbäcks folkhögskolas journalistlinje kommer jag uppenbarligen att skriva mer än vanligt, men när det gäller fritt konstnärligt skrivande är det nog bara att inse att jag inte har den disciplin och snabbt arbetande fabulerings- och formuleringsförmåga som krävs för att göra ett bestående avtryck i litteraturvärldens allmänna medvetande. Men jag gillar att ägna mig åt det, ibland. Så när jag t.ex. hittar en novelltävling brukar jag piska mig själv för att få ihop ett bidrag - oftast vinner man förstås inte, men deadlinen har tvingat en att producera en text man förhoppningsvis tycker är okej, och på en fest kan man vid tillfälle nonchalant säga "Jag skriver noveller då och då" (men se till att varsamt föra över diskussionen på ett annat ämne om någon börjar fråga vilken av Pär Lagerkvists noveller man gillar bäst, eller nåt annat som hotar avslöja ens okunnighet).

Den 31 oktober är det deadline för årets novelltävling i Umeå, med en prissumma på 100 000 :-. För den intresserade finns mer info här. Nedan finns mitt bidrag till förra årets novelltävling.

Om dessa väggar kunde tala

Jag föddes 1781. Först var jag bara en teckning på ett papper. Så här gick det hela till:

Hr Håkansson d.y. tittade längtansfullt ut genom fönstret på arkitektkontoret Håkansson & Håkansson, medan han torkade svetten ur pannan med en broderad näsduk. Det var en av sommarens varmaste dagar och stortorget kryllade av folk. Där vid pumpen stod åklagare Hansson och gav sin gråa märr att dricka i en tunna. Och mejerskan Antonsson med de stora överarmarna satt på en bänk svalkande sig med en svagdricka, medan hennes barm guppade då hon skrattade åt något stutare Nilsson just sa. ”En dag”, tänkte Håkansson och fick något avlägset i blicken, ”håller de där armarna i mig och jag får den där barmen att guppa.”
Då rycktes dörren upp och Hr Håkansson, d.ä., stegade in.
– Jag trodde bror var bekant med att det är sed att knacka!
– Bespara mig spetsfundigheterna, Karl. Har du ritningen färdig?
– Ja, Nils, jag gjorde just de sista tilläggen.
Nils Håkansson tog upp pappersarket och skärskådade det noga; kliade sig på hakan. Sedan grep han en blyertspenna från sin brors skrivbord och krafsade ned någonting i ena änden på ritningen.
– Vad gör du?
– Se: En smyckad balkong i gjutjärn på södersidan att sitta på, dricka en cognac och besinna världsalltets outgrundlighet... Vad tycks?
Den andre såg skeptisk ut.
– Jag tror nu inte att en löjtnant har så särskilt mycket tid till att besinna världsalltet. Men vi får se vad Turdfjell säger.

Hm. Ja, alltså, egentligen vet jag ju inte om det skedde exakt så, jag minns förstås ingenting från dessa händelser. Men vad jag däremot vet, är att när augusti nått sitt slut stod jag färdig. Jag hade fått mitt namn: fastighetsnr 55049 – och inväntade med torkande faluröda väggar och vitskinande knutar att löjtnant C.J. Turdfjell med hustru skulle flytta in.
Det var först nu, då varje planka satt på sin rätta plats, då varje fönsterspröjs fått sin färg och mina furugolv var lutade, som jag blev fullt medveten. Innan, medan jag växte fram, hade jag upplevt glimtar av något; förnimmelser av en solstråle mot murstocken; anslag till tankar som inte riktigt tagit fäste. När så rum lades till rum inom mig, rent faktiskt, upplevde jag också hur de metaforiska rummen inom mig blev fler och större. Medan vinden varsamt vaggade mig fogade sig skuggorna av medvetande; andarna från de träd jag byggts av och de uråldriga stenar jag stod på, samman till ett jag. Hur rikt är inte livets mysterium!

Sålunda hade jag alltså blivit byggd till ett löjtnantsboställe, avsett för att möta de krav som en kronans man kan tänkas ha på representation och elegans. En prydnad för nationen, bla bla... Missförstå mig rätt; jag är stolt över den jag är. Men över åren förändras ens synsätt, jag menar jag har överlevt två världskrig; allt eftersom min funktion har skiftat (mer om det sedan) har jag kommit att ifrågasätta betydelsen av anseende och titlar. Vi är alla lika små inför universums evinnerlighet. T.ex. har jag omprövat min tidigare nedlåtande hållning mot friggebodar – det är svårt nog att vara ett bra hus utifrån sina förutsättningar som det är, utan den begränsande fastlåsningen i hierarkier.
När Turdfjells hade flyttat in tänkte jag inte särskilt mycket på dem. Jag tänkte nog inte så mycket alls ännu, det hade liksom inte fallit mig in. Jag bara var, och livet gick sin gång i mig. Jag njöt av den stränga kylan i isvindarna som piskade mig utanpå om vintern, lika mycket som jag njöt av värmen som jag ändå bevarade inuti mig. Jag sträckte på mig och sken ikapp med solen och rekryternas sablar, när de stod i led på gården vid generalens inspektion. Jag kan nog inte säga att jag direkt kände tillgivenhet till paret; om jag gjorde det var den ganska otydlig i kanterna. Inte som en hunds gränslösa trofasthet till sin herre, utan kanske mer som ett träd känner det för ett annat träd i en skog – man har ganska trevligt i varandras sällskap, men kunde lika gärna ha varit utan det.

Om tillvaron från början verkat stabil inföll en stor förändring 1792, då löjtnant Turdfjell tvingades ut i finska kriget och lämnade sin hustru i ett limbo. Första tiden gick hon varje dag och förväntade sig att han skulle rida in på gården i sin mörkblå uniform, lika välborstad som någonsin förr, som om ingenting hade hänt. Varje gång postbudet kom och hon såg ett vitt kuvert i hans hand flammade hennes svagt glödande hopp upp, men falnade igen så snart hon konstaterat att det saknade makens avsändare. Fänrik Hjelm, en av Turdfjells vänner som undgått tjänstgöring i kriget, kom då och då på besök med nyheter från fronten. När ett år hade gått utan livstecken från maken bestämde sig frun för att han var död. Hon sydde så om sin kostym av hoppfullhet till en av sorg. Men dagen kom också då den hade blivit för trång kring bröstet, och hon måste ta av sig den. Fänrik Hjelms visiter kom nu allt tätare. Första gången jag hörde honom säga hennes namn lät det ungefär: ”Fru Turdfjell... Jag vet verkligen inte varför Hans dröjer med att höra av sig. Dessvärre har det nyligen rapporterats stort manfall från ryska gränsen, men namnen har inte kommit in ännu... Här, Karin, ta min näsduk.” Hundratrettiosjätte gången jag hörde henne säga hans namn lät det: ”ÅH FREDRIK VARFÖR KOMMER DU INTE OFTARE HIT ELLER JAG TILL DIG ELLER DU I MIG ELLERÅÅÅHH”.
Turdfjell kom faktiskt till sist tillbaka, efter mer än två år. Han hade hållits fången av ryssen och därtill fått båda benen bortsprängda. Men vid det laget hade Karin sedan länge begravt honom, och var inte glad för att ha en vålnad som dessutom var en krympling i sitt hus.
Eftersom Hans och Karin trots allt var gifta tvingades hon nu dras med att ha honom i mig – men varje gång Fredrik kom på besök styrde hon in Hans rullstol i kontoret på nedre våningen och låste dörren. Där satt han och såg färgen flaga från taket och kände hur hela jag riste när sängen på golvet ovanför gång på gång stöttes mot väggen och framför allt hörde... Trots att han krampaktigt höll för öronen.
1796 dog Karin i barnsäng, hette det. Men läkaren som kom till platsen hade aldrig sett så mycket blod vid en förlossning tidigare.

Apropå död och begravningar – jag har skrivit en dikt:

Vi fortsätter begrava våra döda
plantera dem som pelargoner i jorden
Fastän vi vet att de inte kommer att växa upp igen
oavsett hur mycket vi vattnar

Va? Skulle jag inte ha kommit på den själv? Försök bevisa det då!

Småningom hamnade jag ur Kronans ägo. Ja, sen har ju försvaret rustat ner undan för undan... Och neutrala blev vi också, 1864. Några år efter det flyttade det in en familj bönder i mig, Sundins eller Sandins om jag minns rätt. Han var gudfruktig, tyst och hade oftast ansiktet förvridet i en lidande, plågad grimas. När han tvingades slakta ett djur var det som att han varje gång hoppades att Gud skulle tala till honom och säga att han likt Job bara blivit prövad, att hans kärlek till Gud visat sig stark nog och att han slapp förrätta fler offer. (Jag såg det ju inte, men lagården berättade för mig att den sett honom stå på knä framför djurbåsen, med ögonen tårade och geväret slängt bland halmstråna och dyngan runtomkring honom.) Hon i sin tur var bullrig och yvig, med ett strålande humör och ett tålamod som nästan aldrig tröt, men när det gjorde det var det med besked. Barnen bråddes på modern. Farföräldrarna bodde också i mig, i en egen kammare som tidigare varit för tjänstefolk, och eftersom de liksom sin son var av den tysta, svårmodiga stammen skapades en märklig kontrast mellan de boende, ett slags magnetiskt fält mellan två jämnstarka poler. Ett samtal i köket en eftermiddag kunde låta:
– Det verkar som det goda vädret skulle stå sig så potatisen blir fin i år.
– Tror du det? Jag tycker det liknar mörka moln därborta jag.
– Äsch, det är bara Hansson som bränner gammal bråte vid bäcken. Jag hörde västergöken gala imorse när jag var ute och mjölkade, det är ett gott omen. Det blir fortsatt gynnsamt väder, sanna mina ord!
– Nå. Vattensorken behöver kanske inte svälta i år trots allt. Men inte lär han lämna något kvar till oss.
– Om vi får en tillräckligt bra skörd kanske vi kan sälja en del till handlarn och köpa en bättre harv; då slår nästa skörd ännu bättre ut. Och får vi pengar över kan vi bjuda hit vänner och hålla stort kalas...
– Ack, förvisso föder överflöd girighet, lättja och frosseri!
Konstigt nog kom de sällan ihop sig; det var snarare som att de balanserade varandra på något sätt. Maken och hans föräldrar var de sura vätejonerna och frun och barnen var basen som neutraliserade lösningen.
Min tid med Sundins var i stora drag bra. Det kunde förstås bli stimmigt med alla barnen som flängde runt mellan rummen och lekte tåg, ylande som ångvisslor – jämför med när ni själva har en riktigt orolig, väderspänd mage – och när makarna under ett av sina sällsynta gräl lät grytorna och kastrullerna vina genom luften önskade man att man var någon annanstans. Men de smickrade min stolthet genom att ofta omtala för varandra vilket rejält hus de fått tag på, och en av fördelarna med att vara just ett hus är att det man hör människor säga om en kan antas för helt uppriktigt, eftersom de inte tror att man hör. (Ibland känner de nog i själva verket på sig det, men låtsas inte om det.)
En gång bröt de upp och lade om mitt golv i sovrummet. När han satte ned kofoten i ett hörn märkte han att en planka redan var lös. Han bände loss den och fann därunder en knivbajonett av gammaldags typ.
– Vad är det du har hittat? En sådan där som soldaterna har på gevären... Den måste väl vara antik.
– Den är inget att ha, den är full av rost ser du väl.
– Inte är det rost. Det är fläckar av... hm, någonting annat. Men de går säkert att tvätta bort.
Den såldes till ett armémuseum och för pengarna kunde de anställa en slaktare under en tid, och under den tiden genomgick herr Sundin en mindre förvandling. Han verkade på något sätt pånyttfödd, som att bördan som annars ständigt tycktes tynga hans axlar lättat en aning. Frun blev nästan orolig när hon en morgon hörde honom vissla till synes obekymrat, närmast lättfärdigt – visserligen tonerna av O Jesus Krist som mänska blev, men ändå. Saker återgick hursomhelst till det vanliga igen när slaktaren slutade. Tungsinnet lägrade sig på nytt i herr Sundins själ och pH-värdet återställdes.

Här måste jag stanna upp en smula. Det har förstås bott hur många som helst i mig; jag kan inte för mitt liv räkna upp dem alla, än mindre berätta anekdoter om var och en av dem. Det skulle bli en ganska tröttande harang. Det är klart att man minns vissa tydligare än andra, t.ex. lärarinnan och kvinnosakskvinnan Beata Jönsson, som 1917 stängde in sin man i garaget, tog på sig hans rock och en lösmustasch och gick och röstade i riksdagsvalet i hans namn. För att inte tala om Svante, som socialen placerade ut i mig på 1980-talet och som under en haschpsykos trodde han att han var den ryske helbrägdagöraren Rasputin, förföljd av mordlystna aristokrater som gömde sig i köksväggarna. Men flertalet människor finner jag när allt kommer omkring ganska ointressanta.
Bättre då, väl, att prata om historiens stora rörelser under seklernas gång, industriella revolutioner och tekniska landvinningar? Tja, det är klart att världen förändrats mycket under tiden jag funnits till, men jag vet inte om jag har så mycket att utlägga om det. För ett hus blir inte skillnaderna i villkor över åren så rasande stora – jag står där jag står, stadigt förankrad och jordbunden, oavsett om den som bor i mig är kittelflickare eller it-tekniker och oaktat om jag värms upp av vedpanna eller elpatron.

Även om jag inte direkt har något emot människor, så är stunderna då jag står tom mellan mina olika invånare de mest njutbara för mig. Då är jag bara min egen, kan öva fjärrskådning genom mina vindögon och är fri att låta tankarna fara utan störningsmoment. Djupa och grunda tankar, som jag ibland håller för mig själv, ibland delar med mig av till andra. Om detta: Vi hus pratar inte riktigt med varandra, vi mer läser varandra som öppna böcker. Det fungerar för det mesta bra, och det finns många saker man uttrycka så som inte går att klä i ord, men det förstås ju bara oss emellan. Ibland grämer jag mig över att jag inte kan meddela mig på ett mer konkret och expressivt sätt. Det händer att jag känner mig maktlös inför det faktum att jag inte har något ansikte eller någon röst, och det finns en sång som jag tycker om vars text beskriver något av de här tankarna.

Låt oss prata i några minuter
Sedan måste jag gå härifrån
Tala om hur du mår
Vad du gjorde igår
Om din kärlek till mig är densamma

Ja, tänk ändå
Om dessa väggar kunde tala
Och berätta hur jag känner mej just nu
Det är svårt att hålla känslorna tillbaka
För den jag saknar mest av allt
Ja, det är du

Nej, den har jag inte skrivit. Det är Arvingarna som sjunger den. Men jag kunde mycket väl ha skrivit den, om inte de hunnit före.

Familjen som bor i mig nu flyttade in för 17 år sedan. Det finns just ingenting att säga om dem, egentligen. Dottern tillbringar sin mesta tid framför datorn, sonen spelar elbas och läser politiska manifest av döda tyska gubbar, modern jobbar inom åldringsvården och fadern är mäklare. De bekommer mig inte särskilt mycket. Förutom då sonen spelar sin fruktansvärda musik på stereon, då är det ganska outhärdligt. Den heter visst hardcore; jag kallar den kallkåre, för det är en sådan som löper längs med nocken på mig varje gång han sätter på den. Hu!
Det tredje millenniet är ännu i sin linda, men själv är jag gammal, också för att vara ett hus. Snarare än att åldras, i varje fall på ytan, är det ju emellertid så att jag ständigt förnyas, med reparationer, moderniseringar och kosmetiska lyft. Sist lagade man en vattenskada i en bärande vägg, men reglarna man satte dit var inte av så bra kvalitet. Och på sistone har jag faktiskt börjat ha tråkigt. Det händer ibland att jag funderar på att göra någonting drastiskt. Jag har en bra grund och är ordentligt byggd, så jag borde inte rasa ihop bara hux flux. Men konstigare saker har ju hänt…

Handi-"kappa"! (Jfr. dust-jacket)

2009-08-14T13:19:00.000-07:00

Här är omslagsbilden till min och Patrik Stigzelius på bokmässan utkommande bok Handikappad - den är inte layoutad än så rubriken är bara för exemplets skull. Till skillnad från inlagan är den målad med gouache - den lite flammiga "äggoljetemperakänslan" var kanske inte tänkt från början, men jag tycker ändå den passar rätt bra.

Lille Prinsen

2009-08-13T13:28:00.000-07:00

Jag håller just nu på med ett riktigt roligt uppdrag - att handtexta den svenska versionen av Johann Sfars härliga serieadaption av Le Petit Prince, barnboksklassikern av Antoine de Saint-Exupéry. I likhet med Sfars på samma gång spröda och expressiva teckningslinjer är originaltextningen väldigt fri och organisk, inga linjalritade rader här inte. Något jag förstås försöker fånga i min version.

En lite kul grej är att jag tidigare utfört ett teckningsjobb på temat Lille Prinsen - jag gjorde ett omslag till den amerikanska DVD-utgåvan av animen "The Little Prince" för Stockholm Design. Jag fick betalt och de har med det på sin hemsida, men jag vet inte om det till slut användes i handeln, jag hittar det ingen annanstans på nätet. Borde kolla upp det...

Den manliga mystiken

2009-08-05T13:30:00.001-07:00

Ny recension. Den första jag gjort med deadline, tror jag: kommer i tidningen 11 augusti.

Den manliga mystiken
Inger Edelfeldt
Alfabeta

1988 kom Inger Edelfeldts seriebok ”Den kvinnliga mystiken – en
kortfattad guide”, som väl kan benämnas en mindre klassiker. Tjugoett
år senare är den y-kromosomala motsvarigheten här: ”Den manliga
mystiken”, nu med undertiteln ”En slutgiltig genusanalys”. Det är
förstås en ironi; ett fullständigt bokslut över alla diskussioner,
teorier och rön som finns kring hur historien, sociala mekanismer och
biologi inverkar på oss – som belyser genus från alla tänkbara vinklar
och vrår och sålunda uttömmer begreppet – kommer aldrig att göras, i
en seriebok lika lite som någon annanstans. Men så vittfamnande
anspråk och stora ord kittlar nyfikenheten, även om de är skämtsamt
menade, och höjer kanske förväntningarna lite för mycket.

Edelfeldt är ju en sällsynt mångkunnig kreatör. Att som hon ha varit
verksam poet, novell- och romanförfattare, illustratör, barn- och
ungdomsboksförfattare och serietecknare, dessutom med lika stor
framgång inom varje fält, finns det väl egentligen ingen riktig
motsvarighet till, inte i modern tid. Och mångsidigheten visas även i
de enskilda uttrycken. I t.ex. hennes noveller, med sin säregna
blandning av det trolskt sköna och det nästan outhärdligt svarta, och
också här i serieformen: Det är egentligen inte bara serier, utan även
bildtablåer och illustrerade verser, som med teckningar i en
otidsenlig, fullkomligt intagande stil som än påminner om serier från
seklets början, än om veckotidningsillustrationer från 50-talet,
kompletterade med slingrande pratbubblor och bågnande rutramar
behandlar manlighet ur olika aspekter. Exempel från historien på
destruktiva ideal varvas med bl.a. ”fältstudier”, försiktiga
funderingar kring våld och ögonblicksbilder av den moderna mannen.
Stundtals besk satir eller intressanta resonemang blandas med
tokroligheter, ett ibland rätt tramsigt skojande som lite tar udden av
innehållet; man kan önska att Edelfeldt oftare skulle driva en tes
eller ta ställning i debatten. Huvudsyftet är nog just att roa; det är
okej, men det blir lite för lättviktigt, lite för blekt. Just de
rimmade verserna återkommer ofta och får något småputtrigt
tillrättalagt över sig – all ära åt de som idag utövar den nästan
bortglömda konsten att skriva bunden vers, men det är svårt att få
till den där riktiga udden när man gör satir i den formen, och
istället för Tage Danielsson blir det ibland lite grötrim över det
hela. I dagens klimat krävs det nog ett fränare, mer direkt tilltal om
man ska stå sig den numera hårda konkurrensen av vassa seriesatiriker
som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.

Här och där bränner det till. Som i serien där Josef sitter i en
TV-studio och blir tillfrågad om sin reaktion när ärkeängeln tittade
in och sa att ”bullen var i ugnen” men att han inte fick gifta sig med
Maria. Han menar att han då såg sin chans att utvecklas och sätta
andra mänskors välgång framför sina egna själviska behov, men när
reportern frågar honom hur han kände bryter han ihop totalt och
förvrids till Edward Munchs Skriet. Eller kommentaren till
”självhjälpsböcker” om raggning som understryker mäns och kvinnors
diametrala olikhet, därvid förolämpar båda könens intelligens och drar
fördel av att både män och kvinnor blir osäkra på om de är normala –
här heter den ”Manualen” och liknar kvinnan omväxlande vid en
elapparat och ett bergsmassiv man måste kartlägga och bestiga.

Men det är först på de sista sidorna som Edelfeldt verkligen tränger
djupare, ägnar större utrymme åt ett ämne och vågar vara mer
oförsonlig och raljant. Trots mina tidigare invändningar sker det just
i versform, i ”Det manliga kvittret” där männens sånger blixtbelyses:
Den muntre åldrande vistrubaduren åter tillbaka i Bombay sjunger till
den 13-åriga prostituerade: ”Naturbarn de är unga; du, det ser rätt
märkligt ut / att du har samma ålder nu som när jag kom förut!”.
Bluessångaren liknar kvinnan vid en frestande djävul, countryartisten
flyr ut på vägarna från sin krävande, kvävande familj, etc...
Sammantaget ges man en beklämmande exposé av en machomurrig
musikhistoria och -samtid. Det är inget nytt under solen, men
presenterat såhär blir det sådär krypande, fnisset-i-halsen-obehagligt
och man börjar fundera över alla de musikikoner – Taube, Vreeswijk,
Afzelius, Lundell – som halkat dit totalt på myten om den glada horan
eller mästare/musakomplexet. En stor del av den ”allmängiltiga”
musikskatten ter sig plötsligt väldigt passé och nattstånden. Här får
rimmandet en slagkraft som håller för tidens tand.

Rösta på vår energidans - Fingerklezmer i B moll

2009-08-01T07:44:00.000-07:00

När jag kört hem från den sista karikatyrteckningssejouren under Sommaren i City förra torsdagen (sammanlagt 7 porträtt på tre tillfällen à några timmar, det får räknas som godkänt) märkte jag att någon stuckit in en reklamlapp för en tävling Umeå Energi anordnar - Energidansa. (Vissa har kanske sett TV-reklamen med en gubbe som spazzar loss i slow motion.) De sparsamma instruktionerna är helt enkelt att man ska filma en energidans och kan då vinna "en elmoped och andra fina priser". Givetvis ville vi vinna en elmoped och andra fina priser, varför vi skred till verket och filmade denna elddyrkningsdans. (Medverkande i turordning: Hans-Erik, Isabel Källman, Martin Forsgren, Peter Källman, Oskar Forsgren)

Nu till det viktiga: För att vi ska hålla oss i toppen och därför ha störst chans att vinna nåt pris (elmopedvinnaren utses av en jury, men andra fina priser går till de som fåt flest röster) vill vi att ni röstar på vår dans, på http://www.umeaenergi.se/Energidansa/Rosta Do it!

Ros för herr Lindahl

2009-07-11T03:39:00.001-07:00

Alla som bor i Umeåtrakten har följt den överspända konstdebatt som uppstått i kölvattnet av att två rötskadade lindar i Rådhusparken snidats om till målade trärosor. En finkulturens protestritt anförd av de på Salvador Dali:skt höga hästar sittande och på den okunniga pöbeln nedblickande Stefan Andersson, Bill Olson och Gunnar Balgård. Ett klassiskt konstbråk där folket står mot etablissemanget, men med den skillnaden att det här är folkets konst som häcklas av kulturmaffian istället för det omvända. (Den intresserade kan läsa alla inlägg i frågan och mer därtill på vk.se.)

Till saken hör att det hela var ett missförstånd, rosorna gjorde aldrig anspråk på att vara konst. Något som historiskt sett sällan gjort anspråk på att vara konst utan ofta nöjt sig med att vara ett hantverk – även om den ofta influerat det tidigare – är den tecknade serien.
Jag har aldrig läst Fantomen annat än mycket sporadiskt. De ganska få Fantomentidningar jag äger har jag mestadels köpt inte för historierna utan på grund av en enda tecknare, nämligen Hans Lindahl.

Hans historia på Fantomen började med att han, tydligen tämligen motvilligt, gjorde några provteckningar efter att Fantomenredaktionen sett hans serie Axel B. Storm i Svenska Serier. Dessa föll väl ut och han började teckna äventyr för svenska Fantomentidningen (som ju producerar serier på licens, likt Kalle Anka-serier görs på olika håll i världen). Inte olikt hur det brukar vara blev han sedan kvar där, kanske för att han upptäckte att de varierade miljöerna och utmanande motiven tillät honom att utvecklas som tecknare. Det gör han också mycket snabbt från det första publicerade äventyret 1983, för att i mitt tycke nå sin topp någon gång 1986. 1989 slutar han så på Fantomen och övergår till att teckna thrillerserierna Murphys lag och Chuck Riley för Agent X9. Sedan kommer ett drastiskt stilbyte - från realistiska äventyrsserier till Lilla Fridolf(!) och han gör en väldigt fri, schwungfull omtolkning av Torsten Bjarres stela stil.

När han återvänder till Fantomen -93 är tidningen i färg, vilket jag inte tycker smickrar någon av tecknarna. I början på denna nya period verkar Lindahl ha tappat något av den realistiska stilen efter de flera åren på Lilla Fridolf; figurerna ser för karikerade ut och är lite mer skeva och vinda än vanligt. Givetvis är han fortfarande en skicklig tecknare, så efter ett tag når han tillbaka till sin forna glans. En glans han alltjämt uppbär. Även om det kanske ibland kan finnas något rutinmässigt över bilderna - men förvånansvärt sällan om man tänker på hur mycket serier han tecknat (en bra bit över 3000 sidor enligt Eriks Fantomensida, otaliga omslag och en hel del manus) och hur mycket sämre en tecknare som t.ex. John Prentice blivit med åren - och även om jag tycker att hans svartvita arbeten från mitten till slutet av åttiotalet är hans bästa.

Det är många saker som slår en när man ser Hans Lindahls teckningar.
Det första är kanske den vansinniga detaljrikedomen, som väl peakade mot slutet av åttiotalet, men som är väl så stor fortfarande. Jag begriper inte hur han hann (hinner) – förrän jag läser att han arbetar 9 – 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Hans stil är allt annat än vad jag skulle kalla kostnadseffektiv. Men den visar på stor kärlek till hantverket, och han kan nog kosta på sig att ägna längre tid åt varje sida då han som ohotad läsarfavorit troligtvis har en helt annan lönenivå än övriga tecknare.
En annan sak är den dramatiska skuggläggningen, oftast rent svart i stora mängder målat med pensel istället för den i serier så vanliga streckskuggningen (skrafferingen). När Fantomen gick i svartvitt använde Lindahl ännu mer svart än vad som behövs nu när den går i färg, men tuschpenseln går fortfarande varm.
En är de omsorgsfulla sidalayouterna och varierade bildvinklarna. En är linjeföringen, som aldrig är skissartad, alltid heldragna linjer – förut tecknade Lindahl på extremt glättat papper och det är ett sånt driv i linjen att det ibland ser ut som att serien är tuschad på gladpack. (Nu är papperet ett annat och linjen lite "strävare".)

Ett rätt påtagligt intryck för mig, och som utgör en stor del av charmen med Lindahls teckningar, är den lätta "skevheten". Eftersom Lindahl är kunnig i kroppens form handlar det inte om anatomimissar, utan främst om hur linjerna är dragna - övervägande linjer har en lätt lutning uppåt åt vänster, vilket faller sig naturligt när man som Lindahl är vänsterhänt. När en högerhänt tecknar finns ofta en tendens till det motsatta förhållandet, men då de flesta är högerhänta och man är mer van att se "högervridna" teckningar är det nåt som i alla fall jag inte noterar lika starkt.
Om jag efter hyllningarna ska våga mig på någon kritik kan jag ibland kan störa mig på är att det ibland, lite som i Michelangelos fresker, finns en tendens till att Lindahls muskulösa figurer ser ut som sammanflätade stycken av slappt kött istället för explosiva paket av muskler och senor, att han har vissa problem med att teckna tjocka människor, och att skevheten jag nämnde ovan ibland kan gå till överdrift. Men att bli jämförd med Michelangelo är väl inte så illa, även om det handlar om kritik...

Som de flesta serietecknare någon gång gör har Lindahl modellerat en karaktär efter sig själv, i avsnittet "Pirater i sikte" i Fantomen # 1985, manus Norman Worker (minus den svarta färgen på skägg och hår – men den här mannens förfader "Svartskägg" som också skymtar i serien är ännu mer lik Lindahl!)

Ett av mina favoritäventyr med Fantomen – vilket som ni förstår inte säger så mycket då jag läst en bråkdel av de som gjorts – är ”Den grå eminensen” skriven av Idi Kharelli (pseudonym för – och anagram på – Eirik Ildahl). Här är stämningen verkligen noir; det är tät, svart skuggatmosfär och hårda män (och kvinnor) i trenchcoats och man kan se vissa Will Eisner-influenser, men Lindahl tecknar förstås mer realistiskt och detaljerat.

Ur "Den grå eminensen", Fantomen # 18 1986

Ja, jag nämnde nyss Will Eisner, men samtidigt vill jag framhålla att i det stora hela är bristen på synliga influenser i Lindahls teckningar påtaglig. Visst, när man sysslar med realism med heroiska proportioner på figurerna är det omöjligt att inte ha kikat på Alex Raymond och några superhjältetecknare, och givetvis har han i egenskap av Fantomentecknare kollat på Sy Barry. Men där andra äventyrstecknare verkar ha svårt att skaka av sig arvet från sina läromästare, tycks Lindahls stil stå stadigt förankrad i sig själv. Lindahl verkar helt enkelt teckna det han själv ser på ett sätt han själv finner estetiskt tilltalande - och många med honom. Jag träffade Lindahl för några år sedan på bokmässan i Göteborg, och nämnde då att jag tycker färgbehandlingen i hans målningar ibland påminner om Duncan Fegredo. Han ryckte då på axlarna och sa att han inte läser några serier så han kände inte till honom: "När man tecknar serier hela tiden, då läser man böcker istället".

Dessa ord från en anspråkslös arbetsmyra får avsluta det här inlägget - jag hade tänkt mig en Musikkrysset-mässig övergång till det faktum att jag själv börjat göra provteckningar till Fantomen (något jag inte alls vet vad – eller om - det kommer mynna ut i) och visa några bildexempel, men då det här blev lite längre än jag tänkt mig sparar jag det till en annan gång och lämnar er med denna cliffhanger...

Karikatyrer och porträtteckning, rapport

2009-07-09T00:01:00.000-07:00

Det blir lite färre blogguppdateringar nu på sommaren, eftersom jag har semester från mitt icke-jobb. Som nämnts tidigare har jag suttit på Rådhustorget i Umeå och tecknat karikatyrer och porträtt av folk - två torsdagar i rad hittills. Första gången började jag strax efter lunch och satt i drygt två timmar i hettan innan jag gick och badade. Det gick inte så bra, men jag gjorde i alla fall ett porträtt till en betalande kund (och två av kompisar för att locka dit folk). Dessutom pratade jag med en rysk kollega, en porträtteckningsveteran som suttit längs nån gata i S:t Petersburg året om i 20 års tid och förstört sin rygg pga. svinkyla och dålig arbetsställning. Karaktärsdanande. Torsdagen därpå började jag mycket senare, strax efter 17.00 och satt kvar när själva evenemanget Sommaren i city (som är de jag pratat med för att få gratis torgplats) började 18.30. Det visade sig vara ett smart drag. Folket strömmade till på torget i det fina vädret och jag gjorde fyra teckningar under typ tre timmar, varav två var identiska teckningar av Michael Jackson (!). Det var en liten kille som ville ha ett prortätt av sin idol och hans kompis ville ha en likadan. Jag hade ingen förlaga till teckningen förutom en liten bild på hans pappas mobiltelefon, en blyertsteckning av MJ som hans tolvåriga syster gjort, som jag använde plus de inre bilder av honom jag har. Kuriosa är att alla kunder hittills har varit av manligt kön och till 80 % barn. Statistik är ju alltid intressant men jag vet inte vad den säger, förutom att det är många barnfamiljer på folkliga nöjesarrangemang. Och att porträtteckning som raggningsteknik kan betecknas som värdelöst .

Om det inte blir regn ska jag dit ikväll också, så titta förbi! Musikaliska storheter som Triple & Touch & Country Rox och Johnny Glaas står för ljudvågorna. Jag misstänker dock att det inte kommer att vara lika mycket folk som nästa och sista gången om två veckor (efter en veckas uppehåll) då Andreas Johnsson intar torget.

Bonusbild: Vattenfall i Krka nationalpark i Kroatien.

Handikappad - Det är fullbordat!

2009-06-15T00:01:00.000-07:00

Smakprovssidor ur Handikappad

Jag har glömt att skriva det, men serien är sedan en tid färdigmålad och färdigskannad. Det är även helt klart att denna serie, Handikappad, med Patrik Stigzelius manus och mina teckningar kommer att ges ut i bokform! Woho, debut! Komika förlag under Mikke Schirén håller i trådarna. Vissa kanske skulle kalla det ett häfte, men det är ju precis lika tjockt som en vanlig bilderbok - 22 sidor, 11 uppslag. I alla händelser är det ett seriealbum. (Vill ni läsa mer kring liknande intressanta funderingar kan ni kolla upp den här tråden på Seriefrämjandets forum, alternativt skaffa er ett liv. Men det sistnämnda vore ju trist.)

Den har varit rolig men ansträngande att teckna, det mest påfrestande var nog alla hus i bakgrunden. Till en början såg det dock ut att det skulle komma att dröja osunt länge innan det faktiskt kommer i tryck, men nu ser det ut som att det kan vara möjligt att den blir klar till bokmässan i höst. Den som väntar på något gott väntar hursomhelst aldrig för länge. Här är i alla fall några smakprovsidor.

Det nya marknadsföringsgreppet är viral marketing har jag hört, så tipsa gärna era vänner och bekanta om denna litterära händelse så att det blir en snackis redan innan den kommer ut.

Seriekrönika

2009-06-11T13:24:00.000-07:00

Jag fick för ett tag sedan det ärofulla uppdraget av Fredrik Strömberg att teckna en seriekrönika om Small Press Expo. Den blev på fyra sidor och går i nästa nummer av Bild och Bubbla som kommer ut om några veckor. Ett litet utdrag serveras härmed:

Brittiskt barbari

2009-05-31T00:31:00.000-07:00

Västerbottens-Kuriren har varje år en sommarserie där kulturskribenterna får skriva kring ett specifikt ämne. Förra året var temat "Brott och plats" och nu är rubriken kort och gott "Mat". Det dröjer innan den här texten kommer publiceras i VK Kulturs sommarserie om mat, men jag spiller bönorna redan nu.

Yorkshirepudding och zebrurkor – mat i brittisk barnlitteratur

Min mamma har berättat att en av de saker hon gillade mest med Enid
Blytons Fem-böcker, som hon likt många andra läste som liten, var de
livfulla och färgrika skildringarna av måltider. Man åt hela tiden och
det var mycket ingående beskrivet vad och hur det smakade. Själv har
jag aldrig läst mer än några kapitel av en Fem-bok, men vill minnas
att det hölls picknick redan efter några sidor. Det verkar finnas fler
som intresserat sig för detta, för vid en internetsökning hittar jag
ett utdrag ur avhandlingen ”The use of food in Enid Blyton's fiction”.
Författaren menar att Fem-böckerna kanske står ut särskilt från
mängden gällande frosseri, och att det beror på att Blyton är ett barn
av den edwardianska eran, men att brittisk barnlitteratur i allmänhet
är besatt av mat. Och det kan nog hända; när jag tänker efter kommer
jag själv på flertalet exempel på målande matskildringar i engelska
barnböcker.

I Eric Linklaters klassiker Det blåser på månen känner plötsligt
systrarna Dina och Dorinda att de håller på att bli riktigt stygga. De
börjar äta mängdvis med mat, vid varje måltid flera portioner, utav:
Yorkshirepudding, kall tunga, kokt lamm med kaprissås, oxsvanssoppa,
kokt höns fyllt med ris och lök… Därpå efterrätter: krusbärstårta,
plommonkaka, kompott... De äter tills de blir så runda att de inte kan
gå utan måste rullas fram. Som barn både kittlas och förfäras man av
det otyglade frossandet, och frestas av alla främmande rätters
fantasieggande namn.

Illustration av Katarina Strömgård

J.K. Rowlings Harry Potter-böcker är, bland mycket annat, inmängda med
målande matscener. Något av det Harry ser fram emot mest när han
kommer hem till sin vän Ron i hans hus på landsbygden är fru Weasleys
fantastiska engelska husmanskost som bjuds i riklig mängd, och på
trolldomsskolan Hogwarts serveras vid högtider överdådiga
flerrättersmiddagar av vilka man äter tills man storknar. När barnen
åker på skolresa till trollkarlsbyn Hogsmeade är en av
huvudattraktionerna butiken Godisbaronen, där man, eftersom trolldom
är med i bilden, kan finna fantastiska varor som hoppande
chokladgrodor och surrande smaskbin. Där finns även Bertie Botts bönor
i alla smaker – och då avses verkligen alla smaker. Bland de aptitliga
med kola- eller rostbiffsmak gömmer sig nämligen bönor med kräksmak,
öronvaxsmak och snorbusesmak.

När jag nu är inne på godis, fantastik och äckel är det förstås
omöjligt att inte nämna Roald Dahl. Godis är visserligen inte mat, men
vissa hävdar å andra sidan att frukt är godis, så man kan väl aldrig
vara helt säker, och särskilt inte när Roald Dahl är i farten. Av alla
hans halsbrytande födoämnesframställningar är väl Kalle och
chokladfabriken det mest självklara exemplet. Den hänryckning med
vilken han beskriver chokladens njutning och alla de häpnadsväckande
syner som framträder i Willy Wonkas fantastiska fabrik tangerar det
orgiastiska. Där finns, bara som ett exempel, tuggummit som antar
smaken av det man för ögonblicket tänker på och kan ersätta en hel
måltid – man kan till och med känna tuggorna vandra ner i halsen. I
bilderboken Giraffen, pelikanen och jag vankas mer fantastiskt snask:
elektriska svålskrynklare som får vartenda hårstrå på ditt huvud att
resa sig, regnbågskarameller som gör att du kan spotta i sju olika
färger och vulkanpastiller som gör dig varm även om du står på
Nordpolen. Dahls produktion rymmer även åtskilliga äckliga
matupplevelser, som när det vidriga paret Herr och fru Slusk äter
småfågelspaj, eller som i SVJ – Stora vänliga jätten (kanske min
favorit av Dahl) där titelfiguren, eftersom han inte nedlåter sig till
att äta barn som de andra jättarna, är hänvisad till den enda föda som
finns i jättelandet – zebrurkan: en manshög, vårtig gurka som smakar
alldeles vedervärdigt.

Illustration av Quentin Blake

I sådana fall har maten i sig blivit en betydande del av konstverket
och är inte bara en krydda eller fond till handlingen. I just detta –
att beskriva mat med inlevelse och sinnlighet och samtidigt med hjälp
av sällsam fantasi och innovativitet skapa en förhöjd verklighet som
är lika kännbar som vår egen – står barnlitteraturen i en
särställning, och kanske den brittiska i synnerhet. Bidragande till
detta är nog kontrasten mellan den vällustiga lössläppthet som maten
representerar och det ofta något stela, konventionstyngda i de, gärna
borgerliga, miljöer och seder som beskrivs, något som skänker
framställningen laddning. Huruvida man kan dra en koppling till det
faktum att Storbritannien har störst andel feta barn i världen vågar
jag inte slå fast, men rimligen borde det inte vara ett helt isolerat
fenomen. Det står i alla fall klart att mat kan vara så mycket mer än
bara bukfylla – den kan vara som en dröm.

Löpsk lyrik

2009-05-28T11:42:00.000-07:00

Jag känner mig tvungen att bjuda på några godbitar från senaste sökordsstatistiken för bloggen:

nakna, svulstiga kvinnokroppar
schimpansens parningsbeteende
bilder på en brasklapp
kroki stånd

Det kan man komponera en dikt av, nej, det ÄR en dikt.

Gouache och sköldpadda

2009-05-27T11:43:00.001-07:00

En liten gouache jag gjorde på kullerstensstranden som vi paxade som vår i Kroatien. Och en sköldpadda (av två) som bodde bland blommor och blader på hotellets balkong.

Jag får nippran...

2009-05-26T03:56:00.000-07:00

...När jag ser Svein Nyhus fantastiska bilder! Vilken variation i uttryck och fulländning i teknik! En ny bilderboksillustratörsfavorit, helt klart.

Živili!

2009-05-26T00:42:00.000-07:00

Det har varit dåligt med uppdateringar nu, men jag kan skylla på att jag tillbringat senaste 1 1/2 veckan på resande fot, på Makarska Riviera i Kroatien. Där drack jag bl.a. Karlovačko och ritade en del, t.ex. det här självporträttet gjort på ca 8 minuter - Jag håller på att öva mig och klocka mina teckningar eftersom jag under sommaren ska sitta i centrala Umeå och sälja porträtt och karikatyer, och jag tror det blir bäst att hålla tiden på max 15 minuter. Vad tror ni blir en bra och psykologisk summa att ta för ett porträtt respektive karikatyr? Förmodligen börjar jag den 22 juni, i Rådhusparken eller vid kajen i samband med "Sommarkul på kajen". Jag kommer även att finnas på Rådhustorget vid Sommaren i City-arrangemangen. Men mer information kommer då det är bestämt vilka dagar jag kommer sitta.

En så kallad "sketchdump", för att använda den briljanta Hedvig Häggman-Sunds ord bjuder jag också på.

Kuriosa: både orden kravatt och krabat härstammar från kroat.

August & Jag

2009-05-04T00:56:00.000-07:00

Denna recension kommer i Västerbottens-Kuriren inom några dagar:

August & Jag
Anneli Furmark
Galago (Svarta serien)

Stockholm en snöfri januari 2008. En litteraturstuderande ung kvinna
går hemåt genom Tegnérlunden, då hon plötsligt i en portuppgång får
syn på – ingen mindre än självaste August Strindberg. Han är
naturligtvis förvirrad, men som vetenskapsman också fascinerad över
det inträffade. Kan han ha hamnat i en tidslucka? Eller rör det sig om
en ovanligt avancerad drömsyn? Hon hjälper honom till Blå Tornet på
Drottninggatan – Strindbergs hemvist under sina sista levnadsår, som
överraskande inte längre är museum – och i den märkliga stämning som
uppstår lämnar hon honom. Men hon förebrår sig snart: Inte kan hon
låta tillfället gå henne ur händerna att få tala med Strindberg, och
en gång för alla få berätta hur arg hon är på honom! Och dagen därpå
återvänder hon.

På ett sätt känns det lite ironiskt att jag fick på min lott att
recensera Anneli Furmarks nya bok, i egenskap av seriekunnig men utan
att vara särskilt bevandrad i litteraturhistoria. Detta då berättelsen
refererar en hel del till Strindbergs tid, liv och produktion. Men
efter att ha gjort min journalistiska plikt och fyllt igen några
kunskapsluckor på fattigmansuniversitetet Wikipedia får jag fler
nycklar till boken. Det är kanske inte är helt nödvändigt, men berikar
läsningen då man t.ex. förstår anledningen till Strindbergs förvåning
över att den unga kvinnan heter Sigrid (hans första hustru Siri von Essens dopnamn) och
vet ungefär vad En dåres försvarstal handlar om.

När Sigrid återvänder till Blå Tornet möter hon August utsvulten. Hans
hushållerska är borta och han vet inte hur han ska få mat. Efter att
ha köpt en smörgås åt honom hoppar Sigrid över dagens föreläsning och
tar med Strindberg ut på stan (förklädd), trots hans protester. Där
handlar de mat och dukar sedan upp till supé i salongen. Då de ätit
under tystnad lossnar äntligen tunghäftan för Sigrid, och hon börjar
ställa Strindberg till svars för några av de fadäser han gjort sig
skyldig till i sitt skrivande. Hennes dubbla inställning till honom
blir tydlig i hennes kokande ilska över En dåres försvarstal, där
Strindberg bl.a. trivialiserar våldtäkt, samtidigt som hans
kärleksskildring i densamma berör henne djupare än kanske något annat
hon läst. Just detta, att han betytt och fortfarande betyder så mycket
för så många människor, gör att han borde ha tagit ett större ansvar
och insett att män länge skulle kunna använda hans ord för att
berättiga kvinnoförtryck. Strindberg tar hennes utspel med ro,
försvarar sig men beter sig inte riktigt som den svinpäls han nog
ibland var.

Den nationalskald på sin ålders höst som möter oss är i själva verket
något dämpad; hans eld är inte längre den största i Sverige. Han lever
dock upp en smula när han får demonstrera sin ryska kaffemaskin (”Man
kan inte dricka ur papp” faller hans dom över 7 Eleven-kaffet) och
ilsknar till när Ibsen kommer på tal: ”Ibsen! Man tappar ju aptiten!”
Deras samtal tangerar, förutom Strindbergs kvinnosyn och
övermänniskoidéer, framtiden, som Strindberg inte vill veta för mycket
om. Det är tydligt att de båda är tagna av situationen, men inser
snart att den oavsett orsak – tidslucka eller ömsesidig hallucination
– inte kan vara för evigt.

Det måste vara svårt att beskriva ett påhittat möte med någon så
välkänd som Strindberg, där dialogen både är trovärdig och svänger,
men Furmark lyckas. Hon vet att använda tystnader och enkla
skiftningar i minspel för att ladda replikerna ytterligare och det
finns en förtätning, en koncentration i hennes berättande som
tillsammans med en riklig användning av stämningsskapande
skrafferingar påminner om Tove Jansson, en av hennes förebilder. Det
är just detta berättande, för övrigt med en skicklig språkbehandling
som man inte är bortskämd med i serier, som gör att jag ser fram emot
hennes nästa bok.

SPX 09

2009-04-26T12:20:00.000-07:00

Spex! Jag var nere på SPX i Stockholm i helgen och ångrade mig inte. Jag bodde på vandrarhem och återsåg gamla bekantskaper från serieskolan som Anders, Ruben, Oscar och Lars - som nyss släppt sin debutbok Dödvatten full med äckliga vansinnesskildringar. Jag träffade/såg förstås även merparten av övriga seriefigurer i Sverige, bl.a. min gamla lärare Anneli Furmark och flera som jag bara sett på internet som Mikael Sol, Sara Granér, Coco Moodysson och de unga hajpade (rätteligen) stjärnskotten Nanna Johansson och Sara Hansson.

På fredagen träffade jag Anders och hans tjej och hängde med dem på Galagos releasefest för Bromanders bok "Allt jag rör vid försvinner" där 15 serietecknare illustrerat lika många av hans manus. Det var extremt trångt och extremt hippt, med serietecknare som dj:s - idag duger det inte att bara sitta och nörda bakom ritbordet utan man måste jobba på sin streetcred också, något som kanske Simon Gärdenfors är den tecknare som personifierar mest i Sverige.

Lördag var kanske den värdaste dagen, då jag efter att ha flanerat lite på gamla stan och varit på SPX satt med Anders, Ruben och Oscar i Vitabergsparken och njöt av solen varpå vi mötte upp Lars och hade grillkväll i närheten av Rubens lägenhet. Det gick i barbariets tecken, med hemgjord mjöd och flintastek på engångsgrill. Det sistnämnda var ingen bra idé och vi var inte barbariska nog för att äta den rå, så vi fick grilla färdigt den i ugnen i Rubens lägenhet. Sen var det Galagofest på Kulturhuset (kombinerad releasefest för Kolbeinn Karlssons Trollkungen, Jeffrey Browns Fumlig och Niklas Askers Second Thoughts) där the top of the crop var.

Söndag lyssnade jag bl.a. på Mike Diana som berättade om när han i Florida dömdes till 1300 timmars samhällstjänst, tre års ritförbud, en kurs i journalistisk etik & psykiatrisk vård som han själv fick bekosta och förbud att vistas inom tre meter från ungdomar under 18 år. För vad, våldtäkt? Pedofili? Misshandel? Nej, för att ha skildrat "obscenitet" i sina serier. Sen bar det hem igen.

Vädret var under hela helgen helt fantastiskt!

Införskaffat på SPX: Dödvatten av Lasse, Swallow me whole av Nate Powell, August & jag av Anneli Furmark. Införskaffat på Serieboden i gamla stan: Barnhemmet av Carlos Giménez.

Jag har även skrivit en liten notis om tillställningen som hamnar i morgondagens VK.

Frohe Ostern, bonne Pâques etc.

2009-04-09T08:55:00.000-07:00

En fyra år gammal teckning jag gjorde på beställning i samband med en artikel om mig i Västerbottens Mellanbygd. Jag tycker det är intressant att främre påskhäxan ser exakt ut som Wallace Woods berättarzombie (eller är det han som designat den? och vad heter figuren?) i Tales from the crypt.

Helg i Medle

2009-04-05T22:49:00.000-07:00

Senaste helgen tillbringade jag på Medlefors folkhögskola i Skellefteå, tillsammans med mina kurskamrater i Krenova Umeå (jag går en kurs i kulturföretagande - allt är gratis och sponsras av EU-pengar) och motsvarande Krenovagrupp från Luleå.

På lördag pratade Mattias Önell från eventbyrån Heja AB och filmregissören och produktionsdesignern Ted Kjellsson - en verkligt skojig snubbe. På söndagen retorikens grunder av professor emeritus Rolf Hedquist, följt av presentationsteknik med Anna Azcarate, tidigare chef på Norrbottensteatern. En fullkomligt magnetisk personlighet (för övrigt den snyggaste 48-åring jag sett) och hennes övning där några i gruppen fick 4 mninuter att berätta något om sig själva och varför de valt att hålla på med det de gör resulterade i oväntat starka berättelser och livshistorier. Det kändes litegrann som jag kan tänka mig att en av Bengt Sterns kurser på Mullingstorp gör, där man ska väcka upp minnen från när man låg i livmodern och där de i informationsmaterialet skriver varnande saker i stil med : "under kursen kan det hända att man börjar blöda näsblod eller att små sår i hårbottnen uppstår, som ett resultat av stark sinnesrörelse". Okej, inte fullt så läskigt men klart omvälvande, på ett bra sätt.

Maten och framför allt standarden på boendet i Skellefteå smiskade upp Luleå i brygga vid en jämförelse och försatte ens medvetande i ett blurrigt töcken. Men det har jag vaknat upp från nu. Om ni vill se några bilder från helgen, gå med fördel in på Ann-Katrin Axelssons blogg.

I övrigt ska jag snart skicka in ansökningar till folkhögskola & universitet, och i slutet av april ska jag tydligen på Small Press Expo i Stockholm. I helgen ska jag förmodligen äta godis, ägg och godisägg.

Just det, Umeå Novelltävling är avgjord och jag kan konstatera att jag inte vann, trots det hyfsade oddset 1/1044. Ska bli kul att läsa vinnarbidraget.

Illustrationer i storformat

2009-03-31T23:21:00.000-07:00

När jag pratiserade på reklambyrån PS:Pondus fick jag en uppgift som gick ut på att rita några illustrationer, ca 5 A4 med festliga bilder som skulle användas till en stor reklamskylt. Instruktionen var att de skulle signalera party och ändå lyx, gärna med dragning åt "bling". Och eftersom O'Learys är en sportpub kan det vara lite sportbilder också, plus att jag skulle slänga dit några flodhästar och apor. Sen fick jag typ en halvdag på mig att göra det, så jag tvingades välja en enkel, "rå" stil. Jag blev kanske inte übernöjd med bilderna. Illustrationerna klipptes i alla fall sönder och ihop och har använts som ram till tidningsannonser, affischer och inte minst alltså denna enorma affisch som står utanför O'Learys i Umeå, och så här i färdigt skick tycker jag ändå att det blev riktigt bra. Hade jag tecknat dem i samma format som de reproducerades och haft mer tid hade de aldrig fått samma direkta känsla.

Numret 73304-23-4153-6-96-8

2009-03-25T03:19:00.001-07:00

Numret 73304-23-4153-6-96-8
Thomas Ott
Kartago Förlag

Om man frågar efter den här boken på biblioteket eller bokhandeln får
man förmodligen till svar att det går snabbare om man säger titeln
istället för ISBN-numret. Ja, titeln kan tyckas krånglig i överkant;
att den dessutom trycks längst upp på varje boksida borde bli tämligen
tjatigt. Men när man börjar läsa märker man snart att det är till stor
hjälp för att hänga med, då numret utgör själva navet i berättelsen
och skapar den konflikt som driver den framåt.

En man ska just bli avrättad och när han sätter sig i elektriska
stolen kramar han i sin hand en lapp med ett långt nummer –
73304-23-4153-6-96-8. När bödeln ska lämna lokalen upptäcker han
lappen på golvet och tar hem den. Senare får han syn på de första fem
siffrorna av numret intatuerade i örat på en liten chihuahua.
Återstoden av numret visar sig vara ett telefonnummer till en kvinna
som tappat och efterlyst hunden, och sista siffran gatunumret där hon
bor. Så långt allt väl. Mysteriet med siffrorna tycks inte längre lika
mystiskt och bödeln lämnar tillbaka hunden till dess matte, som
dessutom verkar bli en ny bekantskap. Men sen börjar siffrorna
presentera sig igen, gång på gång, alltid efter varandra i samma
följd. Till en början verkar det vara hans lyckonummer, som ser till
att den vackra hundägarinnan blir mer än en vän och med vars hjälp de
tillsammans vinner stort på casino. Men lyckoruset får ett abrupt slut
när han morgonen därpå vaknar – klockan 7.33 – och kvinnan är
försvunnen med alla pengarna.

Det här är förstås ett fascinerande uppslag hur det än skulle
berättas, men hur det berättas! Utan ord. Med långsamt manande,
filmisk kontinuitet. Med bilder utförda i skrapkartong, det vill säga
negativt framskrapade ur en vit yta täckt med svart, en teknik som i
det här fallet ger sällsynt skulpturala gestalter och lugubert
skuggiga miljöer. Sakta, smygande krafsar och klöser sig historien in
i ens ryggmärg streck för streck, alltmedan siffrorna oavlåtligt
följer på varandra fram till den ödesdigra, sista åttan. Otts
historier bygger mycket på en tvist, så också denna, men utan att
avslöja för mycket kan vi säga det inte går så bra. Milt sagt. Och det
kommer nog inte som en överraskning för den som läst hans tidigare
skräckhistorier, av vilka ingen tidigare utgivits i Sverige. Men
eftersom de i stort är ordlösa och de enstaka texterna är på engelska
kan de läsas och förstås var som helst av vem som helst.

Schweizaren Thomas Ott kan kallas en serievärldens motsvarighet till
Roy Andersson genom sin konsekvens. Alla böcker har samma layout och
storlek, med samma kolsvärta runt rutorna. Han fortsätter på sitt helt
egna spår och förnyar sig egentligen inte – jo, på ett plan: Där hans
andra böcker bestått av flera kortare historier är Numret en enda
sammanhängande, och jag tycker nog att Ott blir ännu intensivare när
han får större plats. Han hinner blicka ännu djupare ner i det
mänskliga psykets mörkaste abysser, klafsa ner sig till öronen i
desperationens träskmarker. Och det gör detta till en av de böcker som
förutom att vara stora läsupplevelser även, och kanske framför allt,
är säregna upplevelser på ett annat plan som är svårt att precisera
men som får dem att ringa kvar i medvetandet.

Milda Vilda

2009-03-25T00:50:00.000-07:00

Några skisser av Vilda, Emmis sitt namn till trots ganska flegmatiska schäfer. Jag borde kanske skissa lite mer, det är ju kontemplativt och tränar teckningskonditionen.

Bilder från vernissagen

2009-03-23T00:37:00.000-07:00

Här kommer några bilder från vernissagen. (Såhär lite i efterhand eftersom jag haft fullt upp med annat, mest min mammas 50-årskalas som var i lördags. Det blev helt klart lyckat, med närmare 90 pers som trängdes i Rickleå föreningshus, utsökt mat lagad under ledning av köksmästare Gunnar - där vi ungdomar fick hjälpa till med serveringen - och levande musik. Jäkligt hög bullernivå var det, men det får man ta. Bland det allra roligaste var att vi fick träffa familjen Ekström från Nyköping, barndomskompisar som jag inte sett på sju (!) år.)

Vernissagen gick bra. Det kom rätt många, vilket alltid är kul. Kvällens mest kända gäst: dubbla Urhundenvinnaren Anneli Furmark. Det var också kul att olika besökare fastnade för olika saker. Tydligen ska självaste kulturredaktören på VK komma och titta & skriva om utställningen, vilket jag med spänning emotser.

Gustav läser Bakom Fasaden

Självporträtt i olja och Michelangelo goes Disney

Barn som bakar

Gräshoppssångare och morkulla i akvarell

Första 6 sidorna av serien Handikappad

Malin, Kalle, Erik, Olle, Kurt

Aktstudier och Ingrid

Kalle och Malin igen

Bag-in-box, Torbjörn, Erik och Oskar i blå tröja (döljandes Karin)

Blandat, bl.a. "Evolution", flagnad dalahäst, Vårkonsertaffisch och Kroatien

Per-Anton, Erik G, Jon, Lisa (utöver tidigare nämnda)

Ändrad tid: Vernissage på Pilgatan 16 mars!

2009-03-12T09:54:00.001-07:00

Viktigt: På grund av ett misstag gäller nu en ny tid: måndag nästa vecka, alltså inte tisdag!

Okej, nu är det bestämt att det blir vernissage för min utställning "Inom ramar" på Bokcafé Pilgatan på Pilgatan 14 i Umeå måndag nästa vecka (16 mars) mellan 18.30-21.00. Ta med vänner och bekanta och förbered er på en trevlig stund med lite etanolhaltig druvdryck (alkoholfritt finns förstås också) och tilltugg i glad gemenskap!

(Bilden ovan en illustration för Rex bars hemvändarkväll där jag lekt lite med röd rastereffekt à la gammal Knasen-tidning)

Utställning! Samt kulturtjur

2009-03-08T08:42:00.000-07:00

Jag ska i dagarna ha min andra separatutställning! Då tänker ni kanske att jag personligen ska headlina på Moderna Muséet, och att jag redan har fyllt upp en sal på Liljevalchs. Så ligger det ju tyvärr inte riktigt till. Den första utställningen var då jag visade ett urval av mina serier i ungdomshörnan på Umeå stadsbibliotek 2001, och vad det nu är fråga om är bokcafé Pilgatan, som väl de flesta kulturvänner i Umeå känner till. För att vara ett kafé har de ganska hyfsade utställningsförutsättningar, så det kan nog bli bra.

Det öppnar 11 mars och hänger uppe till och med 5 april, och innehållet är en blandning av serier, målningar, teckningar & illustrationer. Bilder kommer nog när det hela är sjösatt. Det kommer troligtvis att bli nån sorts opretentiös vernissage, men det är inte bestämt när än.

Från det ena till det andra kommer här en bild av omslaget till den kommande boken "Den osynliga maten" gjord av "omyndigheten" Kulturverket, med en tjurillustration signerad yours truly på omslaget. Den kommer troligtvis att finnas på flera bibliotek i Sverige.

Another day, another holler

2009-02-26T00:26:00.000-08:00

Jag måste bara få bjuda på denna episka höjdpunkt av meningslöshet, signerad Chris Browne och en hunsad översättare. Chefen: "Vad är det du säger, skulle vi välja bort en stripp för att den inte går att översätta? Laban går ju i tusentals tidningar dagligen utan att nånsin haft en poäng på något språk! Tillbaka till jobbet nu!"

Det får mig att minnas en The Far Side-ruta där bilden föreställde ett antal väskor formade som olika frukter. Texten under löd "fruktfodral". Jag skrattade högt åt bilden, även innan jag insåg att en del av originalskämtet gått förlorat.

Ta i med sammetshandskarna

2009-02-24T03:33:00.000-08:00

Recension för VK igen. Ännu ej publicerad, men det lär kunna dröja så jag lägger den här medan boken är någotsånär aktuell.

Som en sammetshandske smidd i järn
Daniel Clowes
Epix förlag

Clay Loudermilk – en ung man med rufsigt hår och nymornat, bedrövat ansiktsuttryck – går på porrbio. Andrafilmen som heter Som en sammetshandske smidd i järn är dock ingen porrfilm, utan en märklig undergroundproduktion med förvirrande handling och David Lynchsk fäbless för surrealism. Det som fångar hans intresse i den obegripliga filmen är kvinnan som medverkar i den, som är hans stora kärlek från det förflutna. Han blir besatt av tanken på att få återse henne och ger sig ut för att söka rätt på bolaget bakom filmen, Interesting Productions.
Vägen dit kantas av osannolika möten med hela spektrat av nippriga och obehagliga karaktärer: Några poliser som låter Clay slippa death row för fyllekörning mot att de får misshandla honom medvetslös; en domedagssekt som talar esperanto; en kärlekskrank servitris som ser ut som en blandning av en squash och en kräfta; en man med misslyckad hårtransplantation och hans hund som saknar kroppsöppningar. Handlingen tar sig således minst lika oväntade och förbryllande krokar som filmen Clay just bevittnade.

Epix förlag, som med outtröttlige Horst Schröder i spetsen sedan 80-talet gett ut vuxenserier i ett urval där kvalitetshänseende alltid gått före vinstintresse, ger nu ut Daniel Clowes första seriealbum Like a velvet glove cast in iron på svenska. Clowes är nog för de flesta mest känd för boken Ghost World, som också blev en hyllad film i regi av Terry Zwigoff. Och filmintresset hos Clowes verkar vara stort, särskilt för smalare s.k. kultfilm. Albumets engelska titel är hämtad från sexploitation-regissören Russ Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! och en sekvens från den klassiska, märkliga 30-talsrullen Freaks skymtar också fram.
Det finns säkert ännu fler anspelningar, och man hade kunnat låta det bli vid det – en kavalkad av udda figurer, popkulturella referenser och förvirrande inslag som till sist mynnar ut i ett stort ingenting, som t.ex. är fallet i David Lynchs Mulholland Drive. Den typen av surrealism, där man ger sken av att berätta en historia där varje liten detalj har betydelse för att förstå hur handlingen hänger samman, för att till sist dra undan mattan för tittarna, tycker jag blir poänglös. Visst är även här mycket gåtfullt och obesvarat, men Clowes håller ändå ihop de viktigaste trådarna fram till den horribla finalen. Medan Clay fortsätter leta utvecklar sig en historia där den oansenliga varumärkesfiguren Mr Jones spelar en nyckelroll – Mr Jones som mest liknar en potatis med hatt sägs ligga bakom alltifrån livets uppkomst till nazismen, och vad som först verkar vara en hisnande konspirationsteori som för tankarna till hemliga humbugsällskap och frimurarloger blir för Clay alltmer påtagligt, när han börjar se Mr Jones överallt och när hans förlorade kärleks försvinnande, uppkomsten av våldsamma kvinnoligor som överfaller ensamma män och andra märkliga händelser verkar hänga obönhörligt samman.

Clowes är en pedantisk tecknare. Är det något han kan är det komposition och genom att väga svarta, vita och rastergrå ytor mot varandra i sina superstela teckningar förlagda i någon slags stiliserad 50-talsvärld, och ofta berätta utan ord, skapar han en på samma gång kuslig som ironiskt humoristisk ton. Och oavsett om han ställs inför ett piprökande orakel i en liten flickas skepnad eller jagas av en dopad, hårig våldsman behåller Clay samma krampaktiga min med en blandning av bestörtning och förvirring genom hela boken, likt en Josef K. som insett att han inte kommer undan den process som är honom i hälarna och som redan drivits alltför långt.

Tord Nygren

2009-02-15T06:56:00.000-08:00

Tord Nygren tillsammans med en annan grånad gigant - Lennart Hellsing - på Nygrens utställning på Seriegalleriet 2005.

Nu är det dags för ett inlägg om ännu en av mina älsklingsillustratörer, kanske min absoluta favorit bland svenska tecknare: Tord Nygren. Om Sven Nordquist är den svenska bilderbokens störste nydanare och auteur, så är Tord Nygren dess vassaste och mest mångsidiga stilist. Denne konstnärlige multibegåvning rör sig lika skickligt med akvarell, gouache, akryl och torrpasteller (t.ex. i bilden nedan), som tusch, blyerts och kol, och måste därtill vara landets mest produktive barn- ungdoms- och läromedelsboksillustratör.

Jag mötte honom nog först i boken "Resan till Kalajoki" och det illustrerade praktverket Barnens lexikon. På högstadiet återupptäckte jag det senare och fascinerades av den exakta men ändå dekorativa stil han använder i dessa böcker. När jag botaniserade bland hyllorna på skolbibblan upptäckte jag ständigt fler nyanser av hans talang, inte minst i den bilderbokstrilogi han gjorde tillsammans med Stefan Mählgren och som inleds med "Kom in i min natt, kom in i min dröm". I denna guidar en grön vätte en liten pojke genom en skog där han på ett uppslag en i taget får möta alla sina rädslor i en skog, som tycks märkligt bekant. Då bläddrar man tillbaka några sidor och skymtar Picassos Guernica hänga på pojkens sovrumsvägg, och inser att Nygren låtit skogen anta målningens linjer och fält - för en dröm lånar ju ofta element av det man ser innan man somnar. Det är sådana detaljer som i alla fall ger mig ståpäls.

Nyligen drog jag mig också till minnes hans experimentella "Den röda tråden" och lånade den på biblioteket. Den består av bilder utan text, där berättandets röda tråd tagit fysisk skepnad och löper genom hela boken. Idén påminner förstås om Sven Nordquists Augustprisbelönade "Var är min syster" (som visserligen har text, men den har föga att göra med bilderna). Då ska man betänka att Den röda tråden kom 1987, 20 år tidigare. I denna drömska resa genom vackra akvarellandskap har Nygren fått med många blinkningar till konsthistorien — några känner t.ex. säkert igen babianen till höger i bilden nedan från ett av Picassos mer kända verk.

Här tar han också tillfället i akt att växla friskt mellan olika stilar i en och samma bok (vilket han i och för sig även gjorde i "Drakberget", där parallella berättelser illustrerades i dels realistisk akvarell, dels superskrafferade tuschteckningar och dels en grafisk stil inspirerad av medeltida träsnitt) I denna rörande bild tycker jag mig se tydlig inspiration från Per Åhlins tidiga stil:

(Original till bl.a. denna bok finns att köpa på Seriegalleriet — om nån har fem tusen över och inte vill lägga dem på en halv pizza med pata negra-skinka och guldöverdragen basilika på restaurang Ängen i Umeå får ni gärna köpa mig ett.)

Särskilt i början av hans karriär var Nygrens stil extremt detaljerad och realistisk, och i många fall var måleriet något blaskigare och murrigare, helt enligt tidens smak, men på sistone är det allt oftare ett mer flödande, färgklart akvarellmåleri och en mer stiliserad stil som fått ta över — dels, möjligen, för att man i och med ökad ålder får sämre syn, ork och säkerhet på handen — t.ex. i detta härliga omslag:

Förvånande nog hör jag sällan folk nämna hans namn bland sina favoritillustratörer — det kan vara Sven Nordquist, Ilon Wikland, Per Åhlin eller Hans Arnold; de mer "snobbiga" barnbokskännarna nämner kanske Anna Höglund, Anna-Clara eller Eva Lindström, men en del känner nog inte ens till Tord Nygren. Jag kan inte riktigt förstå vad det beror på. Kanske vissa tycker att han är lite för skicklig, att han drar sina linjer och applicerar sina penselstråk lite för säkert för att det ska bli personligt. Men det håller jag förstås inte med om.

Missa inte att gå in på hans hemsida och titta på träskulplturer och målningar han gjort vid sidan av sina illustrationsjobb!

Manual enligt Lyra

2009-02-12T08:00:00.000-08:00

Eftersom det brukar dröja länge innan det jag skriver för VK faktiskt kommer med i papperstidningen, och då jag i det här fallet inte är säker på att den kommer med i kultursidans nya, mer komprimerade upplaga, tänkte jag att jag kunde publicera en krönika jag skrev hyfsat nyligt här.

(Börja gärna med att läsa texten jag refererar till här. Läs den sedan igen om ett tag, och gärna en tredje gång lite senare. Den kommer att upplevas olika varje gång.)

Sammanhängande fragment
Medan jag inväntar att ett streamat avsnitt av Dexter ska ladda färdigt på datorn surfar jag runt lite och hittar en länk till förra årets vinnare av Lilla Augustpriset: Lyra Ekström Lindbäck. På fotot intill presentationstexten poserar hon kavat med hatt på svaj, slarvigt målade polisonger och skägg och oförväget nonchalant blick, som en toreador eller latinsk älskare. Texten heter Manual och ja, till formen liknar det verkligen en sådan, avfattad i ordalag som ger den stilistiskt släktskap med en medicinsk handbok, manualen till en videobandspelare eller ett sällskapsspel. Men dess innehåll separerar den från dessa och är den en manual för något är det snarast att finnas i tillståndet nu – men jag är osäker. Till det yttre utgörs den av koncist men väldigt elegant formulerade, korta stycken om ting som getingar, män, kläder och snus. Om dessa i förstone tycks disparata, så korsbefruktar och berikar de varandra när de läses samman.

I en kropp har man varit hela livet. Det är normalt och inget att bli vettskrämd över. Alla i ens omgivning är också i kroppar. Bredvid en annan kropp kan man känna sig tillhörande. Om man vaknar en morgon med näsan i en nacke blir mycket annorlunda. Man kan behöva nya kläder. Händerna slutar inte växa. Det behövs en riktig karl för att
hålla i dem.

Storleksangivelsen på klädesplagg stämmer inte överens från märke till märke. Ibland har kroppen vuxit eller krympt under natten. Om man inte känner sin styrka bör man konsultera lappen i nacken.

Det vore praktiskt, inte sant? När ett stycke om hur man undviker att bli getingstucken följs av en passus om att agera naturligt när någon dansar påfluget nära en på en klubb uppstår en märklig synergieffekt. Utan att det sägs uttryckligen blir vårt samhälle ett getingsamhälle, och denna textens uppbyggnad i korta stycken gör att nya subnivåer presenterar sig vid varje läsning.
Det är lysande. Stilsäkert och roande och jag kan bara kapitulera. Hur gammal är hon då, var står nu det... Där: 18 bast. Tänk om man kunnat skriva så för fyra år sedan. Eller nu. Eller någonsin framöver, för den delen.

Om ingen vet är det fel på frågeställningen. Det kan synas som rodnande fläckar. Om de bultar och ömmar bör man besöka vårdcentralen. Ofta skriver läkaren inte ut någon medicin, utan förordar patienten meningsfulla fritidsaktiviteter.

Man fattar tag om livet på mobiltelefonen. Släpper den. Petar lite på den gummerade knappsatsen. Rycker undan handen som om man blivit biten av displayen, men är strax tillbaka och ska pilla igen. Till slut är händerna täckta med klasar av tumörer.

Manual inleds och avslutas med en bild av en minneslek, några föremål ligger på en vit duk och när man blinkar har någonting tagits bort. Det är intressant att reflektera över vad man själv mest skulle lägga märke till om det försvann. Kanske skulle man – hemska tanke – inte märka nåt alls?
Utan att jag kan styra det tänker jag på detta när Dexter, mördaren i Miami, måttar ett knivhugg framför ännu en bad guy, som sedan efter några veckor – kanske – någon anmäler försvunnen, varefter han tillbringar en tid på ett skrivbord som ett namn i en rapport som undan för undan blir kaffefläckad och döljs under lager efter lager av papper tills han stelnar till arkivfossil, blir ytterligare en av alla de tusentals människor som spårlöst försvinner varje år, och jag huttrar till lite över min olustiga association.

Handikappad

2009-02-01T04:19:00.000-08:00

Här är några produktionsbilder av Handikappad, serien jag tecknar efter Patrik Stigzelius manus. Färgerna ser lite bleka ut, men jag hoppas utveckla min akvarellteknik under arbetets gång.

Tjuvlyssnat

2009-01-31T08:42:00.000-08:00

Här är en serie jag nyss gjorde till en tävling på bloggen tjuvlyssnat.se. Det var jäkligt svårt att hitta en tjuvlyssning som inte bara byggde på det roliga i replikerna - om man hade illustrerat en sådan skulle det ju ha blivit talking heads och pannkaksplatt fall - men till slut fann jag den här. Det var svårt att komma fram till hur jag skulle teckna, men jag landade i nån sorts stilmässig fusion av italienska Kalle Ankas pocket-tecknare, Posy Simmonds, Claire Bretécher och Sergio Aragones. Inga priser direkt att prata om, men de där böckerna säljer väl ganska bra så det blir lite reklam om man kommer med.

Peter Kihlgård

2009-01-26T01:14:00.000-08:00

Här är ett något karikerat porträtt av författaren Peter Kihlgård, en illustration som inte kommer med i boken "Den osynliga maten" som konstprojektet Kulturverket ska ge ut. Jag tecknade den på jätteglättat airbrushpapper i ett manér som jag tycker påminner lite om Anders "Tecknar-Anders" Andersö.

Folkstorm

2009-01-22T02:13:00.000-08:00

Nu blir jag upprymd! Jag kom att tänka på textraden "The children begins to laugh" från Takidas "Handlake village" igen och googlade för att se om någon hade en förklaring. Jag fick förstås upp mitt gamla inlägg om detta och hade fått tre kommentarer som jag inte tidigare sett, samt en på inlägget om Curly Sue, från folk som googlat fram dem. Överraskande nog höll en med, inte det minsta överraskande nog hade en tagit mig på fullaste allvar och förbisett raljeriet i mina försök att förstå innehållet i texten till Curly Sue.

Tänk om jag har fått fler kommentarer från okända som jag inte sett? Varför har inte Blogger likt Wordpress en funktion där man ser de senaste kommentarerna överst på sidan?

Edit: (Jag menar förstås just "upprymd", över kommentarerna jag fick. Inte upprörd, över det dåliga i att funktionen saknas.)

Kvävefryst glass - ett bild- och videoreportage

2009-01-20T12:53:00.000-08:00

Då min far beställt hem en stor tank flytande kväve för öppet hus-dagen på Jenningsskolan (naturprogrammet brukar visa kemiska experiment där man t.ex. doppar en ros i flytande kväve och låter den krossas mot golvet) beslöt vi oss för att göra snabbglass. Vi har i och för sig glassmaskin, men den måste gå i minst en halvtimme innan glassen är någorlunda klar. Nu gick det på ett ögonblick!

Kväven hälls i en metalltermos. Den kokar förstås så fort den kommer i kontakt med luften, kokpunkten ligger på minus 196 grader celsius.

Kväven tillsätts i omgångar till en färdigblandad glassmet medan man vispar. (Ni behöver inte se hela videon som är något för lång, man hajar idén efter ett tag.)

När glassen börjar kännas lämpligt fast i konsistensen...

...läggs den på fat...

...och äts (inte nödvändigtvis med likgiltig blick).

Prova gärna hemma, men bär för säkerhets skull skyddshandskar så ni slipper amputera köldskadade fingrar.

Krossade illusioner

2009-01-14T11:27:00.000-08:00

När man är en mediepersonlighet förväntas det av en att man ska leva upp till vissa bilder folk har av en.

När jag var på Verket, Umeås punkhangout, förra helgen och frotterade mig med flanellskjortorna blev jag ganska förvånad över att få se Mattias Fransson stega in, iförd (förutom sitt imponerande helskägg) kornblå skjorta, jeans som såg mycket nya och dyra ut och hippa, gammaldags hängslen, såna där som grenar sig. För er som inte vet det (ganska många, antar jag) är han en av medlemmarna i humorgruppen Klungan, de sjuka hjärnorna bakom radioprogrammet Mammas nya kille. Där gestaltar han bl.a. karaktärerna Thunder - en sorglig dalmas som titulerar sig actionhjälte och bl.a. lär ut hur man kör fyrhhjuling genom djungeln och dropkickar vilda djur, Folkets röst - där han parodierar (eller hyllar) insändarskribenter och för verkligt originella men framför allt helt debila resonemang som ofta landar i att det är viktigt att fortplanta sig, och Hans Melange, som inte tycker sig ha tillräckligt mycket spänning och tryck i tillvaron och därför i varje avsnitt vill prova något nytt - en gång anabola steroider, en annan att bli hjärntvättad av en sekt - men till sin förtret aldrig får napp när han knackar dörr i villaområdet och hör sig för.

I alla fall. Där stod han, flankerad av en snygg, hipp flickvän och highfivade med några lika coola killar, och jag fick liksom inte ihop det. Dels var det väl det att han är äldre än Verkets huvudklientel, men även Dennis (Lyxzén) som är en bra bit in på 30 och hans crew brukar ju vara där. Men framför allt kändes det lite som ett svek mot de figurer på samhällets botten som han ger uttryck för att känna så väl. Man vill gärna att Klungans medlemmar någonstans ska ha det där bottenlöst sorgliga över sig, precis som deras karaktärer. "Noli turbare kirkulos meos!" hade jag velat utropa. Eller åtminstone be honom göra "Frisören":

Jaha Joel, då tar vi topparna och så går vi över polisongerna och sen kör vi lite i nacken bara som vanligt...

Boksläpp, brasklapp och fläskläpp

2009-01-04T03:51:00.000-08:00

(Fläskläpp har inget med texten att göra, men jag tyckte det klingade bra.)
Jag har ju glömt att skriva att min första bok är ute nu! Eller, den första boken där jag medverkar med textning, snarare. Min omslagstextning till Epix förlags En sammetshandske smidd i järn finns under fliken Blandat på min nyligen uppdaterade hemsida, som numera heter oskarforsgren.com. (Det riktiga debutalbumet Handikappad, en lågmäld akvarellnovell till manus av Patrik Stigzelius, är ännu under produktion.) Under Illustrationer finns bl.a. ett omslag jag gjorde till en bok med bakrecept för barn och några bilder gjorda för Rex krog.

Det här är ingen recensionsblogg, om ni nu trodde det. Med den brasklappen kommer här en recension som gick i helgen i VK:

Aldrig godnatt
Coco Moodysson
Kartago Förlag

Låt mig säga med en gång att det var längesedan jag blev så glad när jag läste ett seriealbum. Eftersom jag nyss sett Låt den rätte komma in, som liksom Aldrig God natt utspelar sig 1982, omvandlas ibland Coco Moodyssons starkt stiliserade, naivistiska teckningar av vinterbleka ansikten, stormönstrade tapeter och matförpackningar från Konsum för min inre syn till fotografen Hoyte van Hoytemas korniga filmbilder. För trots att teckningsstilen är så väldigt schematisk, gör alla tidstypiska detaljer och den välkomponerade kontrasten mellan vitt och svart i bilderna att man tycker sig befinna sig på plats i Stockholm, i ett tidigt åttiotal där punken i högsta grad lever. I alla fall för tjejerna Coco, Klara och Matilda.

Aldrig godnatt är berättelsen om året då Coco och hennes kompisar Klara och Matilda börjar spela i ett riktigt punkband och berättas direkt genom Cocos 12-åriga jag. Det är ett genidrag att låta den 38-åriga Coco vara helt frånvarande och istället se alla händelser ur barnets perspektiv. Det bidrar ytterligare till närvarokänslan, och tillför samtidigt en lätthet och självklarhet till berättandet.
Det finns en hel del skildringar om att växa upp i serieform, men inte lika många som man känner skildrar just tillståndet att vara barn. Några är det förstås – t.ex. Åsa Grennvalls ”Det känns som hundra år” och Daniel Ahlgrens ”Böggänget”, men av olika anledningar är det inte dem jag tänker på. Det är nämligen ingen analytisk uppväxtsuppgörelse, utan helt enkelt en historia om ungdomar. Främst är det nog just frånvaron av distanserande berättarfilter som snarare för tankarna till bra ungdomsböcker, t.ex. av Viveka Lärn, Ulf Stark eller Moni Nilsson-Brännström, och får mig att förflyttas mentalt tillbaka till KP-åldern igen.

Coco bor med sin syster och deras ensamstående mamma, som är av ”den sorten” som går på Café Opera och spanar efter kändisar, avverkar killar på löpande band och håller stora fester för sin brokiga vänkrets i lägenheten. Men när en av mammas kompisar kritiserar hennes förmåga att ta hand om sina barn blir Coco arg och ledsen: ”Vi kan faktiskt ta hand om oss själva!” Vardagens löpande bestyr är det dock lite si och så med, som t.ex. fasta middagstider. Förutom när pappa kommer på besök, då ska de plötsligt leka ”riktig” familj igen. Vara ordentliga och umgås alla tillsammans, men det är bara på låtsas. Coco avskyr det.
Coco har känt Klara och hennes syster Matilda sedan några år, och punken gjorde tidig entré i tjejernas liv. Redan som 9-åringar lånade de en skiva av The Clash och styrkan i musiken rörde dem till tårar. De trånade efter de dyra instrumenten i skyltfönstren men fick hålla till godo med att spela på kastruller och kuddar.
Nu är de fullfjädrade punkare med de svarta frisyrerna stylade med tvål och går till ungdomsgården, där de för första gången provar att spela på riktiga instrument. Det dröjer inte länge innan de snickrat ihop sin första hit, Ecco-skor. Men när Vi drar till fjälls, som bandet döps till, ska följa med som förband till några killar i en sunkig bluesgrupp och spela på Tomterocken i Västerås går så allting bara åt skogen.

Och det uppstår fler bekymmer. När de tar kontakt med två jämnåriga punkkillar efter att ha läst en artikel om dem i KP blir Klara och Matilda ihop med varsin av dem, men Coco blir över. Det tänker hon inte finna sig i, och nu sätts vännernas lojalitet på prov.
Finalen ger ändå en känsla av hopp: Trots att Vi drar till fjälls kanske inte kommer spela mer, och trots att mamma är ledsen för att hennes senaste kille har gjort slut, kommer tjejernas vänskap att bestå. Det är aldrig godnatt.

Mest av allt är albumet just en skildring av de starka banden mellan de tre kompisarna. Det är befriande att serien får ta plats, att ett år får sträcka sig över drygt två hundra sidor av stora, luftiga bilder. Det ger ett djup och flöde åt historien och som sagt associerar jag till film. Mig veterligen har det inte gjorts någon filmatisering i Sverige av någon modern serietecknares alster, men jag frågar mig om det inte är dags nu.

5054-3061+16

2008-12-20T11:06:00.000-08:00

Jaja, det är nytt år och det. Nu under ledigheten gör jag ungefär samma som annars, dvs. blaskar med vattenfärger och sitter vid tangentbordet. Men ägnar mig även åt s.k. förströelse, dvs. bokläsning (bl.a. Eric Linklaters klassiska barnbok "Det blåser på månen"), filmtittning (t.ex. Singing in the rain) och spelspelande (företrädesvis "När då då", där man har nytta av att veta vad som hände först av högertrafikomläggningen och heliga Birgittas helgande). Jag har inga uttalade nyårslöften men jobbar som alltid på att bli en lyckligare och framgångsrikare version av mig själv.

Här kommer en recension som det visserligen var ett tag sedan den publicerades:

SH 3 vol 2 – Jag gråter bara i andra dimensioner
Daniel Ahlgren
Bakhåll

Efter att med stor konsekvens rört sig i de lågmälda, vardagsrealistiska markerna med alla sina seriealbum, gjorde Daniel Ahlgren förra året helt om och gav ut första delen i en serie böcker om något så marginaliserat som svenska superhjältar.
Ahlgren är en institution i Seriesverige, och dessutom en tecknare som utvecklas. Med sina självbiografiska album berättade han om en annan typ av ungdomstid än den som ofta skildras, om en yngling som mest hänger med sitt nördiga killgäng och ritar serier, som avskyr alla former av påtvingat gruppumgänge, skolidrott, fester och att ”uppleva nya saker” eller ”se nya vyer”.
Sedan, när han var färdig med sin egen historia, gjorde han en rad album med tjejer – som varit nästan helt frånvarande innan dess – som huvudpersoner. Det funkade just eftersom Ahlgren inte gjorde så stor grej av att de var tjejer – det var samma lätt misantropiska människor och samma lyhörda berättande som innan, med tristessen som utgångspunkt och allmän lag. Dock försvann en nivå litegrann, som i och med SH 3 återvänder – nördigheten. Första delen hette ”Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?” och nu kommer alltså del två.

SH är helt enkelt superhjälteprogrammet på en gymnasieskola, dit elever med särskilda krafter får söka. I årskurs tre går seriens flera huvudpersoner: Alfamannen, Girl Power, Kung Markatta, Elektricia och Radiohead för att nämna några. Att unga supermänniskor går i lära för att utveckla sina förmågor känns igen från X-men, och liksom där är superkrafterna i de flesta fall medfödda, men undantag finns. I förra albumet avslöjades att ursprunget till Girl Powers enorma styrka tycktes ligga i en händelse i hennes barndom. En pojke som sa sig kunna trolla gav henne en önskan – hon önskade sig superstyrka, men det var inte förrän långt senare, i sina drömmar, som hon upptäckte att det verkligen slagit in. I nya albumet får vi lära känna denna pojke närmare. Som ett resultat av att han modifierat och förvandlat omvärlden efter eget skön under så lång tid har hans egen existens blivit suddig – han fluktuerar in och ut ur verkligheten som en störning i en TV-skärm.
Vi får göra djupare bekantskap med några fler karaktärer, som Kinetica, vars superkraft är att hon kan förflytta nästan vad som helst med tankens hjälp. Men något fruktansvärt händer henne, trots att pojkvännen Danny försöker förhindra det. Det oerhörda sker i kapitlet Imorron – som verkligen gör ont att läsa och fungerar som en fristående novell.
Formata kan likt Barbapapa omforma sig till vad som helst. Hon blir ihop med den mörke, mystiske outsidern Drömprinsen, som har makten att förflytta sig in i och förändra andras drömmar (givetvis en blinkning till Neil Gaimans Sandman). Tillsammans ställer de sig utanför allt och bryr sig bara om varandra, tills misstankar om otrohet grumlar lyckan.
Det handlar mycket om relationer och den psykologiska trovärdigheten hos karaktärerna gör att man helt köper de fantastiska inslagen. Många handlingstrådar löper parallellt, men huvudstoryn är att mängder av flickor på skolan, både superhjältar och vanliga, blir gravida fastän de skyddat sig eller inte ens haft sex. Alfapojken, som är den som tar sitt superhjältekall på störst allvar, ger sig den på att följa mysteriet till botten – och slås av fasa när dimmorna skingras och sanningen går upp för honom.

Intrigen är oerhört skickligt vävd, med många detaljer som återknyter till den första boken. Ingenting är förbisett – man kan se delarna som fristående, men missar då många dimensioner, om uttrycket tillåts.
Även om Ahlgren är tydligt inspirerad av amerikanska förlagor är historien helt och hållet hans egen. Dessutom utvecklar han sitt bildberättande mer än nånsin med nyskapande sidlayouter och växlingar mellan olika stilar. Vissa menar att Daniel Ahlgren tecknar amatörmässigt, och det kan jag hålla med om – så till vida att han han inte har ett speciellt välputsat, kommersiellt manér. Men i själva verket är han ju en realist av yppersta klass, vars lätta valhänthet i linjeföringen bara stärker hans särart och ger hans album den allra underbaraste känsla av förvuxna fanzines.

Lastgammalt men inte utan kvaliteter

2008-12-14T07:55:00.001-08:00

Jag bläddrade igenom mina gamla illustrationer till Lilla VK för ett tag sedan och hittade några som jag tycker är rätt roliga trots att de snart är 6 år gamla. Det jag illustrerade var alltså korta meningar i stil med "Lilla VK tycker att de som skräpar ner i naturen borde ta på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån", men jag minns inte alls vad temat var för de här bilderna. Det finns vissa anatomiska misstag i partiledarna - jag tänker främst på Mauds närmast amputerade ben - men jag tycker ändå att de är rätt porträttlika.

Jag är kär i en 62-årig man

2008-12-09T02:50:00.000-08:00

Sven Nordquist på Augustprisgalan 2007.

Jag var och lyssnade på Sven Nordquist - the Sven Nordquist - på biblioteket i Umeå i förrgår. Han visade bilder, bl.a. på etsningar och konsttryck han hade gjort innan han började med sina bilderböcker, skisser från Pettson-böckerna och de allra första, 20 år gamla skisserna till den underbara "Var är min syster" som kom förra året, och berättade om sina tankar kring vad som skiljer illustration från konst. Om hur han med Var är min syster återigen började närma sig det senare efter att under lång tid hållit på med illustration, i och med att texten inte fanns när han arbetade med bilderna och bilderna således tilläts framväxa i sin egen rätt.

Jag hade inte hört honom prata tidigare, Sven pratade en ganska sansad skånska, inte helt olik Hans Willius nyktra stämma, och verkade helt enkelt vara ett under av klokhet. Eftertänksam och utan stora gester, men med en skärpa i blicken och en övertygelse om fantasins läkande funktion.

Återstår nu på listan av gamla hjältar jag aldrig träffat "i köttet": Bill Watterson, Tord Nygren och Michael Ende (den sistnämnde är iofs död).

Jag är en sellout

2008-12-02T00:01:00.000-08:00

Här är två strippar jag gjorde för företaget Instant Answer. Deras affärsidé är att man som 118 100 ska kunna SMS:a vilken fråga som helst och få svar. Jag kopplades in eftersom de nu vill få tjänsten delvis finansierad av företag, organisationer och kommuner; att de betalar om någon frågar om deras verksamhet, typ. Så då gjorde jag dessa. Dessa har skickats ut till Malmö Stad.

Här, ta mitt kort och slå mig en pling

2008-11-30T23:39:00.000-08:00

En liten formgivningsövning.

...och en serierecension till

2008-11-20T06:56:00.000-08:00

I dagens VK:

Mats Jonsson
I detta satans rum
Galago

Mats Jonsson är en av de svenska serietecknare som mest konsekvent håller sig till självbiografiformen. Därför blir först något förbryllad när jag snabbt bläddrar igenom ”I detta satans rum”, den första boken i Galagos Svarta serie, och ingenstans ser den svartfärgade snedluggen och dito kostymen som är hans kännemärke när han tecknar sig själv. Istället känner jag igen en figur som Leo i ”Lustgården”, ett avsnitt i hans tidigare seriealbum Hey Princess, varför jag för en stund får misstanken att det att det här är nånting jag läst förut, att Galago ger ut gammal skåpmat i ny förpackning. Lyckligtvis misstar jag mig. Figuren visar sig vara Mats Jonsson själv i 21-årig skepnad, med ”ironisk” grunge-look – halvlångt hår och Kurt Cobain-skägg. Och visserligen utspelar sig händelserna som avhandlas redan 1994, då Mats åker på studieresa med sin journalisthögskoleklass till London, men han har väntat med att berätta om dem ända till 2008. Förmodligen krävde historien 14 år av distans och tidens läkning av själsliga sår innan den kunde omsättas i text och bilder.

Under sina fem veckor i London bor Mats i ett studenthotell med sina klasskamrater Stefan och Murre. Stefan och Murre längtar hem till sina flickvänner och Mats längtar efter någon att längta till. På dagarna sker projektarbete med att göra en tidning för utländska studenter i England, under ledning av den tyranniska Juliette Coombe. Hon blir klassens gemensamma fiende och bidrar på så sätt till gruppsammanhållningen, tills några elever byter sida och inre motsättningar uppstår. På kvällarna är det uteliv på hippa klubbar, sprit och dans som gäller för att döva hemlängtan och ångest och åtskilliga får visa upp sina sämre, eller om man vill mänskliga, sidor. Det hela sker i grungerockens efterdyningar, precis när britpopen och triphopen håller på att få sitt definitiva genombrott, och någonstans i bakgrunden skymtar EU-omröstningen i Sverige.

Liksom i Hey Princess berättar Mats Jonsson utlämnande om ungdomens rusiga glädje och djupa sorg i en värld där kläder och musik är livsnödvändiga för att signalera tillhörighet. Här rör det sig om en kort historia, en serienovell, vilket gör att skildringen inte riktigt hinner tätna på samma sätt som i ett längre album, men intresset hålls uppe ändå. Svärtan och smärtan i de taffliga teckningarna är konstant. Och även om smärtan förstås är verklig, eller åtminstone var det när episoderna ägde rum, kontrasteras den av en ironisk humor och distans som ger intrycket, eller i varje fall förhoppningen, att Mats är tryggare i sig själv idag.

Praktiskt taget

2008-11-20T01:56:00.000-08:00

Jag började den här veckan praktik via Arbetsförmedlingen på reklambyrån Pondus i Umeå. Hittills har jag mest försökt lära mig Adobe Illustrator genom diverse tutorials och input från de som jobbar här. Det är en tröskel att arbeta med vektorgrafik när man är van vid PhotoShop och penna och papper, men efter ett tag börjar man greppa hur de förrädiska bezierkurvorna uppför sig. Men det är fortfarande en hel del tekniska hinder i vägen för den flödande kreativiteten. Jag gjorde en teckning igår, till en annons för fredagsklubben med soultema på Rex restaurang. Så här ser den ut (han var inte lika kissnödig på skissen, men bara överdelen användes så det kvittar). Det var bara en miniannons, men det kommer att bli fler och större framöver, med olika musikstilar.
Jag gjorde ett reklamjobb för egen räkning förra veckan också, seriestrippar till företaget Instant Answer, som jag av någon anledning inte kan lägga upp. Förhoppningsvis återkommer jag.

Dotterbolaget Antologin

2008-11-05T00:01:00.000-08:00

Denna recension av mig publiceras i Västerbottens-Kuriren idag (tillsammans med en recension av Sara Granérs "Det är bara lite aids" skriven av Anders Sjögren):

Dotterbolaget Antologin
Doob förlag
Rikke Bakman, Eva Björkstrand, Jonna Björnstjerna mfl.

Dotterbolaget är ett feministiskt serieskaparkollektiv som startade på Serieskolan i Malmö 2005. Det har som syfte att vara ett nätverk för kvinnliga serieskapare, och har inriktning på alternativserier med särskilt intresse för det dokumentära. De har tidigare gett ut flera fanzines och kommer nu med sin första antologi, där hela 32 serieskapare – en blandning av etablerade namn och några i alla fall för mig okända – får samsas om 170 sidor.

Det är ett stort antal olika tecknings- och berättarstilar man bjuds på. Trots det upplever jag inte antologin som splittrad, snarare som ett varierat smörgåsbord där salt, syrligt och beskt dock kanske är mer representerat än sött. Serierna hålls också samman av att de till största del har ett budskap. Ofta är det feministiskt eller genusproblematiserande, men det kan också vara politiskt. I den vägen växlar det mellan miljöbudskap och vänsterpolitik. Det mest extrema i den senare kategorin är Nina Lahtinens serier, som har ett radikalt anarkistiskt budskap vars svartvita retorik jag ställer mig klart tveksam till, men det är onekligen intressant att läsa.

Sara Granérs teckningar visar desperata fabeldjur i ett stenhårt, cyniskt samhälle. Humorn är svartare än en tuschflaska om natten men väldigt uppfriskande. Det är mest ”enrutingar”, men även den illustrerade instruktionstexten om hur man finner CP-punkten. Här ges en väldigt grafiskt detaljerad anvisning för hur man metodiskt krafsar sig in i hjärnans motoriska centrum via örat med t.ex. en skruvmejsel eller ett stämjärn och får en sällsam upplevelse. Man skruvar på sig både en och två gånger men måste erkänna att det är en smått genial variant på sexupplysningstexter om hur man finner erogena G- och A-punkter.

Liv Strömqvist har redan ett strålande CV och tecknar med sin sylvasst satiriska penna det roligaste jag läst på länge. I serien Tio i topp – Tröttsamma typer avhandlas störande stereotyper som nog de flesta stött på. För Korta kvinnor-fetischisten är det väldigt viktigt att killar är längre än tjejer, och i väntan på den rätta läser han ”Sagan om den lilla, lilla gumman”. Föreläsningsfarfar representerar en uråldrig mansroll inkarnerad i en lika uråldrig man, som ofelbart finns med på varje föredrag och avbryter föreläsaren med inpass om Zakarias Topelius eller dativobjekt. Andra som schavotteras är Medelklassiga miljöpartisten, Den historielösa karriärkvinnan och Entreprenören, och det är lika skoningslöst som träffande.

Mycket är bra, det mesta är intressant och bara en del faller ganska platt, som supertjejen Wilja av Lina Eriksson – budskap som att man ska tycka om sig som man är och kräva lika lön för lika arbete håller alla med om, men det räcker inte att skriva det rakt upp och ner i en pratbubbla för att göra en bra serie. Rikke Bakmans lösryckta barndomsepisoder förstår jag mig inte heller på.Men av det övriga innehållet skulle jag vilja ge exempel på några ytterligare godbitar.

Lina Neidestams strippar med figuren Zelda är rappkäftad välformulerad humor – dagens slentrian-Rocky känns ganska trött vid en jämförelse.
Sara Elgeholms knubbiga gummor och gubbar har en väldigt behaglig, tydlig teckningsstil som skulle passa utmärkt till att illustrera läromedel, och det är inte på något sätt negativt menat.
Vilda Rosenblad gör en serie om sin franska, känslokalla styvpappa som jag liksom många andra ”autentiska” berättelser fängslas av.
Nanna Johanssons ”I en annan värld” visar hur det skulle se ut om könsrollerna var de omvända, och av ett koncept som inte är särskilt originellt gör hon en väldigt bra serie.
Till sist tecknar Maja Lüning detaljrikt och fint en serie om brevduvans historia, som fyndigt presenterar en alternativ verklighet där brevduvan tagit mobiltelefonens plats: ”Åh NEEJ! Jag har fyllebrevduvat Filip igen!”

Några smakprov alltså, som jag nödgats välja ut ur innehållet i denna antologi – vars styrka är dess bredd. Dotterbolaget klarar sig bra utan moderbolag.

Självporträtt med glaskatt och miniapelsin (detalj)

2008-11-04T01:48:00.000-08:00

En gammal akvarell jag gjorde på konstskolan. Jag blev nöjd med hur jag fick till ljusspelet i glaskattens yta.

Magnus Häglund och Anders Westerberg

2008-11-03T09:52:00.000-08:00

En på ett betecknande sätt samtidigt smärtsam och komisk sida ur Hjärteblod

I del två av min serie "Svenska serietecknare som kommit lite i skymundan" (första delen finns här) vill jag presentera Magnus Häglund, skapare av det lyhört realistiska albumet Vill någon väl, och Anders Westerberg som ligger bakom den fullkomligt geniala Hjärteblod.

Det finns flera likheter mellan dessa två herrar. De har båda gett ut ett seriealbum var. Bägge albumen har fått väldigt bra kritik och väldigt lite medieuppmärksamhet. (Även om Hjärteblod förmodligen fick lite reklam då den blev Urhundenbelönad 1998 - Vill någon väl nominerades 1999 men vann inte.) Båda albumen berättar känsligt om mänskliga relationer och är samtidigt väldigt komplext uppbyggda.

Vill någon väl handlar om Martin, en arbetslös tjugo-nånting man som lever ett lugnt liv med sitt kompisgäng på, antar jag, Gotland. Han har just ärvt en del pengar från sin döda farfar och har därför inte speciellt bråttom med att hitta ett jobb. Seriens stillsamma handling bärs av den väldigt trovärdiga dialogen och personteckningen och de genomarbetade blyertsteckningarna. Slutet är öppet, gåtfullt och väldigt oväntat.

Hjärteblod handlar om copywritern P.H. Noll som när författardrömmar men ständigt refuseras. En dag får han vykort från Luciform, som visar sig vara Djävulens entreprenadbyrå. Lucifer hjälper honom att nå framgång, men i gengäld lever förstås hans själ farligt - således en variant på det klassiska Faust-temat. Paul träffar ungefär samtidigt scenografen Liv från Dalarna som blir den som hindrar honom från att dras ner under ytan när succéns hjul börjar rulla på för fort och hans människoförakt ökar. Albumet är extremt välskrivet, vältecknat, spännande, smärtsamt, humoristiskt, innerligt och smart. En osvensk seriebok med ursvenska inslag, som är så genomarbetad och full av symbolik och detaljer att den växer vid varje genomläsning. I mitt tycke det bästa svenska seriealbumet, och jag tycker att det borde lanseras utomlands och filmatiseras! En tecknad film då, naturligtvis.

Westerberg arbetar till vardags med illustration på Stockholm Illustration. Häglund arbetar med grafisk design på byrån Houdini och är en av redaktörerna på den populära film- och TV-bloggen Weird Science, vars grafiska profil han också ligger bakom.
De är förhållandevis unga båda två, så man kan ju alltid hoppas att deras bibliografi ännu inte är komplett. Men, som vi vet, den här typen av seriealbum betalar inte hyran...

Ur Vill någon väl

Roman(s)

2008-10-22T03:12:00.000-07:00

Jag hittade en dikt som jag skrev när jag gick Umeå Konstskola (eller om det var slutet på gymnasiet)och publicerade på fardlektyr.nu (en sida för emokids med författardrömmar):

I början flöt allting som musik eller smält choklad
Man kunde inte låta bli att ryckas med i handlingen
Formuleringarna kändes nya hela tiden, eftersom innebörden försköts hit och dit
och nya ord kursiverades

Det kryllade av blinkningar och referenser som man inte behövde förstå och även rent nonsens, men det betydde någonting det med

Ibland, var kommateringen, helt; anarkistisk
och ibland fanns inga skiljetecken alls inga alls inte ett enda för att det inte behövdes några

Parenteserna och fotnoterna var kanske det viktigaste av allt
Som de små stunderna då de räknade födelsemärken
eller åt filmjölk på balkongen

Visst kunde det hända att någon syftade fel och poängen gick förlorad, men det gjorde inget
Och ett och annat korrekturfel hade nog smugit sig in
Men helheten var en litterär upplevelse

Men så småningom, omärkligt, blev det tråkigt
Man var inte längre lika intresserad av hur det skulle sluta
eller hur porslinskatten hamnat i bokhyllan

Han sa ”ett äpple” varje gång istället för att variera med ”astrakan”, ”syndaflodsdetonator” och ”mellanmål”
Och när hon sa att hon ville tapetsera om i vardagsrummet var det bara just det hon ville, det var det som var det värsta

Det började bli en formel:
Några trötta miljöbeskrivningar, några snärtiga men ack så tomma repliker och så lite månsken (fast det var sommar)

Lika långa kapitel som alla började och slutade på samma sätt
Ingen sidvändare precis
Ramen var given, nu kunde vilken spökskrivare som helst ta över
Efter hand blev det desperat
Man behövde nya idéer och lånade utifrån
Men efter några uppslitande copyrightstrider var det dags att sätta punkt
De satte en var och för säkerhets skull en till...

SEX

2008-10-16T23:51:00.001-07:00

Oh! Jag kom just på en sak: hädanefter ska jag nog publicera mina recensioner här som vanlig text, så fler hittar hit via Google.

Handlake Village

2008-10-11T06:50:00.000-07:00

Handlake Village

It's been a long, long time for that I owe you now,
I miss your heart I miss your lonely eyes.
I want to come back for more,
I want to take care of my memories, welcome me, welcome me tonight.
There's been tragedies and hard times,
There's been luck and real good times, the magic spellbind.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won, you'll see.

Without any doubt.

Nature's splendor still there, the water runs with a hope of new life,
The children begins to laugh.
My mother taught me to cry, my family gave me a better side,
The soil bound us together.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won.

Looking at a photograph, the hands starts shaking,
Tears are falling so fast.
I will not get over that, the mainstay has fallen, she passed away.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won.

The store is not open,
Trees have fallen but you,
You're still giving light.
The pride is not broken,
It still lingers on, the fight
The fight's already won, you'll see.

The store is not open, trees have fallen but you still giving light, to me.

AAAAAAAAAAH! Jag... jag finner inga ord. Hur är det möjligt att skriva så dålig engelska? Det betyder ju ingenting, det är ju bara massa ord, det är fan dadaism! Men utan charmen i t.ex. Hatten är din och Ansiktsburk. Om de åtminstone kunde använda rätt verbformer!!! "The magic spellbind" och "The children begins to laugh"!! Jag vill inte ens veta varför låten heter Handlake Village.

Serieworkshop på Hamnmagasinet

2008-10-09T00:55:00.000-07:00

Under kulturlovet (vecka 44) ska jag hålla en serieworkshop på Hamnmagasinet i Umeå, kl. 17.00. Ålder: 15-25 år. Kom dit och ta med er alla era vänner och fränder! Blir ni intresserade efter att ha varit där kan ni också anmäla er till Serielyan, kursen som det var tänkt att jag skulle hålla på biblioteket tisdagkvällar 18-19.30 - den kommer dock inte att bli av förrän typ minst fem har anmält sig (jag tror det är två som gjort det hittills). Där är åldersgruppen 13 - 18 år.

Förfalskning

2008-10-08T02:59:00.000-07:00

Jag håller på att texta försättsblad, omslags- och kapitelrubriker till Epix utgåva av Daniel Clowes album Som en sammetshandske smidd i järn (Like a velvet glove cast in iron i original) - ett riktigt roligt jobb att imitera Clowes femtiotalsinspirerade, skeva bokstäver. Jag vet inte riktigt när boken kommer ut, men det blir väl om inte alltför lång tid.

Publicering: gamla och nya synder

2008-09-23T07:15:00.000-07:00

För 2,5 år sedan tecknade jag Bamseserien "Burres bror" (manus: Olof Siverbo) som först nu publiceras i Bamses julalbum. Jag vet inte exakt varför det tog så lång tid, men jag är i alla fall nöjd med att den nu publiceras i stort format (ungefär A4) istället för det lilla serietidningsformatet. Jag är rätt nöjd med serien också, den första Bamseserie jag tuschade själv. Ni kan ju köpa albumet om ni har råd - det är hutlöst dyrt - men det går lika bra att tjuvläsa på Pressbyrån.

Just det, Hjälp nr 5 där jag medverkar ska vara ute nu också, men jag har inte sett den själv.

Fejor

2008-09-18T00:36:00.000-07:00

Jag blev inspirerad när jag tittade på karikatyrer på Chris Wahls blogg och la upp några gamla skisser jag gjorde när jag tittade på ett populärt fredagsunderhållningsprogram. Vilka föreställer de?

Oskar slaktar heliga kor!

2008-09-17T02:39:00.001-07:00

I Västerbottens-Kuriren idag:

Det är för övrigt Fabian Göransson som textat.

Försenad reklam

2008-09-16T00:51:00.000-07:00

Pinigt, men jag har glömt att göra reklam för en publikation som jag är med i. I fanzinet Tare Lugnt (redaktör Marc Strömberg) nr 2, medverkar jag med en liten betraktelse. Givetvis tycker jag att ni ska köpa tidningen och stödja lokal kultur, men eftersom jag ändå inte tjänar pengar på min medverkan kan jag lika gärna publicera texten här:

Om människors djuriskt stora könsorgan

Jag har nog tidigare tänkt på stora könsorgan som något djuriskt; förknippat det med frustande hingstar och brunstiga älgkor. Det var en uppfattning jag fick revidera när jag läste följande i Peter Englunds fängslande bok "Tystnadens historia och andra essäer" (just detta kommer från en essä om kroppens historia):

"En av de saker i vår anatomi som skiljer oss från andra däggdjur är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkligt stor, åtminstone om man jämför med den motsvarande utrustningen hos andra primater. En genomsnittlig man har en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200-kilos gorillahanne. Någon förklaring till denna fullständiga brist på proportion finns inte.*"

"*Teorier finns förvisso. En går ut på att storleken på människans hjärna gör att vår avkomma föds med osedvanligt stora huvuden, vilket i sin tur förutsätter en ovanligt vid slidkanal, vilket i sin tur har lett till en kompensationsrörelse vad gäller storleken på penis. En annan mänsklig egenhet i denna region är vinkeln på slidan. Människan lär vara den enda primat där honans vagina är vinklad så att den pekar framåt. På alla apor pekar den bakåt. Vilket gör att vi är de enda primater, ja de enda däggdjur som parar sig ansikte mot ansikte. Alla andra gör det bakifrån. Och det här egenartade parningsbeteendet ansikte mot ansikte ska enligt vissa antropologer ha lett till att människan kommit att lägga en osedvanligt stor energi på valet av partner. Kopulationen är helt enkelt en betydligt mer intim och personlig akt än hos våra kusiner schimpanserna."

Det kan man reflektera mycket kring. Peter Englund får väl dock sägas förenkla något när han skriver att vi människor parar oss ansikte mot ansikte. Missionärsställningen räknas visserligen som den vanligaste samlagsställningen mellan heterosexuella, och liksom ridställningen sker ju denna ansikte mot ansikte. Men till de vanligaste samlagsvarianterna hör också hundställningen (eller ”doggy-style” som den populärt kallas) där mannen, som namnet antyder, likt en hund ”tar” kvinnan bakifrån. Detta tillåter en särskilt djup penetration av slidan, varför den anses särskilt njutbar för kvinnan. Skillnaden är förstås att människan kan välja om hon ska utnyttja sitt anatomiska privilegium och se sin åtrådda i ögonen under älskogsakten, eller om hon ska utöva coitus more ferarum – samlag på djurets sätt...

Och mer reklam blir det: På lördag kommer det att vara en Prova på-dag för Serielyan, en studiecirkel i vuxenskolans regi för ungdomar 13-18 år som jag kommer att hålla i, på stadsbiblioteket i Umeå. Tid: 12-14. Jag har förstått att det går till så att jag tar in små grupper en halvtimme åt gången och så får de göra någon mindre serieteckningsuppgift (har inte tänkt ut vilken än). På denna Prova på-dag är det inte så strikt med åldersgränsen. När själva cirkeln startar vet jag inte, men förmodligen i början av oktober. 9 är anmälda hittills av 10 platser - gasp! Hoppas de är lugna och snälla.